En god lag medför alltid stora olägenheter — för de delar av rättsområdet, där det icke finnes lika goda lagar. Det kan naturligtvis icke nekas att en samtidig kodifikation av hela civilrätten ur enhetlighetssynpunkt skulle erbjuda avgjorda fördelar framför det system, vi nu i Sverige tillämpa. Men en dylik kodifikation skulle kräva nationella krafter utöver de mått, som vi väl för närvarande kunna tillskriva oss. Lagstiftningen bit för bit kan ju icke heller frånkännas den förtjänsten, att varje särskild bit därvid blir föremål för en vida grundligare beredning, än som skulle kunna vederfaras densamma, om den inginge såsom ett led i en kodifikation. Behovet av en sådan grundlig beredning är också en omisskännlig följd av bristen på fullständig teoretisk genomarbetning av rättssystemet.

 

    När exempelvis köplagen uppställer vissa regler angående reklamation vid äventyr av talans förlust, beror detta givetvis icke på någon endast för köprätten gällande princip utan på den för all modern handelsrätt gällande regeln om skyldighet för medkontrahenter att i ganska stor utsträckning hjälpa varandra till rätta genom att så snart ske kan göra varandra uppmärksamma på missförstånd ellero klarheter, som uppkommit dem emellan. För köprättens del — liksom för vissa andra områden som nyligen genomplöjts av lagstiftaren — har man positiva bestämmelser att hålla sig till. Men för övriga områden rör man sig på mera osäker grund. Endast ett exempel. Vid byggnadsarbete på entreprenad uppstår ofta tvist, huruvida ett visst arbete ingår i entreprenaden eller är ett extraarbete, som skall särskilt ersättas. Entreprenören plägar vid igångsättande av ett arbete, som efter hans mening är att hänföra till extraarbete, upprätta en beställningssedel, som han begär attesterad av byggherren eller kanske oftare av dennes kontrollant. Har byggherren efter arbetets fullbordan rätt att vägra betalning för dessa extra arbeten under påstående att de ingå i entreprenaden, oaktat han själv eller hans kontrollant attesterat beställningen eller utan attest lämnat den oanmärkt? Såvitt jag förstår måste därvid gälla den allmänna reklamationsplikten, d. v. s. byggherren måste vara skyldig att undanröja det missförstånd, vari entreprenören tydligen vid arbetets igångsättande råkat. Men fasta bestämmelser saknas och den svenske juristens benägenhet att sluta e contrario kan lätt medföra den risken, att han av de positiva stadgandena i köplagen blir benägen att i andra fall draga den slutsatsen att dylik reklamationsplikt icke föreligger.
    Å andra sidan ligger det också en fara i en alltför stark analogisering från köplagens regler. När man för ett område, som vad lagstiftning beträffar är ett vacuum, analogiserar från köplagen, kan man lätt analogisera för mycket. Incidit in Scyllam, qui vult evitare Charybdin. Intet självständigt rättsinstitut mår väl av att leva på analogier från ett annat.
    Må det därför vid 25-årsjubileet av den ur teoretisk som praktisk synpunkt lika beundransvärda köplagen vara tillåtet att uttala den förhoppningen, att vårt lagstiftningsarbete måtte fortskrida på sådant sätt, att hela civilrätten till 50-årsjubileet är reglerad genom lagstiftning av lika förnämlig art som köplagen. Det är sant att köplagen fått värdiga efterföljare. Men det är redan 25 år som gått, och ännu saknas mycket. Köplagen förpliktar.

Martin Fehr.