LITTERATURNOTISER. 149O. HJ. GRANFELT. Skiljemannaförfarandet. Förfullständigad framställning. Helsingfors 1931. Söderström & C:o. 54 s.
I Finland ha liksom i Sverige de grundläggande bestämmelserna om skiljemannaförfarande från början meddelats i exekutionslagstiftningen. I den för båda länderna gemensamma 1734 års lag hette det i UB IV: 15: Hafver man å båda sidor skutit thet, som tvist är om, under goda män, och utfäst sig, at nöjas åt theras slut; gånge tå thet til utmätning. Vid tillkomsten av 1877 års svenska UL upptogos i dess 46 § bestämmelser om skiljemannadoms exigibilitet, och i finska UL av 1895 återfinnas föreskrifter i samma ämne (III: 16). Tio år efter utfärdandet av den svenska UL fullständigades dess regler om skiljedom genom en särskild lag om skiljemän; denna är som bekant numera ersatt av lagen den 14 juni 1929. I Finland har en särskild skiljemannalag utfärdats först den 4 febr. 1928.
Redan i sin 1927 utgivna »Kort framställning av Finlands civilprocessrätt» kunde f. d. justitierådet professorn O. HJ. GRANFELT meddela, att finska riksdagen antagit en lag om skiljemannaförfarande, vars utfärdande emotsågs inom snar framtid, och ge en översikt av dess innehåll. I Festskrift för presidenten Berndt Julius Grotenfelt, 1929, lämnade förf. därpå en fylligare framställning av ämnet. Det är denna framställning som, nu ytterligare fullständigad, återfinnes i föreliggande arbete.
Av förf:s redogörelse framgår, att likheten mellan den finska och den svenska skiljemannalagstiftningen väl är omisskännlig men att avvikelserna i fråga om detaljerna äro både talrika och betydelsefulla. Så drages exempelvis gränsen mellan nullitets- och klanderfel hos skiljedomen på delvis helt olika sätt, och i fråga om skiljedomens tillkomst hänvisar den finska lagen till omröstningsreglerna i RB XXIII: 3—4, medan den svenska lagen uppställer regeln om absolut majoritet.
De båda rättssystemens överensstämmelse i huvuddragen medför emellertid, att den svenske läsaren har mycket att hämta från förf:s utredningar, särskilt med avseende å allmänna och principiella spörsmål. Som exempel må nämnas framställningen om skiljeavtalets tillämplighet i konkurs (s. 16—19).
Det behöver icke särskilt framhållas, att man i detta arbete ånyo finne rådagalagd förf:s välkända förmåga att inom ett jämförelsevis begränsat utrymme klart belysa ett rikhaltigt material ur skilda synpunkter.
H. B—d.
P. KJERSCHOW. Hvilken tillit kan man ha til de menneskelige utsagn? Oslo 1931. Aschehoug. 119 s. Kr. 3.25.
Denna skrift av f. d. riksadvokaten Kjerschow innefattar en redogörelse för den moderna utsagopsykologiens experimentella undersökningar, dessas resultat och de forensiska krav som härur vuxit fram. Att vittnesmål, även de i ärligaste uppsåt avgivna, kunna vara en bräcklig grund att bygga på är visserligen ingalunda okänt (se t. ex. NTfS 1913 s. 329 och SvJT 1917 s. 432); men det är dock för juristen hälsosamt att få en omsorgsfullt motiverad erinran om, t. ex., vanskligheten att förlita sig på barns utsagor i sedlighetsmål. Hur olika faktorer inverka — ålder, kön, affekt, väntan i vittneskammaren o. s. v. — blir rikligen belyst. För bilmålen är intressant att avstånd i tid och rum ofta felbedömas så, att smärre förlängas och större förkortas. »På särskilda