Inskrivningsreformen. I sjätte häftet av Svensk Juristtidning för 1931 har hovrättsassessor EINAR ANDERBERG behandlat inskrivningsreformen i en uppsats, vilken kräver ett genmäle.
    Uppsatsen innefattar en kritik av det från flera håll och särskilt från föreningen Sveriges häradshövdingar framställda yrkandet, att vid genomförande av en reform i fråga om handläggning av inskrivningsärenden lagfarts- och inteckningsprotokollen bibehållas, ehuru i förenklad form.
    Före ingåendet å ett bemötande av nämnda kritik torde behöva lämnas en närmare redogörelse för huru, därest i enlighet med häradshövdingföreningens hemställan protokollssystemet bibehålles, behandlingen av ifrågavarande inskrivningsärenden synes lämpligen skola anordnas.
    Alla dylika ärenden böra, då de inkomma, antecknas i ett diarium men ett diarium av annat slag än det, som föreslagits i det till justitiedepartementet av tillkallade sakkunniga i förevarande ämne avgivna betänkandet.
    Det vid nämnda betänkande fogade förslaget till dagbok upptager ej mindre än elva särskilda rubriker, nämligen ansökningens nummer och dag för ingivandet, ingivarens namn, yrke och hemvist, den till grund för ansökningen åberopade handlingens beskaffenhet och utgivningsdag, per-

 

¹ Se SvJT 1931 s. 585—6.

 

sonerna i rättsförhållandet, köpeskillings eller skuldebrevs belopp, sökt åtgärd, fastighet, nummer å akten, belopp varå stämpel skall beräknas, stämpels belopp samt anmärkningar, under vilken sistnämnda rubrik skall lämnas redogörelse för utgången av ansökningen, bestående vid bifall till densamma av en hänvisning till blad och rum i fastighetsboken, där ärendet blir infört, men eljest av en anteckning om avslag, vilandeförklaring eller uppskov, eventuellt med angivande av grunden för beslutet.
    Om protokollen bibehållas, erfordras ej en dagbok av så vidlyftig beskaffenhet utan endast ett diarium, innehållande en kortfattad uppgift å inkommande ärenden. En dylik förteckning synes ur ordningssynpunkt kunna krävas, och det är anmärkningsvärt, att f. n. saknas föreskrift därom. Den nu praktiserade metoden att, då ansökningar i lagfarts- och inteckningsärenden inlämnas på domarekansliet, endast göra en anteckning med blyert så handlingen om namnet å den, som ingivit densamma, måste anses synnerligen lättvindig, och de rättssökande synas äga en berättigad fordran att, utan att behöva lösa ett särskilt bevis, få en officiell anteckning gjord om en ansöknings ingivande. I ett diarium, som ur denna synpunkt är erforderligt, behöver endast antecknas ärendets nummer, dag för ingivandet, ingivarens namn och hemvist, den sökta åtgärden samt fastigheten ävensom en hänvisning till den paragraf i protokollet, där ärendet återfinnes. Av praktiska skäl, nämligen för uppdelning av arbetet mellan biträdena å domarekansliet, är det lämpligt, att särskild dagbok föres för lagfartsärenden och särskild för inteckningsärenden, och i den förra kan en ytterligare förenkling vidtagas, i det kolumn för sökt åtgärd kan uteslutas. Införingarna i dagboken kunna göras tämligen summariskt. Sålunda bör, t. ex. då en ansökning avser ett flertal fastigheter, ej alla uppräknas utan endast antecknas namnet å den i handlingen först angivna med tillägget »m. fl.» och, då samtidigt av samma sökande begäres förnyelse av ett stort antal inteckningar eller sökes inteckning i samma fastighet för flere skuldebrev, böra ansökningarna införas under ett nummer med angivande av antalet.
    Förande av ett sådant diarium, som nu angivits, skulle kräva väsentligt mindre tid och besvär än vad fallet bleve med den av de sakkunniga föreslagna dagboken.
    Vad beträffar protokollets uppsättande, bör detta i regel ske i en förkortad form. I ett lagfartsärende angives i ingressen sökanden eller hans ombud, varefter såsom bilaga intages den ena av de två kopior av fångeshandlingen, som skola tillhandahållas. Därefter anmärkas de handlingar, som ytterligare åberopas i ärendet, och, då dessa handlingar äro sådana, till vilka domstolen själv har tillgång, refereras ej deras innehåll, utan göres endast anteckning av exempelvis följande slag: »lagfartsbevis den 12 januari 1920, § 20», »förmyndareförordnande den 10 februari 1931, § 25», »utdrag av förmynderskapsprotokollet den 12 maj 1931, § 100, angående godkännande av försäljning». Endast sådan handling refereras, vartill domstolen ej har tillgång, såsom fullmakt att försälja fastighet, förmynderskapsprotokoll från annan domstol, bevis om verkställd tomtmätning. Slutligen antecknas beslutet, vilket, om ansökningen avslås eller förklaras vilande eller ärendet uppskjutes, införes fullständigt med tillhörande motivering men, om ansökningen helt bifalles, endast angives medelst hänvis-

 

ning till fastighetsboken sålunda: »Inskrivning beviljades, se Band X, bl. 200, r. 4». Lämpligt kan dock vara att bifoga »varjämte lagfartsbevis utfärdades av följande lydelse» samt därefter inskriva detta, varigenom erhålles ett koncept till det lagfartsbevis, som skall utgivas till sökanden.
    I undantagsfall finge i paragrafens ingress angivas, vilken fastighet ansökningen avser, exempelvis då lagfart sökes på grund av arvskifte å viss arvslott eller vid fullföljande av en lagfartsansökning, som förut delvis förklarats vilande.
    Inteckningsprotokollet bör, då ny inteckning sökes, uppsättas enligt samma grunder, som angivits för lagfartsprotokollet.
    Vid förnyelse av inteckning kan skrivas exempelvis: »Av N. N. gjord ansökning om förnyelse av den inteckning, som meddelats i ¼ mantal Torp 1 ⁴ den 12 januari 1923, § 75, bifölls, se Band —, blad —, rum —».
    Vid dödning av inteckning erfordras referat av företedda medgivanden och vid postposition jämväl ett angivande av den eller de inteckningar, under vilka nedflyttningen skall ske.
    I relaxationsärenden, vilka ju kunna vara ganska besvärliga, kan redogörelsen för åberopade medgivanden liksom f. n. bliva ganska vidlyftig.
    I kanten av protokollen bör liksom hittills göras anteckning om de värden, som ligga till grund för stämpelbeläggningen, samt stämpelavgiftens belopp. Renovation av protokollen bör ske liksom f. n., därvid den andra kopian av den stämpelpliktiga handlingen intages såsom bilaga.
    Det är ett sådant system som det nu skisserade, som avses i häradshövdingföreningens yttrande, och vid en jämförelse mellan detsamma och det av de sakkunniga föreslagna systemet uttalar assessor Anderberg till en början den uppfattningen, att protokollsskrivandet skulle medföra en tendens att göra prövningen av förekommande inskrivningsärenden mera schablonmässig, enär det skulle ligga nära till hands för en ung notarie att allt för ensidigt koncentrera sin uppmärksamhet på protokollets avfattande efter ett visst formulär, och detta lätteligen kunde ha till följd, att sådana sakförhållanden av betydelse, vilka icke återspeglas i den vanliga protokollsschablonen eller vilka anmärkas i protokollet endast om de utgöra hinder mot inskrivningen, skulle undgå uppmärksamheten.
    Undertecknad, som i åratal haft att handleda unga jurister under deras första praktiska tjänstgöring, har en alldeles motsatt uppfattning. Ett upptecknande i protokollet av de bevis eller andra handlingar, som måste åberopas för bifall till en ansökning, medför en noggrannare och fullständigare prövning av den föreliggande frågan och minskar risken för ett förbiseende av några å prövningen inverkande omständigheter.
    I detta sammanhang bör ock framhållas ett synnerligen viktigt skäl för protokollets bibehållande. Den första behandlingen av lagfarts- och inteckningsärenden i domsagorna kommer ju framdeles såsom hittills att anförtros åt domhavandens juridiska biträden, och den justering, som domhavanden har att verkställa, underlättas högst betydligt, om ärendena uppsatts i ett protokoll, varjämte de rättelser och erinringar, som därvid ske, helt visst bättre stanna i biträdenas minne, då de få i protokollet inskriva nödiga ändringar och kompletteringar.
    Assessor Anderberg yttrar sig vidare om det framkomna påståendet, att

 

allmänheten, därest protokollet bibehålles, med ledning av detta kan kontrollera, huruvida ett ärende blivit rätt behandlat, och antyder, att det endast är utgången av ansökningen men ej den formella behandlingen, som intresserar allmänheten. Ett faktum är emellertid, att en granskning av ärendenas behandling i dess helhet f. n. förekommer särskilt i inteckningsärenden från hypoteksföreningarnas och bankernas ombudsmäns sida. Ordföranden i den sammanslutning, som existerar emellan hypoteksföreningarnas ombudsmän, har såsom sin bestämda uppfattning, vilken han påstår delas av hans kollegor, uttalat, att kreditanstalterna skulle anse det som en betänklig sak, om tillfälle ej skulle beredas dem att genom granskning av ett protokoll förvissa sig om huru domstolen behandlat ett föreliggande ärende. En sådan granskning kan nöjaktigt ske, även om det nuvarande protokollet något förenklas, på sätt här ovan angivits.
    I artikeln bagatelliseras protokollets betydelse för underlättande av den efterkontroll rörande ett inskrivningsärendes riktiga behandling, som inskrivningsmyndigheten eller eventuellt högre myndighet kan ha anledning att företaga. En sådan undersökning kan dock stundom erfordras, och det är uppenbart, att den verkställes lättare, om ärendena protokollförts.
    Enligt det av assessor Anderberg förordade aktsystemet skulle å den i ett inskrivningsärende företedda kopia av vederbörande dokument, som är avsedd att förvaras i akten, göras anteckning om de handlingar, som ytterligare åberopats, och dessa anteckningar skulle eventuellt — för ett konstaterande av vem som bär ansvar för beslutet — förses med underskrift av inskrivningsdomaren. Det vore av intresse att veta, huru man tänkt sig anordningen i ärenden rörande dödning, postposition och relaxation av inteckningar. Avser man månne, att i dylika ärenden skall ingivas kopia av de företedda skuldebreven, vilka med de påskrifter, som efter inteckningsmeddelande gjorts å dem, kunna vara ganska vidlyftiga. Om detta ej är meningen, var skola då anteckningar verkställas rörande de medgivanden från andra rättsägare, som böra företes? Det förefaller, som om vid uppgörande av de sakkunnigas förslag, för vilket det danska inskrivningssystemet tjänat såsom förebild, icke tillräckligt beaktats olikheterna i dansk och svensk lagstiftning. I Danmark gälla andra regler än i vårt land i fråga om det gemensamma ansvaret för inteckning, fastställd i flera egendomar. Om en sådan inteckning dödas i en fastighet, inkräktar det ej på inteckningshavarens rätt i de andra. För relaxation erfordras ingenting annat, än att inteckningshavaren ger in skuldebrevet med begäran, att ett visst område befrias från ansvaret. Ej heller gälla i Danmark samma regler som hos oss beträffande ägarehypotek.
    I fråga om renovation och stämpelkontroll gör assessor Anderberg gentemot häradshövdingföreningen gällande, att dagboks- och aktsystemet är likvärdigt med protokollssystemet. De sakkunniga föreslå i denna del, att utdrag av fastighetsboken jämte en kopia av den handling, på grund var avlagfart eller inteckning sökts, skall insändas till länets lantmäterikontor och att i och för stämpelkontrollen avskrift av dagboken skall insändas till hovrätten, allt månadsvis. Beträffande skälet för lagfartsrenovationens insändande till lantmäterikontoret anföres, att jordregistermyndigheten skulle erhålla ett för densamma värdefullt jämförelsematerial, samtidigt som all-

 

mänheten skulle beredas fördelen av att i samma lokal kunna både granska inskrivningarna och jämföra dem med skiftesakterna. Det är svårt att förstå, vilket behov tjänstemännen å lantmäterikontoret skulle hava av att veta Vem som är upptagen såsom lagfaren ägare av en fastighet — det är ju ofta en annan person, som är ägare, än den som sist fått lagfart —, och uppenbart är, att man å lantmäterikontoret ej har ringaste nytta av fastighetsboksutdragen i inteckningsärenden. Om allmänheten skulle företaga sig att för vinnande av kännedom om lagfarts- och inteckningsförhållanden anlita de till lantmäterikontoren insända utdragen i stället för att vända sig till (de vanligen närmare belägna) domstolskanslien, skulle de upplysningar, som sålunda inhämtades, ofta ej bliva tillförlitliga, enär, även om utdragen insändas så ofta som en gång i månaden, ändringar i inskrivningsförhållandena kunde hava inträffat efter senaste utdrags insändande. Och vare sig dessa utdrag jämte kopiorna av dokumenten insändas till hovrätten eller till lantmäterikontoret, skulle det för vederbörande tjänstemän medföra ett synnerligen tidsödande arbete för att varje fastighet sammanföra de utdrag av fastighetsboken, som tid efter annan komma att insändas rörande fastigheten. Helt visst behövde särskilda tjänstemän anställas förarbetet, och för förvaring av utdragen finge i hovrättens eller lantmäterikontorets arkiv uppställas ett flertal sådana skåp, som avsetts komma till användning för förvaring av akterna hos inskrivningsmyndigheterna.
    I jämförelse med den sålunda föreslagna anordningen synes det f. n. tilllämpade förfarandet givetvis vara att föredraga. För renovationen kan användas genomslagskopia av protokollet, vilket ju f. n. i regel skrives å skrivmaskin, och som bilagor till renovationen böra användas duplettexemplaren av de kopior av dokumenten, som skola ingivas till domstolen. Kostnaderna för renovationens inbindning äro ju obetydliga, och något arbete, motsvarande besväret med ordnande av en mångfald utdrag av fastighetsboken, kräves ej. I händelse fastighetsböckerna och originalprotokollen genom vådeld skulle förstöras, kunna nya fastighetsböcker uppläggas med anlitande av renovationen.
    Ett bibehållande av det nuvarande systemet för anordnande av renovation och stämpelkontroll medför således mindre arbete och mindre kostnad än det av de sakkunniga föreslagna systemet och är i fråga om återställande av förkommet material fullt likvärdigt med detta.
    I senare delen av sin artikel framhåller assessor Anderberg under fyra punkter särskilda olägenheter, som skulle vara förenade med protokollssystemet.
    I första punkten påstås, att protokollssystemet skulle bibehålla en onödig uppteckning av utredningsmaterialet, i det protokollet skulle innehålla ett förnyat upptecknande av vad som antecknas i diariet eller i fastighetsboken.
    Detta blir emellertid icke fallet, om diariet och protokollet föras i sådan förenklad form, som av häradshövdingföreningen avsetts och här ovan närmare beskrivits. I stället för att vissa anteckningar göras i diariet och å dokumenten, komma dessa anteckningar att göras i protokollet, något som ju innebär mera reda och ordning, och någon dubbel anteckning i protokollet och fastighetsboken av beslutet kommer i regel ej att ske, om såsom förut angivits vid bifall till ansökningen något beslut ej inskrives i pro-

 

tokollet, utan endast göres en hänvisning till inskrivningen i fastighetsboken. I artikeln anföres, att ett sådant förenklat protokoll, som av häradshövdingföreningen föreslagits, skulle te sig »onaturligt och för formkänslan stötande». Beträffande detta uttalande må endast anmärkas, att lagfarts- och inteckningsprotokollen väl aldrig någonsin utgjort övningsfält för utveckling av de unga juristernas formella begåvning. Och beträffande assessor Anderbergs farhåga, att, om protokollet bibehålles, man kunde bliva benägen att däri göra anteckningar, som äro alldeles överflödiga, torde den kunna bemötas därmed, att varken domarne själva eller deras biträden i allmänhet hava någon särskild benägenhet att i protokollen skriva mera än som är nödvändigt men väl stundom mindre.
    Det må här anmärkas, att om protokollssystemet bibehålles, meningen är, att protokollet ej utan särskild begäran skall utskrivas i andra fall än då en ansökning ej bifalles.
    I andra punkten göres gällande, att den dubbla kronologiska redovisningen i diariet och protokollet är opraktisk.
    Ett sådant påstående kunde ju hava något berättigande, om jämte protokollet skulle föras ett så vidlyftigt diarium, som de sakkunniga föreslagit, men saknar fog, om endast ett sådant, ur ordningssynpunkt önskligt diarium föres, som här ovan antytts.
    Rörande det ökade arbete protokollssystemet, jämfört med de sakkunnigas diarium, skulle medföra i fråga om stämpeluppgifterna yttrar assessor Anderberg: Vad särskilt stämpeluppgifterna angår, synes mig uppenbart, att det går lättare och snabbare att införa dessa i dagbokens överskriftförsedda kolumner än å protokollets brädd, där varje uppgift måste förses med särskild överskrift». Redan valet av detta exempel visar svagheten i Anderbergs argumentering. De anteckningar, som göras i brädden av protokollet i och för stämpelredovisningen, avse i lagfartsprotokollet köpeskilling, taxeringsvärde och stämpelbelopp och i inteckningsprotokollet skuldsumma och stämpelbelopp. Dessa anteckningar pläga ju alltid verkställas medels förkortningar, nämligen i lagfartsprotokollet »Köpesk., Taxv., Stpr.» och i inteckningsprotokollet »S:ma, Stpr.», och kräva för varje ärende endast ett fåtal sekunder. Den besparing i tid och arbete, som skulle vinnas genom uppgifternas införande i kolumner i dagboken, är ju fullkomligt betydelselös.
    I tredje punkten anmärker assessor Anderberg, att protokollsuppsättningen skulle innebära en opraktisk och tidsödande arbetsform, och hänvisar i sådant avseende särskilt å det enligt hans antagande vanliga arbetssättet å domsagokanslierna, att en icke maskinskrivkunnig notarie verkställer uppsättningen av lagfarts- och inteckningsprotokollen genom diktamen för en maskinskriverska. Han förmenar, att notarien i sådant fall, för att icke för mycket uppehålla skriverskan, måste förbereda sin diktamen genom att på förhand genomgå ärendena, kontrollera åtkomsten i fastighetsboken m. m., samt att han under sin diktamen skulle nödgas på nytt slå upp ifrågavarande källor.
    Att en dylik arbetsform användes, torde höra till ovanligheterna. Möjligen tillämpas den i någon eller några av de största domsagorna, fastän jag för min del ej hört talas därom. Nu för tiden torde notarierna i all-

 

mänhet själva använda sig av skrivmaskin vid uppsättande av protokollen, och skriverskorna anlitas endast för verkställande av avskrifter av fångeshandlingar och skuldebrev, vilka avskrifter inhäftas såsom bilagor i protokollen. Om någon notarie icke är kunnig i maskinskrift, uppsätter han protokollen med vanlig skrift, och avskrifter av handlingarna komma till användning på sätt nyss nämnts.
    Vidare påstås, att vid dagboks- och aktsystemet ärendet kan införas direkt i fastighetsboken eller å ett koncept, som sedermera bör användas såsom expedition, varemot vid protokollssystemet protokollets uppsättning på ett mycket olämpligt sätt skulle splittra detta sammanhang.
    Skulle det vid införande av dagboks- och aktsystemet komma att tillgå, på sätt sålunda antytts, har härmed givits det starkaste skäl för protokollets bibehållande. Det har redan förut erinrats, att lagfarts- och inteckningsärendena i domsagorna så gott som undantagslöst i första hand behandlas av notarierna, varefter vederbörlig justering verkställes av den, som är ansvarig för beslutet. Skulle nu denne tillkallas för varje ärende notarien behandlat för verkställande av erforderlig justering, innan införingen i boken sker, skulle ju därav föranledas en splittring i domarens arbete, som vore fullkomligt absurd, och om justeringen skulle äga rum först efter det ett flertal ärenden behandlats av notarien och införts i fastighetsboken, skulle följden bliva, att ofta överstrykningar och ändringar finge vidtagas i boken, något som ju är allt annat än önskligt. Och om, såsom antytts, notarien skulle verkställa inskrivningen å koncept, som sedan skulle användas såsom expedition, bleve följden, att ofta expeditioner finge utlämnas, försedda med överskrivningar och ändringar, ett förhållande, som vore mindre tilltalande och särskilt förkastligt ur rättssäkerhetens synpunkt, enär tvivel kunde uppstå, om ändringen skett före expeditionens utgivande eller efteråt från obehörigt håll.
    Just i fråga om domarens justering av lagfarts- och inteckningsärendenas behandling äger, såsom förut påpekats, protokollssystemet en avgjord överlägsenhet över dagboks- och aktsystemet. Sedan protokollet justerats, kan i regel notarien själv eller genom en skriverska verkställa inskrivningen i fastighetsboken, och endast i ett fåtal fall torde för inskrivningen behöva uppsättas ett koncept, som särskilt justeras.
    Såsom den fjärde olägenheten av protokollets bibehållande anföres, att fastighetsbokens ställning i systemet därigenom skulle försvagas. Detta är ett tomt påstående, som ej torde behöva bemötas. Det har ju från häradshövdingföreningen uttryckligen framhållits, att fastighetsboken i stället för protokollet bör utgöra huvudurkund för inskrivningen. Det är svårt att förstå, varför protokollets bibehållande skulle, såsom i artikeln antydes, rubba tilliten till fastighetsboken. Om protokollet bibehålles i den förenklade form, som här ovan antytts, skulle ju i allmänhet utgången av ett ärende i protokollet angivas endast genom en hänvisning till inskrivningen i fastighetsboken.
    Assessor Anderberg underlåter i sin uppsats helt och hållet att i ett par andra synnerligen viktiga avseenden jämföra dagboks- och aktsystemet med protokollssystemet. En synpunkt, som särskilt i nuvarande tid borde spela en avgörande roll, är kostnadsfrågan. Redan anskaffandet och uppläggan-

 

det av de nya fastighetsböckerna kommer att draga betydliga kostnader, och dessa böra ej ytterligare ökas genom anskaffande av de dyrbara skåp, som vid realaktsystemet erfordras för förvaring av dokumenten. I jämförelse härmed äro ju utgifterna för inbindning av protokollen en obetydlighet. Ett annat förhållande, som ej heller beröres, är risken för att dokumenten ej komma att placeras på rätt plats i de fack i skåpen, där de skola förvaras. Vid besök i Köpenhamn sistlidne höst hade jag tillfälle att samtala med tre särskilda tinglysningsdomare och iakttaga anordningarna å deras kontor. Dessa domare voro visserligen belåtna med det nya systemet, men tillika framhöllo de enstämmigt, att för undvikande av risk i ovannämnda avseende krävdes en van och pålitlig personal. Denna risk minskas i Danmark därigenom, att de juridiska biträdena å tinglysningskontoren stanna i sin befattning en mångfald år, varemot ju å domsagokanslien i vårt land de juridiska biträdena växla titt och tätt.
    Det är utan tvivel ett allmänt önskemål, att det genomföres en reform av inskrivningsväsendet, varigenom specialiserade fastighetsböcker erhållas. Det torde vara klokt att därvid taga hänsyn till de önskemål, som uttalas från underdomarehåll, där ju den största erfarenheten rörande inskrivningsärendens behandling är till finnandes.

 

    Vara den 26 januari 1932.

Carl Arhusiander.

 

Carl Arhusiander.