MEDICINSKA SYNPUNKTER BETRÄFFANDE FASTSTÄLLANDE AV FADERSKAP ENLIGT LAG OM BARN UTOM ÄKTENSKAP DEN 14 JUNI 1917.
AV
PROFESSOR MED. DR GUNNAR HEDRÉN.
I 1917 års lag om barn utom äktenskap heter det i 25 §, att vederbörande domstol har att »sörja för fullständig utredning, särskilt beträffande den tid, då uppgivet samlag ägt rum, och de omständigheter, som kunna vara av betydelse för bedömande, huruvida barnet kan vara avlat vid det samlag», samt i 26 §: »Varder utrett, att svaranden haft samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats, skall han anses såsom fader, där ej uppenbart är, att barnet ej avlats vid det samlag». Enligt dessa bestämmelser erfordras för fastställande av faderskap endast möjlighet av faderskap. Från rättssakkunnigt håll har framhållits att härvid avses icke en abstrakt möjlighet utan möjlighet i det konkreta fallet.1 Vad bestämmelsen i 1917 års lag »där ej uppenbart är, att barnet ej avlats vid det samlag» i rättsligt bevishänseende innebär är för det medicinska sakkunnigutlåtandet visserligen irrelevant, enär det medicinska utlåtandet avser den medicinska vetenskapens uppfattning om det biologiskt möjliga och det biologiskt omöjliga, men dock av ej ringa intresse även för den medicinskt sakkunnige. I Tyskland har den tyska lagens uttryck »offenbar unmöglich» givit anledning till diskussion angående huruvida uttrycket »offenbar» avser förstärkande eller försvagande av begreppet »unmöglich». En del auktorer anse, att »unmöglich» ej kan förstärkas och att »offenbar» därför måste innebära ett försvagande, så att »offenbar unmöglich» bör uppfattas såsom likvärdigt med största grad av osannolikhet. Andra framhålla åter att uttrycket betyder »med
full visshet uteslutet» eller »enligt allmän medicinsk erfarenhet uteslutet». Den svenska lagens förenämnda uttryck torde att döma av frågeställningen i domstolarnas anhållan om medicinalstyrelsens utlåtande i faderskapstvistemål avse omöjlighet utan inskränkning.
Redan i de medicinska utredningar och yttranden, som föregingo lagens antagande, framhöllos de vanskligheter, som i medicinskt hänseende föreligga, när det gäller att söka fastställa möjligheten av ett ifrågaställt faderskap. Genom den medicinska vetenskapens sedan den tiden ökade kunskap på hithörande områden ha dessa vanskligheter ingalunda minskats utan fastmer i ej oväsentlig mån ökats. Det torde både för lagstiftaren och för den praktiskt verksamma juristen vara av intresse att äga kännedom om de biologiska synpunkter, som måste utgöra grundval för medicinska sakkunnigutlåtanden i faderskapstvister. De senare årens ökade erfarenhet kräver ett större beaktande av dessa synpunkter än tidigare ansetts böra ske.
Vid förenämnda sakkunnigutlåtanden gäller uppgiften för flertalet fall besvarande av spörsmålet, huruvida barnets i fråga kroppsutveckling vid födelsen medgiver möjlighet av dess avlelse vid ett visst uppgivet samlag. För förståelse av detta spörsmåls medicinska innebörd är det nödigt att i någon mån ingå på hithörande biologiska företeelser.
Den medicinska vetenskapens uppfattning rörande det normala havandeskapets duration är grundad dels på statistiska undersökningarv dels på teoretiska antaganden. Det skäligen godtyckliga antagandet, att havandeskapet varar tio gånger en menstruationscykel på 28 dagar gällde länge såsom axiomatiskt. Allt efter som menstruationscykeln omfattade längre eller kortare tid än 28 dagar föreställde man sig, att havandeskapet varade en motsvarande längre eller kortare tid. Även de, som icke ville erkänna principen om tiomultiplet av menstruationscykeln, godkände likväl genomsnittstiden 280 dagar. Denna genomsnittstid tillerkändes giltighet även sedan man antagit att menstruation och ovulation (ägglossning) sammanfölle och på den grund räknade havandeskapets början från den sist inträdda menstruationens första dag. Då emellertid tillräckligt noggranna uppgifter om den sista menstruationen icke alltid kunna vinnas, räknade man, där så var möjligt, från en uppgiven samlagsdag, varvid man antog, att denna dag och tidpunkten för inträdd befruktning voro synkrona. I förra fallet räknar man alltså efter vad man kallat menstruationstermin, i senare fallet efter konceptionstermin. Erfarenheten giver vid handen, att havandeskapstiden vid beräkning efter konceptionstermin är i genomsnitt tio dagar kortare än vid beräkning efter menstruationstermin; enligt den förra beräkningsgrunden är havandeskapstidens genom-
snittsvärde alltså 270 dagar. Samlagsdag och befruktningsdag sammanfalla likväl icke nödvändigtvis med varandra, varför benämningen konceptionstermin är i viss mån missvisande.
Senare forskningar hava lämnat en del nya synpunkter rörande den normala havandeskapstiden. Bristningen av äggfollikeln i äggstocken äger rum i regeln i mitten av ett intervall mellan två på varandra följande menstruationer och cellerna i den efter bristningen uppkommande corpus luteum (gula kroppen) föranleda genom inre sekretion (hormonverkan) uterusslemhinnans præmenstruella förändringar. Inträder befruktning, vidfästes det befruktade ägget den præmenstruella uterusslemhinnan, som därefter omvandlas till decidua (moderkaka); äger icke befruktning rum fortskrida de fysiologiska præmenstruella förändringarna i uterusslemhinnan och menstruation inträder. För de skilda befruktningsfaserna synas tidsmomenten fördela sig på följande sätt. Äggets lösande från äggfollikeln och upptagande i äggledaren omfattar en tid av åtta dagar. Förefinnas spermier i äggledaren, vilket vid regelmässiga samlag torde vara ett tämligen konstant förhållande, kan befruktning inträda omedelbart efter äggets inträde i äggledaren; även befruktningen försiggår i så fall på åttonde dagen efter ägglossningen. Det befruktade ägget har därefter att passera från den distala d. v. s. äggstocken närmast intill liggande ändan av äggledaren till äggledarens andra ända, som inmynnar i livmodern, vilken förflyttning kräver tio dagar. Äggets förflyttning från detta inmynningsställe till infästningsstället i livmoderväggen erfordrar fyra dagar. Det befruktade äggets infästning i livmodern sker alltså fjorton dagar efter befruktningen. I själva verket börjar ett normalt havandeskap sålunda utanför livmodern och först fjorton dagar efter befruktningen infästes fosteranlaget i livmoderväggen. De angivna tiderna äro genomsnittsvärden och genomsnittsvärdet för det normala havandeskapets duration utgör räknat från befruktningsdagen 265 dagar. Liksom vid andra biologiska företeelser finnas givetvis även här individuella variationer. Det kan likväl antagas, att i regeln ovulation, befruktande samlag och befruktning äro till tiden nära knutna till varandra.
Statistiska undersökningar över sambandet mellan fostrets kroppsliga utveckling vid födelsen och moderns havandeskapstid äro av stort intresse men lämna vid tillämpning rörande möjlighet av faderskap upplysning endast om abstrakt möjlighet. Men även beträffande abstrakt möjlighet föreligger en inskränkning i de statistiskt vunna resultatens användbarhet för medicinskt sakkunnigutlåtande vid faderskapstvister; denna inskränkning betingas av primäruppgifternas i vissa hänseenden bristfälliga beskaffenhet. Särskilt gäller detta de mera extrema havandeskapstiderna, alltså just förhållanden, där en säkerställd erfarenhet bäst behöves. Från vårt land föreligger en nyligen utförd statistisk undersökning över sambandet mellan nyfödda
barns längd och vikt samt moderns havandeskapstid.1 I betraktande av såväl primärmaterialets storlek och mer än vanligt homogena beskaffenhet som den statistiska sakkunskap, som kännetecknar arbetet i fråga, torde denna undersökning vara en av de mest värdefulla, som föreligga på hithörande område. Undersökningen är föranledd av ett genom kungl. brev den 22 december 1916 medicinalstyrelsen lämnat uppdrag. Primärmaterialet utgöres av individuella uppgifter för omkring 80,000 barn, vilkas födelse inträffat under decenniet 1911—1920 å Allmänna barnbördshuset och Södra barnbördshuset i Stockholm samt barnbördshusen i Lund och Malmö. Att lämna en ingående redogörelse för undersökningen ligger utom avsikten med denna uppsats. Här är det betydelsefullt att framhålla, att resultaten även av denna undersökning lämna i fråga om extrema havandeskapstider värden, vilka äro oanvändbara som grundval för medicinskt sakkunnigutlåtande rörande faderskapsmöjlighet, enär de utan vidare falla på sin uppenbara orimlighet. Liksom beträffande andra statistiska undersökningar på området betingas detta förhållande av primäruppgifternas otillförlitlighet. Dels föreligga felaktiga observationer, dels lämna vederbörande barnaföderskor upplysningar, som icke äro överensstämmande med verkliga förhållanden. Det senare torde framför allt gälla deras uppgifter angående den sista menstruationen. Nämnda omständigheter visa, att den statistiska erfarenheten icke är användbar såsom allmängiltigt bevismedel vid fastställande av faderskapsmöjlighet i det konkreta fallet; däremot kan denna erfarenhet utgöra vägledning för det medicinska bedömandet av sannolikheten eller osannolikheten av ett ifrågaställt faderskap.
Vid grafisk framställning av den statistiska erfarenheten rörande havandeskapstider för vid födelsen mogna barn erhåller man en kurva, som visar för flertalet fall en havandeskapstid å 280 respektive 270 dagar, allt efter som tiden beräknas efter menstruationstermin eller efter konceptionstermin. Från detta toppvärde sjunker kurvan tämligen brant åt vartdera hållet motsvarande åt det ena en kortare, åt det andra en längre havandeskapstid, varvid antalet fall blir allt färre ju mera extrema havandeskapstiderna bliva, tills den tidsgräns i fråga om iakttagen
INDERS
havandeskapstid uppnåtts, bortom vilken enligt sagda erfarenhet det uppenbart icke möjliga inträder. Antalet havandeskapsdagar, som motsvarar denna gräns, växlar högst betydligt i olika statistiska sammanställningar. Beträffande vid födelsen mogna barn finnas så extrema tider angivna som 215 respektive 210 dagar såsom lägsta och 329 respektive 335 dagar såsom högsta gränsvärden. Enligt berörda statistiska undersökning från vårt land finner man i ett ej ringa antal fall av vid födelsen mogna barn en havandeskapstid understigande 218 och överstigande 315 dagar. Detta undersökningsresultat stämmer väl överens med erfarenheten rörande till medicinalstyrelsen hänskjutna tvistemål om faderskap, varom längre fram meddelas. Emellertid är man ej berättigad att av sålunda funna tidsvärden draga slutsatsen, att bevisad möjlighet föreligger för havandeskapstider motsvarande de funna värdena, enär man — framför allt just i fråga om de extrema tiderna — måste räkna med ovannämnda felkällor beträffande själva primärmaterialet. Möjligheten av extrema variationer vinner likväl stöd genom erfarenheten från djurvärlden, där experiment kunna så anordnas, att de felkällor i följd av ej kontrollerbara samlag, med vilka man har att räkna beträffande kvinnan, med visshet kunna uteslutas. I tvistemål om faderskap gör den såsom fader ifrågaställda mannen vanligen den invändningen, att barnets kroppsutveckling vid födelsen ej motsvarar havandeskapstiden, varför han bestrider faderskapet. Kvinnan åter invänder, att tidpunkten för uteblivandet av hennes menstruation bestyrker havandeskapets uppkomst vid det av henne uppgivna samlaget, varför annan man ej kan vara barnets fader; där hon medgiver samlag med annan man, säges detta samlag hava skett på sådan tid, att med hänsyn till hennes menstruation havandeskapet ej då kunnat inträda. Man måste i dylika fall dock räkna med kvinnans psykologiskt lätt förklarliga brist på sanningsenlighet i fråga om uppgifterna rörande menstruationen. Emellertid må dessa uppgifter, även när de resultera i extrema tider för havandeskapsdurationen, ej utan vidare avvisas såsom falska; de kunna, där icke deras uppenbara omöjlighet utesluter deras riktighet, i regeln betecknas endast såsom mer eller mindre osannolika. Det är dock att beakta, att statistik uppgjord på grundval av menstruationstermin äger föga bevisvärde i fråga om extrema havandeskapstider, bland annat just i betraktande av berörda förhållande, även om åtskilliga andra moment spela en roll, såsom
glömska av tidpunkten för menstruationens upphörande, menstruationsanomalier m. m. Det bör emellertid ihågkommas, att även vid havandeskapstidens beräkning efter konceptionstermin, alltså efter samlagsdag, otillförlitlighet kan föreligga beträffande primäruppgifterna. Då det material, som ligger till grund för statistiska undersökningar över havandeskapstiden, nästan uteslutande omfattar ogifta mödrar, har man på senare tid trott sig vinna ett i förenämnda avseenden oangripbart primärmaterial genom statistik rörande gifta kvinnor. Även om beträffande ett dylikt material större grad av sannolikhet föreligger för de lämnade uppgifternas tillförlitlighet, är det dock uppenbart, att, när det gäller extrema havandeskapstider, det icke heller här kan bli tal om exakt bevisvärde. Man vill bevisa att vissa extrema havandeskapstider äro objektivt möjliga och anför som bevis primäruppgifter, vilkas riktighet är även här grundad blott på viss sannolikhet.
Ett på statistisk väg funnet genomsnittsvärde för havandeskapstiden allt efter barnets kroppsutveckling vid födelsen kan sålunda icke utsäga något med visshet angående havandeskapets exakta längd i ett konkret fall. Det är jämväl att beakta, att det ur den befruktade äggcellen framväxande fostret icke tillväxer med likartad hastighet under havandeskapets olika tidsskeden och att i de enskilda fallen fostren kräva olika lång havandeskapstid för att uppnå en och samma kroppsstorlek. Härtill kommer att den kroppsliga utveckling, som ett barn företer i olika tidsskeden av havandeskapet, ej låter hänföra sig till en viss dag av havandeskapet utan måste hänföras till tidsperioder,såsom en viss vecka, en viss månad o. s. v. av havandeskap. Vidare må erinras om att begreppen mognad och fullgångenhet icke äro identiska. Mognad avser en utvecklingsgrad, fullgångenhet en tidsperiod. Erfarenheten visar, att dessa egenskaper icke med nödvändighet samtidigt äro förhanden hos ett nyfött barn. Ett barn kan vara moget ehuru icke fullgånget och ett fullgånget barn behöver icke vara moget. Emellertid möter det ej ringa svårighet att exakt definiera begreppet mognad. Ett barns fullmognad är ett biologiskt tillstånd kännetecknat av de genomsnittsegenskaper, som föreligga hos barn, vilka framfödas efter en havandeskapstid, som motsvarar genomsnittsvärdet för flertalet normala förlossningar, alltså 270 à 280 dagar. Upplysning om samtliga dessa egenskaper hos det barn, rörande vilket faderskapstvist föreligger, är icke möjligt att förebringa. Då bland
det nyfödda barnets kroppsliga egenskaper längden och vikten dels äro objektiva tecken på utveckling och mognadsgrad dels med någorlunda tillförlitlighet kunna fastställas även av personer utan medicinsk sakkunskap, har man låtit dessa egenskaper bliva utslagsgivande, så att barnet anses moget, när dess kroppslängd och kroppsvikt äga ett visst genomsnittsvärde och andra kroppsegenskaper icke uppenbart motstrida full mognad. Det blir sålunda icke blott synnerligen ofullständiga utan ej sällan jämväl mindre tillförlitliga iakttagelser, som i ett konkret fall läggas till grund för avgörande av barnets utveckling och mognad vid födelsen.
De variationer, som föreligga i avseende på havandeskapstid för barn av olika mognadsgrad, synas gruppera sig symmetriskt omkring ett medelvärde. Då havandeskapstidens variabilitet har en dylik lagbundenhet, kan man beräkna, hur ofta extrema fall d. v. s. fall av abnormt kort eller abnormt lång havandeskapstid äro att förvänta och även beräkna den grad av sannolikhet, med vilken det kan antagas, att ett barn av viss mognadsgrad framfödes efter en havandeskapstid av viss längd. Men vi veta ingenting med säkerhet angående yttersta gränserna vare sig åt det ena eller det andra hållet och kunna i ett konkret fall sålunda ej heller bestämma senaste eller tidigaste dagen, då ett barn av viss mognadsgrad kan vara avlat. Även här måste det sålunda bli ej ett spörsmål om möjlighet utan ett spörsmål om sannolikhet.
Redan av det hittills anförda framgår, att i fråga om möjlighetsproblemet vid fastställande av faderskap de rättsliga lagsynpunkterna äro väsentligt olikartade de synpunkter, som äro uttryck för medicinsk vetenskaplig erfarenhet. Om enligt på menstruationstermin baserad statistisk erfarenhet kortaste havandeskapstid för vid födelsen moget barn befunnits vara 220 dagar men denna iakttagelse omfattar blott ett enda fall, samt det i ett tvistemål om faderskap gäller att besvara spörsmålet huruvida nämnda havandeskapstid är möjlig, så kan enligt erfarenheten i fråga möjligheten ej uteslutas. Emellertid är i ett dylikt fall osannolikheten av faderskapet så stor, att den gränsar till det uppenbart omöjliga. Fastställande av faderskap på dylika grunder ter sig för ett medicinskt tänkande snarast som en parodi på vetenskapligt tillvägagående. Från medicinsk synpunkt är det fråga om två principiellt skilda spörsmål. I det ena fallet föreligger en statistiskt ådagalagd abstrakt möjlighet,
vilkens giltighet för det konkreta fallet ej kan bevisas, och även den abstrakta möjligheten måste till följd av primäruppgifternas otillförlitlighet ej sällan anses minst sagt tvivelaktig. I det andra fallet är det medicinska bedömandet grundat på vetenskaplig erfarenhet om vad som i ett konkret fall kan anses vara mer eller mindre sannolikt. Om det alltså i ett konkret fall kan anses fastställt, att kvinnan haft samlag med två män, samt den efter samlagsdag beräknade havandeskapstiden exempelvis i ena fallet utgör 240 dagar och i andra fallet 228 dagar och det gäller ett vid födelsen till synes moget barn, är med hänsyn till havandeskapstiden mannen i förra fallet med sannolikhet fader till barnet. Vid tillämpning av möjlighetsprincipen kan emellertid mannen i senare fallet bliva förklarad vara barnets fader, oaktat det med en sannolikhet, som gränsar till visshet, kan anses att han icke kan vara fader till barnet.
Stort intresse med hänsyn till här avhandlade spörsmål erbjuda de erfarenhetsrön, som vunnits inom medicinalstyrelsen sedan 1917 års lag om barn utom äktenskap trädde i kraft. Denna erfarenhet lämnar jämväl ytterligare belysning av de vanskligheter, som möta när det gäller att medicinskt avgöra, huruvida den faderskapsmöjlighet föreligger, som lagen fordrar ådagalagd. Nedannämnda inom medicinalstyrelsen handlagda fall av tvistemål rörande faderskap omfatta tiden 1 jan. 1920—31 dec. 1930. Sammanlagda antalet fall, som under denna tid hänskjutits till medicinalstyrelsen, uppgår till 468. Såsom medlem av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd har jag deltagit i handläggningen av dessa ärenden i 360 fall och sålunda haft tillfälle att skaffa mig en personlig erfarenhet rörande flertalet tvistemål. I nedanstående framställning avräknas emellertid från nämnda 468 fall 28 fall, som avse dels tvillingbörd dels impotens. Efter detta avdrag återstå sålunda 440 fall. I dessa fall har yttrande infordrats angående faderskapsmöjlighet med hänvisning till barnets utveckling och mognad vid födelsen samt viss uppgiven samlagsdag eller med frågeställningen, när barnet senast eller tidigast kan vara avlat. I 211 fall har havandeskapstiden understigit 240 dagar och i 68 fall överstigit 300 dagar. Alltså hava i 279 fall, motsvarande i runt tal 63 %, havandeskapstider av synnerligen extrema tidsvärden förelegat. Av nämnda 211 fall, där havandeskapstiden understeg 240 dagar, var det i 111 fall fråga om vid födelsen mogna barn. Detta förhållande är så mycket mer anmärkningsvärt som man ansett,
och många anse fortfarande, att en havandeskapstid å 240 dagar utgör nedersta gränsen för framfödande av ett moget barn. I 144 fall av de förenämnda 211 fallen understeg havandeskapstiden 230 dagar, i 91 fall 220 dagar och i 48 fall 210 dagar. I 64 av dessa 144 fall företedde barnen tecken på full mognad. I de 91 fall, där havandeskapstiden understeg 220 dagar, företedde barnen tecken på full mognad i 39 fall, och i de 48 fall där havandeskapstiden understeg 210 dagar var det i icke mindre än 18 fall fråga om mogna barn. Antalet vid födelsen omogna barn är för nämnda tre tidsgrupper respektive 51, 38 och 26. I återstående fall från envar av dessa tre grupper, vilka fall uppgå till sammanlagt 47, hava de lämnade upplysningarna icke varit tillräckligt fullständiga för ett säkert bedömande av mognadsgraden men dock av den beskaffenhet att det synes sannolikt, att barnen i flertalet av dessa fall varit mogna. Men även med ett så strängt urval, som sålunda här skett i fråga om barnens mognadsgrad, visar det sig, att vid en havandeskapstid understigande 230 dagar barnen varit vid födelsen mogna i något mer än halva antalet fall. Redan detta förhållande gör det från medicinsk synpunkt sannolikt, att ifrågavarande barn icke avlats vid de uppgivna samlagen. De såsom fäder ifrågaställda männen hava säkerligen utvalts av andra skäl än kvinnans övertygelse om faderskapet. Av ovannämnda 68 fall, där havandeskapstiden översteg 300 dagar, företedde barnen tecken på övermognad (överlängd och övervikt) i 22 fall; i 39 fall kunna barnen anses hava varit vid födelsen mogna och i 7 fall icke mogna. Även här föreligger sålunda en anmärkningsvärd inkongruens mellan havandeskapstider och barnens mognadsgrad. Förenämnda inkongruens — såväl i fråga om avkortad som förlängd havandeskapstid — gör möjligheten av ifrågaställt faderskap så tvivelaktig, att det med en sannolikhet som gränsar till visshet måste anses, att faderskapsmöjlighet icke förelegat. Enligt den statistiska erfarenheten kan emellertid faderskapsmöjlighet i flertalet här avsedda inkongruensfall icke med fullständig visshet uteslutas.
Ett betydelsefullt framsteg beträffande faderskapsspörsmålet har vunnits genom upptäckten av blodgrupperna. Genom blodgruppsbestämning kan ett faderskap dock ej bevisas men väl dess möjlighet uteslutas. Blodgruppsbestämningens användbarhet omfattar dock för närvarande ett jämförelsevis ringa antal faderskapstvister. Fortsatta forskningar över blodgrupperna vi-
sa emellertid hän på möjligheten av ytterligare individualisering av människosläktets blodgrupper. När dessa forskningsresultat kunna anses tillräckligt säkerställda för rättsmedicinsk tillämpning, kommer användningen av blodundersökning i tvistemål rörande faderskap att kunna väsentligt utökas. Men även i ty fall bliva, för flertalet faderskapstvister, hittillsvarande förhållanden beträffande faderskapsbevis gällande. För dessa fall måste den medicinska sakkunskapen alltjämt yttra sig om den möjlighet, som gällande lag fordrar ådagalagd.
Genom blodgruppsbestämning kan alltså ett ifrågaställt faderskap uteslutas. Likaså kan faderskap uteslutas, där impotens bevisligen förelegat. Däremot saknar den medicinska vetenskapen fortfarande de vetenskapliga resurser, som erfordras för att kunna bevisa ett faderskap. En abstrakt möjlighet rörande faderskap kan med stöd av medicinsk-statistisk erfarenhet fastställas inom vissa gränser, men denna erfarenhet ger ej tillräckligt underlag för fastställande av otvivelaktig möjlighet i de enskilda konkreta fallen.
Givetvis böra barnets och moderns intressen så långt möjligt vinna beaktande, något som ock med nu gällande lagbestämmelser åsyftas, men när det gäller att under här avsedda förhållanden finna en fader, borde i högre grad än dessa lagbestämmelser medgiva jämväl tillses att icke faderskap förklaras rättsligt fastställt, där detsamma är från medicinsk synpunkt synnerligen tvivelaktigt eller med största grad av sannolikhet uteslutet. En lagstiftning rörande fastställande av faderskap måste under alla förhållanden bliva mer eller mindre otillfredsställande på grund av vår bristande kunskap om de biologiska företeelser, om vilka här är fråga. Tillämpning av det medicinska sannolikhetsbeviset vid hithörande fall av faderskapstvister skulle emellertid säkerligen medföra, att den verklige fadern bleve ådömd faderskap oftare än vad som är förhållandet, när faderskap fastställes på grundval av möjlighet.
De medicinska synpunkter, som i föreliggande uppsats utvecklats, leda till följande allmänna slutsatser rörande faderskaps fastställande på grundval av medicinsk vetenskap. Faderskap skall anses föreligga, då den såsom fader ifrågaställda mannen haft samlag med barnets moder å sådan tidpunkt att med hänsyn till havandeskapstid och barnets mognadsgrad vid födelsen faderskapet kan anses sannolikt samt det icke är uppenbart, att mannen icke kunnat avla barnet i fråga (blodgrupps
egenskap, impotens m. m.). Vid »exceptio plurium concumbentium» skall den man förklaras vara barnets fader, som sannolikast kan anses vara dess fader. Vid lika sannolikhet, som torde förekomma blott undantagsvis, bör endast underhållsskyldighet ifrågakomma och denna åläggas samtliga männen.