SIGURD WILDTE. Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande. Göteborg 1931. Akad. avh. (Sthm). Förlags A.B. Västra Sverige. XV + 497 s. Kr. 9: 50.

    Något mer än trettio år efter det Juris Licentiaten HUGO GEMMEI i Uppsala försvarade sin avhandling »Om rättegångskostnadsersättning i civila mål» har e. o. notarien i Göta hovrätt SIGURD WILDTE vid Stockholms högskola disputerat på en avhandling om samma ämne, benämnd »Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande». De båda avhandlingarna äro varandra mycket olika redan i fråga om sidantalet; Gemmels arbete omfattar ej stort mer än 100 sidor, medan Wildte presterat 15 + 497 sidor. Även beträffande innehållet äro de olika. I Gemmels avhandling förekomma en del underligheter och orimligheter, men i övrigt utmärkes densamma av en klar och knapp stil, som gör den lättillgänglig. Wildtes arbete däremot lider av en ordrikedom, som har en avsevärd skuld i det stora sidantalet. Han framhåller i sitt företal, att avhandlingen tillkommit under tjänstgöringen i Göta hovrätt och att arbetstiden varit mycket splittrad; tillföljd därav hade upprepningar och överflödiga förtydliganden icke kunnat undvikas, varjämte ordvalet och den språkliga behandlingen icke kunnat tillräckligt uppmärksammas. Det kan icke nekas, att vissa partier av avhandlingen äro svårtillgängliga och lida av bristande genomarbetning.
    Trots dessa båda avhandlingar finnes ännu plats för flera arbeten i samma ämne. Härmed vill jag dock icke tillråda unga vetenskapsmän att ägna sina krafter däråt. Vad som vore önskvärt är en allsidig och på erfarenhet grundad framställning av nutida praxis på området, och för en sådan fordras långvarig praktisk erfarenhet. I fråga om tillämpningen av regeln om kvittning på grund av processföremålets faktiska tvivelaktighet, finner Wildte det icke möjligt att utan synnerligen ingående domboksstudier utreda ståndpunkten hos gällande rättspraxis. Mig synes, som skulle ett verklig utredande genom domboksstudier av praxis' ståndpunkt över huvud i fråga om rättegångskostnader fordra studier av sådan omfattning, att en författare svårligen kan mäkta med dem. Det skulle nämligen fordras ingående studium av domböckerna hos underdomstolar av skilda slag i olika delar av landet, undersökning av alla tre hovrätternas domsserier samt en omfattande undersökning av högsta domstolens domar. Men jämte arbetsmaterialets överväldigande omfattning finnes ännu en svårighet, som förf. i ett särskilt fall (s. 325 vid not 2) observerat, nämligen att man ofta av en domstols beslut icke kan eller endast med osäkerhet kan sluta sig till domstolens ställning till de spörsmål, som i målet uppkommit i avseende å rättegångskostnaderna. Om en

 

ANM. AV S. WILDTE: KOSTNADER I CIVIL RÄTTEGÅNG. 227parts kostnadsräkning upptager ett flertal poster, av vilka en är teoretiskt intressant, blir rättens svar ofta ett utan motivering eller specificering meddelat beslut, där man på grund av en kraftig reduktion av det fordrade totalbeloppet icke kan se, om rätten godkänt eller avvisat den intressanta posten. En auktoritativ framställning i fråga om praxis på detta område torde kunna lämnas endast av erfarna domare, som genom egen praktik känna de principer, som av domstolarna tillämpas. Vid studiet av förf:ns arbete och övriga undersökningar för denna anmälan, har jag kommit till klar insikt, huru svårt det är att utan lång domareverksamhet draga några säkra slutsatser i fråga om praxis. Om utsikterna att från domare erhålla en utredning av ämnet gäller dock kanske detsamma, som NEHRMAN för 200 år sedan i företalet till »Processum civilem» anförde såsom skäl till att han utgivit sitt arbete, nämligen att »the hwilka vid Domstolarna äro syslesatte, sällan hafwa tid at befatta sig med et sådant arbete, som förer med sig mycket beswär och olust, men liten fördel».
    Efter en inledning innehåller Wildtes avhandling en historik, kap. II, och en framställning av själva rättegångskostnadsbegreppet och olika slag av kostnader, kap. III. För att vinna utrymme till utförligare behandling av andra frågor, som för mig äro av större intresse, vill jag i detta sammanhang endast fästa uppmärksamhet på förf:ns uttalanden om parts rätt att av motparten utbekomma ersättning förarbete, som han själv nedlagt för tvistens utförande (s. 74—75). Förf. anför, att man i äldre svensk teori varit ganska enig om, att rättegångskostnaderna icke kunde få karaktären av »ersättning för eget besvär, egna omsorger och bekymmer». I senare teori hade GEMMEL uttalat sig för samma uppfattning. Såväl Gemmel som förf. vitsorda emellertid en benägenhet hos praxis att tillerkänna part ersättning för eget arbete, för »besvär». Förf:ns egen åsikt framträder här mindre klart, men längre fram (s. 142) säger han sig i sin framställning hava kommit till det resultat, att hos oss part mestadels ej kan tillerkännas ersättning för arbete, som han själv nedlagt. I analogi härmed finge man anse det riktigast att ej tillerkänna föräldrar, som företräda barn, adoptivföräldrar, som företräda adoptivbarn, man, som företräder hustru, rätt att bliva ersatta för å processen nedlagt arbete. Förmyndare och gode män finge ersättning för sitt uppdrag i sin helhet och torde ej kunna tillerkännas särskilt arvode i processen.
    Den mening, till vilken förf. sålunda kommit, vilar på historiska skäl och ordalagen i RB 21:3. Såsom förut nämnts går praxis i annan riktning, och om parten själv utfört något verkligt arbete för processen, torde domstolarna i regel icke draga sig för att tillerkänna honom ersättning därför enligt de grunder, som tillämpas för ett ombud. Ur principiell synpunkt synes detta vara riktigt, och de gamla bestämmelserna i 1734 års lag böra ej få utgöra hinder för en sådan praxis. Förf:ns åsikt leder till ohållbara resultat, särskilt påfallande om parten eller hans representant utför arbetet med anlitande av någon sin speciella kompetens, exempelvis juridisk utbildning eller erfarenhet i arkivforskning. Om en advokat i egenskap av förmyndare

 

228 CARL LJUNGHOLM.blir part i ett mål, kan han uppenbarligen låta en annan advokat utföra sin talan med påföljd, att ombudsarvode betalas av motparten eller eventuellt av den omyndige, om inga kostnader utdömas i rättegången. Om förmyndaren själv för sin talan, skulle han däremot icke utfå ombudsarvode av motparten och kanske ej heller av den omyndige, emedan det normala arvode, som utgår för förmynderskapet, icke kan avse processföring. Detta resultat synes mig orimligt. Gemmel har insett detta och vill tillerkänna advokat, som själv är part, samma arvodesrätt som ett ombud. Praxis går med rätta väsentligt längre och utdömer ersättning, när part eller hans representant visat sig hava utfört något verkligt arbete av betydelse för rättegången.
    I samband med detta spörsmål må beröras förf:ns ställning till kronans anspråk på kostnadsersättning i processer, där kronan företrätts av en tjänsteman, en fråga som varit föremål för mycket delade meningar. Förf. gör i detta avseende gällande, att kostnaden skall omfatta en ekonomisk uppoffring, förenad med processen, för att densamma skall kunna ersättas. Så vore ej alls fallet, om kronan avlönar en sin ämbetsman, som sedan uppträder i en process och för kronans talan. Även utan processen hade avlöningen utgått på samma sätt. Ej heller borde i mål av nämnd beskaffenhet ersättning utgå för utredningar av kronans tjänstemän och för tidsspillan. För min del kan jag icke förstå ett sådant betraktelsesätt; det måste sammanhänga med uppfattningen, att part ej kan erhålla ersättning för sitt eget arbete i processen. Särskilt orimlig synes mig tankegången, när det gäller tjänstemän (vissa advokatfiskaler och ombudsmän), som kronan har anställt och avlönar väsentligen för utredningar och processer; dessa hava ju alldeles samma ställning som en ombudsman i bank eller bolag, och en sådan vill man väl icke frånkänna rätt till ersättning på samma sätt som vanligt rättegångsombud. Men även om en vanlig tjänsteman uppträder såsom ombud, blir det en kostnad för kronan, emedan han drages från sitt normala arbete, vare sig nu detta får ligga nere eller vikarie förordnas. Ej heller synes det vara någon mening i att vem som helst skall kunna mot kronan rikta en ogrundad talan utan att behöva betala kostnadsersättning i vanlig ordning.
    I kap. IV behandlar förf. kostnader vid parts medellöshet för att därefter i kapitlen V och VI redogöra för reglerna om skyldighet att gälda rättegångskostnader. Åt sistnämnda båda kapitel ägnas huvudsakligen denna anmälan.
    Förf. utgår från de två historiska huvudteorierna: skadeståndsteorien och kausalitetsteorien. Ur förf:ns redogörelse för dessa anföres följande. Skadeståndsteorien framfördes i slutet av 1700-talet såsom en utveckling av den tidigare rådande åsikten, att skyldigheten att betala rättegångskostnader vore att betrakta såsom straff för missbruk av processen (straffteorien). Det nya i skadeståndsteorien var, att nämnda skyldighet allenast avsåge en gottgörelse i enlighet med allmänna skadeståndsprinciper, ett vederlag avsett att återställa ett rubbat rättsförhållande. Grunden till ersättningsskyldigheten vore den

 

ANM. AV S. WILDTE: KOSTNADER I CIVIL RÄTTEGÅNG. 229rättskränkning, som den tappande gjort sig skyldig till, och varigenom skada tillfogats motparten. Enligt skadeståndsteorien såväl som enligt straffteorien fordrades det emellertid för ersättningsskyldighet, att part varit skuld till processen. Ingendera teorien tillerkänner den vinnande parten något obetingat anspråk på ersättning. Om denne skall få någon sådan, beror helt och hållet på motpartens förfarande. Att det fordras skuld till processen innebär, att det måste förefinnas en tillräkneligt rättsstridig vilja, som orsakat rättegången. Med utgångspunkt från den inom skadeståndsläran uppställda skillnaden mellan objektiv och subjektiv rättsstridighet hava skadeståndsteoriens förfäktare i allmänhet låtit objektiv rättsstridighet vara till fyllest för skyldigheten att ersätta rättegångskostnader. Vid försöken att avgöra, när det i en process kan anses, att den tappande förfarit culpöst, har WEBERgått längst. Han sysselsätter sig påfallande litet med själva viljan, utan inriktar sig på den rättskränkning, som genom processen i varje fall kommit till stånd; han utgår utan vidare ifrån, att den tappande är skuld till processen. Själva förlusten av denna är exponent för en tillräknelig rättsstridighet. Han har dock aldrig ifrågasatt att bygga upp rättegångskostnadsinstitutet oberoende av partsviljan. Gent emot hans åskådning stod en annan, som blev mera företrädd, bl. a. i nordisk teori, nämligen att det utöver processens förlust borde fordras, att omständigheter förekommo, som ådagalade den rättsstridiga partsviljan. Med denna åsikt blev det emellertid nödvändigt att bestämma denna viljas innehåll för att kunna avgöra ersättningsskyldigheten, och stora svårigheter följde, när det gällde att avgöra denna culpafråga.
    I de lagstiftningar, som grundade sig på skadeståndsteorien, har man sett sig nödsakad presumera tillräknelig rättsstridighet i och med att part tappat processen. Häri ligger förklaringen till att de lagar, som ansluta sig till denna teori, begynna med, att den tappande parten skall gälda rättegångskostnaderna. Denna regel jämkas emellertid för sådana fall, då det av omständigheterna framgår, att det icke förefinnes någon skuld på någondera sidan; då kan man nämligen icke lägga någon av parterna till last, att det kommit till stånd en process. Kostnaderna böra då kvittas. Den tappande kan, om skadeståndsläran tillämpas, icke anses såsom vållande till rättegången, om han befunnit sig i ursäktlig villfarelse, d. v. s. om sakens rättsliga eller faktiska sida varit tvivelaktig. Med hjälp av villfarelseläran byggde man upp ett system av undantag från huvudbestämmelsen och den tappande partens ersättningsskyldighet. Främst genom dessa undantagsbestämmelser visar processlagen sin anslutning till skadeståndsläran, medan huvudregeln närmast är tillkommen för att underlätta domstolens arbete och ernå större enhet i rättstillämpningen.
    Vad som framkallade reaktion mot skadeståndsteorien var framför allt, att man i praxis i allmänhet kvittade rättegångskostnaderna oberoende av processlagarnas avfattning, så att den vinnande parten blev ekonomiskt lidande. Presumtionen, att tappande part vore skuld till processen, kom sällan till användning, och man reagerade emot att

 

    1 Über die Processkosten, deren Vergütung und Compensation (1790).

 

230 CARL LJUNGHOLM.den ersättningsskyldige skulle givas skulden till processen, d. v. s. anses hava förfarit dolöst eller culpöst. Reaktionen mot den gamla teorien sammanhängde med nya strömningar inom skadeståndsläran. Man ville utsträcka ansvaret för skada och frigöra sig från viljeproblemet. Denna uppfattning tog sig inom doktrinen uttryck bl. a. i den s k. kausalitetsteorien; man sköt undan förutsättningen av skuld och inriktade sig uteslutande på den skadegörande handlingen. Det är med denna utveckling såsom bakgrund fullt naturligt, att just i fråga om skyldigheten att ersätta rättegångskostnader reaktionen skulle bliva särskilt märkbar. Där hade ju skuldmomentet vållat synnerliga svårigheter, komplicerat kostnadsfrågan och fört denna, särskilt i domstolspraxis, på avvägar.
    Den nya principen sökte andra grunder till förklaring av ersättningsskyldigheten än rättsstridighetskonstruktioner. Av dessa förklaringar förtjänar POLLAKS1 särskild uppmärksamhet: »Der Civilprozess verträgt in seiner modernen Fassung für die Parteien das Schuldprincip schon deshalb nicht, weil es in ihm auf den Willen der Parteien überhaupt nicht ankommt; die Erklärungen der Parteien sind ihm massgebend ohne Rücksicht auf den Willen, auf die Existenz eines konkreten Willens, einer konkreten Absicht, natürlicherweise also auch ohne Rücksicht auf bona fides oder mala fides, dolus und culpa derselben». I processen skall överhuvud icke efterforskas om en vilja eller en god vilja eller ond vilja ligger till grund för en handling, och då bör ej heller sådan efterforskning fordras för kostnadsersättningsfrågan. Grunden till skyldigheten att gälda kostnaderna vore att söka i själva processen, i vilken kostnaderna uppstode. Den tappande parten hade formellt sett orätt och borde då bära kostnaderna alldeles oberoende av parternas subjektiva förhållanden. Tidigare hade man inriktat sig på att förhindra ett dolöst eller culpöst handlande och låtit ett dylikt draga med sig ersättningsskyldighet. Nu lät man sådan skyldighet inträda, så fort någon tappat processen, oberoende av handlingssätt. Kausalitetsprincipens stränghet i fråga om kostnadsersättningens utdömande skulle, menade man, verka avskräckande, så att obefogade rättegångar undvekos.
    Kausalitetsprincipen har ingenstädes i lagstiftningen genomförts utan väsentliga jämkningar i anslutning till skuldprincipen. Den förstnämnda principens innehåll är för vidsträckt. Resultatet har blivit, att de moderna processlagarna upptaga först en bestämmelse om den tappandes ersättningsskyldighet, därefter en del undantagsbestämmelser, i vilka parts skuld tages i betraktande. Skillnaden i förhållande till de äldre lagarna är, systematiskt sett, icke stor. Teoretiskt åter är det i de nyare lagarna själva principen i ersättningsfrågan, som kommit till uttryck i huvudregeln, medan skadeståndsteorien på sin tid i lagstiftningen egentligen fick sitt uttryck i undantagen från densåsom presumtion uppställda huvudregeln.
    Då det för förf. gäller att förklara ersättningsskyldigheten och giva det rätta innehållet åt reglerna om dennas fördelning, anser han skade-

 

    1 System des Österreichischen Zivilprozessrechts (1906) s. 79.

 

ANM. AV S. WILDTE: KOSTNADER I CIVIL RÄTTTEGÅNG. 231stånds- (skuld-) principen och kausalitetsprincipen i stort sett lika berättigade eller kanske snarare lika litet berättigade. De inrikta sig på olika sidor av innehållet av det intresse, som ligger bakom ersättningsskyldigheten. Man kan icke alldeles bortse från de subjektiva omständigheterna, men man kan icke heller alltid göra ersättningsskyldigheten beroende av dessa och bygga på rättsstridigheten. Båda principerna, konsekvent tillämpade, skulle medföra lika omöjliga resultat. Såsom grund till ersättningsskyldighet för rättegångskostnader anger förf. för sin del, att processen som sådan med nödvändighet drager med sig, att den, som bedriver en onödig eller försumlig processföring, får gälda rättegångskostnaderna oberoende av, om han tappat eller vunnit, och att i vanliga fall den tappande rätteligen bör åläggas ersättningsskyldighet. Med växling i uttrycken säges den gemensamma grunden till reglerna vara: »den allmänna rättssäkerheten», »rättslivets bestämda krav», förverkligande av »rättsskyddssyftet» (s. 221) och »rättslivets intresse» (s. 276). Innehållet i reglerna om ersättningsskyldigheten bör enligt förf. vara, att den tappande får gälda kostnaderna, om processen varit nödvändig och förts under iakttagande av laga former, samt att den, som anhängiggör en icke-nödvändig process eller bedriver rättegången utan iakttagande av laga former, får gälda de härigenom uppkomna kostnaderna. Det är härvid fråga om jämte varandra stående huvudregler, icke om några undantagsstadganden. Härutöver kan det tänkas, att dessa huvudregler kunna åtföljas av vissa undantagsbestämmelser, exempelvis, att den tappande undgår ersättningsskyldighet, om sakens rättsliga eller faktiska sida varit tvivelaktig.
    I avseende å de av förf. sålunda uppställda reglerna och särskilt den antagna grunden till desamma vill anmälaren göra följande erinringar. Den allmänna formuleringen av grunden till reglerna visar, att förf. rör sig på ett abstrakt område. Om man såsom grund för rättsregler vill antaga den »allmänna rättssäkerheten», eller »rättslivets intresse», så kan detta utan tvivel hava sitt berättigande vid en allmän undersökning om rättens grund. För en juridisk specialundersökning av föreliggande slag är en sådan teoris direkta användbarhet däremot mycket begränsad. Svårigheten att objektivt fastställa, vad rättssäkerheten eller rättslivets intresse i ett visst avseende fordrar, är så stor, att en dylik teori icke lämpar sig såsom primärt arbetsredskap för en undersökning om rättegångskostnadsersättningen. Om densamma ideligen föres fram för att omedelbart anbringas på specialfrågor, blir framställningen föga konsekvent och alltför mycket beroende av förf:s subjektiva uppfattning. För honom blir dock avgörande, vad rättslivet enligt hans åsikt fordrar i ett visst fall, och den angivna grunden kan alltså åberopas såsom stöd för lika många olika regler, som det finnes författare. En allmän uppfattning av det ena eller andra slaget om grunden för rättsreglerna måste visserligen alltid ligga bakom varje juridisk undersökning, men denna grundåskådning får sin egentliga användning, när det gäller att skapa regler för sådana fall, som icke blivit lösta i lagstiftning och praxis, eller

 

232 CARL LJUNGHOLM.när det gäller att göra uttalanden om den riktning, i vilken rättsutvecklingen bör ske. Huvudsakligen bör en specialundersökning inriktas på att ur rättslivets mångfald framleta vissa inom området gällande, mera konkreta principer samt att genom undersökningar av lagstiftningen och rättslivet pröva omfattningen av dessa principers giltighet. Då färdiga teorier finnas inom de flesta rättsområden, blir det numera mest fråga om att pröva dessa teorier och jämföra dem med varandra. Jag kan icke finna, att förf :ns nya teori fört fram till några nya och bättre resultat; de partier av avhandlingen, som giva det bästa utbytet, synas mig avgjort vara de, som ansluta till tidigare framställningar och redogöra för de resultat, till vilka man kommer enligt skuldprincipen och enligt kausalitetsprincipen.
    Såsom förut framhållits, fäster förf. särskild vikt vid att de av honom uppställda reglerna äro jämställda med varandra, icke hava karaktär av huvudregel och undantag. Huruvida ett rättsområde bör systematiseras efter flera huvudregler eller efter en huvudregel med vissa undantag, torde vara en lämplighetsfråga. När det finnes en så dominerande sats som kausalitetsprincipens regel, att den tappande får gälda rättegångskostnaderna, så synas emellertid alla skäl tala för att man fortfarande låter denna vara huvudregel och framställer avvikelserna därifrån såsom undantag. En särskild anledning härtill ligger även däri, att man i allmänhet kan hänföra undantagen till förefintlighet av eller frånvaro av skuld, vilken alltså på olika sätt verkar modifierande på huvudregeln. I överskådlighetens intresse kommer här denna indelning att följas. Såväl 1918 års lagförslag som processkommissionen hava behandlat frågan på detta sätt.
    Beträffande huvudstadgandet utreder förf. åtskilliga spörsmål under rubrikerna: »Vem som träffas av ersättningsskyldigheten», »Svarar part för kostnaderna med hela sin förmögenhet?», »Innebörden av att vinna eller tappa processen», och »Nödig kostnad». Emellertid förbigår jag dessa för att omedelbart övergå till vad jag betraktar såsom undantag från huvudregeln.
    Då processens huvudsyfte är rättsskyddet, fordras det ett rättsskyddsbehov för att processen skall vara nödvändig. Föreligger intet dylikt behov, är processen onödig, och den vinnande bör icke erhålla ersättning för rättegångskostnaderna. Med denna bevisning, som kan tyckas hava en viss likhet med en cirkel, vill förf. styrka, att den, som för en onödig rättegång, icke skall hava ersättning för rättegångskostnader. Minst lika befogat synes det mig vara att säga, att på den, som processar onödigt, vilar en skuld till rättegången, som bör föranleda att han, även om han vinner rättegången, icke erhåller ersättning för sina kostnader, utan tvärtom får betala motpartens kostnader. Förf. polemiserar emellertid mot ett sådant betraktelsesätt. Han framhåller vidare, att i svensk teori gjorts gällande olika meningar, huruvida det onödiga processandet kan föranleda, att en vinnande part får betala motpartens kostnader, eller om domstolen måste inskränka sig till att kvitta kostnaderna. Praxis säges tidigare hava omfattat sistnämnda mening, men på senare tid hade man dock, påverkad av uppfattnin-

 

ANM. AV S. WILDTE: KOSTNADER I CIVIL RÄTTEGÅNG. 233gen i modern utländsk teori och praxis, icke varit alldeles främmande för att låta vinnande parten betala kostnaderna, om rättegången varit onödig. Enligt min erfarenhet har det förekommit att åtminstone vissa underdomstolar utdömt kostnader åt den förlorande, när den vinnande processat onödigt. Hela saken har emellertid icke så stor praktisk betydelse, enär en verkligt onödig process torde vara ett jämförelsevis sällsynt undantag. För att talan skall anses såsom onödig i ett kravmål räcker det, exempelvis, icke att svaranden före rättegången medgivit kravet utan fordras att han även erbjudit sig att effektivt fullgöra detsamma, enär käranden vid utebliven likvid har kvar ett berättigat anspråk att få sin fordran domfäst och därmed utmätningsbar.
    Regeln, att den tappande parten får betala rättegångskostnaderna, kan vidare lida inskränkning därigenom, att part bedriver rättegången utan iakttagande av laga former. Den, som handlar så, har tydligen skuld till de därigenom uppkomna kostnaderna och bör vidkännas sina egna samt ersätta motparten hans kostnader av nämnda anledning. Förf. har icke vidare utvecklat denna regel. Huruvida praxis tillämpar densamma, vågar jag icke säga; i varje fall sker det mycket försiktigt.
    En grupp av mål, vilken förtjänar att upptagas bland undantagen, men av förf. behandlas under »särskilda spörsmål», är sådana, där talan föres på konstitutiv dom, eller vilka, enligt processkommissionens terminologi, röra rättsförhållanden, som icke kunna regleras annorledes än genom rättegång. Såsom sådana betecknas äktenskapsmål, boskillnadsmål och föräldramål. Förf. finner, att i sådana fall saknas det rättslivets intresse, som motiverar skyldighet att betala motpartens rättegångskostnader. Från skuldprincipens ståndpunkt kan man säga, att rättegången är nödvändig; det kan icke sägas, att någon av parterna är skuld till processen såsom sådan. Resultatet bör enligt förf. i regel bliva kvittning. Svensk praxis säges vara osäker. (I avseende å ett par av förf. åberopade fall, då hustru tillerkänts kostnader i äktenskapsmål, synes mig emellertid antagligt, att den omständigheten inverkat, att mannen såsom målsman förvaltat boets tillgångar, och att meningen allenast var att låta hustruns, liksom mannens, kostnader betalas av den gemensamma egendomen.) Fastän kvittning ligger nära till hands i dylika mål, är dock enligt min mening kvittning icke påkallad i alla fall. Om make exempelvis stämmer på äktenskapsskillnad, men hans talan ogillas, saknas skäl att bedöma kvittningsfrågan efter andra än vanliga grunder. Det torde huvudsakligen vara till förmån för en tappande svarande, som kvittning i dessa mål blir det normala. Enligt förf. bör sådan kvittning givetvis ej inskränkas till att omfatta blott de fall, i vilka svaranden genast godkänner kärandens talan. I ett mål om äktenskapsskillnad efter hemskillnad böra exempelvis kostnaderna kvittas oberoende av den ståndpunkt, svaranden intager i processen, emedan denna för målets utgång vore tämligen likgiltig. Jag skulle för min del vilja gå så långt, att kvittning i regel bör ske även om svaranden bestrider

 

234 CARL LJUNGHOLM.käromålet. Först om svaranden utför sitt bestridande i argumentering och bevisning, som leder till en egentlig rättegång, så att parternas stridiga anspråk bliva huvudsaken och tränga tillbaka talans konstitutiva karaktär, lärer skälet till kvittning bortfalla. Den tankegång, som anförts såsom grund för kvittning av kostnaderna i äktenskapsmål och föräldramål, torde i själva verket kunna åberopas till stöd för kvittning till svarandens förmån även inom andra rättsområden. En svarande i tvist rörande äganderätt till utmätt lösöre enligt 69 § utsökningslagen kan med samma skäl sägas vara fri från skuld till själva rättegången. Orsak till denna är utmätningsmannens åtgärd, på vilkens tekniska utförande utmätningssökanden icke haft något inflytande, och i den mån svaranden i rättegången rörande äganderätt till det utmätta håller sig till ett normalt bevakande av sin rätt, synes orsak föreligga till kvittning av kostnaderna, om svaranden tappar målet. Sådana kvittningsorsaker hava varit föremål för jämförelsevis ringa uppmärksamhet, men förtjäna säkerligen en närmare undersökning. Man rör sig här på ett mera objektivt område än när det gäller sakens tvivelaktighet; fara är väl dock, att eventuella kvittningsbestämmelser på denna grund skola, likasom andra kvittningsregler, komma att tillämpas långt utöver vad som är avsett.
    Såsom allmänna undantag från sina huvudregler behandlar förf. »mörk och tvivelaktig sak» samt »edgång». (Den senare förbigås här.) Förf. är en bestämd anhängare till kvittning av kostnaderna, då en tappande part haft skälig anledning till rättegång. I det stora flertalet fall funnes alla förutsättningar för den tappandes ersättningsskyldighet; i och med att dessa bruste, inträdde undantagsfall, där rättslivets intresse icke fordrade ersättningsskyldighet. GEMMEL åter, som står på kausalitetsprincipens grund, anser, att varje bestämmelse om kvittning på grund av sakens tvivelaktighet, principiellt sett, är oriktig och bör anses såsom reminiscens av rättegångskostnadsinstitutets behärskande av skadeståndsläran. Kvittningsbestämmelse av ifrågavarande innehåll vore enligt Gemmel även i rent praktiskt hänseende särdeles olämplig, enär den i följd av sin svävande uppfattning vid tillämpningen alltid måste lämna rum för godtycke. Det läte sig icke göra att i lag reglera vad som är en tvivelaktig sak. Alla presumtioner i sådan riktning måste, såsom utvecklingen visat, förr eller senare föra till otillfredsställande resultat. Det enda möjliga vore att överlåta fri prövning åt domstolen.
    Det lider intet tvivel att även Gemmel, då han gör detta principiella uttalande, återger sin uppfattning om vad rättslivets intresse fordrar, ehuru han icke använder dessa ord. Rättslivets intresse har för de båda författarna uppenbarat sig på diametralt motsatt sätt. Anmälarens sympatier ligga avgjort på Gemmels sida, även om det måste erkännas, att det knappast är praktisk politik att tala om upphävande av ifrågavarande kvittningsmöjlighet. Det kan icke förnekas, att Gemmel har rätt, då han framhåller kvittningens olägenheter från synpunkten av rättstillämpningens objektivitet och enhet. Wildte har icke förmått, och någon annan torde ej heller förmå uppställa några

 

ANM. AV S. WILDTE: KOSTNADER I CIVIL RÄTTEGÅNG. 235allmängiltiga regler för tillämpningen av kvittningsbestämmelsen i fråga. Det går så till nu och kommer i framtiden att gå så till, att varje domstol lagar efter lägligheten i varje särskilt fall. Att kvittning sker i ett stort antal mål, då sådan objektivt sett är opåkallad, torde vara lika oomtvistligt, och regeln leder alltför lätt till den omfattande kvittning av kostnaderna, som så ofta under gången tid varit anledning till klagomål och särskilda motåtgärder i lagstiftningsväg. Om man icke kan slippa ifrån institutet kvittning på grund av sakens tvivelaktighet, så vill jag åtminstone göra gällande, att kvittningen är en olägenhet och i mesta möjliga mån bör hållas tillbaka.
    Uppfattningen i 1734 års lag överensstämmer enligt förf. i princip med skadeståndsteoriens. I vanliga fall anses den tappande vållande till processen, men i förevarande undantagsfall brister det i förutsättningen, att skadan skall hava åsamkats under sådana omständigheter, som utmärka vållande; den tappande har befunnit sig i ursäktlig villfarelse. Härmed förstås enligt vanligt språkbruk, att situationen varit sådan, att den skulle hava föranlett omdömesgillt folk i allmänhet att låta vilseleda sig. Villfarelsen skall hava sin grund i sakens beskaffenhet, vare sig i dess rättsliga eller i dess faktiska sida. Parts egen uppfattning bör således icke spela någon roll utan avgörande blir domstolens objektiva prövning. Författaren vitsordar emellertid, att domstolarna ofta brustit i den sålunda uppställda fordringen på ett objektivt bedömande.
    Det har rått olika meningar om när en rättsfråga skall anses tvivelaktig, så att kvittning bör ske. Man är väl ense om att rättsligt tvivel ej kan ifrågasättas så snart det finnes klara lagbud eller stadig rättssedvänja. Däremot äro meningarna delade om betydelsen av prejudikat och rättslärdas uttalanden. Enligt förf. bör rättsfrågans tvivelaktighet vara odisputabel kvittningsanledning i de fall, då klara lagbud och stadig sedvänja saknas. I samma riktning har NEHRMAN uttalat sig, då han säger, att skälig processanledning förefinnes, om saken berott på en »quaestio juris, som i lag och Kongl. Förordningar ej warit tilförene avgjord». Här är en av de få bestämda regler, som uppställts för tillämpning av kvittningsbestämmelserna, och den har gammal hävd i teorien. Huruvida den har någon större betydelse och i praktiken tillämpas, synes mig emellertid tvivelaktigt. Vad angår själva tillämpningen av regeln är det naturligen svårt att avgöra, när klara lagbud eller stadig sedvänja finnes, som kan tillämpas på det föreliggande fallet. Huru ofta händer det icke, att de domare, som pröva ett mål, stanna i olika tolkning av en rättsregel eller i olika uppfattning om sakens hänförande under en viss rättsregel. Så snart detta förekommer, kan ju lagbudet eller sedvänjan knappast anses klar, och kvittning borde ske. Så långt torde dock ingen vilja gå, utanför kvittning fordras en tvivelaktighet av högre grad. Teorien torde dock vara ur stånd att uppställa några användbara regler om graden av den tvivelaktighet, som bör fordras för kvittning.
    Det förekommer i praxis, att en tappande svarande ålägges att betala rättegångskostnader även i tvister, där klara lagbud och stadig

 

236 CARL LJUNGHOLM.rättssedvänja uppenbarligen saknas. Såsom exempel från senare år kan åberopas NJA 1929 s. 471. Efter det genom ett år 1918 utfärdat dekret av folkkommissariernas råd i Sovjetrepubliken de ryska försäkringsbolagen blivit upplösta och bolagens egendom förklarats skola bliva statsegendom, uppkom dels fråga om verkan härav i avseende å ett sådant bolag tillhörig, utom ryskt territorium befintlig egendom, dels fråga huruvida, sedan vissa emigrerade styrelseledamöter i Paris organiserat sig såsom styrelse med bolagets förutvarande verkställande direktör fortfarande fungerande såsom sådan, denne vore behörig att företräda bolaget under avvecklingen av dess utom Ryssland drivna rörelse. Den senare frågan besvarades av HD jakande, och svaranden, ett svenskt bolag, som innehade egendom av sådant slag, förpliktades att utgiva densamma till käranden, ett norskt bolag, å vilket nämnda verkställande direktör överlåtit egendomen. Rådhusrätten hade ogillat käromålet och förpliktade därvid käranden att ersätta svaranden dess rättegångskostnader. Rådhusrättens utslag fastställdes av hovrätten, men kostnaderna i hovrätten kvittades, sannolikt emedan båda parterna klagat. HD ålade det svenska bolaget att ersätta motpartens kostnader vid underrätten. Det förefaller, som om här förelegat till bedömande en för svensk rätt absolut ny situation, för vilken lagbud och rättssedvänja saknades. Icke desto mindre hava underrätterna ålagt den tappande käranden att betala svarandens kostnader och HD ålagt den tappande svaranden att betala kärandens kostnader. Man torde av detta rättsfall kunna draga den slutsatsen, att domstolarna äro föga benägna att försvaga sin egen dom genom att kvitta på grund av rättsfrågans tvivelaktighet. Det kan i detta sammanhang erinras, att den rättsliga tvivelaktigheten bereder vidsträckt möjlighet att kvitta även till förmån för svarande, som tappar målet. Intet logiskt hinder möter att döma en svarande att betala men samtidigt kvitta kostnaderna på grund av att rättsfrågan varit så tvivelaktig, att svaranden haft skälig anledning låta saken gå till rättegång. Något exempel på sådan kvittning känner jag dock icke. Över huvud synes det mig mindre sannolikt, att rättsfrågans tvivelaktighet i svensk praxis gäller såsom kvittningsanledning. Lagkommittén, nya lagberedningen och 1918 års betänkande hava alla utmönstrat rättsfrågans tvivelaktighet såsom kvittningsgrund, medan processkommissionen upptager densamma. Processkommissionen torde emellertid icke hava avsett att införa någon nyhet utan ansett sig följa praxis.
    I fråga om processföremålets faktiska tvivelaktighet har förf. anslutit sig till följande, av GEMMEL framställda tolkning av RB 21:3. Faktisk villfarelse bör för tappande part anses grunda probabilem litigandi causam i följande fall: då parten, såsom bevisskyldig, antingen visserligen ej lyckats till fullo bevisa men till sannolikhet bringa av honom anförda fakta eller brustit i honom åliggande bevisskyldighet av anledning att före rättegången oförutsebara omständigheter omöjliggjort bevisningen, samt då parten, såsom icke bevisskyldig, tappat rättegången av den grund, att han överbevisats om facta aliena. Såsom förut påpekats, har förf. icke kunnat göra något bestämt utta-

 

ANM. AV S. WILDTE: KOSTNADER I CIVIL RÄTTEGÅNG. 237lande rörande praxis ställning. Oklarhet och tvivelaktighet om de faktiska förhållandena i allmänhet hade man emellertid påfallande ofta funnit i mål om rätt till fiske, arrende, diken, rågångar, arv, gåva och testamente. Om anmälaren skulle våga återge den uppfattning, som hos honom framkommit under utarbetande av denna anmälan, så skulle den vara, att domstolarna äro benägna att med en viss hårdhet tillämpa kausalitetsprincipen i affärstvister mellan affärsföretag, bolag och dylikt, medan lantbefolkningen och privatpersoner överhuvud ansetts mera i behov av balsam på såren genom kvittning av kostnaderna. Rent mänskligt sett är kanske mindre att erinra mot ett sådant förfarande: affärsmän äro mera vana att efter fasta regler betala och få betalt, för dem blir rättegången ofta att likställa med en affärstransaktion. Om denna observation skulle hava någon grund, visar den emellertid, huru litet kvittningen har att göra med den objektivitet och följdriktighet, som man önskar se hos rätten.
    Av Gemmels ovan återgivna uttalande framgår, att kvittning på grund av faktisk villfarelse har en viss anslutning till bevisskyldigheten. Den bevisskyldiga parten kan komma i åtnjutande av kvittningsförmån i större utsträckning än den icke bevisskyldiga. Det ligger i sakens natur, att man icke kan kvitta till förmån för den senare, om han överbevisas om fakta, om vilka han själv bör äga kännedom. Huruvida svensk praxis verkligen tillämpar de Gemmelska reglerna, har förf. icke närmare utrett. I stort sett har enligt min erfarenhet praxis även vid faktisk tvivelaktighet inskränkt sig till att kvitta till förmån för käranden. Om en svarande i skuldfordringsmål gör gällande, att han betalat skulden och lyckas göra detta påstående sannolikt, skulle den av Gemmel uppställda regeln medföra, att kostnaderna kvittas, ehuru svaranden dömes att betala. Benägenheten härför torde emellertid vara ringa i praxis. En svarande, som tappar målet, får tämligen undantagslöst betala rättegångskostnaderna.
    Av ovanstående vill anmälaren draga den slutsatsen, att en påfallande ensidighet gör sig gällande hos praxis vid tillämpning av ifrågavarande kvittningsregel, i det kvittning sker nästan uteslutande till förmån för käranden. Ordalagen i RB 21:3 »att man till rättegång skälig orsak haft» leda tanken närmast till käranden, men omöjligt är det icke att därunder hänföra även en svarande, som haft skälig orsak att försvara sig genom att låta saken gå till rättegång. Förf. betonar uttryckligt, att dylik orsak kan hava ådagalagts från såväl kärande- som svarandesidan. En dylik ömsesidig tillämpning av kvittningsregeln vore uppenbarligen ur principiell synpunkt tilltalande, om man överhuvud anser kvittningen riktig och önskvärd. Ensidig kvittning till förmån för käranden får karaktär av uppmuntran till rättegångar, även obefogade sådana. Är man åter principiell motståndare till kvittningsregeln, måste man motsätta sig varje utvidgning av regelns tillämpning och uttala det önskemålet, att vid blivande avfattning av kvittningsregeln intet måtte inflyta, som kan uppmuntra till kvittning även till svarandens förmån. Den omständigheten, att svensk praxis utan några olägenheter kunnat med stor stränghet upp-

 

238 CARL LJUNGHOLM.rätthålla kausalitetsprincipen gent emot svaranden, är ägnad att väcka tvivel, huruvida kvittning till förmån för käranden är behövlig. Man kan med skäl göra gällande, att svaranden, som blir utsatt för en rättegång, har minst lika stort anspråk på undseende vid felbedömning av läget som käranden, vilken själv satt igång processen. Processkommissionen torde närmast hava avsett att ansluta till praxis och att giva en formulering, som snarare föranleder inskränkning än utvidgning av kvittningen. Huruvida den använda formuleringen »synnerliga skäl till rättegången på grund av att saken varit mörk och tvivelaktig», är den lyckligaste, kan vara föremål för olika meningar.
    Vikten av att kvittningsbestämmelser avfattas så att man tydligt ser, att kvittning skall vara undantag, framgår av en utav förf. icke berörd lagbestämmelse från senare år, nämligen 11 kap. 93 § vattenlagen. Där heter det i fråga om ogillade besvär över syneförrättningar enligt 10 kapitlet: »pröve domstolen efter ty med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes skäligt, huruvida klaganden bör gottgöra motparterna deras kostnader...» Bestämmelsen förekom redan i 1910 års förslag till vattenlag (11 kap. 82 §). I motiven refereras först anmärkningar, som gjorts mot bestämmelsen i 59 § dikningslagen, att jordägarna skola ersätta ägare av vattenverk, som ändras eller rives, hans kostnader vid underrätt, ändå att jordägarna vinna saken. Därefter framhålles, att enligt den nya lagen syneförrättningen bleve en verklig instans, mot vars beslut vanligt rättsmedel, besvär, finge anlitas. Förhandlingarna vid vattendomstol finge karaktären av förhandlingar i andra instans; den missnöjde finge där ställningen av klagande. Man väntar sig av detta resonemang en nästan ovillkorlig regel, att den, vars besvär över en syneförrättning ogillas, skall ersätta sina motparter deras kostnader. Om hovrätt ogillar besvär över underrätts utslag, torde den klagande tämligen undantagslöst förpliktas att ersätta motparten hans kostnader i hovrätten. I stället meddelades en bestämmelse, vilken ej ens såsom huvudregel upptager den i rättegångsbalken förekommande bestämmelsen att tappande part skall ersätta motpartens rättegångskostnader, utan snarare utgår från kvittning såsom huvudregel och gör kostnadsersättnings utdömande beroende av förefintligheten av särskilda omständigheter. I motiven heter det: »Huruvida en klagande, vars besvär ogillas, bör dömas ersätta motpartens rättegångskostnader, må få bero av de bättre eller sämre skäl klaganden må hava haft för sin talan». Bestämmelsen har medfört, att kvittning sker även i fall, där klaganden egentligen icke haft andra skäl till sina besvär än att han är missnöjd. Det fordras mycket för att domstolen skall anse styrkt, att talan förts så utan skäl, att kostnader utdömas.
    I kap. VI behandlar förf. följande spörsmål: Ingendera parten vinner eller tappar processen (återkallelse, förlikning och återförvisning), part vinner allenast delvis, kostnaderna vid rättsmedelsförfarande, flera parter å endera eller båda sidorna, succession i partsställningen, fastställelsetalan och talan på konstitutiv dom, försumlig processföring, parts utevaro, biintervention samt tredje mans ersättningsskyldighet.

 

ANM. AV S. WILDTE: KOSTNADER I CIVIL RÄTTEGÅNG. 239Beträffande dessa frågor framlägger författaren intressanta undersökningar och synpunkter, men då det är omöjligt att beröra dem alla, skall jag inskränka mig till några ord om kostnaderna vid det ordinära rättsmedelsförfarandet. När man uppställt som regel, att den vinnande parten tillerkännes ersättning för rättegångskostnaderna av den tappande, bör detta enligt förf. innebära, att processens utgång i den högre instansen principiellt sett är avgörande för kostnaderna i samtliga instanser. Den, som slutligen tappar, bör åläggas ersätta alla rättegångskostnaderna, så vida icke i enlighet med allmänna undantagsbestämmelser kostnaderna böra kvittas. För äldre teori synes denna processuella enhetstanke hava varit främmande; skadan uppfattades som en självständig företeelse i varje instans. För den händelse en part tappat i alla instanser, torde det enligt 1734 års lags uppfattning hava ansetts uppenbart, att denne temere litigerat, så att han fick betala kostnaderna. Så småningom inträdde emellertid en reaktion mot nämnda uppfattning; man höll icke längre fast vid att parts skuld vore uppenbar blott därför att han tappat i alla instanser. I praxis hade hovrätten ansett sig kunna kvitta kostnaderna »på grund av sakens beskaffenhet», ehuru den gillade underrätternas beslut. Författaren har icke närmare utrett nu gällande praxis; men säkerligen förekommer det, att överrätt, som fastställer underrätts huvudsakliga utslag, beslutar kvittning av kostnaderna i underrätt.
    För det fall att överrätt ändrar underrätts dom finnes föreskrift i RB 21:4. Uppfattningen vid lagstadgandets tillkomst var enligt förf. den att själva omständigheten att domstolarna kommit till olika beslut innebar kvittningsanledning. Den i underinstansen vinnande hade ju varit i god tro; det var här fråga om en absolut kvittningsregel. Det kunde emellertid tänkas, att hela underrättsproceduren genom parts försumliga eller onödiga processföring blivit mer eller mindre oriktig. För att möjliggöra beaktande i överrätten av ett sådant förhållande, hade i 21:4 upptagits en bestämmelse om domstolens prövningsrätt och befogenhet att ålägga den vinnande att gälda rättegångskostnaderna. I senare doktrin hade emellertid uppfattningen av stadgandet varit en annan. Man betonar här, att omständigheten, att part vunnit i en instans men tappat i en annan, av lagen anses innebära, att rättsfråga varit tvistig och den tappande parten därmed ursäktad. Orsaken till den i 21:4 omförmälda kvittningen vore sakens mörka och tvivelaktiga beskaffenhet så att fatta, att där angåves ett exempel å dylik sak. I konsekvens härmed komme domstolens prövningsrätt att direkt hänföra sig till sakens nämnda beskaffenhet. Om saken ej befunnes hava varit mörk och tvivelaktig, vore det fullt naturligt, att hovrätten med stöd av prövningsklausulen tillade den vinnande ersättning för underrättskostnaderna. Däremot skulle någon ersättning för hovrättskostnaderna icke kunna utgå, enär endast den, som bragt part å kostnad, vore skyldig gälda dylik, och felet här vore underdomstolens. Ävenledes framhåller man, att prövningsklausulen kommer till användning i sådana fall, i vilka överrätten endast ändrat å beslutet i kostnadsfrågan, ty här kan det icke bliva tal om rättsfrågans tvivel-

 

240 CARL LJUNGHOLM.aktighet. Denna uppfattning, vars riktighet förf. ur förut angiven synpunkt gendriver, har enligt förf. haft stor betydelse för senare praxis. I och med att reaktionen mot kvittningsmissbruket blev allt kraftigare och främst riktade sig mot stadgandet i 21:4 började man nämligen beakta den domaren här tillerkända prövningsrätten; denna blev ett verksamt hjälpmedel, då det gällde att komma till rätta med ifrågavarande orimligt stränga kvittningsregel. Förf:s redogörelse för nutida praxis är svår att i korthet återgiva. Den resulterar i ett uttalande, att praxis överensstämmer varken med lagstiftarens mening eller den i modern teori och lagstiftning förhärskande åsikten, att den, som tappat i hovrätten, objektivt vållat hela rättegången och skall ersätta samtliga kostnader. Ett kortfattat uttalande om praxis förekommer i FLENSBURG: Advokaten, 2 uppl. s. 1114 not *, sannolikt härrörande från dåvarande advokaten ALBERT KÔERSNER. Där yttras i fråga om det fall, att part i högre instans tappat ett mål, som vunnits i lägre instans: »I sistnämnda fall brukar vanligen den i högre instans förlorande parten dömas att betala kostnaderna vid den lägre instansen, varemot kostnaderna vid den högre instansen kvittas. Den högre instansen har dock enligt RB 21:4 rätt att, när särskilda omständigheter därtill giva anledning, på annat sätt förordna om rättegångskostnadernas betalande. Har den vid lägre instansen i huvudsaken vinnande fullföljt talan om rättegångskostnaderna, och högre instans i detta avseende till hans förmån ändrar den lägre instansens utslag, brukar honom sålunda bliva tillerkänd ersättning för kostnader även i den högre instansen». Anmälaren har trott, att detta är ett riktigt återgivande av praxis, och att man sålunda helt enkelt inskränkt tilllämpningen av kvittningsregeln i 21:4 till att gälla kostnaderna i den instans, som tillämpar samma regel, och beträffande kostnaderna i den eller de lägre instanserna dömer efter vanliga regler. Även om innebörden av stadgandet är en annan, strider förfarandet icke direkt mot den nuvarande formuleringen av 21: 4. Med hänsyn till de ringa kostnader, som i allmänhet utdömas i överrätterna, har kvittningen av dessa i regel mindre betydelse, och det resultat vartill man kommit är sålunda, ur ekonomisk synpunkt, någorlunda tillfredsställande; men för en ny lagstiftning torde åsikten om processen såsom en enhet vara att föredraga, så att kostnaderna i samtliga instanser bedömas enhetligt.
    I kap. VII behandlas slutligen det processuella förfarandet. I den moderna processlagstiftningen tillerkännes part kostnadsersättning utan något yrkande. Enligt förf:ns åsikt är detta resultat en konsekvent följd av dessa lagars uppfattning om grunden till ersättningsskyldigheten och anspråket på ersättning. Enligt gällande svensk rätt måste emellertid part framställa yrkande på ersättning för rättegångskostnader, om han vill komma i åtnjutande därav. Förteckning skall jämväl företes, och om sådan saknas, utdömes ersättning endast för vissa kostnader. I detta avseende yttrar författaren: »Begär part 'ersättning för rättegångskostnader' utan att angiva desamma eller med dem angivna i en klumpsumma, får han finna sig uti, att domstolen endast kan utdöma ersättning för stämningskostnader, domslösen m. m.

 

ANM. AV S. WILDTE: KOSTNADER I CIVIL RÄTTEGÅNG. 241med andra ord kostnad, som är domstolen bekant». Detta yttrande torde emellertid vara för omfattande; om parten angivit ett visst belopp för sina rättegångskostnader, torde domstolarna i stor utsträckning anse sig oförhindrade att utdöma ersättning för alla vanliga kostnader, som framgå av målet, alltså även kostnad för inställelse, bevakning och ombudsarvode. Särskilt i överrätterna är det på grund av där tillämpade taxor vanligt att parterna helt allmänt yrka ersättning med en klumpsumma.
    Beträffande den för advokater särdeles intressanta frågan om beloppet av rättegångskostnadsersättningen, särskilt arvodet till rättegångsombud, är icke så mycket att inhämta i avhandlingen. Förf. konstaterar, att domstolarna under tidernas lopp föga beaktat regeln, att den vinnande parten skall tillerkännas ersättning för all nödig kostnad å målet, utan så väsentligt prutat på begärda ersättningsbelopp, att den tillerkända ersättningen endast till ringa del täckt dessa kostnader. Förf. anser att detta missförhållande fortfarande i stor utsträckning är rådande, även om en avgjord förbättring på senare tid inträtt. Redogörelse lämnas för uppkomsten och utvecklingen av de taxor, som tillämpas i hovrätterna, vilken redogörelse emellertid kunnat vara fylligare. Vidare betonas, hurusom ombudets anspråk på ersättning för sina kostnader och sitt i målet nedlagda arbete vilar å privaträttslig grund och kan riktas endast mot huvudmannen, ej dennes motpart. Ombudets anspråk är alldeles oberoende av det, som huvudmannen i sin tur kan rikta emot motparten och som går ut på att utfå ersättning för ombudskostnaderna i processen. Detta är naturligtvis riktigt, men enligt min mening förtjänar även sambandet mellan dessa båda anspråk att noga beaktas; i regel får väl antagas att det arbete och de omkostnader, för vilka ett ombud kräver ersättning av sin huvudman, nedlagts med omtanke och efter bästa förstånd och sålunda äro att betrakta såsom nödvändiga för målet. Endast i den mån den ersättning, som rätteligen tillkommer vinnande parts ombud, täckes av den ersättning, som domstolen ålägger den tappande parten att betala, ernås det eftersträvade målet, att den vinnande kommer till sin rätt utan direkt ekonomisk uppoffring. Det förefaller som om förf. ibland gått onödigt långt i begränsning av de kostnader, som den vinnande har rätt att få ersatta av sin motpart. Såsom syftemål bör uppställas, att alla för en rättegång vanliga och skäliga kostnader bliva ersatta av den tappande, och därvid får man icke allt för mycket pressa ordalagen i vår 200-åriga lag eller med efterklokhet utmönstra vad som vid målets avgörande förefaller mindre nödvändigt men som, när åtgärden företogs, kanske syntes vara av stor vikt.
    Själva arvodesbeloppet bestämmes på olika sätt i skilda länder. Några fastställda taxor finnas icke i Sverige och torde väl ej heller komma att sättas i fråga för framtiden. Den domstolarna åliggande uppgiften att bestämma arvodesbeloppet är svårlöst och måste föranleda viss friktion med advokatkåren. Under sina ansträngningar att skydda allmänheten mot oskäliga krav från advokaternas sida komma domstolarna lätt till det resultatet, att den vinnande parten i regel

 

16 — Svensk Juristtidning 1932.

 

242 ANM. AV S. WILDTE: KOSTNADER I CIVIL RÄTTEGÅNG.till sitt ombud får betala en väsentligt högre ersättning än som i rättegången tilldömes honom. Ej heller kan det vara önskvärt om rättegångsarbetet skulle bliva betalt efter en helt annan och lägre taxa än andra advokatgöromål och sålunda bliva en mindre eftersökt gren av yrket. Det måste emellertid erkännas, att advokaterna i ett avseende kunna kraftigare än hittills verka för en bättre ordning, nämligen genom att avlämna utförliga kostnadsräkningar. Om domstolarna skola kunna bedöma kostnadsfrågan rätt, måste ombuden först och främst ordentligt tala om vad de haft för kostnader och besvär i saken. I 1918 års kommittéförslag har tillbörlig uppmärksamhet ägnats åt detta förhållande och t. o. m. framlagts formulär till kostnadsräkningar, som förtjäna beaktande och användning. Om sådana utförliga kostnadsräkningar allmänt komme i bruk och domstolarna — frivilligt eller efter åläggande i lag — avkunnade specificerade och motiverade beslut över de olika posterna i räkningen, torde mycket vara vunnet. Den summariska behandlingen av kostnadsfrågan och ersättningens utdömande i en klumpsumma möjliggör och har stor skuld i de orimliga prutningar, som alltemellanåt förekomma. Särskilt viktigt blir det i en mera koncentrerad process att verkligen låta domstolen få en inblick i det arbete, som utförts; ju enklare och mera självfallen en stämning eller skrift förefaller, desto större arbete ligger ofta bakom densamma i prövning och sovring av ett stort och från början oredigt material. Det vore ju beklagligt om den advokat, som utför sin huvudmans talan snabbt och energiskt, blir sämre ställd i avseende å ersättning än den, som låter processmaterialet så småningom utveckla sig inför domarens ögon under ideliga uppskov; förhållandet bör uppenbarligen vara det motsatta. Någon möjlighet att i korta lagbestämmelser giva ledning för utmätning av arvodesbeloppen torde knappast finnas. Endast i ett avseende kan sådan bestämmelse sättas under diskussion, nämligen i form av en eventuell föreskrift om att tvisteföremålets värde och betydelse bör inverka på arvodesbeloppets storlek. Det kan visserligen sägas, att ett visst kvantum arbete bör betalas på samma sätt, om det nedlägges på en stor eller liten sak, men en sådan debiteringsregel är omöjlig att använda inom advokatrörelsen. De större och viktigare sakerna äro mera bärkraftiga och måste belastas mera för att arvodet för små uppdrag skall kunna hållas inom rimliga belopp. Därtill kommer att huvudmannen i en stor och maktpåliggande sak utan hänsyn till kostnaden plägar taga advokatens skicklighet och arbetskraft i anspråk långt mera än som är möjligt i ett mindre betydande mål.
    Av förestående anmälan framgår, att det är en stor mängd viktiga frågor, som äro föremål för behandling i det anmälda arbetet. Förf:ns utredningar äro värdefulla och intresseväckande. Avhandlingen vittnar om beläsenhet och lärda mödor och för författaren har den lett till målet, juris doktorsvärdigheten.

Carl Ljungholm.