C. A. BORUM. Lovkonflikter. Hovedpunkter af den internationale og intertemporale Privatret. Gad. København 1931. VIII + 152 s. Kr. 4.75.

 

    Det arbete, vars titel angives här ovan, utgör en översiktlig framställning av den internationella och intertemporala privaträtten, enligt vad författaren framhåller huvudsakligast avsedd att användas i den akademiska undervisningen.
    I sammanträngd form har författaren lyckats lämna en klar och överskådlig framställning av den internationella och — ehuru kanske nästan väl summariskt — av den intertemporala privaträttens problem. I synnerhet den allmänna redogörelsen för den internationella privaträttens teori och historiska utveckling vittnar i all sin knapphet i formen om författarens synnerliga beläsenhet och förmåga att klarlägga de olika problemställningarna i ämnet. En särskild förtjänst, när det gäller ett arbete, som framför allt avser att vara en lärobok, är det strängt objektiva framställningssättet; det är med en nära nog överdriven försiktighet författaren undviker att på något sätt hävda egna teorier.
    Den speciella delen av arbetet, som, såvitt anmälaren kan finna, i allt väsentligt redan varit publicerad i den av författaren jämte Højesteretssagfører KARSTEN MEYER i samlingsverket »Répertoire de Droit International» ¹ lämnade redogörelsen för dansk internationell privaträtt, har ju mindre intresse för svenska läsare med hänsyn till de väsentliga skiljaktigheter, som föreligga mellan svensk och dansk internationell privaträtt på det område, som av författaren huvudsakligen behandlas, nämligen familjerättens. Den utläggning av den mellan de nordiska staterna avslutade konventionen innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap, som denna del av framställningen innehåller, kan emellertid vara väl värd att läsas även av svenska jurister.
    På några punkter kan måhända författarens framställning giva anledning till diskussion. Några av dessa må kanske här kunna i korthet beröras.
    Sålunda förefaller det mig som om författaren väl knapphändigt avfärdar läran om s. k. väl förvärvade rättigheter. Det ligger i sakens natur, att det icke gives något objektivt kriterium på vilka rätheter, som skola anses »välförvärvade»; redan uttrycket angiver i och för sig, att bestämningen av en rättighet såsom sådan utgör resultatet av en subjektiv värdering. Jag har emellertid svårt att följa författaren, när han säger: »De 'velerhvervede' Rettigheder viser sig at være dem, som man til en given Tid mener, at den nye Lov ikke bør gøre Indgreb i; og spørges der om, hvilke dette er, lyder Svaret paa, at det er de velerhvervede Rettigheder, som Lovgiveren bør respektere» (s. 5). Den cirkel, för vilken författaren sålunda beskyller lärans anhängare, förefaller tämligen konstruerad.

 

    ¹ Librairie du Recueil Sirey, Paris. 1930.

 

Orsaken till lagstiftarens förhållande måste väl i allt fall vara, att han — på vilken grund det nu vara må — uppfattar rättigheten såsom »välförvärvad», och verkan härav, att han icke till förfång för vederbörande rättsägare giver lagen tillbakaverkande kraft.
    Även på en annan punkt synes mig författarens framställning kunna väcka motsägelse, nämligen i fråga om den kritik, han riktar mot den princip, som kommit till uttryck i artikel 3 i den nordiska familjerättskonventionen, enligt vilken en ändring av makars personalstatut i regel kommer att medföra en motsvarande ändring i fråga om tillämplig lag beträffande de ekonomiska rättsverkningarna av äktenskap. Att regeln i och för sig kan giva anledning till diskussion och sannolikt endast kan komma till användning med avseende å stater med närbesläktade rättsordningar må kunna medgivas. Principen om statutväxling har emellertid åtminstone i ett avseende en stor förtjänst. Genom densamma undvikes nämligen, att äktenskapets rättsverkningar med hänsyn till makarnas förmögenhetsförhållanden och efterlevande makes rätt till arv efter den först avlidne komma att bedömas efter olika lagar. Under det att en viss rättsordning kan tillgodose den efterlevande maken genom att han är arvsberättigad efter den först avlidne, kan han enligt en annan rättsordning vara tillgodosedd genom att han i och med äktenskapet erhållit viss andel eller viss rätt i den andre makens förmögenhet. Därest äktenskapsstatut och arvsstatut ej sammanfalla, kan följden bliva, att make i ett fall kommer i åtnjutande av såväl arvsrätt som (t. ex.) giftorätt, i ett annat fall av varken det ena eller det andra, m. a. o. i det ena fallet blir han — till förfång för övriga dödsbodelägare - långt bättre tillgodosedd än vad som avsetts enligt någondera av dessa rättsordningar, i det andra långt sämre. Detta förhållande, som är en av de betänkligaste konsekvenserna av nu allmänt antagna kollisionsnormer, undgås på ett lyckligt sätt genom antagandet av den princip, åt vilken den i konventionen fastställda regeln giver uttryck. Borums kritik mot konventionsregeln (ss. 101 o. ff.) synes mig rätt missriktad, så till vida som den ådagalägger, att han ej beaktar regelns betydelse just med hänsyn till nu berörda problem.¹
    Författaren uttalar (s. 47) den uppfattningen att, då ett i viss stat meddelat beslut om äktenskapsskillnad icke erkännes i en annan stat, måste ett av endera av makarna därefter ingånget nytt äktenskap anses såsom en nullitet i denna senare stat. Det förefaller som om denna uppfattning icke för den danska rättens del — lika

 

    ¹ Även om man i likhet med Borum anser änkas rätt att kvarsitta i oskiftat bo som ett äktenskapsrättsligt, ej som ett arvsrättsligt institut, synes likväl hans resonemang s. 103 knappast övertygande. Varför skall i det ena av de anförda fallen just änkans, i det andra fallet övriga arvingars rätt betraktas såsom obehörigen tillbakasatt? Om en »välförvärvad» rätt för den enes eller andres del kan det här icke gärna vara tal. Riktigheten av Borums uppfattning av änkas rätt att kvarsitta i oskiftat bo såsom ett äktenskapsrättsligt institut kan väl f. ö. starkt sättas i fråga. Även inom dansk rätt synes denna mening icke vara den allmänt antagna, jfr de danska motiven till konventionen s. 37. 

litet som enligt svensk rätt — kan vara riktig: det senare äktenskapet kan icke i och för sig vara ogiltigt, varemot talan om Omstødelse av detsamma synes kunna väckas (Lov om Ægteskabs Indgaaelse og Opløsning, § 42)¹.
    Författarens uttalanden i fråga om tillämplig lag vid bedömande av testamentes giltighet med hänsyn till formen synes mig i viss mån giva anledning till erinran. Å ena sidan godkänner han sålunda förbehållslöst den i och för sig i hög grad omstridda satsen att ett testamente alltid måste anses i anseende å formen giltigt, om det uppfyller villkoren i den lag, som utgör testators personalstatut vid dödstillfället, sålunda i trots av att det skulle vara ogiltigt bedömt enligt den lag, som utgjorde hans personalstatut vid tiden för testamentets upprättande, och å andra sidan uttalar han synnerlig tvekan beträffande riktigheten av den, efter vad det vill synas, eljest allmänt antagna regeln att ett testamente, vilket uppfyller föreskrifterna i den lag, som utgjorde testators personalstatut vid upprättandet, alltid bör anses till formen giltigt. Redan den av honom själv i fråga om intertemporala lagkollisioner uttalade satsen, att det »udelukkende lægges Vægt paa den ved Oprettelsen gældende Lov», borde här finna motsvarande tillämpning.
    Författarens behandling av den internationella förmögenhetsrätten är — såsom han för övrigt själv i sitt företal anmärker — mycket summarisk. Beträffande den internationella obligationsrätten, som ju innefattar så många tvistiga problem, inskränker han sig sålunda i huvudsak till att angiva lex domicilii debitoris såsom i princip tillämplig å kontraktsförhållandena. Det må visserligen vara sant, att denna sats kan anses vara den för närvarande i praxis inom de nordiska länderna antagna. Inom den teoretiska diskussionen lär den däremot knappast kunna betecknas som sista ordet i frågan.

    Beträffande författarens uppgifter om faktiska förhållanden synes slutligen några mindre betydelsefulla anmärkningar kunna göras.²
    Samtliga nu framförda anmärkningar avse ju emellertid frågor av jämförelsevis ringa betydelse. Huvudintrycket av boken är, att den är synnerligen förtjänstfull och användbar ej blott som inledning till studiet av den internationella privaträtten utan också som källa till upplysning om den danska rättens speciella ställning till olika problem inom detta ämne.

 

    ¹ UNDÉN synes t. o. m. anse, att ej ens återgång kan komma i fråga (Internationell äktenskapsrätt s. 57). (Sedan ovanstående skrivits, har Borum i en i Berlingske Tidende den 30 januari 1932 publicerad artikel uttalat sig i samma riktning som Undén.)
    ² Hans uppgift (s. 148) att England år 1928 för första gången lät sig företräda vid Haagkonferensen för internationell privaträtt är sålunda icke riktig. England var företrätt redan vid 1925 års konferens. När han (s. 135) påstår, att bl. a. Danmark, England och Sverige, men däremot icke Norge undertecknat 1930 års konvention rörande vissa lagkonflikter i fråga om medborgarskap, är detta så till vida missvisande som konventionen väl undertecknats av de angivna staterna men ej ratificerats av någon av dem, varemot Norge anslutit sig till konventionen (d. v. s. konventionen är för Norge bindande men ej för övriga nämnda stater). 

    Det är beklagligt, att det för den svenska rättens del — frånsett beträffande den internationella äktenskapsrätten, som ju behandlats av UNDÉN — saknas en liknande propedeutisk framställning av ämnet. REUTERSKIÖLDS Handbok är ju, särskilt i betraktande av att ämnet vid bokens tillkomst ännu knappast till någon del monografivis behandlats, ett för sin tid förtjänstfullt arbete. Men med hänsyn till den utveckling den internationella privaträtten i Sverige undergått under de tjugofem år, som förflutit sedan dess tillkomst, lär den numera icke utan kompletterande muntlig undervisning kunna användas vid de akademiska studierna i ämnet. För den praktiske juristen, som vill inhämta upplysning i någon speciell fråga, torde den lätt verka missledande.¹

Folke Malmar.