ALARIK. HERNBERG. Lagfartsreformen. Helsingfors 1932. TidningsA.B. Nylands Tryckeri. 126 s. (+ en blankettbilaga).
    I SvJT 1930 s. 593 omtalas den nya finska lagstiftning på lagfartsväsendets område, som fogat ett nytt led till de många tidigare i det nära sambandet mellan finsk och svensk rättsordning. Den gemensamma gamla Jordabalkens lagfarts-, hembuds- och bördsrätts-bestämmelser tillhöra numera även i Finland det förgångna, och i deras ställe gäller där från och med detta år en grupp lagbestämmelser av den 28 februari 1930, i det väsentliga grundade på förslag av den finska lagberedningen (1927 nr 1).
    Efter att i en föreläsningsserie under nästlidna hösttermin ha behandlat den nya lagstiftningens innehåll och dess förhållande till den förut gällande rätten, har nu universitetsadjunkten dr ALARIK HERNBERG i föreliggande arbete lämnat en ganska fyllig översikt över ämnet. Författaren, vars flitiga penna redan skänkt den svensk-finska rättslitteraturen talrika bidrag, har härmed gjort sig förtjänt av icke minst de svenska juristernas tacksamhet för den inblick arbetet ger i en nära motsvarighet till vårt eget lagfartsväsen, som nu efter 56 års tjänst synes stå inför en — åtminstone i formellt hänseende — genomgripande omdaning. Vi svenskar lägga emellertid märke till åtskilliga större och mindre olikheter. Den finska lagen saknar sålunda stadganden om vilande-förklaring av lagfartsansökning — anmärkningvärt nog, då motsvarande institut förekommer i Finlands inteckningsrätt. Lagfartslagen (11 §) anvisar i stället uppskov till annat rättegångstillfälle. Men då ingen föreskrift givits om att vid detta andra tillfälle ansökningen ovillkorligen skall antingen bifallas eller avslås, måste man kunna tänka sig förlängt uppskov, och hinder synes ej möta att ge sådan förlängning på obestämd tid; anledningen till uppskovet kan ju bl. a. vara en pågående tvist om äganderätten till den fastighet lagfartsansökningen gäller (s. 57). Och ett uppskov på obestämd tid är detsamma som vilande-förklaring. — En annan beaktansvärd olikhet ligger i möjligheten (jämlikt den finska lagen

 

248 LITTERATURNOTISER.12 § 2 st.) att via kungörelse och därpå följande väntetid vinna lagfart utan att ha kunnat förete fångeshandling (s. 54). Detta återfinnes emellertid icke i lagberedningens förslag utan har kommit till under ett senare stadium av lagstiftningsarbetet. Huru den sålunda medgivna möjligheten skall i tillämpningen låta sig förena med lagens kategoriska bud (7 §, överensstämmande med vår lagfartsförordnings 5 §), att ansökningen genast skall avslås, när »handling, på grund varav lagfart sökes, befinnes icke vara så upprättad som lag stadgar», framgår emellertid ej av lagen. Ej heller har den frågan utretts av författaren, som dock synes vilja se det senast anförda lagbudet tillämpat med vida större stränghet än vi svenskar äro vana att göra med vår 5 § (s. 55—56). — Motsvarande stränghet kännetecknar f. ö. också förf:s ståndpunkt med hänsyn till vissa andra spörsmål. Han anser sålunda riktigt att i de fall, då fastighet genom avvittring (= bodelning) övergår från make till make, den förre skall i och för lagfarten »förse den mottagande maken med särskild överlåtelsehandling» utöver avvittrings- (bodelnings-) instrumentet (s.27—28). Han vill, då fråga är om lagfart på grund av arv, ålägga rätten att »infordra fullständig släktutredning» och icke »slå sig till ro med de anteckningar, som därom ingå i arvskiftes- eller avvittringsinstrument» (s. 55). I en svensk läsares ögon verkar strängheten påfallande.
    Intressant är förf:s påpekande (s. 45—46) att den nu genomförda reformen låtit det skäligen otidsenliga stadgandet i jordabalken 8:3 (förbudet mot bortgivande av mer än sjättedelen av givarens fasta egendom i stad) kvarstå orubbat.
    Däremot har, under rubriken »Om tiden för klander å fastighetsfång», institutet viss tids hävd genom 1930 års lagstiftning nyreglerats. Som tid för hävden har fastslagits dels ett år (då allenast formbrist förelåg eller innehavarens fång hade karaktär av tvesalu) och dels tio år (då innehavarens åtkomst eljest var behäftad med materiellt fel). Jämväl dessa lagbestämmelser har förf. ägnat en grundlig utredning (s. 73—108). Tvesalubestämmelserna i lagen, vilka icke härröra från lagberedningens förslag, lida av en viss oklarhet, och förf:s framställning av deras innehåll torde icke vara att uppfatta som det sista ordet i detta ämne.
    Genom att i sin framställning inrymma jämväl en skildring av klanderinstitutet och här bereda plats åt ett flertal spörsmål av närbesläktad art från civilrättens skilda delar har förf. givit denna del av sitt arbete en avsevärd fyllighet. Arbetets titel är en smula för snäv; innehållet omfattar, såsom de här meddelade uppgifterna antyda, åtskilligt annat än lagfartsreglerna.

C. G. Bj.