Verkställighet av utländsk skiljedom. Genom den lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar som utfärdades den 14 juni 1929 avsåg man att undanrödja de svagheter, som tidigare vidlådde det internationella skiljedomsförfarandet, och sålunda möjliggöra ett av affärslivet önskat allmännare användande av institutet. Tidigare rådde som bekant i praxis den regeln, att en utländsk skiljedom i allmänhet icke utan vidare kunde verkställas här i landet. Den rättssökande måste instämma saken inför svensk domstol, varvid han kunde åberopa skiljedomen som rättsfaktum. I praktiken kom sökandens talan att inskränka sig till en ren fullgörelsetalan, d. v. s. den svenska domstolen förpliktade svaranden att fullgöra de åligganden som skiljedomen föreskrev. I den rättshistoriska exposé som inleder motiven till den nu gällande lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar förklaras även, att dåvarande praxis innebure, att den rättssökande ägde att »i vanlig rättegångsväg utverka sig ett på skiljedomen grundat (kurs. här) avgörande av domstol».
Den nya lagen innebär åter, att verkställighet av utländska skiljedomar skall sökas hos Svea Hovrätt, vilken om vissa förutsättningar äro för handen, har att utan att ingå i någon sakprövning förklara skiljedomen för verkställbar. De förutsättningar som nyss åsyftades finnas upptagna i 7 § i gällande lag, som tydligt utgår från, att det kan förekomma skiljedomar, å vilka det nu införda verkställighetsförfarandet icke är tillämpligt. Icke verkställbara enligt denna ordning äro sålunda skiljedomar som tillkommit på sådant sätt, att de strida mot svensk »ordre public» (jfr konventionen 26/9 1927 art. 1).
Denna anordning kan med hänsyn till den tolkning som från vissa håll givits den nya verkställighetslagen medföra, att den rättssökande kommer i sämre läge än vad som tidigare var fallet. Såväl av det praktiska livets män som inom doktrinen 1 har nämligen hävdats, att underdomstolarna numera äro förhindrade att till prövning upptaga en av part anhängiggjord talan om fullgörelse av utländsk skiljedom, varför parten skulle vara nödsakad att först söka verkställighet hos Svea Hovrätt. Först sedan genom slutligt utslag av K. M:t avgjorts, att skiljedomen icke kan verkställas i denna ordning, skulle de vanliga domstolarna vara berättigade att upptaga saken till prövning. Anmärkas må dock, att denna uppfattning näppeligen utgör en nödvändig slutsats av den nya lagens ordalag, och den synes icke heller vara enhälligt godkänd.2
ENGSTRÖMER
Följande från verkligheten hämtade fall torde närmare belysa det sagda. Ett svenskt bolag sluter genom ställningsfullmäktig avtal med utländsk firma om leverans av varor. I avtalet föreskrives för händelse av tvist skiljedom av viss utländsk, redan konstituerad skiljenämnd. Det svenska bolaget vägrar mottaga varorna, vilket medför att den utländska firman anhåller om skiljedom hos den i avtalet omnämnda skiljenämnden. Denna kallar helt formlöst men i enlighet med gällande utländsk lag det svenska bolaget att inom viss tid svara inför nämnden, något som bolaget dock underlåter. Nämnden meddelar det oaktat dom, varigenom det svenska bolaget förpliktas att till den utländska firman utgiva skadestånd. Firman delgiver härefter bolaget skiljedomen och anhåller att få motse det utdömda skadeståndet. Bolaget nekar att utbetala detta, och då det hotas med rättsliga åtgärder, gör det invändning om, att den person vilken som ställningsfullmäktig undertecknat avtalet, icke varit behörig härtill. Då bolaget för övrigt icke behörigen kallats inför skiljenämnden, anser det, att skiljedomen icke är bindande och ej heller kan bringas till verkställighet.
Här är inte platsen att ingå på någon utredning av, hur detta rättsfall skall bedömas enligt svensk rätt. Däremot bör framhållas, att fallet klart visar att det, såsom ovan framhållits, kan lända till avsevärd nackdel för den rättssökande utländska firman, om den icke kan välja utvägen att direkt vända sig till de vanliga underdomstolarna med en fullgörelsetalan.
Vänder sig firman först till Svea Hovrätt med ansökan om att få skiljedomen förklarad verkställbar, löper den risken, att denna myndighet förklarar sig icke kunna meddela ett dylikt förordnande, varvid sökanden blir nödsakad att fullfölja ärendet hos K. M:t, då det ingalunda får anses vara givet att underdomstolarna böja sig för ett hovrättsutslag i detta fall. Skulle K. M:t dela hovrättens uppfattning, torde underdomstolarna vara skyldiga att upptaga saken till prövning, men den rättssökande har då onödigtvis förlorat en dyrbar tid, under vilken den svenska parten kan ha blivit insolvent, samt har fått erlägga en del kostnader, som den aldrig kan få ersatta av motparten.
Instämmer den rättssökande åter sin talan till vanlig underdomstol, får det ej anses uteslutet, att denna avvisar hans talan, varvid han blir nödsakad att fullfölja målet i två överinstanser, vilket torde medföra ännu större kostnader och tidsspillan.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att den nuvarande lagstiftningen om utländska skiljedomars verkställighet är fullt tillfredsställande för de utländska parterna, endast om dessa förklaras hava möjlighet att, alternativt med ansökan om verkställighet i den ordning den nya lagen stadgar, instämma talan till underdomstol med yrkande om fullgörelsedom i enlighet med den praxis, som ostridigt gällde före den nya lagens tillkomst.
G. Bomgren.