Försäkringsgivarens ställning i rättegång ställning i rättegång angående trafikskada. Advokaten EKDAHLS uttalande i detta ämne i första häftet för innevarande år av SvJT (se SvJT 1932 s. 65) synes mig böra på ett par punkter närmare belysas. På tal om ett intervenerande försäkringsbolags ställning framhåller förf., att intervenientens talan kan bifallas, trots att parten för sitt vidkommande intagit en mot intervenientens intressen stridande ståndpunkt. Sålunda har, säger förf., intervenient å svarandesidan lyckats ernå ogillande av käromål, trots att detsamma av svaranden medgivits (NJA 1921: 209). Vidare tilllägges, att intervenienten enligt praxis icke blir bunden av en dom, som gått svaranden emot. Dessa uttalanden utvisa emellertid, att förf. dragit alltför vittgående slutsatser av rättsfallsmaterialet. Man måste nämligen skilja mellan olika interventionsfall. Det finnes, såsom professor KALLENBERG framhållit,¹ tre huvudgrupper av fall, i vilka biintervention kan förekomma. En grupp består av sådana fall, i vilka verkställigheten av domen skulle lända till rättsförlust för tredje man, en annan grupp utgöres av fall, i vilka domen bildar res judicata för tredje man.² I båda dessa grupper anser Kallenberg, och det tydligen med all rätt, att vidsträckta befogenheter måste tillkomma intervenienten. Han äger således i motsats till övriga intervenienter överklaga ett utslag, som gått svaranden emot. Det av advokaten Ekdahl åberopade prejudikatet (NJA 1921: 209) berör

 

    ¹ Se hans arbeten: De ordinära devolutiva rättsmedlen i den svenska civilprocessen, andra uppl. s. 66—82, nedan kallat Rättsmedlen, och Svensk civilprocessrätt IV s. 1026—1077, nedan kallat Civilprocessrätt.
    ² Till denna grupp kan också hänföras vissa närstående fall, där det kan vara tvivelaktigt om interventionsgrunden beror på en utsträckning av rättskraften eller därpå att domen för tredje man spelar rollen av ett materiellt rättsfaktum och från denna synpunkt sett är för honom bindande. Se Civilprocessrätt s. 1047 — 1052. 

ett interventionsfall, som hör till res judicatagruppen.¹ Att i dylikt fall intervenient å svarandesidan kan självständigt ernå ogillande av käromål är fullt i sin ordning. Den tredje gruppen omfattar sådana fall, där intervenientens rätt icke är på samma sätt beroende av partens. Exempel härpå ha vi, då intervenienten hotas av ett regressanspråk, om rättegången får en för svaranden ofördelaktig utgång. Intervenienter, som höra till den tredje huvudgruppen, ha icke en sådan självständig ställning, som i de förstnämnda båda huvudgrupperna. Av det sagda framgår också, att förf:s påstående, att intervenienten enligt praxis icke blir bunden av en dom, som går parten emot, ej äger giltighet för alla interventionsfall, ehuruväl just för den tredje huvudgruppen, dit intervenerande försäkringsbolag höra. Att försäkringsbolaget i det av förf. åberopade hovrättsutslaget ej tilläts att självständigt klaga, sammanhängde därmed, att bolaget ej ansågs bundet av utslaget i vad svaranden däri ådömts ersättningsskyldighet. Ett färskt prejudikat (NJA 1931: 504) går i samma riktning. Ett bolag, som meddelat trafikförsäkring å bil, ansågs sakna rätt att jämte bilägaren, vilken av Hovrätten dömts till skadestånd (överstigande 1,500 kr.) fullfölja talan mot Hovrättens utslag, varigenom bolaget nekats rätt till dylik fullföljd. Hos Kungl. Maj:t, där bolaget sökt prejudikatdispens, anförde bolaget bl. a., att i den mån ett utslag ginge beträffande skadestånd en försäkringstagare emot, hade jämväl försäkringsgivaren tappat målet. Om emellertid Högsta domstolen ansett bolaget bundet av Hovrättens utslag, i vad angick försäkringstagaren, hade tydligen den begärda dispensen beviljats. Att försäkringsbolagen trots ordalydelsen av 3 § trafikförsäkringslagen ej äro bundna av en dom, vari bilägaren eller annan för skadan ansvarig ålagts skadeståndsskyldighet, framhålles även uttryckligen i motiven.² Över huvud taget synes man, när det gäller speciallagstiftning, ej böra alltför hårt pressa ordalagen. Särskilt i sådana fall, där ett strikt tillämpande av ordalagen kan medföra avvikelse från förut allmänt gällande rättsgrundsatser, böra motiven tilläggas avgörande betydelse. För att alltså försäkringsbolagen skola bliva bundna av en dom mot försäkringstagaren eller annan för Skadan ansvarig person, erfordras en ändring av trafikförsäkringslagen.³ Denna kan ske t. ex. därigenom att, såsom förf. föreslagit, i 22 § trafikförsäkringslagen inryckes ett stadgande, att försäkringsgivare, som i rätt tid erhållit meddelande om rättegången, blir bunden av blivande dom i denna. Emellertid må framhållas, att de skäl förf. andragit för en sådan ändring, icke synas bärande. Såsom han påpekat, är en från den första domen avvikande dom

 

    ¹ Jfr Rättsmedlen s. 69 n. 13.
    ² Se NJA 1929 avd. II s. 329.
    ³ Den någon gång hävdade, från romersk rätt och gemeines Recht hämtade åsikten, att biintervention i regeln skulle ha till följd, att en dom, som därest intervention ej skett, icke skulle varit bindande, blir detta på grund av interventionen (så i professor LUNDSTEDTS skrift Om biintervention s. 310), torde icke vara hållbar. Se Civilprocessrätt s. 1071 och professor WREDES arbete Finlands gällande civilprocessrätt tredje upplagan första bandet s. 224. 

18 — Svensk Juristtidning 1932.

 

tänkbar i rättegången mellan den skadade och försäkringsgivaren. Mycket riktigt kan det också vara fatalt för försäkringstagaren eller den eljest för skadan närmast ansvarige, om i domen mot försäkringsgivaren denne lyckas vinna befrielse från eller nedsättning av skadeståndsskyldigheten. Sålunda kan det inträffa, att domstolarna i målet mot fordonets ägare, brukare eller förare felaktigt utgått från att en trafikförsäkringsanstalt varit skyldig att svara för skada uppkommen genom förlust av försörjare. Den skadelidande har kanske enligt 3 § andra stycket trafikförsäkringslagen ej rätt till ersättning från någon trafikförsäkringsanstalt, t. ex. emedan det är fråga om passagerares krav mot föraren av ett fordon, som ej gått i allmän trafik. Emellertid böra dylika misstag vara ytterst sällsynta, enär trafikförsäkringslagens grundläggande bestämmelser väl numera ingått i det allmänna rättsmedvetandet. Någon garanti mot att en domstol kan göra sig skyldig till en felbedömning finns emellertid icke vare sig i detta eller i andra fall, men det bör knappast föranleda till några extra säkerhetsåtgärder, vilka skulle innebära avsteg från allmänt omfattade rättsgrundsatser. Man kan fråga sig, hur rättsläget ter sig, om skadan verkligen medför rätt till ersättning enligt trafikförsäkringslagen, men vederbörande försäkringsanstalt har regressrätt mot den i första hand skadeståndsskyldige. I dylikt fall torde försäkringsgivaren ej äga regressrätt för större belopp, än som skulle ha ådömts den skadeståndsskyldige, om hänsyn ej tagits till försäkringsanstaltens skyldighet att gentemot den skadelidande svara för skadorna.¹
    Naturligtvis kan också i andra än nyssnämnda fall försäkringsgivaren lyckas vinna befrielse från eller nedsättning av ersättningsskyldigheten. Emellertid beror detta i de allra flesta fall därpå, att den skadeståndsskyldige gjort obehöriga medgivanden eller eljest misskött rättegången. Det är givetvis av stor vikt, att svarandena i bilmål uppträda fullt lojalt och ej göra lättvindiga medgivanden. Ej sällan har jag i min praktik sett fall, där svaranden t. ex. för att ernå ett gynnsamt avgörande av ansvarsfrågan, gjort obefogat stora medgivanden med avseende å ersättningsanspråken i den — felaktiga — föreställningen, att storleken av skadeståndet ej spelade någon roll för honom, enär ju försäkringsbolaget måste betala skadan. I alla länder, där försäkringsväsendet vunnit utbredning, har det blivit ett trängande spörsmål, hur tendensen att obehörigen utnyttja gällande försäkringar skall stävjas. En lagändring, sådan som förf. förordat, skulle, i stället för att motverka, på ett ödesdigert sätt skärpa denna tendens. Naturligtvis låter det säga sig, att det icke är så farligt med en dylik lagändring, enär ju försäkringsbolagen få skylla sig själva, om de ej intervenera, när de underrättats. Häremot kan dock med fog invändas, att det av praktiska, särskilt

 

    ¹ Måhända vore det till förekommande av rättsovisshet lämpligt, att domstolarna, när skadestånd utdömes enligt 6 kap. 4 § strafflagen, alltid tillkännagåve, om vid beloppens bestämmande hänsyn tagits till eventuell skyldighet för trafikförsäkringsbolag att svara för skadorna. 

ekonomiska, skäl vore orimligt att kräva intervention i alla bilmål. Detta skulle medföra en mycket betydande höjning av försäkringsbolagens omkostnader och därmed även av trafikförsäkringsavgifterna.
    Ovan ha berörts fall, där olikheten i domarna beror på olämplig processföring från svarandens sida i den första rättegången. Emellertid kan — ehuru svaranden i det första målet gjort allt, vad han kunnat för att nedpressa skadeståndet — en betydande olikhet förefinnas beträffande beloppen i domar, som röra samma skadefall, och detta då ifråga om skadestånd till efterlevande enligt 6 kap. 4 § strafflagen.¹ Det är ju tänkbart, att efterlevande under tiden mellan de båda domarna kunnat skaffa sig en sådan ekonomisk position, att underhållsbehovet helt bortfallit. Situationen är dock ej så farlig för svaranden i den första rättegången, som det kan förefalla. Domstolarna börja mer och mer införa grundsatsen, att jämkning av skadeståndsskyldigheten i vad avser framtida underhållsbidrag skall få ske vid väsentligt ändrade förhållanden. Dessutom har svaranden i det första målet alltid möjligheten att på förhand tillfråga försäkringsbolaget, vilket belopp det är villigt medgiva. I de fall, där försäkringsbolaget har gått med på att ett visst medgivande göres, har det mig veterligt aldrig inträffat, att bolaget vägrat godkänna de utdömda beloppen.
    Till sist vill jag framhålla, hurusom förf. i sista stycket av sin framställning anlagt synpunkter, som knappast torde gå fria från en viss inre motsägelse. Han uttalar, att om försäkringsgivaren skulle sakna skyldighet att svara vid annan domstol än sitt personliga forum, de skäl vinna i styrka, vilka förf. andragit till stöd för lämpligheten att automatiskt giva domen mot ägaren, föraren eller brukaren rättskraft jämväl emot försäkringsgivaren. Emellertid skulle vid avsaknad av nämnda skyldighet lätt kunna uppkomma en mycket egenartad situation, därest rättskraften utsträcktes på sätt förf. förordar. Om man antager, att i en rättegång en domstol till följd av försäkringsgivarens invändning om bristande behörighet hos domstolen förklarade sig icke kunna till prövning upptaga den mot försäkringsgivaren förda talan, vore det egendomligt, om just i samma rättegång kunde avkunnas en dom, som ägde rättskraft emot försäkringsgivaren.

Yngve Häckner.