Fastställande av faderskap. Det ämne, som behandlas i inledningsuppsatsen i detta häfte av prof. HEDRÉN och i rättsfallsnotisen s. 203 här ovan, belyses ytterligare av nedan intagna utlåtande, avgivet d. 6 mars 1932 av professor med. dr EINAR SJÖVALL i ett av Rönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt genom utslag d. 17 febr. 1932 avgjort, till hovrätten över Skåne och Blekinge fullföljt mål mellan ogifta E. D. i Visstofta och barnavårdsmannen B. N. i Gryttinge, å ena, samt smedarbetaren F. H. i Ask, å andra sidan. I målet är fråga om faderskapet till E. D:s dotter Ethel Viola, född d. 23 mars 1931. Barnets födelse ägde rum å kvinnokliniken vid Lunds lasarett, och klinikens överläkare professor Essen-Möller har intygat, att barnet vid födelsen vägde 3,300 gram och var 50.5 cm. långt, på grund varav prof. Essen-Möller uttalat som sin mening, att barnet vid födelsen var fullgånget. Prof. Essen-Möller har därjämte intygat, att E. D. uppgivit sig hava haft sin sista reglering d. 1 juli 1930 (sedermera ändrat till »först i juli», d. v. s. början av juli), och att barnet sannolikt avlats under juli månad 1930. Under rättegången har svaranden F. H. medgivit samlag med E. D. först d. 9 aug. 1930, alltså 226 dagar före barnets födelse, och Kungl. medicinalstyrelsen har genom sin rättsmedicinska nämnd på häradsrättens fråga avgivit det utlåtandet, att möjligheten icke kan med fullständig visshet uteslutas, att ifrågavarande barn kan vara avlat så sent som d. 9 aug. 1930, men att det måste anses synnerligen osannolikt, att barnet avlats nämnda dag. I sitt utslag har häradsrätten, med hänsyn till medicinalstyrelsens utlåtande, förklarat F. H. vara fader till nämnda barn och förpliktat honom att utgiva barnuppfostringsbidrag. Prof. SJÖVALL anför i sitt utlåtande:
    »Då jag nu, efter anmodan, är villig att lämna en orienterande framställning om den nuvarande vetenskapliga uppfattningen beträffande graviditets-

 

tiden vid moget (»fullgånget») foster och denna uppfattnings rättsmedicinska konsekvenser, sker detta med hänsyn till att ärenden av ifrågavarande art allt oftare förekomma till rättslig omprövning och det därvid måste anses ur många och näraliggande synpunkter synnerligen angeläget, att rättsskipningen sker med kännedom om ej endast lagens bestämmelser utan även innebörden i den medicinska vetenskapens besked. Dessa hänsyn hava för mig varit av den avgörande art, att de övervunnit de betänkligheter, som ämnets sakliga vansklighet och den naturliga obenägenheten hos en enskild rättsläkare att här lämna en principdeklaration kunnat ingiva. Även synes mig det föreliggande rättsfallet särskilt ägnat för en orienterande framställning av nu tillämnat slag.
    Utgångspunkten är här det krav på exakthet i beskeden om graviditetstidens längd, som betingas av strängheten i de ifrågavarande lagbestämmelsernas lydelse. Som bekant skall, enligt 26 § i lagen om barn utom äktenskap, svaranden anses som fader, om det utretts, att han haft samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats, därest ej uppenbart är, att barnet ej avlats vid det samlag. Enahanda stränghet präglar lydelsen i 7 § i lagen om äktenskaplig börd. Uttrycket »uppenbart, att . . . ej» motsvarar den tyska lagstiftningens »offenbar unmöglich», vartill jag nedan återkommer, och äger, såsom av lagtexten framgår, hänsyftning på uteslutningen genom antropologiska eller andra skäl av svarande, som bevisligen haft samlag med modern under konceptionsmöjlig tid. Men nämnda uttryck med all dess stränghet har i själva verket kommit att i rättspraxis gälla som norm för uteslutningen, även när frågan i första hand gäller utredningen, huruvida svaranden haft samlag med modern vid konceptionsmöjlig tidpunkt.
    Vid diskussionen om graviditetstidens längd har det varit en jämförelsevis lätt sak att fastslå, att denna tid kan förete växlingar, även när fostret födes med säkra tecken på mognad. Anledningen till dessa växlingar torde vara att söka i flera omständigheter. I någon mån, ehuru knappast föranledande en variation på mera än några dagar från den genomsnittliga tiden (270 dagar), kan växlingen bero på den havande kvinnans ras, ålder, näringstillstånd och arbete. I större mån synes växlingen bero därpå, att olika foster äga olika tillväxthastighet; det förutsättes härvid, att en impuls till framfödande inställer sig, när fostret uppnått den för mognaden utmärkande utvecklingsgraden, och framfödandet sker då vid snabbare tillväxt efter relativt kort graviditetstid och vid långsammare efter relativt lång. Måhända tillkommer här ytterligare den omständigheten, att i olika fall avsevärt olika tid kan förflyta mellan samlaget och den därav betingade befruktningen.
    Under dylika förhållanden äro sålunda rätt ansenliga växlingar nedåt och uppåt i graviditetstiden något, som icke är förvånande, även om det gäller foster med tecken på mognad vid födelsen. Men längre än till dessa antydningar kan man icke komma vid denna mera allmänna överblick över de här inverkande omständigheterna. De konkreta enskildheterna, alltså beskeden om var gränsen för de förefintliga växlingarna går, kunna blott lämnas genom direkt observation av enskilda fall, och det är givet, att endast sådana fall, som ligga särskilt gynnsamt till, kunna tjäna det verkligt säkra bedömandet av när det befruktande samlaget ägt rum. Det är bekant, att man i förevarande syfte sökt utnyttja erfarenheten från de konceptioner, som antagits

 

hava ägt rum under den korta tiden för de under kriget permitterade soldaternas vistelse hemma hos sina hustrur. Men osäkerhet har likväl kvarstått, betingad av möjligheten av tertius interveniens; i vissa fall har därvid annan konceptionstid, emot kvinnans uppgift, kunnat direkt avslöjas genom gynekologisk undersökning i tidigt stadium av havandeskapet. Belysande för den alltjämt kvarstående osäkerheten är ett förslag, som nyligen på fullt allvar framställts av den österrikiske rättsläkaren prof. Meixner. Förslaget innebär, att man skulle tillåta gifta kvinnor, som av någon anledning undergå fängelsestraff, att emottaga besök av sina män under några dagars tid ett par månader före strafftidens slut; här skulle faran av tertius interveniens vara utesluten.
    Under dessa omständigheter är det icke ägnat att förvåna, att man med bestämd kritik upptagit meddelanden från enskilda läkare om växlingar av mera uppseendeväckande storlek uppåt och nedåt i graviditetstiden. Bortser jag från uppenbart överdrivna uppgifter och begränsar min exemplifiering till frågan om särskilt kort graviditetstid, så kan jag anföra en observation, som meddelats av dr Heyn från kvinnokliniken i Kiel och särskilt beaktats i diskussionen. Meddelandet gällde ett moget foster, som framföddes efter en antagen graviditetstid av endast 229 dagar och där graviditetens fortskridande kontrollerats genom upprepade gynekologiska undersökningar. Även i detta fall har kritik låtit höra sig; de gynekologiska undersökningarnas resultat hava icke varit sinsemellan överensstämmande, och det synes icke otänkbart, att graviditetstiden i verkligheten varit väsentligt längre än den antagna. Och år 1929 uttalades å det tyska gynekologsällskapets möte, att 230 dagar betecknade den konstaterade minsta tiden för graviditet med moget foster. Från flera håll har härutöver med skärpa betonats, att åtminstone ett tiotal dagar närmast ovanför denna gräns vore ytterst sällsynt representerade. Dr Nürnberger, som studerat 187 fall av krigskonceptioner, utvalda med särskild kritik (jämför ovan), framhåller med utgångspunkt härifrån sällsyntheten redan av en graviditetstid på mindre än 242 dagar; om erfarenheten från krigskonceptionerna skulle tillämpas på hela antalet födelser i Tyskland (1 ½ million per år), skulle däribland blott komma 47 mogna foster per år med nämnda korta graviditetstid, och en tid av mindre än 234 dagar skulle inträffa sällsyntare än en gång vartannat år. Dr Hüssy (Aarau, Schweiz) framhåller likaledes, att graviditetstider av mindre än 240 dagar »sind zu den allergrössten Rariteten zu zählen und kommen praktisch nicht in Betracht». Tilläggas kan, att efter samme författare en längre graviditetstid än 302 dagar icke är ännu med full säkerhet påvisad, och att en rad andra författare hålla en graviditet, som pågår längre än nämnda tid, för åtminstone synnerligen sällsynt.
    I huvudsaklig överensstämmelse med dessa besked, särskilt i vad de gälla de korta graviditetstiderna, har också det danska Retslægeraadet givit en vägledning, som år 1928 utsändes till ämbetsläkarna i Danmark. Vägledningen angiver som tecken på mogenhet en vikt hos det nyfödda fostret av 3,500 gram, utgår från en genomsnittlig graviditetstid därvid av 270 dagar och räknar med en växling i tiden uppåt och nedåt av ungefär 30 dagar. Därjämte räknar Retslægeraadet med, att foster, som väga mindre resp. mera vid födelsen, i stort sett hava något kortare resp. något längre graviditetstid; t. ex.

 

vid en vikt av 3,300 gram räknas med 266 dagar och vid en vikt av 3,000 gram med 261 dagar, allt med variationen ungefär ± 30 dagar.
    Sammanfattande kan således om graviditetstiden vid mogna foster sägas, att den växlar ansenligt, att den yttersta gränsen icke är slutgiltigt fastslagen, att en tid av 240—300 dagar antagligen betecknar den variationsbredd, med vilken man praktiskt taget har att räkna, samt att variationen därunder och däröver med all sannolikhet redan efter några få dagar blir mycket sällsynt och efter ännu några dagar till ytterlighet ovanlig. Då nu en vetenskaplig uppfattning av denna art skall tillämpas i ett rättsfall och det givetvis i regel är gränsfallen, som därvid bliva föremål för den egentliga sakprövningen, är det icke förvånande, att man från rättsmedicinskt och gynekologiskt håll starkt känt motsättningen mellan de osäkra besked, som den medicinska vetenskapen kan giva, och strängheten i gällande lags ordalydelse i fråga om kravet att kunna med säkerhet utesluta, att svaranden haft samlag med kvinnan å tid, då barnet kan ha avlats.
    Prof. Meixner giver uttryck åt denna motsättning med de bistra orden: »Nur eingebildete Sicherheiten stehen auf dem Papier», och gynekologen prof. v. Franqué talar, beträffande den tyska lagens uttryck offenbar unmöglich», om ^»das unzulängliche Gesetz». I vårt land har — med mildare uttryck men med liknande andemening — professor Essen-Möller framhållit, »att domstolarna icke så mycket ta hänsyn till sannolikheten i ett givet fall som till möjligheten». I Tyskland har denna kritik givit upphov till mycket bestämda önskemål om ändring av lagens ordalydelse. År 1927 hemställde tyska gynekologsällskapet till föreningen av domare och advokater, att denna förening måtte ensam eller tillsammans med sällskapet »beantragen, dass der Ausdruck 'offenbar unmöglich' durch die Einführung des Begriffes hoher Wahrscheinlichkeit bzw. Unwahrscheinlichkeit ergänzt werde»; enligt upplysning synes denna juristförening nu vara sysselsatt med detta ärende. I Schweiz finnes redan en snarlik jämkning införd, i det att den uttalade förmodan» om faderskap bortfaller, ^»sobald Tatsachen nachgewiesen werden, die erhebliche Zweifel über die Vaterschaft des Beklagten rechtfertigen». Och prof. v. Franqué förordar följande, av dr Ruge föreslagna ändrade lydelse av den tyska lagen: »Eine Beiwohnung bleibt jedoch ausser Betracht, wenn es offenbar unmöglich oder in hohem Grade unwahrscheinlich ist, dass die Mutter ein Kind aus dieser Beiwohnung empfangen hat».
    Allt skäl synes mig föreligga att även hos oss tilltänka en liknande uppmjukning av lagbestämmelserna; givetvis kan en sådan äga rum med nödigt beaktande av att svarandens paternitet skall efter klinisk erfarenhet vara mycket osannolik för att kunna rättsligen bortfalla. Men redan gällande lag torde medgiva en tillämpning, som med frångående av en strängt formalistisk tolkning lämnar utrymme åt det, som enligt medicinsk erfarenhet måste betraktas som det praktiskt riktiga. I de tysktalande länderna har ett lärorikt meningsutbyte ägt rum om tillämpningen av det ovan flera gånger anförda uttrycket »offenbar unmöglich». Ungefär samtidigt hava nyligen Meixner och Hüssy berört denna tolkningsfråga. Meixner framhåller, att nämnda uttryck icke får tolkas så strängt, att även de extrema varianterna i graviditetstidens längd måste beaktas. Om en sakkunnig talar om något som möjligt, så tänker domaren på en frekvens av 1 på 100 eller något liknande;

 

om den sakkunnige däremot gör klart för domaren, att det, i den mån en möjlighet över huvud föreligger, rör sig om något utomordentligt sällsynt, bör detta kunna transformeras i beskedet: »unbeachtlich selten». På liknande sätt uttalar sig Hüssy; man skall rätta sig efter det, som för närvarande kan gälla som bevisat »und nicht auf Seltenheiten abstellen, die vielleicht vorkommen, aber praktisch nicht in Betracht fallen. Dabei wird man zum mindesten weniger Ungerechtigkeiten begehen, als wenn man auch noch die entferntesten und unwahrscheinlichsten Möglichkeiten ins Auge fasst».
    Detta betraktelsesätt inbjuder, så som också Meixner antyder, till ett uttrycksätt vid det rättsmedicinska beskedet, som kan harmoniera med en förnuftig tolkning av ordalydelsen i gällande lag. Då det rör sig om sådana extrema varianter i graviditetstiden, som nu berörts, synes det mig befogat att visserligen, ur mera teoretiserande principståndpunkt, icke alldeles utesluta möjligheten, men å andra sidan understryka, att det icke är genom praktiska erfarenhetsrön bevisat, att ifrågavarande barn kunnat framfödas moget med den graviditetstid, som är ifrågasatt. På snarlikt sätt avgav Kungl. Medicinalstyrelsen, efter av mig företagen utredning, utlåtande (Diarie-nr 1151 M/1931) i fråga om möjligheten av olika fäder till ett tvåäggigt tvillingpar; målet handlades sedermera av hovrätten över Skåne och Blekinge. Det gällde här, om den ena av tvillingarna skulle tillerkännas äktenskaplig börd, trots det att den andre måste, till följd av blodgruppsbestämningens besked, vara av utomäktenskaplig härkomst. Utlåtandet hade den lydelsen, att ur biologiskt-teoretisk synpunkt möjligheten av olika fäder kunde tänkas, men att erfarenheten från människa icke lämnade stöd för dylikt antagande. Hovrätten förklarade i anslutning till utlåtandet, att jämväl det första barnet icke hade äktenskaplig börd.
    Det synes mig uppenbart, att det inledningsvis angivna rättsfall, som nu föranlett denna orienterande framställning, bör ses ur liknande synpunkt. Det råder intet tvivel, att en graviditetstid av allenast 226 dagar i detta fall skulle beteckna en enormt sällsynt variant, därest densamma överhuvud förekommer. På annat sätt kan jag icke heller tolka uttrycken i Kungl. Medicinalstyrelsens utlåtande. Den första satsen i detta utlåtande (»att möjligheten icke kan med fullständig visshet uteslutas, att . . .») betecknar en av den vetenskapliga forskningens osäkerhet naturligen betingad allmän deklaration, och de ordalag, i vilka denna är hållen, giva tydligt besked, om hur ringa underlag den här angivna hypotetiska möjligheten äger. Den andra satsen (»att det måste anses synnerligen osannolikt, att...») skärper ytterligare uppfattningen, att möjligheten knappast kan anses äga något stöd i praktiska säkra erfarenhetsrön. Under dessa förhållanden synes mig rättsfallet, tillämpat på 26 § i lagen om barn utom äktenskap, endast giva utrymme för omdömet, att det icke blivit utrett, att svaranden haft samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats.»