FINSK JURIDISK LITTERATUR 1930—1931.

 

    I de två föregående litteraturöversikterna över den finska juridiska litteraturen har det såsom ett kännetecknande drag för densamma framhållits, att den finska rättsvetenskapen huvudsakligen behandlat till den offentliga rätten hörande spörsmål. Om 1930 och 1931 års litterära produktion kan däremot sägas, att tyngdpunkten denna gång vilar på det privaträttsliga gebitet. Lyckligtvis är dock orienteringen icke så ensidig som förut, utan fördelar sig produktionen denna gång något jämnare mellan de olika disciplinerna.
    Av arbeten på rättshistoriens gebit må nämnas den av Suomen Historiallinen Seura (det finskspråkiga historiska samfundet) utgivna »Jordeboken aff heela Åbo Slotz Leenn» (1540) såsom faksimile-tryck. Sagda jordebok är den äldsta jordeboken i Finland och innehåller en förteckning över den s. k. årliga räntan i det egentliga Finland; jordebokens tillkomst föranleddes som bekant av den allmänna skattejämkning, som verkställdes i Sverige och Finland i slutet av 1530- och början av 1540-talet.
    En annan intressant publikation av rättshistoriskt innehåll är det av Universitetsadjunkten, teol. dr A. LEHTONEN i Finska kyrkohistoriska samfundets handlingar utgivna arbetet: »Die livländische Kirchenordnung des Johannes Gezelius.»
    Arbetet innehåller de viktigaste delarna av det av biskop Johannes Gezelius den äldre år 1668 utarbetade förslaget till en livländsk kyrko-ordning jämte en historisk inledning och en principiell analys. Detta förslag, som förvaras som manuskript i Riga (Archiv für Geschichte und Altertumskunde) och som ej tidigare undersökts, är av speciellt intresse på grund därav, att det på ett märkligt sätt belyser strävanden på den kyrkliga förvaltningens område under den senare svenska tiden i Livland samt att däruti svenska och baltiska författningsideal korsa varandra. Förslaget har även beröringspunkter med samtliga svenska kyrkolagsförslag, i synnerhet med biskop Laurelii kända utkast från år 1659.
    I detta sammanhang kan måhända ännu omnämnas några i Tidskrift utgiven af juridiska föreningen i Finland ingående uppsatser av rättshistoriskt innehåll av professorn O. HJ. GRANFELT och docenten, jur. dr R. HEMMER. Den förre belyser i en intressant framställning rättsskipningen i gamla Finland, medan den senare i upp-

 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1930—1931. 351satsen »Några blad ur den svenska rättens äldre historia i Finland» berör rättstillståndet i Finland förrän Magnus Erikssons allmänna landslag begynte här tillämpas. I en annan uppsats »Några viktigare spörsmål angående den gamla svenska straffrätten» framlägger Hemmer sina forskningsresultat på den äldre straffrättens område; i synnerhet synas hans uttalanden angående fredlösheten i den svenska medeltidsrätten påkalla intresse. Dessa trenne tidskriftsuppsatser äro omnämnda av dr. Ph. Hult i hans recension av festskriften för friherre R. A. Wrede i SvJT 1931 s. 527.
    Vad sedan privaträtten vidkommer, hava dess allmänna läror till vissa delar blivit ingående behandlade under ifrågavarande tidsperiod. Till detta glädjande faktum har främst den nya finska avtalslagen av den 13 juni 1929 eller såsom dess officiella rubrik lyder: »lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område» framför allt givit anledning.
    Själva lagen har i kommentarform belysts av senatorn, friherre R. A. WREDE. Såsom bekant ansluter sig den finska avtalslagen mycket nära till de nordiska avtalslagarna, speciellt den svenska lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Naturligt är fördenskull att författaren, förutom till de av lagberedningen utarbetade motiven till lagförslaget, haft till förebild de utmärkta svenska kommentarerna till denna lag, främst den av justitieråden Tore Almén och Rudolf Eklund utarbetade. Friherre Wrede har velat avfatta sin framställning över den onekligen något svårfattliga lagen så att arbetet vore användbart även för andra än jurister, och då har ju Almén & Eklunds kommentar varit för honom en mycket god förebild. Säkert är att detta syftemål ernåtts och att friherre Wredes kommentar till lagen kan påräkna intresse även i andra kretsar än hos landets jurister, detta så mycket mera som framställningen, liksom i alla friherre Wredes verk, är enkel, klar, koncis och synnerligen överskådlig. Det behöver självfallet icke särskilt framhållas vilken stor betydelse för lagens framtida tillämpning den omständigheten har, att en god kommentar från början står till rättssökandenas förfogande.
    Systematiskt ha vissa delar av avtalslagen behandlats av jur. dr. ERIK AF HÄLLSTRÖM i hans förtjänstfulla licentiatavhandling: »Om villfarelse såsom divergens mellan vilja och förklaring vid rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.»
    Författaren konstaterar först, att samtliga nordiska avtalslagar giva i 32 § uttryck åt grundsatsen, att avgivaren av en viljeförklaring icke kan göra densamma ogiltig på grund av hos honom inträffad villfarelse, som adressaten icke kunnat inse. Utgående från denna princip söker författaren angiva de konkreta faktorer, vilka äro nödvändiga för en rättshandlings tillblivelse och vilka bestämma dess innehåll. Han finner, att dessa faktorer äro tre: tillit, förklaring och vilja. Vid bestämmandet av tillitsbegreppet tillbakavisar författaren de angrepp Lundstedt riktat mot detta begrepp. Författaren skiljer mellan det utvidgade tillitsbegreppet och tillitsbegreppet i egentlig mening.

 

352 LAURI CEDERBERG.Det sistnämnda begreppet anser han vara det riktiga; det innefattar föreställningar hos adressaten om dispositionsvilja, om rättshandlingsvilja hos den förklarande, men denna tillit behöver icke nödvändigtvis gå ut på att den förklarande verkligen kommer att fullgöra det han åtagit sig och icke heller att rättshandlingen är giltig eller att man exekutivt skall kunna tilltvinga sig det som rättshandlingen går ut på. — Sitt viljebegrepp kallar förf. rättshandlingsföreställning. Den förklarande kan bli bunden, ehuru han subjektivt icke velat eller vetat att hans förklaring alls kunde uppfattas såsom rättshandling. Förklaring åter är ett beteende inklusive alla ledsagande omständigheter. — I fortsättningen anser författaren, att dissensbegreppet helt kan undvaras; konsens uppfattar han varken såsom vilje- eller förklaringsöverensstämmelse utan som tillitsöverensstämmelse. Den förklarandes verkliga, av adressaten insedda vilja gäller oberoende av att den uttryckts felaktigt. Vidare yttrar sig författaren om misslyckade, förvanskade och missförstådda förklaringar och om partiell ogiltighet. I ett sista kapitel har på ett förtjänstfullt sätt sammanförts ett stort antal rättsfall ur den finska judikaturen, vilka visa att tillitsgrundsatsen rätt allmänt tillämpats i finsk praxis redan före avtalslagen, alltså i motsats till doktrinen, som omfattat viljeteorien.
    Dr af Hällströms arbete har recenserats av revisionssekreteraren H. Guldberg i SvJT 1931 s. 523 ff. och professorn I. Tawaststjerna i Jur. För. Tidskrift 1931 s. 394 ff.
    Ett viktigt till privaträtten eller måhända hellre till obligationsrättens allmänna del hörande ämne upptages till behandling av jur. dr Y. HAKULINEN i hans licentiatavhandling »Perusteettoman edun palautus. Siviilioikeudellinen tutkimus» (Om återställande av en oberättigad förtjänst. En civilrättslig studie). Föremålet för författarens framställning är det vidlyftiga och i nordisk rättsvetenskap tillsvidare mycket knapphändigt behandlade spörsmålet om oberättigat riktande.
    Uti arbetets första del giver författaren en på källstudier byggd kort framställning av den rättsliga princip, som ligger till grund för den romerskrättsliga condictio i dess olika former. Arbetets andra del innehåller en systematisk framställning av kondiktionen enligt finsk rätt, tillika beaktande de viktigaste moderna rättssystemen. Framställningen är indelad i tvenne huvudpartier, det ena omfattande kondiktionens användning i sammanhang med ogrundade abstrakta »Zuwendungen»1 av kondicenten, det andra åter dess användning i övriga fall av ogrundad förmögenhetsökning. Efter undersökning av när »Zuwendung» är att betrakta såsom abstrakt uppställer förf. en allmän kondiktionsnorm för sådana fall, då ökning av förmögenhet beror på ogrundad »Zuwendung». I den härpå

 

    1 »Rechtsgeschäftliche Zuwendungen» har i svensk doktrin ersatts med ordet »Avlåtelse», Alexanderson, Bidrag till läran om penninganvisning s. 18 anm. 1. 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1930—1931. 353följande detaljerade undersökningen behandlas condictio indebiti, causa finita, ob rem, ob effectum, codicionis implendae causa dati (vel. promissi), lucri, ob turpem vel iniustam causam. Författarens resultat härvidlag avvika i flere stycken från dem, till vilka man i de moderna rättsystemen, i anslutning till den romerska rätten, i allmänhet kommit. — Vad så beträffar de fall, då förmögenhetstillskottet vunnits genom annat rättsfaktum än en abstrakt av kondicenten företagen »Zuwendung» uppställer förf. en allmän kondiktionsnorm av innehåll, att sådant förmögenhetstillskott skall, där det vunnits på annans bekostnad, återbäras, såvida ej återbärandet står i strid med de normer, i stöd av vilka förmögenhetsökningen formellt förverkligats. I den detaljerade undersökningen behandlas ett stort antal praktiskt viktiga kondiktionsfall. — Kondiktionsansvaret vilar enligt författaren endast å den, vilken förmögenhetstillskottet omedelbart kommit till godo. Talan, liknande den »romerskrättsliga» actio de in rem verso utilis anser författaren enligt finsk rätt ej kunna godkännas. Med tillämpning av grundsatserna om representation, incl. negotiorum gestio, vinner författaren emellertid i några fall resultat motsvarande dem, som kunde åstadkommas genom dylik actio de in rem verso utilis. Till slut må nämnas, att enligt författarens åsikt det i god tro vunna förmögenhetstillskottet i allmänhet ej behöver återbäras i vidare mån än vad av detsamma återstår, då restitutionsyrkandet framställes. Därjämte får förvärvaren avdraga beloppet av den skada, som uppstått i adekvat sammanhang med åtkomsten.
    Av civilrättsliga specialarbeten må först nämnas de av förvaltningsrådet F. GRÖNVALL och justitierådet O. HUTTUNEN utgivna kommentarerna till den nya finska äktenskapslagen av den 13 juni 1929. Båda författarna, i synnerhet den förre, hava verksamt deltagit i lagens beredning och måste för den skull anses särskilt kvalificerade för ifrågavarande uppdrag. Fastän båda arbetena behandla samma rättstema komplettera de likväl på sätt och vis varandra. Förvaltningsrådet Grönvalls arbete inledes av en 114 sidor omfattande översikt, som ger en klar och tillförlitlig bild av hela det invecklade rättsmaterialet. Justitierådet Huttunen har åter satt huvudvikten på en i detalj gående praktisk kommentering av själva lagen. Båda kommentarerna, av vilka förvaltningsrådet Grönvalls utkommit såväl på finska som svenska språken, den svenskspråkiga upplagan under titeln »Den nya äktenskapslagstiftningen jämte förklaringar», hava utgått i tvenne upplagor (jfr SvJT 1930 s. 284).
    Huvudsakligen till civilrätten hör även det av regeringssekreteraren, jur. dr V. K. NOPONEN såsom licentiatspecimen utgivna arbetet »Oikeudesta ryhtyä liikennettä ja voimansiirtoa tarkoittaviin rakennustoimiin naapurin maalla» (Om rätt att å grannes mark utföra byggnadsföretag, vilka avse trafik och elektrisk kraftöverföring). Ämnets behandling har likväl även fordrat att vissa frågor, som hänföra sig till förvaltningsrätten och den ekonomiska rätten, berörts i arbetet. Enligt i doktrinen rådande uppfattning äro fastig-

 

23 — Svensk Juristtidning 1932.

 

354 LAURI CEDERBERG.hetsägares befogenheter att företaga vissa handlingar å grannes mark, för så vitt desamma direkt grunda sig på lagens stadganden, att betrakta såsom en utvidgning av själva äganderätten till den »härskande fastighetens» förmån. Den rätt till kraftöverföring, som behandlas i 16 § av grannelagslagen av år 1920, anser författaren vara av enahanda natur. Däremot måste enligt författarens förmenande den rätt till enskild väg över grannes mark (»Notweg»), varom i Sverige gällande lagstiftning ingår stadgande i 2 § av lagen av år 1927 om enskilda vägar, numera, sedan 1927 års väglagstiftning trätt i kraft, anses såsom tvångsservitut, som konstitueras genom ett särskilt förfarande, vilket dels närmar sig vanlig expropriation, dels kan i vissa hänseenden jämföras med lantmäteriförfarandet.
    Den ekonomiska rätten företrädes av professor KARL WILLGRENS arbete »Suomen talousoikeus» (Finlands ekonomirätt). I detta har prof. Willgren på grundvalen av vid Helsingfors universitet hållna föreläsningar lämnat en systematisk framställning av hela denna gren av vår inhemska lagstiftning. I fråga om ekonomirättens uppgift och ställning i rättsvetenskapens system närmar sig denne författare den av prof. Reuterskiöld i »Den svenska förvaltningsrättens system» företrädda ståndpunkten, enligt vilken ekonomirätten utgör en integrerande del av förvaltningsrätten, liksom fallet även är med socialrätten, vilken av Willgren behandlas såsom tillhörande den ekonomiska rätten. Dock har författaren tillika nödgats i förevarande läro- och handbok beröra de delar av den speciella privaträtten, som blivit hänförda till professuren i ekonomisk rätt inom nämnda universitets juridiska fakultet. Efter en kort inledning, där huvudsakligen några grundläggande begrepp klargöras, följer en framställning av den ekonomiska rättens allmänna läror. Sedan framställas de grundsatser, som gälla på den ekonomiska lagstiftningens särskilda områden, då och då med en återblick på den historiska utvecklingen. På detta sätt redogöres främst för lantbrukets och dess binäringars rätt, i vissa avseenden utvidgad till en allmän fastighets- (och vatten-) rätt, vidare för närings- samt sjöfarts- och tullrätten ävensom sist för socialrätten, dennas allmänna principer och sedan de särskilda grenarna av den sociala skyddsrätten. Arbetets huvudsakliga uppgift är att tjäna till ledning vidden första undervisningen i ekonomisk rätt och motsvarar det även väl detta sitt ändamål.
    Av skrifter på detta rättsgebit må även omnämnas J. N. LANG KYÖSTI HAATAJA, »Jakoperusteesta kylässä» (Om delningsgrund i by). Såsom även utom Finland torde vara bekant, utgav avlidne prof. Lang år 1901 såsom akademisk inbjudningsskrift arbetet »Om delningsgrund i by». Något senare eller år 1903 utkom detsamma i finsk översättning. Då såväl den svensk- som finskspråkiga upplagan utgått, har prof. Haataja utgivit en ny upplaga av arbetet i finskspråkig dräkt. I anseende till att flera nya lagar på detta rättsområde måst beaktas, har arbetet underkastats en grundlig revision och framträder fördenskull i väsentlig grad såsom ett nytt arbete.

 

pFINSK JURIDISK LITTERATUR 1930—1931. 355Den i och för sig förtjänstfulla framställningen har genom att omarbetas av en så framstående specialist som professor Haataja ytterligare vunnit i värde.
    Till den ekonomiska rättens gebit hör även ett av byråchefen vid Utrikesministeriet, jur. dr E. HIITONEN utgivet arbete på olycksfallsförsäkringsrättens område: »Työtapaturmien korvaamisesta Suomen oikeutta silmällä pitäen» (Om ersättning för olycksfall vid arbete med beaktande av finsk rätt). Arbetet innehåller en närmare redogörelse för i Finland gällande positivrättsliga stadganden på arbetareolycksfallsförsäkringens område, och deras tillämpning belyses av en rätt fullständig framställning av Högsta domstolens judikatur i ämnet.
    Vidare kan i detta sammanhang omnämnas det av regeringssekreteraren E. v. BONSDORFF och ingenjören O. MARTIKAINEN utgivna arbetet »Tielainsäädäntö» (väglagstiftningen), som i kommentarform, huvudsakligen till väglagen av den 3 maj 1927, belyser denna viktiga del av den ekonomiska lagstiftningen.
    Ett vidlyftigt arbete, som egentligen hör till socialpolitiken, men som även innehåller en rätt ingående framställning av särskilda till den ekonomiska lagstiftningen hörande spörsmål, är av professorn E. Kuusi utgivna »Sosialipolitiikka» I—II (Socialpolitik). Arbetet, som omfattar icke mindre än 1,071 sidor, behandlar i systematisk följd i det närmaste hela socialpolitikens område. Utgångspunkten för framställningen är behovet av olika socialpolitiska åtgärder, varpå följa problemställningen och redogörelsen för de viktigaste slagen av nämnda åtgärder, som i de främsta kulturländerna samt Finland vidtagits. Genomgående ägnas lagstiftningen särskild uppmärksamhet. Efter en historisk översikt av den äldre utvecklingen på de skilda gebiten omtalas de mest betydande gällande lagarna i en del främmande länder och samtliga till ämnet hörande finska lagar och förordningar. Innehållet av den finska lagstiftningen refereras utförligt och underkastas vid behov kritik. Den ledande principen, enligt vilken de olika socialpolitiska åtgärderna värdesättas, är det allmänna bästa.
    Första kapitlet, som behandlar socialpolitikens allmänna läror, är icke av juridiskt innehåll. Däremot befattar sig kap. II till största delen med lagstiftningen angående arbetsavtal, kollektivavtal, arbetsreglementen, sjömansavtal och lärlingsavtal, varav särskilt de två förstnämnda slagen av avtal underkastas en ingående materiell analys. I kap. III om sammanslutning och arbetstvister komma föreningsfriheten samt lagstiftningen angående biläggandet av arbetsstridigheter under behandling. Kap. IV om den fackliga representationen och kap. V om lönepolitiken beröra också en del lagstiftningsåtgärder. Kap. VI om arbetsskyddet och yrkesinspektionen innehåller en utförlig framställning av hithörande talrika finska lagar och förordningar. I kap. VII om arbetslöshetspolitiken och arbetsförmedlingen möta lagstiftningsspörsmål endast i mindre grad, varemot i kap. VIII, som behandlar socialförsäkringen, lagarna om

 

356 LAURI CEDERBERG.olycksfallsförsäkring och understödskassor m. m. bliva föremål för behandling. Kap. IX, som omfattar bostadsfrågan och bostadspolitiken, berör bl. a. lagstiftningen ang. hälsovård, stadsplan och byggnadsordningar, bostadsinspektion, lega av hus, fastighets- och egnahemskredit, bostadsaktiebolag, härbärgen för skogs- och flottningsarbetare etc. Det sista kapitlet X behandlar välfärdsverksamheten, under vilken rubrik redogöres för arbetsvälfärden, fattigvården och barnskyddet jämte respektive talrika lagar och förordningar.
    Förvaltningsrätten representeras först och främst av presidenten K. J. Ståhlbergs framställning av den finska förvaltningsrättens speciella del eller såsom författaren kallar densamma »inrikes förvaltningen». Arbetet, vars titel är »Suomen Hallinto-Oikeus. Sisäasiain hallinto» (Finlands förvaltningsrätt. Inrikesförvaltningen) utgör en andra förnyad upplaga av författarens år 1915 med samma titel utgivna arbete. Liksom arbetets allmänna del, som blivit omnämnd i denna tidskrift 1929 s. 435 f., i anseende till att den finska förvaltningen av lätt insedda skäl undergått en betydlig förändring efter självständighetens genomförande, fullständigt omarbetats, har även den senare delen, trots att systematiken och uppställningen i den första upplagan i övrigt bibehållits så gott som oförändrade, likväl underkastats en så ingående omarbetning, att densamma sakligt sett framträder som ett nytt arbete. Den klara, rediga framställningen och goda dispositionen gör att arbetet med framgång kan användas även av andra än fackjurister.
    Till förvaltningsrätten bör vidare hänföras dr E. HIITONENS monografi »Ulkomaalaisten elinkeinojen harjoittamisoikeuden rajoista Suomen oikeutta silmällä pitäen» (Om gränserna för utlännings rätt att idka näring enligt Finlands rätt). Arbetet innehåller, efter en historisk översikt, en framställning av den positiva finska rättens stadganden beträffande utlännings rätt att här i riket driva näring. Ett kort sammandrag av samma tema giver författaren i en uppsats »Om utlänningars rätt att idka näring i Finland», som ingår i Nordisk administrativ Tidskrift för år 1931, till vilken framställning härmed hänvisas.
    Ett viktigt förvaltningsrättsligt uppslagsverk utgör ett av vicehäradshövding E. HAKKILA utgivet arbete »Korkeimman hallintooikeuden päätöksiä verovalitusasioissa» (Högsta förvaltningsdomstolens utslag i skattebesvärsärenden). Framställningen avser ju självfallet att tillgodose praktiska syftemål, men vid granskning av de något över 2,000 systematiskt ordnade och kommenterade rättsfallen, som i arbetet åberopas, finner man, att framställningen erbjuder även icke ringa teoretiskt intresse därigenom, att Högsta förvaltningsdomstolen i sina avgöranden varit tvungen att taga ställning till en del spörsmål av allmänt förvaltningsrättsligt innehåll.
    Av både förvaltnings- och statsrättsligt innehåll måste det av medicinalrådet ARTHUR TOLLET och lagman JOHN UGGLA utgivna arbetet »Lagstiftningen angående självstyrelse för Åland jämte tillhörande författningar, med förklaringar», anses vara. Detsamma utgör en i kommentar-

 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1930—1931. 357form författad handbok, som innehåller hela lagstiftningen om Ålands självstyrelse. Den självstyrelse landskapet Åland åtnjuter, grundar sig huvudsakligen på tvenne lagar: lagen om självstyrelse för Ålanda v den 6 maj 1920 samt lagen innehållande särskilda stadganden rörande landskapet Ålands befolkning av den 11 aug. 1922. För närmare reglering av den åländska självstyrelsen och de av denna härflytande rättsförhållanden har sedermera ett antal lagar och förordningar utfärdats. Hela denna lagstiftnings verkliga innehåll och syftemål ej blott i de fall, där dess stadganden äro otydliga, utan även i sådana frågor, där uttryckliga stadganden ej finnas, har av kommentatorerna omsorgsfullt och med skicklighet utretts. Då den åländska autonomin är en statsrättslig skapelse, erbjuder en dylik kommentar till rättsinstitutet i fråga mycket av intresse för dem, som intressera sig för statsrättsliga frågor, betonas med rätta av friherre R. A. WREDE i hans anmälan av ifrågavarande kommentar i Juridiska Föreningens Tidskrift 1931 s. 1 ff. (jfr Festskrift för presidenten Marks von Würtemberg s. 667 ff. och SvJT 1931 s. 57).
    Ett annat arbete, som berör såväl förvaltnings- som statsrätten är sjöfartsrådet ALLAN VIRANKOS uppsats »Budjettioikeudellisia kysymyksiä» (Budgeträttsliga frågor), som ingår i tidskriften Lakimies för år 1930.
    Författaren kommer till det resultat, att grundlagen icke påbjuder genomförande av bruttoprincipen i budgetens alla detaljer, utan har detta föreskrivits i förvaltningsväg, nämligen genom förordningen om räkenskaps- och kassaväsendet av år 1899. Dock kan bruttoprincipen ej genomföras in absurdum. Med bruttoprincipen kan ej avses annat än att bestämma omfånget av de särskilda förvaltningsgrenarna och förvaltningsuppgifterna så att myndigheterna ej kunna utvidga sin verksamhet genom att för ämbetsverkets utgifter använda andra än uttryckligen beviljade medel. Sålunda kan från bruttoprincipen avvikas, då sådant är nödvändigt för att erhålla en rätt uppfattning av statsverkets verkliga utgifter och även annars, då användandet av inkomster för betäckande av utgifter ej innefattar användning av statsmedel i större grad än förutsatts.
    Budgetmotivering och där ingående villkor böra erkännas bindande betydelse. Dock kan sådant villkor förbigås, om det är främmande för anslagets ändamål eller om det innefattar olagligt ingripande i förvaltningen samt om anslaget i båda dessa fall ej utan avsevärd olägenhet kan lämnas oanvänt. Budgetmotivering bör även kunna tolkas tämligen fritt, isynnerhet med beaktande av att det väsentliga bör skiljas från det oväsentliga, och bör härvid undersökas, huruvida villkoret är avsett att efterföljas under alla omständigheter.
    Med avseende å överskridande av anslag göres skillnad emellan förslagsanslag och fast anslag. Även överskridande av förslagsanslag bör så vitt möjligt undvikas.
    Regeringsformen förbjuder uttryckligen överskridande av fasta anslag, men då å andra sidan utgifter, för vilka staten enligt lag svarar, oberoende av budgeten böra bestridas, är överskridande av fast

 

358 LAURI CEDERBERG.anslag ej allenast tillåtet utan även nödvändigt, då det grundar sig på lag, förordning eller statens lagliga förpliktelser. Denna regel gäller, ehuru det i budgeten finnes särskilt ett förslagsanslag för på lag eller författning grundade utgifter, vilka icke äro såsom särskilda poster i statsförslaget upptagna.
    Det kan ej utan vidare anses vara otillåtet att använda sådana anslag, såsom t. ex. regeringens och ämbetsverkens dispositionsmedel, för ändamål, för vilka det finnes särskilda anslag. Den omständigheten, att riksdagen förvägrat ett anslag, hindrar ej i och för sig att använda dispositionsmedel till sådant ändamål, utan beror det därpå, huruvida anslaget förvägrats på grund av att riksdagen ej godkänt ändamålet eller att riksdagen ej ansett statsmedel förslå till detsamma. I det senare fallet kan regeringen använda sina dispositionsmedel för ändamålet.
    Anslags användande för föregående eller följande års utgifter är enligt regeringsformen förbjudet, men detta hindrar ej att använda anslag till föregående års utgifter, ifall utgiften är föranledd av lag, författning eller statens lagliga förbindelse.
    Statsrätten representeras av vicehäradshövding KAARLO KAIRAS arbete »Suomen kansalaisuuden saamisesta ja menettämisestä» (Om förvärv och förlust av finskt medborgarskap). Författaren, vilken såsom Finlands representant vid kodifikationskonferensen i Haag befattat sig med ämnet, behandlar det ur synpunkten av gällande finsk rätt. Efter att ha meddelat några allmänna synpunkter och redogjort för de nya nationalitetslagarnas förhållande till grundlag lämnar författaren en framställning om finsk rätts stadganden angående naturalisation huvudsakligen enligt lagen av 1920 samt om förvärv av finskt medborgarskap på annan grund, födsel, giftermål, legitimation etc. Härefter behandlas förlust av finsk nationalitet, varom en lag av år 1927 innehåller nu gällande stadganden. Slutligen lämnas några synpunkter angående förvärv och förlust av finskt medborgarskap vid överlåtelse av territorium. Då finsk rätt särskilt med hänsyn till förvärv av finskt medborgarskap på annan grund än naturalisation grundar sig på tolkning av äldre delvis privaträttsliga stadganden och praxis och den nyare lagstiftningen i ämnet är ytterst kortfattad, uppstå i praktiken ofta tolkningsfrågor, vilka försvåras genom att andra staters rätt spelar in. Författaren har icke närmare ingått på dessa spörsmål, utan har endast velat giva olika myndigheter, vilka i praktiken befatta sig med dessa, vägledning för tolkningen.
    Straffrätten representeras av aktuarien VELI VERKKOS undersökning »Henki ja pahoinpitelyrikollisuuden kehityssuunnan ja tason määräämisestä. Tilastollis-metodologinen tutkimus, I. Suomi ja sen naapurimaat.» — II. Muut maat. (Brotten mot liv och misshandelsbrotten. Bestämmandet av denna brottslighets tendens och nivå. En statistisk-metodologisk undersökning. I. Finland och dess grannländer. — II. Övriga länder.)
    I arbetet behandlas ett kriminalstatistiskt problem av stor vikt.

 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1930—1931. 359I regel känna vi ju ej, påpekar författaren, brottens verkliga antal. Denna omständighet har redan för c:a 100 år sedan tydligt framhållits av Quetelet: »Våra observationer angå blott ett bestämt antal kända och avdömda brott och detta utgör åter endast en del av de olika brottens okända totalsumma». Vi veta sålunda icke, huru stor denna del är. Men å andra sidan kunna vi icke godtaga satsen »quod non in actis, non est in mundo» och utan vidare behandla de tal, som utvisa kända brott, såsom verkliga brottslighetstal. Om kriminalstatistiken sålunda ej förmår utvisa brottens och brottslingarnas exakta antal, bör man åtnöja sig med mindre. Det gäller då att försöka få svar på frågan, huruvida kriminalstatistiken kan utvisa den verkliga tendensen för ifrågavarande antal från en tidpunkt till en annan samt brottslighetens verkliga nivå i ett land under en viss tidpunkt jämförd med andra länder.
    I detta arbete behandlas brotten mot liv och misshandelsbrotten med särskilt beaktande av den verkliga brottsligheten. Arbetet innehåller en inledning och 5 delar. I inledningen skildras brottens mot liv och misshandelsbrottens speciella natur och definitioner i olika länder.
    I första delen behandlas utförligt de metodologiska förutsättningarna för bestämmandet av brottens mot liv och misshandelsbrottens tendens och nivå. Denna del utgör underlaget för hela arbetet. I andra delen tillämpas den i första delen utvecklade undersökningsmetoden på Finlands och dess grannländers kriminalstatistik, i den tredje delen på de övriga europeiska ländernas samt i den fjärde på de utomeuropeiska ländernas. I den femte delen ges en återblick på huvudresultatet av den internationella jämförelsen.
    Beträffande undersökningsmetoden framhåller författaren, att då nu saken gäller den verkliga brottsligheten bör det undersökas, om bland brotten mot liv och misshandelsbrotten funnes någon grupp av brott, som skulle utvisa det som i den italienska doktrinen kallas »deliquenza reale». Och denna undersökning har givit vid handen, att en grupp av brott, nämligen antalet konstaterade avsiktliga och fullbordade brott mot liv, med undantag av barnamord, d. v. s. mord, dråp, misshandel med dödlig påföljd, även i slagsmål, sammanlagt utvisar något så när den verkliga brottsligheten. Det bleve här för långt att följa författarens bevisföring, vi hänvisa därför till hans artikel »Kriminalstatistiken och den verkliga brottsligheten» i »Nordisk Tidskrift for Strafferet» 1930 (s. 95—128), där författaren utvecklar hela sin undersökningsmetod för bestämmandet av tendensen och nivån i ett land. Vad sedan internationella jämförelser vidkommer, indelar författaren dem i tvenne, nämligen indirekta och direkta. Med indirekta jämförelser avses sådana, där ett land tages till bas för jämförelsen och detta lands siffror omgrupperas sålunda, att de motsvara den indelning som förekommer i det land, som jämförelsen angår. Detta förutsätter, att det till bas tagna landets kriminalstatistik är tillräckligt detaljerad. Finlands kriminalstatistik har med tillhjälp av arkivmaterial blivit på ett tillfredsställande sätt indelad och har därför

 

360 LAURI CEDERBERG.tagits till utgångspunkt för undersökningarna. Dessa indirekta undersökningar böra företagas med stor försiktighet och kunna gälla såväl konstaterade brott som av domstol behandlade brott och brottslingar.
    Den direkta jämförelsen kan endast gälla den enda grupp av brott, som utvisar den verkliga brottsligheten, således konstaterade, avsiktliga och fullbordade brott mot liv, med undantag av barnamord. Beträffande denna jämförelse måste man inskränka sig till, att uppgifterna indelas i vissa få storleksklasser; i undersökningen äro de fem till antalet.
    Arbetet, som torde vara det första i sitt slag inom den kriminologiska litteraturen, innehåller dessutom 137 texttabeller, 97 tabellbilagor samt 41 diagram och kartogram.
    Processrätten företrädes av professor BERTIL SJÖSTRÖMS uppsats »Das Zivilprozessrecht in Finnland», som ingått i det bekanta sammelverket Leske und Loewenfeld, Die Rechtsverfolgung in internationalem Verkehr, Bd. II 1931. Framställningen, som huvudsakligen är avsedd för utlänningar, giver, om än en kort, så dock en mycket klar och koncis överblick över hela den finska civilprocessrätten.
    I ny förfullständigad upplaga har professor O. Hj. GRANFELTS uppsats »Skiljemannaförfarandet» utkommit. Den ingick ursprungligen i festskriften för presidenten Julius Grotenfelt, men var tillgänglig även i särtryck. I den nya upplagan har de senaste årens lagstiftning observerats, vilket bl. a. betingat intagande av ett nytt slutkapitel om internationella rättsregler (jfr SvJT 1932 s. 149).
    Vicehäradshövding PAAVO ALKIO har utgivit ett arbete under titeln »Käytännölliset toimenpiteet kihlakunnan käräjillä» (De praktiska åtgärderna vid häradstingen). Såsom redan av rubriken framgår är bokens syftemål att giva upplysning om de praktiska åtgärder den tingtande domaren har att vidtaga vid tingen. Arbetet innehåller emellertid försök till tolkning av vissa viktiga processuella tvistefrågor och har för den skull ansetts kunna omnämnas här.
    På folkrättens område har under ifrågavarande år icke något självständigt arbete publicerats. Nämnas må dock, att friherre G. STANDERTSKJÖLDS år 1923 utgivna handbok i internationell rätt förfullständigad utgivits på finska språket under rubriken: »Sota ja kansainvälinen oikeus» (Kriget och den internationella rätten). Arbetet är huvudsakligen avsett att tjäna såsom handledning för officerare, men synes den flytande populära framställningen kunna med fördel användas även av andra intresserade.
    Bland tidskriftsuppsatser, som förtjäna att bliva särskilt omnämnda, märkes en av ministern, jur. dr K. G. IDMAN i »Académie diplomatique internationale's» serie »Séances et Travaux», oktober—december häftet för år 1930, publicerad uppsats under rubriken »La Garantie internationale». Författaren, som redan i sin år 1913 utgivna avhandling »Traité de Garantie» givit en framställning över den folkrättsliga garantin ur historisk och juridisk synpunkt, behandlar i nämnda uppsats garantin efter världskriget. Under tiden

 

FINSK JURIDISK LITTERATUR 1930—1931. 361före världskriget hade »concert européen» ofta ansett sig berättigad att uppträda å samtliga staters vägnar. Då emellertid stormakternas uppträdande som garanter faktiskt ofta innebar befordran av deras subjektiva intressen har man genom bildandet av nationernas förbund försökt få de objektiva intressena beaktade.
    Författaren redogör för förbundspaktens bestämningar angående sanktioner ävensom för de olika åsikter, som dessa givit anledning till, samt påvisar hurusom tre olika spörsmål härvidlag träda i förgrunden, nämligen skapande av garantier, avrustning och internationell skiljedom. Garantiförpliktelsens betydelse har visserligen ifrågasatts, men det har visat sig omöjligt att förverkliga önskan om avrustning utan att även säkerhetsspörsmålet finner sin lösning. Efter det samtliga försök att lösa sistnämnda spörsmål genom ett allmänt avtal lidit nederlag, har man inslagit på en annan väg. Locarnoavtalet innebär en partiell lösning av detta problem. Författaren anser dock, att säkerhetsspörsmålet inte kan lösas om inte Genéve-protokollets grundsatser i en eller annan form finna tilllämpning. Assemblén i Geneve har i oktober 1928 godkänt s. k. »traités modéles», kollektivavtal angående ömsesidig hjälp, som kunna kompletteras med garanti, given av utomstående stat. Man har tänkt sig, att dessa avtal i främsta rummet skulle ingås av stater, som befinna sig i samma region. Det har emellertid visat sig, att Genève-protokollets allmänna, för alla stater gällande förpliktelser inte kunna ersättas genom lokala fördrag. Även i de fall, där en lokal intressesolidaritet är förhanden, är den i allmänhet inte tillräckligt stark för att förmå en stat att åtaga sig dylika förpliktelser gentemot en annan.

Lauri Cederberg.