JON VISLIE. Lovmotivers betydning for lovfortolkningen. Oslo 1932. Olaf Norlis forlag. 110 s. Kr. 3.50.

    Denna skrift utgör svar på en prisuppgift, framställd av universitetet i Oslo. Den blev i september förra året belönad med kunglig guldmedalj, men förf. anmärker själv i ett förord att den »ikke blitt så vel fra sig gjort som jeg selv hadde ønsket det». Den opartiske läsaren kan dock icke tycka annat än att medaljen var välförtjänt och att förf. borde kunna vara ganska nöjd med sitt verk. För att vara av en debutant — ty förf. är väl en novus homo? — är arbetet frapperande väldisponerat. Förf. har förstått att behandla sitt ämne på ett ovanligt klart, lugnt och redigt, i bästa mening populärt sätt.
    Från allt falskt djupsinne är förf. lyckligt fri. Av den juridiska hermeneutikens grundläggande satser ger han en lättläst exposé, utan tyngande lärdomsapparat. Vad som mest intresserat honom och även gör hans arbete verkligt intressant för läsaren, är de talrika, kritiskt skärskådade exempel ur norsk lagstiftning och lagskipning med vilka förf. belyser sin framställning.
    Det vore frestande och nog icke svårt att uppleta svenska motsvarigheter till förf:s exempelsamling. Vi ha fortfarande att tillämpa författningar från den tid då motiven inrycktes i själva lagtexten, t. ex. 1798 års förordning där stadgandet om borgenspreskription inledes med det retsamt gåtfulla »Emedan löftesmäns ansvarighet bör mätas efter de villkor» o. s. v. Och numera få vi, för alla större lagar, förarbeten långt mer än vi begära. Stundom erbjuder en svensk lags förhistoria tolkningsmoment av eminent styrka vartill förf. knappast uppvisar maken. Jag erinrar om lagutskottets bekanta uttalande vid 5 § köplagen eller om yttranden av lagrådet som gå ut på att en text lämnas utan anmärkning därför att lagrådet anser den böra tydas på visst sätt.
    Trots titeln är det icke blott motiv i egentlig mening som förf. beaktar, utan alla slags förarbeten. En utmärkt god innehållsförteckning ger en överskådlig bild av hur dessa, enligt förf., kunna i olika hänseenden vara lagtolkaren till gagn — eller skada. Överraskande är det exempel förf. s. 103—4 ger å språkliga fel i lagtext. Misskrivningar eller tryckfel äro hos oss från äldre tider icke okända; man tänke exempelvis på det borttappade icke i 1766 års fiskeristadga eller på fullföljas i st. f. fullfölja densamma i 1805 års hävdeförklaring. Men att i en så sen lag som 1924 års lov om bygningsvesenet »et gammelt byggearbeide», som smugit sig in i § 142 i st. f. »et anmeldt byggearbeide», fått stå kvar och icke blivit avlägsnat genom ett kartongblad, det förefaller nästan avsiktligt. Tryckfelet tillhör ju samma roande och relativt oskyldiga kategori som det, vilket till den studerande ungdomens glädje upplivar lagtexten i prof. Stjernbergs kommentar till strafflagens kap. 17—18, andra upplagan s. 122.
    En var som köper och läser boken skall för visso finna sig hava väl använt både pengarna och tiden.

B. W.