366 LITTERATURNOTISER.KRISTIAN SINDBALLE, Dansk Selskabsret. III. Aktieselskaber. Kbhvn 1932. Gyldendal. 262 s. Kr. 9.00.

    Den nu utkomna tredje delen av prof. SINDBALLES stora verk (de föregående delarna äro omnämnda i SvJT 1929 s. 163 och 1931 s. 160) är att hälsa med så mycket större glädje som dess föregångare, TORPS bok Den danske Selskabsret, efter tillkomsten av 1930 års aktiebolagslag är föråldrad. KRENCHELS förtjänstfulla kommentar till lagen gör ju icke heller en vetenskaplig systematisk framställning överflödig, eftersom många även praktiskt viktiga principfrågor svårligen i en paragrafkommentar kunna erhålla den plats och den behandling som svara mot deras betydelse. För svenska jurister är saknaden av en systematisk handbok i aktiebolagsrätt stor; i viss mån kan den utländska litteraturen fylla tomrummet och särskilt tacknämligt är det ju att därvid ha tillgång till skandinaviska arbeten. Ur denna synpunkt hade det varit mycket tillfredsställande om prof. Sindballe givit sitt arbete större bredd och djup. Men det vore otacksamt att klaga. De 262 sidorna rymma — tack vare framställningens koncentration — träffsäkra uttalanden i en förvånande mängd svåra och viktiga frågor, och fastän man ofta skulle önskat en utförligare motivering för förf:s åsikter märker man mycket snart att de bygga på omfattande lärdom och inträngande forskning.

H. N.

 

Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet åren 1929 och 1930. Sveriges officiella statistik. Rättsväsen. Sthm 1932. 92 + 157 s.

    Denna volym, som vid ett ytligt genomseende kanske verkar torr och ointressant, lämnar i själva verket vid ett närmare studium riklig lön för mödan. Särskilt borde alla de, som medverkat till bokens tillkomst genom avgivande av primäruppgifter och därvid kanske i många fall ondgjort sig över de detaljerade formulären och stundom svårtolkade anvisningarna, giva sig tid att litet närmare studera resultaten av det nedlagda arbetet. De skola därvid finna, att Statistiska centralbyrån väl förvaltat det anförtrodda materialet och att statistiken icke blott lämnar mängder av intressanta upplysningar rörande vårt land och folk utan även utgör ett oersättligt grundmaterial för beredande av alla reformer och omorganisationer på det rättsliga området.
    Det i volymen sammanförda mera detaljerade siffermaterialet avser givetvis just de båda redogörelseåren 1929 och 1930 och är sålunda framförallt avsett att studeras i sammanhang med tidigare årgångar. I den textavdelning, som föregår de egentliga tabellerna, finner man emellertid åtskilliga sammanställningar av siffror för det senaste decenniet eller ännu längre tidrymd, vilka med god behållning kunna studeras var för sig.
    Det största intresset av dessa sammanställningar tilldraga sig kanske de, som belysa i vilken mån strävandena att med bibehållande av den gällande lagstiftningen reformera den svenska processordningen burit frukt. Särskilt vad rättskipningens snabbhet angår kan man härvid konstatera en mycket tydlig förbättring. Den genomsnittliga processtiden vid underrätterna för tvistiga civila mål har sålunda under åren 1925—1930 nedgått

 

LITTERATURNOTISER. 367från 5.2 till 4.1 månader vid häradsrätterna och från 2.9 till 2.3 månader vid rådhusrätterna. Genomsnittliga antalet rättegångstillfällen för dessa mål var 1930 2.2 vid häradsrätterna och 2.3 vid rådhusrätterna mot resp. 2.8 och 3.3 år 1916, och medan över 32 % av målen år 1916 handlades mer än tre rättegångstillfällen var motsvarande siffra för 1930 endast 16.8 %. I fråga om de kriminella målen är förbättringen icke lika stor men kan dock konstateras även där. Tendensen till ökad snabbhet i rättskipningen vid underrätterna gör sig även gällande i fråga om antalet till följande år uppskjutna mål. Trots att hela antalet nyinkomna mål hållit sig tämligen konstant omkring 150,000 har antalet uppskjutna mål minskats så väsentligt som från cirka 11,000 år 1921 till cirka 5,600 år 1930.
    Vid hovrätterna är förbättringen i detta avseende ännu mycket större. Ar 1930 lågo sålunda icke mera än 1.7 % av målen i hovrätten över nio månader, medan motsvarande siffror för år 1926 var 33.5 % och i medeltal för femårsperioden 1921—1925 40.8 %. Orsaken till denna förbättring är emellertid att söka på ett helt annat område än i fråga om underrätterna, nämligen i avarbetningen av hovrätternas arbetsbalans. Denna har nämligen redan år 1928 nedbringats från den år 1922 uppnådda toppunkten av sammanlagt cirka 6,800 mål till en mera normal nivå av något över 2.000 mål. Även antalet till hovrätterna inkomna mål har i någon mån stabiliserats. Antalet vademål är dock alltjämt i fallande åtminstone i Svea och Göta hovrätter, och särskilt vad Svea hovrätt angår är besvärsmålens antal i kraftigt stigande.
    Vid högsta domstolen är utvecklingsgången däremot rakt motsatt mot vid hovrätterna. Medan under femårsperioden 1921—1925 endast 11 % av målen lågo över 1 1/2 år i högsta domstolen var motsvarande siffra för år 1926 20.4 och för år 1930 27.3. Och balansen har efter att år 1922 ha uppnått sin lägsta punkt sedermera visat en tydlig tendens att stiga. Under de två sista åren gäller emellertid balansens stegring endast besvärsmålen, medan revisionsmålen åter minskat något. Speciellt skiftesmålen och balansen av sådana hava såsom en följd av den nya skifteslagen visat en kraftig tendens till ökning.
    Ett särskilt intresse har det ju även att i statistiken söka vittnesbörd om den nu rådande ekonomiska depressionen, som ju redan år 1930 bör ha börjat att göra sig märkbar. I synnerhet jordbruksnäringen har ju sedan flera år tillbaka haft att kämpa med mycket dåliga konjunkturer. Härav märkes emellertid föga i statistiken. Antalet började konkurser har sålunda under praktiskt taget hela tioårsperioden 1921—1930 varit fallande. Däremot visar antalet lagsökningsmål speciellt för sista halvåret 1930 en märkbar ökning, som torde kunna hänföras till den begynnande depressionen. Beträffande beloppet av fastighetsinteckningar, jämfört med fastigheternas taxeringsvärde, finnas även intressanta redogörelser. För landsbygden utgjorde sålunda år 1930 den intecknade gälden 43.9 % av taxeringsvärdet å den fasta egendomen, och för städerna var samma siffra 64.5 %. Siffran för landsbygden har sedan år 1927 för varje år fallit, delvis beroende på de år 1928 vidtagna höjningarna i taxeringsvärdena men delvis även beroende på en minskning av den intecknade gäldens belopp. För städerna har däremot under de sista åren en viss höjning i procenttalet ägt rum. Ganska

 

368 LITTERATURNOTISER.stora variationer i ifrågavarande procenttal förekomma mellan de olika länen, särskilt för landsbygden. Norrbottens län har sålunda de lägsta siffrorna med omkring 34 % av taxeringsvärdet intecknat, medan Jämtlands län för åren 1929 och 1930 ståtar med de vackra siffrorna 107.5 resp. 100.4 %.

Erik Alexanderson.