Inskrivningsreformen. Det av särskilda sakkunniga d. 3 dec. 1930 avgivna betänkandet angående en reform av inskrivningsväsendet1 har tidigare i viss del (frågan om protokollens avskaffande) varit föremål för behandling i SvJT.2 Sedan reformförslaget, vilket förelagts årets riksdag genom k. prop. nr 108, i enlighet med första lagutskottets utlåtande nr 32 numera av riksdagen i huvudsakliga delar godkänts, skall här allenast i några huvudpunkter en redogörelse lämnas för den nya lagstiftningen och vissa därmed sammanhängande frågor.3
    De sakkunnigas uppdrag avsåg närmast en reform av inskrivningsväsendets formella sida och särskilt av fastighetsbokförin-

 

    1 Betänkande med förslag till lag om handläggning av inskrivningsärenden m. m. avgivet av tillkallade sakkunniga (K. SCHLYTER och G. GREFBERG, sekr. E. ANDERBERG). Statens offentl. utredn. 1930:29. 200 s.
    2 SvJT 1931 s. 626 av E. ANDERBERG och 1932 s. 165 av C. ARHUSIANDER. Jfr diskussionen om inskrivningsreformen vid femtonde nordiska juristmötet i Stockholm 1931 (Förhandlingarna s. 143 ff.).
    3 Lagarna numera utfärdade, se SFS 1932 nr 169 och 170.

 

INSKRIVNINGSREFORMEN. 383gen. En dylik »teknisk» reform löste icke frågan om inskrivningens pubtica fides. Denna fråga fick anstå till en framtida revidering av de materiella rättsreglerna, då även den danska tinglysningsreformens grundtanke, att staten i viss omfattning göres till ekonomisk garant för inskrivningarnas riktighet, alternativt borde komma under övervägande. Utredningen utmynnade i ett förslag till lag om handläggning av inskrivningsärenden jämte några följdförfattningar. Lagförslaget, vilket i sin systematik var byggt på lagberedningens förslag av åren 1907 och 1909, upptog i sig bl. a. handläggningsbestämmelserna i de gällande lagfarts- och inteckningsförordningarna. Vid departementets bearbetning av förslaget övergavs tanken att på detta sätt sammanfatta de till den formella inskrivningsrätten hörande bestämmelserna i en systematiskt uppställd lag, och i stället utarbetades tvenne fristående lagförslag, ett »om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet» och ett »med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden». Vinsten härav blev en icke oväsentlig reducering av §-antalet, möjliggjord dels därigenom att handläggningsbestämmelserna i lagfarts- och inteckningsförordningarna fingo kvarstå i dessa, dels därigenom att vissa luckor i den gällande formella inskrivningsrätten lämnades outfyllda. Lagrådet anmärkte också, att redan det yttre skick, vari lagstiftningen efter de föreliggande förslagens antagande komme att framträda, måste känneteckna densamma såsom ett provisorium. Därav att vid sidan av de nya lagarna lagfarts- och inteckningsförordningarna med tillhörande föreskrifter fortfarande skulle gälla, följde enligt lagrådet en brist på överskådlighet, som måhända icke kunde undgå att medföra osäkerhet i tillämpningen.1
    Enligt den numera av riksdagen antagna lagen om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet skall uppläggandet ske på grundval av fastighetsregistren (jordregistret resp. fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser). I princip skall varje fastighet upptagas å särskilt upplägg; till detta skola överföras den senast meddelade lagfarten, gällande inteckningar och andra inskrivningar, så framt de icke uppenbarligen sakna betydelse. Där erforderlig upplysning ej annorledes kan vinnas, skall undersökning anställas vid sammanträde med sakägare och andra, därvid rättelse i oriktig redovisning av fastigheten skall vidtagas. Meningen är att fastighetsboken efter förebild från Danmark2 skall anordnas efter lösblads- eller s. k. skruvliggarsystem.

 

    1 Lagrådet uttalade även ett beklagande av att de sakkunnigas förslag att en tidsbegränsning för utförande av arbetet på de nya fastighetsböckernas uppläggande (till utgången av år 1937 resp. 1938) icke kunnat lagfästas. Enligt lagrådets uppfattning borde, så snart förhållandena det kunde medgiva, denna viktiga punkt upptagas till förnyat övervägande i syfte att på den väg de sakkunniga anvisat måtte kunna förebyggas en eljest kanske oundviklig försening av det nya fastighetsbokssystemets praktiska genomförande. Prop. s. 71.
    2 Se VINDING KRUSE, Den nye danske Tinglysningslov af 31. Marts 1926, i SvJT 1926 s. 464, och KARL OLIVECRONA, Det danska inskrivnings väsendet, i SvJT 1929 s. 413. 

384 K. SCHLYTER.    Olika meningar hava uttalats därom huruvida ledningen av arbetet med de nya böckernas uppläggande i regel borde, såsom de sakkunniga föreslagit, ankomma på häradshövdingen eller, såsom bl. a. häradshövdingföreningen förordat, överlämnas åt särskilt förordnade personer. Departementschefen befarar, att om arbetet anförtros åt annan än häradshövdingen, talrika ombyten i ledningen skulle komma att ske samt planmässigheten och säkerheten i arbetets utförande i följd härav bliva lidande, och ansluter sig därför till de sakkunnigas förslag.
    Den främsta nyheten i den av riksdagen antagna lagen med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden är den, att handläggningen av dessa ärenden överflyttas från rätten till inskrivningsdomaren, å landet häradshövdingen eller någon därtill särskilt förordnad, i stad med rådhusrätt någon av rättens lagfarna ledamöter. Av denne inskrivningsdomare upptagas ärendena å viss av K. M:t bestämd inskrivningsdag, vilken i regel skall hållas i kansliorten en gång i veckan och avse domsagan i dess helhet, även om denna består av flera tingslag. Ärendenas överflyttning från rätten till inskrivningsdomaren har mötts med ett nästan enhälligt gillande från de hörda myndigheternas sida.
    Den väsentliga striden beträffande inskrivningsärendenas handläggning har gällt protokollens vara eller icke vara. De sakkunnigas uppdrag avsåg härutinnan att »helt eller delvis ersätta de nuvarande protokollen i nämnda ärenden med ett dagboks- och aktsystem». Deras förslag gick också ut på 1) protokollens principiella avskaffande, 2) införandet av en kronologisk dagbok med en relativt utförlig kolumnindelning, 3) handlingsbilagornas tillvaratagande antingen (enligt »realaktsystemet») sålunda, att de för varje fastighet skulle samlas i en akt, eller (enligt det »kronologiska aktsystemet») sålunda, att de till varje ärende hörande handlingarna skulle sammanslutas i en akt samt de sålunda bildade akterna samlas i tidsföljd och inbindas, samt 4) omedelbar inskrivning i fastighetsboken av inskrivningsdomarens beslut i varje ärende. Härigenom skulle sålunda fastighetsboken bliva inskrivningsväsendets huvudurkund. I denna och icke i något kronologiskt protokoll skulle den primära och officiella uppteckningen av inskrivningsdomarens beslut vara att finna.
    Utlåtandena från underrätterna i denna fråga voro mycket splittrade, medan hovrätterna i huvudsak anslöto sig till sakkunnigförslagets grundlinjer. Departementschefen fann att vägande erinringar icke kunde göras mot realaktsystemet i och för sig, men ansåg dock att detsamma icke för närvarande borde allmänt och på en gång införas vid rikets domstolar. Såsom alternativ till realaktsystemet uppställdes därför i propositionen — i stället för det av de sakkunniga förordade kronologiska aktsystemet — ett förenklat protokollssystem i förening med ett förenklat diarium och ett förenklat expeditionssätt. Förenklingen i protokollet skulle enligt departementschefens uttalande bl. a. bestå däri, att de rättssökande själva finge ingiva avskrifter av åbe-

 

INSKRIVNINGSREFORMEN. 385ropade handlingar, vilka kunde insättas i protokollet som bilagor,1 att vissa anteckningar kunde göras formlöst utan fullständig satsbildning samt att bifallsresolutioner ej behövde fullständigt upptagas. Ur diariet skulle med hänsyn till protokollets bibehållande vissa kolumner uteslutas.
    Första lagutskottet vitsordade i sitt utlåtande, att under vissa förutsättningar en icke oväsentlig arbetsbesparing stode att vinna genom protokollets borttagande, men framhöll att särskilt personalförhållandena vid domstolarna spelade en viktig roll vid bedömandet av frågan huruvida betänkligheter kunde möta mot den föreslagna förenklingens genomförande. Den strängare kontroll, vartill protokollsföringen gåve möjlighet, syntes ej böra eftergivas, med mindre organisationen erbjöde garantier för kontinuitet i den personliga ledningen samt betryggande kvalifikationer hos de biträden vilka sysselsattes med inskrivningsärendenas behandling. Utskottet uttalade därför att ett inskrivningssystem utan protokoll ej borde införas vid annan domstol än sådan, där särskild tjänsteman stadigvarande fungerar såsom inskrivningsdomare. Såsom ytterligare förutsättning för införande av aktsystem uppställde utskottet i sin motivering, att såväl inskrivningsdomaren som häradshövdingen resp. borgmästaren funnit systemet utan olägenhet kunna tillämpas. Slutligen infördes i lagtexten det kronologiska aktsystemet såsom likaberättigat alternativ till realaktsystemet. Riksdagen biföll utskottets förslag.
    Vad angår expeditionerna i inskrivningsärenden avskaffar den nya lagstiftningen såväl protokollsutdragen som de särskilda utdragen ur fastighetsboken, vilka senare icke anses erforderliga såsom kontroll över att inskrivning i boken ägt rum. Däremot bibehålles bevis på handlingen — denna skall framdeles tillika innehålla uppgift å det rum i fastighetsboken vari inskrivning verkställts — och särskilt lagfartsbevis. För den besparing av arbetskostnad och skrivmateriel, som det nya systemet vore ägnat att medföra för domaren, hade de sakkunniga ifrågasatt en lösenreduktion av 50 öre per ärende; återstoden av den genomsnittliga lösen i ett inskrivningsärende skulle åsättas de bibehållna expeditionerna. I propositionen uttalade departementschefen, att såväl vid häradsrätt som vid rådhusrätt de lösenberättigade t. v. borde få uppbära samma löseninkomst som förut; i gengäld borde den arbetskraft i domsagorna, som genom inskrivningsväsendets förenkling frigjordes, på häradshövdingens bekostnad under samma tid ställas till förfogande för fastighetsböckernas uppläggande. Utskottet — som torde hava observerat att rådhusrätterna, vilka ju ej skola upplägga några nya fastighetsböcker, ej komma att lämna staten någon valuta för bibehållandet av den högre expeditionslösen — förklarade sig icke taga ställning till de av departementschefen i lösenfrågan gjorda uttalandena men ansåg frågan om reglering

 

1 Enligt den antagna lagen skall sökanden ingiva två till riktigheten styrkta avskrifter av den grundläggande handlingen. Den ena av dessa avskrifter är avsedd för renovationen. 

25 — Svensk Juristtidning 1932.

 

386 K. SCHLYTER.av lösenberäkningen kunna anstå tills närmare erfarenhet vunnits rörande reformens verkningar.
    Den nuvarande ordningen för renovationen av protokollet bibehålles alltjämt, där protokoll föres; från domstolar där aktsystem är infört skola avskrifter av dagboken jämte de handlingar, på grund av vilka lagfart eller inteckning sökts, insändas till hovrätten. Utskottet erinrade emellertid därom, att renovationsskyldigheten — vare sig protokolls- eller aktsystein tillämpas — alltjämt kommer att vålla ett icke ringa besvär samt draga rätt avsevärda kostnader för det allmänna. Utskottet ville därför ifrågasätta, huruvida det icke vore möjligt att utan uppgivande av trygghetskravet anordna renovationen på ett enklare och billigare sätt. I sådant avseende syntes det utskottet ligga nära till hands, att utdrag av fastighetsboken komme till användning i syfte att möjliggöra renovation av denna.1 Utskottet föreslog och riksdagen beslöt särskild skrivelse till K. M:t med begäran om utredning för lagändring i denna fråga.
    I samband härmed upptog utskottet det ännu olösta lagstiftningsspörsmålet rörande domstolarnas arkivförhållanden. Utskottet hade sig bekant, att kansli- och arkivlokalerna på många håll — särskilt i domsagor där arkivet icke är förlagt till tingshus — i olika avseenden och icke minst ur brandsäkerhetssynpunkt befunne sig i otillfredsställande skick. I avgivna yttranden över de sakkunnigas förslag hade två av hovrätterna ävensom häradshövdingföreningen och vissa domhavande framhållit önskvärdheten av lagstadgad skyldighet för tingslag att hålla kanslilokal, som möjliggjorde brandsäker förvaring av fastighetsböcker och arkivalier. Vad sålunda föreslagits fann utskottet vara värt allt beaktande. I enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen skrivelse till K. M:t med begäran om utredning, huruvida för tingslag bör stadgas skyldighet att hålla kanslilokal, som möjliggör brandsäker förvaring av fastighetsböcker och arkivalier.
    Ännu en tredje riksdagsskrivelse beslöts i samband med inskrivningsreformen. De sakkunniga hade i sitt förslag även behandlat frågan om inteckningsförnyelsernas avskaffande. Deras förslag härutinnan hade tillstyrkts bl. a. av samtliga hovrätter, alla länsstyrelser utom två, Sveriges advokatsamfund, Svenska sparbanksföreningen och Svenska bankföreningen, av den sistnämnda med hemställan om förnyelsernas omedelbara avskaffande, alltså utan den av de sakkunniga föreslagna 10-åriga övergångsperioden. Departementschefen förklarade att han, i överensstämmelse med sin uppfattning

 

1 De sakkunniga hade föreslagit att renovationen skulle omfatta fastighets och dagböckerna, varjämte avskrift av den grundläggande handlingen skulle medfölja renovationen. För en vid eldsolycka förstörd fastighetsboksrekonstruktion torde emellertid utdragen ur fastighetsboken vara icke blott tillräckliga utan den bästa och tillförlitligaste grundvalen. Och stämpelkontrollen skall i de flesta fall kunna grundas på dagboken, om denna föres med erforderlig fullständighet. Avskrift av den till grund för inskrivningen liggande handlingen torde därför kunna undvaras, där den ej i undantagsfall — på samma sätt som understundom sker med inregistrerade bouppteckningar — infordras av stämpelgranskaren. 

INSKRIVNINGSREFORMEN. 387att förevarande reform borde begränsas till den formella sidan av inskrivningsväsendet, icke ansett sig böra nu framlägga förslag i frågan. Lagrådet konstaterade i sitt utlåtande att med den begränsning förslagen erhållit vissa viktiga önskemål, såsom exempelvis inteckningsförnyelsens avskaffande, ännu icke blivit föremål för prövning. Genom motion i första kammaren nr 312 bragtes emellertid förnyelsefrågan under riksdagens bedömande.
    Efter en utförlig historik över den tidigare riksdagsbehandlingen av frågan om förnyelsetvångets avskaffande framhöll utskottet bland de med förnyelsetvånget förbundna nackdelarna — förutom de kostnader och besvär som föranledas av handlingens ingivande till domstol vart tionde år — den allvarsamma rättsförlust, som underlåten förnyelse kunde innebära för inteckningshavaren. Glömska att låta förnya inteckning och okunnighet om skyldigheten härutinnan vore, enligt vad utskottet hade sig bekant, ingalunda ovanlig, särskilt bland privata långivare; i dylika fall hade det ej sällan inträffat att inteckningshavaren definitivt gått miste om sin säkerhet och lidit kännbar ekonomisk förlust. I enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen skrivelse till K. M:t, vari anhölls att K. M:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till bestämmelser om inteckningsförnyelsernas avskaffande.
    Den beslutade nya lagstiftningen och därmed sammanhängande ändringar i stämpelförordningen träda i kraft den 1 januari 1933; dock skall med uppläggandet av fastighetsbok för domsaga inom Kopparbergs län t. v. anstå. På K. M:t ankommer utfärdandet av en hel del följdförfattningar: angående fastighetsboken, dagboken och akterna, ändringar i expeditionslösenförordningen, bestämmandet av inskrivningsdagar m. m. Därjämte kommer K. M:t att beträffande de särskilda domsagorna meddela erforderliga föreskrifter angående bedrivandet av arbetet med fastighetsbokens uppläggande. Till bekostandet av de nya fastighetsböckerna har riksdagen för nästkommande budgetår under andra huvudtiteln beviljat ett anslag av 50,000 kronor.

K. Schlyter.