Dagsbotsmålen och tremanstingslagen. På olika håll har ovisshet rått, huru man efter tillkomsten av 1931 års lagstiftning om dagsböter bör tolka brottsbeskrivningen i 1 § 1 lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Enligt detta lagrum må på tingssammanträden med tremansnämnd upptagas mål angående ansvar för »förseelse, som i lag eller författning ej är belagd med svårare straff än böter, högst 500 kronor», dock ej mål av beskaffenhet att talan däri kan föras av
målsägande. Enligt 2 kap. 8 § strafflagen ådömas böter — där de ej äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp 1 eller beroende av värdet å viss egendom (normerade böter) — i dagsböter. Antalet dagsböter är minst en, högst 120. Dagsboten fastställes i penningar till belopp fr. o. m. 1 kr. t. o. m. 300 kr. Minsta bötesstraff är 5 kr. Vad sålunda är stadgat skall enligt särskilda böteslagen den 24 september 1931 gälla jämväl i avseende å böter, som eljest enligt allmän lag eller särskild författning åläggas av domstol eller poliskammare. I följd härav skola — med visst undantag — de för varje fall i lagen eller författningen angivna bötessatserna upphöra att äga tillämpning. I fråga om brott, som ej är belagt med svårare straff än böter högst 300 kr. (eller som är belagt med normerade böter), tillämpas ej dagsböter.
En förseelse, varå dagsböter kunna följa, måste tydligen anses vara i det lagrum som skall tillämpas högst belagd med det största antal dagsböter som kan utdömas, alltså, om icke någon begränsning uppåt är gjord, med 120 dagsböter. Med denna siffra måste högsta enligt lagen möjliga dagsbot, 300 kr., multipliceras för att man skall erhålla det högsta bötesbelopp varmed förseelsen enligt det ifrågakommande lagrummet är belagd. Detta blir således, om dagsbotsantalet icke i lagrummet begränsats, 36,000 kr. Enligt nyare författningar, i vilka ej är tal om annat än dagsböter, kan någon annan beräkningsgrund för de böter med vilka förseelsen i fråga högst är belagd över huvud ej tänkas. Det lärer alltså vara ofrånkomligt, att mål angående förseelser belagda med dagsböter äro helt uteslutna från handläggning å tingssammanträden med tremansnämnd 2.
Mot denna tolkning av lagrummet kan ej med fog invändas, att lagstiftaren ej skulle hava åsyftat en så vittgående begränsning av tremanstingens kompetens i bötesmål. Sedan bötesmaximum höjts i alla de ifrågavarande målen, utmönstras de automatiskt från de bötesmål som kunna handläggas på dylika tingssammanträden, på samma sätt som exempelvis införandet av fängelse i straffskalan för vissa automobilförseelser automatiskt gör mål angående dessa förseelser fullföljbara till högsta domstolen, även om lagstiftaren ej vid ändringen av straffskalan haft en tanke på denna konsekvens. Väl föreligger den olikhet mellan straffskalans höjning i sistnämnda fall och införandet av dagsböter, att med dessa senare i allmänhet ej åsyftats att åvägabringa ett strängare bedömande av de olika förseelserna utan allenast en allmän jämkning i straffsystemet med hänsyn till den tilltalades ekonomiska situation. Det kunde därför
synas, att denna ändring i straffskalorna ej vore ägnad att motivera en rubbning i tidigare gällande kompetensregler. Även om denna synpunkt de lege ferenda kunde varit förtjänt av övervägande, har emellertid till att börja med någon omredigering av tremanstingslagen icke av denna orsak vidtagits. Vidare hava verkligen genom dagsbotslagstiftningen vissa förseelser underkastats ett strängare bedömande. Under förarbetena till dagsbotslagen genomgingos noggrant samtliga förseelser såväl enligt strafflagen som inom specialstraffrätten, därvid i olika fall dagsböter infördes för att åstadkomma skärpning i förseelsens bedömande eller ock införandet av dagsböter underläts för att undgå dylik skärpning.1 De lege ferenda förtjänar även beaktas att, särskilt under den allra första tiden av den nya dagsbotslagstiftningens tillämpning, det måste betecknas som mycket lämpligt att mål i vilka dagsböter kunna ådömas handläggas under medverkan av fullsutten nämnd (7—12 nämndemän).2 Det får därför anses hava varit välbetänkt, att icke någon ändring vidtogs i tremanstingslagen i samband med dagsbotslagstiftningens införande.
Visserligen kan det betraktas som olägenheter, dels att den snabbare handläggning av de mindre bötesmålen som åsyftats vid tremanstingens införande på detta sätt icke till fullo uppnås, dels att den jämväl åsyftade avlastningen av de allmänna tingssammanträdena icke kommer till stånd. Med avhjälpande av dessa olägenheter torde emellertid icke behöva alltför länge anstå, då en revision av tremanstingslagen kan genomföras fristående, när dagsbotslagstiftningen någon tid fått vara i tillämpning och därigenom enhetlighet och stadga uppnåtts i lagens tolkning samt därjämte tiden mognat för ett rationellt ordnande av de ungas tingssittning.
Genom nyligen utfärdade cirkulär (se nedan s. 407) hava hovrätterna sörjt för att ovisshet ej vidare skall behöva råda rörande innebörden av hovrätternas förordnanden för vikarier att handlägga mål som avses i 1 § 1 tremanstingslagen (resp. 21 § 2 och 23 § 2 domsagostadgan). Rent formellt sett innehålla cirkulären icke någon tolkning av sagda lagrum. Men uppenbarligen måste de vara grundade på sådan tolkning av lagrummet, att icke heller häradshövdingen själv äger å tremansting till handläggning upptaga mål angående förseelse varå dagsböter kunna följa.
K. J. S.