Nya lagar i Finland. Inom området för fastighetslagstiftningen hava några betydelsefulla nya lagar utfärdats. Sålunda hava genom en lag av d. 22 dec. 1931 samtliga fideikommiss omedelbart upphävts och instiftandet av sådana för framtiden förbjudits. De fastigheter och kapital, som hade natur av fideikommiss, övergingo därvid till fri egendom uti innehavarens hand. — I denna tidskrift har tidigare (SvJT 1930 s. 593, jfr 1929 s. 469) redogjorts för huvuddragen av den nya lagstiftningen angående lagfart och tiden för klander av fastighetsfång, avsedd att tillämpas från d. 1 jan. 1932. I redogörelsen omtalades ock domstols skyldighet att föra lagfartsregister över beviljade och avslagna lagfarter. Närmare bestämmelser härom skulle ges medelst en förordning i ämnet. Det har emellertid icke ansetts möjligt att genast påbjuda upprättandet av fullständiga fastighetsregister, utan regeringen har tillsvidare nöjt sig med att d. 4 dec. 1931 utfärda en förordning om provisoriska lagfartsregister. Härmed är dock det första steget taget till förverkligandet av en reform, som redan länge varit åstundad. — Fastighetskrediten har ansetts kräva ett snabbare förfarande vid beviljandet av inteckning än det hitintills möjliga. Detta har förklarats tillåtet även vid urtima ting. Gällande inteckningsförordning och RB IV kap. 2 § hava i sådant syfte ändrats genom en lag av d. 2 okt. 1931. — Av mycket stor praktisk betydelse äro den nya stadsplanelagen, given d. 24 april 1931, och lagen om skifte och lantmäteriförrättningar å stadsfastighet samt angående tomtmätning och registrering av fastighet i stad, utfärdad d. 17 juli 1931. Komplementlagar till stadsplanelagen äro lagen om magistrats sammansättning vid behandling av stadsplane- och byggnadsärenden samt lagen om vissa ändringar i gällande stadganden rörande grannelagsförhållanden, vardera av d. 24 april 1931, även som en d. 29 jan.1932 för landets städer utfärdad allmän byggnadsstadga.
    Från banklagstiftningens gebit bör annoteras en ny, förfullständigad lag om sparbanker av d. 17 juli 1931. Denna innehåller givetvis även bestämmelser angående avbrytandet av sparbanks verksamhet till följd av stora förluster och beträffande förfarandet vid likvidation.
    Det ekonomiska depressionstillståndet har visserligen framtvingat några smärre ändringar av och tillägg till gällande exekutions- och konkursrätt, men dessa äro av temporär natur. — Av bestående betydelse är däremot den lag, varigenom d. 12 juni 1931 Genèvekonventionen av 1927 angående verkställighet av utländska skiljedomar blivit godkänd. Dess tillämpning har medelst en verkställighetsförordning av d. 23 sept. 1931 påbjudits från d. 30 okt. 1931. Lagen

 

NYA LAGAR I FINLAND. 399innehåller även ett antal tilläggsbestämmelser, betingade av konventionens tillämpning i Finland.
    Landets mellanfolkliga lagstiftning har kompletterats medelst två lagar om godkännande av konventionerna av d. 6 och 10 febr. 1931 emellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige angående internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap samt beträffande indrivning av underhållsbidrag. Konventionernas tillämpning är genom verkställighetsförordningar påbjuden från d. 1 jan. 1932.
    Även landets kriminallagstiftning uppvisar några lagändringar. Gällande stadganden om ocker (SL XXXVIII kap. 10 §) hava förfullständigats genom en lagnovell av d. 22 maj 1931. Ockerbegreppet har utvidgats och straffsatserna hava höjts. — Stadgandena rörande fylleriförseelse hava återigen undergått förändring, innebärande en återgång i riktning mot tidigare gällande lagstiftning. Enligt den avfattning, som nu genom en lag av d. 8 maj 1931 givits SL XLIII kap. 6 §, kräves, för att fylleri skall medföra straff, att den druckne å allmän plats eller vid offentlig förrättning eller allmän sammankomst uppträtt störande eller förargelseväckande. I sammanhang med denna lagändring har 1921 års lag om ett särskilt förfarande i fyllerimål blivit upphävd. Samma dag har ock en ny lag utfärdats angående vård i vissa fall av person, som anträffas drucken. — Den nya alkohollagstiftningen (lagen om alkoholdrycker och den kompletterande verkställighetsförordningen; båda gällande från d. 5 april 1932), vilken upphävt och ersatt den s. k. förbudslagen, innehåller jämväl åtskilliga stadganden angående alkoholbrott, innefattande olovlig fabrikation, införsel, forsling, innehav eller föryttring av alkoholdryck. Därjämte innehåller lagen även straffprocessuella bestämmelser, speciellt rörande tillåtna tvångs- och säkerhetsmedel. — Av kriminalpolitisk betydelse är den lag, given d. 9 okt. 1931, varigenom stadgandena (Straffverkst. F. II kap. 13—17 §§) rörande villkorlig frigivning förändrats. Den nya lagstiftningen känner icke till villkorlig frigivning av den, som avtjänar livstids frihetsstraff. (Detta utesluter givetvis ej, att även sådant straff kan i benådningsväg efterskänkas.) Däremot är bestämt, att den, som dömts till frihetsstraff på viss tid samt därav utstått minst två tredjedelar och undergått straff åtminstone i sex månader, kan med eget begivande på förslag av straffanstaltens direktion eller sedan denna i saken blivit hörd, villkorligen friges av justitieministeriet. Beslutet bör motiveras därav, att ett ostraffligt leverne i framtiden kan med sannolikhet förväntas av fången och bör vid frågans prövning hänsyn tagas till arten av dennes brott och dess orsaker, fångens tidigare liv och uppförande under strafftiden samt de förhållanden under vilka han efter frigivningen komme att leva och hans möjlighet av ärlig försörjning. Dessutom är föreskrivet, att den, som under minst sex månader avsuttit honom ådömt frihetsstraff på viss tid, bör av straffanstaltens föreståndare, då endast en tolftedel av strafftiden återstår, villkorligen frigivas, såframt icke justitieministeriet, på

 

400 NYA LAGAR I FINLAND.hemställan av straffanstaltens direktion, annorlunda besluter eller fången undergår disciplinärt straff, eller han förverkat tidigare beviljad enahanda frihet. Det stadgas ock, när den, som förlorat sin villkorliga frihet, kan ånyo på enahanda sätt friges. Noggranna bestämmelser finnas angående de villkorligen frigivnas övervakande samt därom när och huru dessa kunna eller böra förklaras hava förverkat sin frihet. Lagnovellen kompletteras genom en av regeringen d. 9 okt. 1931 utfärdad förordning rörande övervakning av villkorligen frigiven fånge.
    Det förfarande, som bör iakttagas, då flere straffdomar skola sammanläggas, har något förenklats medelst en lag av d. 6 nov. 1931 innefattande ändring av SL VII kap. 8 §. — Av stort straffprocessuellt intresse är en d. 19 juni 1931 stadfäst lag om strafforder. Genom denna har en upprepat uttalad önskan om ett förenklat förfarande, då åtal utföres för »ringa brott», blivit förverkligad. I den nya lagen stadgas, att då fråga är om brott, varå ej kan följa strängare straff än böter eller fängelse i sex månader, eller då förseelse innebär överträdelse av polis-, kommunal- eller annan ordningsstadga eller lagligen fastställt vitesförbud och den offentliga åklagaren anser, att den skyldiga, som uppnått full straffrättslig ansvarighetsålder, 18 år, ej borde drabbas av strängare straff än etthundra dagsböter, åklagaren äger framställa sitt straffpåstående skriftligen samt att, om den åtalade sedan, efter att hava erhållit del av straffyrkandet, skriftligen godtager detta och domstolens ordförande finner yrkandet rättvist, denne, utan vidare förhandling, får ådöma den skyldige straffet medelst anklagelseskriften åtecknad resolution, kallad strafforder.

O. Hj. Granfelt.