Spaniens nya författning. Den betydelsefullaste händelsen på det konstitutionella området under föregående år torde vara antagandet den 9 december 1931 av den nya spanska författningen. Då denna till stor del upptager synnerligen moderna, för att ej säga radikala, författningsidéer, torde en kort redogörelse vara på sin plats.
    I första art. betecknas Spanien som en demokratisk republik av arbetare av alla klasser. På grund av kända förhållanden har en viss autonomi måst tillerkännas de olika landsdelarna, varför lagstiftaren nödgats upptaga till behandling frågan om kompetensreglering mellan riket och landsdelarna. Teoretiskt har denna fråga lösts på ett för statsenheten betryggande sätt, dels genom att spanska parlamentet tillagts rätt att stadfästa de viktigaste regionala statuterna och dels genom att det föreskrivits, att vid lagkonflikter statens lagar skola gälla framför landsdelens.
    I likhet med många andra romanska författningar upptager den nya konstitutionen vissa rättighetsförklaringar. Dessa utsträckas till att omfatta även vissa civila och sociala rättigheter, som hittills icke plägat åtnjuta grundlagsskydd. Sålunda regleras här rättsprinciperna för äktenskapsförhållanden,

 

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 401barnavård, statens expropriationsrätt och sist men ej minst arbetarskydd. Författningen går här så långt i detaljrikedom, att den bl. a. tillförsäkrar arbetarna rätt att deltaga i företagens drift och rätt till minimilön och semesterersättning.
    Parlamentet består av en kammare, cortes, vilkas medlemmar väljas genom allmänna, lika och direkta val av män och kvinnor, som uppnått 23 års ålder. I likhet med vad fallet är i Finland, har parlamentarismen gjorts till föremål för rättslig reglering i själva författningen. Under de tider då parlamentet icke är samlat, företrädes det av en ständig deputation, som särskilt i lagfrågor har att tillvarataga representationens intressen gentemot ministären. Referendum förekommer men får icke tillgripas för frågor ang. författningen, statsfinansiella förhållanden, internationella överenskommelser m. m.
    Republikens president väljes för en tid av sex år av en valförsamling, bestående av cortes och ett lika stort antal särskilda delegerade, utsedda genom allmänt val för detta ändamål. Presidenten utser konseljpresidenten men är härvid bunden av ett av cortes med absolut majoritet uttalat misstroendevotum. I lagfrågor äger presidenten suspensivt veto. Dessutom äger han rätt att högst två gånger under sin ämbetstid upplösa kammaren. Om det parlament, som församlas efter hans andra upplösningsdekret, med absolut majoritet förklarar, att upplösningsdekretet icke bort utfärdas, är presidenten skyldig att avgå. Presidenten har även möjlighet att på kortare tid låta ajournera parlamentets sessioner.
    Presidenten är såväl juridiskt som parlamentariskt ansvarig för sina handlingar. Det juridiska ansvaret utkräves inför en särskild domstol på begäran av minst 2/3 av cortes' medlemmar. Skulle domstolen icke bifalla denna talan, skola cortes upplösas. Även det parlamentariska ansvaret utkräves på begäran av minst 2/3 av cortes' ledamöter. I detta fall skall den valförsamling, som väljer president, sammanträda och besluta i saken. Bifalles icke cortes' anhållan, upplösas dessa.
    Den nyss nämnda domstolen har även att i sista hand avgöra, om lagar eller förordningar strida mot konstitutionen. Författningen förklarar nämligen, att alla grundlagsvidriga förordningar äro ogiltiga.
    Förtjänt av omnämnande är även det förhållandet, att den spanska konstitutionen reglerar vissa internationella förhållanden. Sålunda ha Kelloggpaktens principer upptagits i författningen, varjämte på samma sätt föreskrivits, att Spanien är bundet av vissa bestämmelser för Nationernas Förbund. Internationella överenskommelser äro för övrigt i de flesta fall bindande för staten, endast om de godkännas av parlamentet.

G. B.