ERIC RAMEL. Studier i svensk internationell arvsrätt. Upsala och Stockholm 1930. Almqvist & Wicksell. XVI + 337 s. Kr. 10.00.

    Den internationella privaträtten är ett inom svensk rättsvetenskap ganska litet bearbetat fält. Framläggandet av en stor monografi inom området för denna disciplin är därför en tilldragelse, som icke kan hälsas annat än med tillfredsställelse. Detta omdöme har särskild giltighet, när, såsom fallet är med friherre Eric Ramels »Studier i svensk internationell arvsrätt», fråga är om ett arbete i ett över huvud knappast förut i svensk litteratur behandlat ämne.
    Arbetets titel är så till vida missvisande eller — om man så vill uttrycka det — onödigt anspråkslös, som boken i själva verket utgör en fullständig systematisk framställning av den internationella successionsrätten i dess helhet; ett arbete, till vilket f. ö., anmälaren veterligt, motsvarighet saknas i något annat lands litteratur.
    En framställning med denna fullständighet i ett ämne, vilket erbjuder en sådan rikedom på problem som det förevarande, måste också betecknas som en synnerligen aktningsvärd prestation. Den stora beläsenhet i den utländska litteraturen i ämnet, varom författarens framställning bär vittne och som dokumenteras genom en

 

imponerande litteraturförteckning, förtjänar härvid att särskilt framhållas. Såsom arbetets kanske största förtjänst måste också anses, att genom detsamma uppmärksamhet fästes å de många skilda problem, som föreligga inom ämnet, och att ledning lämnas för deras vidare studium genom de utförliga hänvisningar till främmande litteratur, som detsamma innehåller.
    De bidrag, som författaren själv lämnar till lösningen av dessa problem, synas mig däremot till stor del av icke alldeles otvivelaktigt värde. Jag förbiser därvid icke, att den uppgift han förelagt sig erbjuder utomordentliga svårigheter; som en antydan om ämnets komplicerade natur må erinras, att detsamma varit upptaget på programmet för samtliga sex Haagkonferenser för internationell privaträtt utan att likväl någon konvention i ämnet kommit till stånd.¹
    Mot författarens framställning måste sålunda ur flera synpunkter anmärkningar framställas.
    Jag har redan tidigare haft tillfälle att i en kritik av författarens behandling av återförvisningsläran påvisa den brist på klarhet och precision, varav hans framställningssätt lider². Dessa egenskaper få nog tyvärr anses karakteristiska för stora delar av arbetet.
    Därjämte är framställningssättet i hög grad ojämnt. Å ena sidan kan författaren, även när det gäller synnerligen viktiga frågor, inskränka sig till att utan varje diskussion såsom riktig utpeka en viss av ett antal av honom själv som möjliga angivna lösningar av ett problem, där denna lösnings företräde visst icke framträder för läsaren såsom alldeles självklart. Å andra sidan kan han mångordigt sida efter sida och utan skönjbar disposition diskutera igenom ganska oviktiga eller på det hela taget självklara frågor. T. ex. å de tio sidor, han ägnar åt frågan om utomäktenskapliga barns och adoptivbarns arvsrätt, behandlas knappast ett enda spörsmål, vars lösning icke kan anses given redan i och med att det angivits vilken lag som över huvud är tillämplig beträffande frågor om arvsordning och arvsdelning³.
    Som exempel på författarens mindre noggranna sätt att uttrycka sig må anföras följande satser: »Kompetensregleringen för utomäktenskapliga barns arvsrätt bedömes uteslutande efter arvlåtarens personalstatut» (s. 86), »kompetensregleringen med avseende å en

 

¹ Det vid 1904 års Haagkonferens antagna konventionsförslaget undertecknades visserligen påföljande år av åtskilliga stater bl. a. Sverige men ratificerades aldrig. Det vid 1928 års konferens antagna förslaget torde, för så vitt av hittills föreliggande uppgifter kan bedömas, ej heller komma att leda till en konvention.
² Festskrift för presidenten friherre Marks von Würtemberg, s. 414.
³ Som prov på författarens framställningssätt kan i detta sammanhang anföras hans behandling av den franska »droit de prélèvement» enligt lagen av den 14 juli 1819. Först lämnar han en — f. ö. ej fullt korrekt — redogörelse för lagtextens innehåll, därefter åskådliggör han lagens innebörd genom ett exempel, där han visar huru vissa av honom angivna kvotdelar av kvarlåtenskapen fördelas mellan olika arvingar, för att slutligen i en not upprepa samma exempel med den skillnaden att ifrågavarande kvotdelar ersatts med absoluta tal. 

persons förmåga att upprätta testamente torde uteslutande böra bedömas efter testators personalstatut» (s. 102). Av den vid författarens terminologi ovane läsaren kräves onekligen en viss tankeansträngning för att komma till klarhet t. ex. om att den sista satsen helt enkelt betyder, att en persons förmåga att upprätta testamente uteslutande torde böra bedömas enligt hans personalstatut. Över huvud är det sätt, på vilket författaren använder ordet »kompetensreglering» — det förekommer ibland flera gånger på varje sida — rätt anmärkningsvärt. Alldeles bortsett från det mot vedertaget språkbruk stridande i att beteckna en lag såsom kompetent — en lag är tillämplig, en domstol behörig — måste det ju, således även med accepterande av författarens terminologi härvidlag, sägas, att »kompetensregleringen» omöjligen kan bestämmas av annan lag än lex fori.
    Även i andra avseenden är författarens terminologi ganska säregen. I en uppräkning av olika materialstatut förekomma sålunda koordinerade med varandra personalstatut och »domicilstatut» ¹. Om uttrycket »domicilstatut» över huvud skall hava någon mening, borde väl därmed avses den lag, som är tillämplig vid avgörande av var en person har sitt domicil. Vad som föresvävat författaren, är emellertid tydligen det förhållandet att personalstatutet enligt vissa rättsordningar bestämmes av domicilet, ej av medborgarskapet. Författarens användning av uttrycket »kumulation» förefaller knappast konsekvent. Han säger sålunda (s. 108): »Något kumulativt användande av de båda personalstatuten» (nämligen testators och testamentstagarens i fråga om behörighet att mottaga testamente) »synes mindre lämpligt», (?) »då på grund av olika lagars innehåll vid kompetensregleringen något enhetligt resultat ej skulle erhållas». Några sidor förut (s. 66) har han utvecklat innebörden av begreppet kumulation på följande sätt: »tillämpandet av de båda rättsordningarna är givetvis icke att förstå på så sätt, att förverkandet av arvsrätt i båda personalstatuten» (nämligen arvlåtarens och arvtagarens) »måste vara knutet som rättsverkan till den brottsliga handlingen, utan det är tillräckligt att samma påföljd är angiven i en av samma rättsordningar». Läsaren måste fråga sig varför i det ena av dessa fall kumulation skulle omöjliggöra ett »enhetligt resultat» men icke i det andra och för övrigt också varför över huvud de båda behandlade frågorna skola lösas på olika sätt. Man kan icke frigöra sig från intrycket att förekomsten av dylika inadvertenser står i sammanhang med det tveksamma sökande mellan olika utländska författares ståndpunkter, som kännetecknar framställningen och som ofta resulterar i ett på måfå träffat val, varvid beaktande icke alltid skänkes åt huruvida det föreliggande spörsmålet kräver en lösning efter samma regler som ett på annat ställe i framställningen behandlat.
    Även författarens uppfattning av begreppet ordre public synes rätt dunkel. Oftast avvisar han hänsynstagandet till ordre public under hänvisning till att vid »kompetensregleringen» uteslutande privata

 

¹ Sid. 1 noten.

 

intressen göra sig gällande (t. ex. sid. 63), vilket även av en ljum anhängare av ordre-public-läran måste anses väl snävt, å andra sidan påstår han (sid. 102), att en bestämmelse i utländsk lag, som kräver mannens samtycke för giltigheten av hustrus testamente, strider mot svensk ordre public.
    Författaren tillämpar i stor utsträckning den s. k. kvalifikationsmetoden. Det skall icke förnekas, att denna metod många gånger måste komma till användning t. ex. när fråga är om tolkning av en genom positiv lag eller överenskommelse med främmande stat fastslagen kollisionsnorm. Det bör emellertid icke förbises, att metoden innebär betydande vådor. Densamma uppmuntrar sålunda i hög grad den tendens, som onekligen ofta kännetecknar behandlingen av internationell-privaträttsliga frågor, nämligen att låta framställningen urarta till en hjärngymnastik med vissa strängt abstrakta regler. En rättsordnings systematik får icke bliva avgörande för huru ett givet internationell-privaträttsligt problem skall lösas.
    Författarens slutledningssätt och reflexioner göra ofta ett rätt förbluffande intryck. T. ex. när han av den omständigheten att enligt tysk rätt utländsk lag i vissa fall tillämpas i fråga om testamente sluter, att det »synes riktigast antaga», att utländska personer äro berättigade att i Tyskland mottaga testamenterad egendom — vilken anledning kan författaren över huvud hava att ifrågasätta, att så är fallet?¹ Eller t. ex. när han såsom skäl emot att ett utomäktenskapligt barns arvsrätt och storleken av dess arvslott skulle bestämmas av dess eget personalstatut (sålunda ej av arvlåtarens) anför, att de legitima arvingarna därigenom ofta skulle erhålla en omotiverad minskning i sina arvslotter — huru vill författaren över huvud ordna arvskiftet, om de kvotdelar, till vilka de olika arvingarna äro berättigade, skulle bestämmas efter envar arvinges personalstatut? ²
    Den del av framställningen, som avser internationellrättsliga problem inom den materiella rättens område, synes mig giva anledning till mindre invändningar, vilket torde sammanhänga med att författaren i denna del givetvis haft god ledning av den utländska litteraturen i ämnet. När han åter kommer in på frågor om boutredning, arvskifte och allmänna processuella frågor, där ju rättssatser, som framställts inom den utländska doktrinen, icke utan vidare låta sig tillämpa, har det icke kunnat undvikas, att hans rätt påfallande brist på förtrogenhet med den interna svenska rätten ofta förlett honom till betänkliga misstag.
    I ett annat sammanhang torde jag få tillfälle att till närmare granskning upptaga några av de spörsmål, som författaren gjort till

 

¹ Jag bortser från nu gällande »Notverordnungen» av olika slag, som innebära ett överkorsande av många såsom hävdvunna ansedda rättsgrundsatser.
² Jag bortser naturligtvis härvid från att ordre-public-hänsyn skulle kunna tänkas föranleda en avvikelse från successionsstatutet till förmån för det utomäktenskapliga barnets personalstatut. Ingenting i framställningen antyder emellertid, att det är detta förhållande som kan hava föresvävat författaren i detta sammanhang. 

föremål för undersökning. Även om jag, såsom av det föregående framgår, härvid tror mig böra intaga en annan ståndpunkt än den författaren företräder, får detta givetvis icke förstås såsom ett underkännande av det värde arbetet har såsom uppläggning för svensk läsekrets av hithörande problem.

Folke Malmar.