Tidsskrift for Rettsvidenskap. Den löpande årgången inledes, i ett dubbelhäfte, med en intressant uppsats av E. HAGERUP BULL om några till orsaksläran hörande spörsmål. Utgående från en kritik av Stuart Mills tämligen allmänt accepterade orsakslära söker förf., delvis i anslutning till en av dansken Niels Bang hävdad åskådning, påvisa, att den inom juridiken gängse uppfattningen av underlåtenheten såsom möjlig orsak icke är hållbar. Liksom Lundstedt argumenterar förf. med satsen »ex nihilo nihil». Han utgår därvid från att endast »begivenheter (forandringer)» kunna anses som egentliga »orsaker» och framhåller, att en underlåtenhet utgör en icke försiggången händelse, d. v. s. den är något blott i vår föreställningsvärld existerande och »i den reale verden åpenbart slett og rett 0». Å andra sidan har emellertid underlåtenheten kvar sin betydelse som »negativ betingelse», och om en åsyftad händelses inträffande är beroende av en dylik betingelse, så blir den verksamhet, som erfordras för betingelsens åvägabringande, att räkna som orsak till den slutligen inträffande händelsen. Följden är således denna: Den som förmår en banvakt att icke lägga om en växel för ett ankommande tåg är att anse som orsak till den olyckshändelse, som växelns felaktiga läge föranleder; om banvakten åter uteslutande av egen vilja besluter åsidosätta sin plikt att lägga om växeln, är han icke att anse som orsak till den följande olyckshändelsen. Man synes kunna tveka om ett så begränsat orsaksbegrepp passar för juridiken, och man blir icke övertygad om dess lämplighet genom förf:s anmärkning, att banvakten i det sista exemplet givetvis blir bestraffad, enär »begivenhetene som følge (sic!) av undlatelsen får et annet forløp enn han skulle ha gitt dem»; ty detta måste ju innebära att banvakten icke skall straffas blott för tjänstepliktens åsidosättande såsom sådant utan med hänsynstagande till att pliktförsummelsen orsakat en större eller mindre skadegörelse.
Ännu vanskligare rättsfilosofiska spörsmål än det nu nämnda behandlar ALF Ross i en uppsats om »Virkelighed og Gyldighed i Retslæren», i vilken förf. söker visa, att Kelsens lära om rätten såsom ett »Sollen» i motsats till ett »Sein» i verkligheten, trots vad Kelsen själv gör gällande i motsatt riktning, icke utgör något annat än »en Metafysisering af den moralske Pligtoplevelses Objektivitetskrav, der er traadt i Forbindelse med nedarvede magisknaturretlige Forestillinger om den autoritative Viljes skabende Kraft». — Norsk rätts ställning till »erhvervsmessig Boikott» belyses på ett intresseväckande sätt av KRISTEN ANDERSEN. Man fäster sig vid men blir knappast övertygad av förf:s påstående, att Høiesteret före tillkomsten av 1921 års trustlov oberoende av varje stöd i positiv rätt bort avgöra frågan om bojkotts rättsstridighet icke, såsom skedde, med beaktande av allenast redan erkända rätts-
liga kriterier — den rättsstridiga beskaffenheten av de medel som nyttjats för eller det ändamål som främjats genom bojkotten — utan efter en fri samfundsmässig värdering. Hur vansklig en sådan ståndpunkt är, framgår tydligt av vad förf. själv (s. 56) framhåller om hur olika frågan om en bojkotts förhållande till »allmänna intressen» måste bedömas alltefter bedömarens inställning till den ekonomiska politiken m. m. och vidare och framför allt av förf:s egen tolkning av trustloven, vilken tolkning just går ut på att visa, att enligt nämnda lag den enskildes intresse av ohindrad konkurrens allenast skall vinna beaktande i den mån det är förenligt med vad allmänna intressen kräva. — »Om de sinnslidende og deres rettsstilling» handlar en längre uppsats av professor R. VOGT, i vilken förf. belyser norsk rätts ställning till de många här mötande spörsmålen under ingående jämförelse med rättstillståndet i övriga skandinaviska länder såväl som tysk, fransk och angelsachsisk rätt. — Med utgångspunkt i ett par domar ur dansk rättspraxis diskuterar N. H. BACHE frågan, huruvida regressrätt mot skadevållande bör tillkomma den, som på grund av avtalsförpliktelse i större eller mindre mån gottgjort den skadade. Bache söker visa, att denna fråga, som i allmänhet fått ett jakande svar i dansk rättspraxis (liksom i svensk, se NJA 1928 s. 475), när positivt lagstöd saknas icke bör besvaras annat än nekande, enär den rätt till skadestånd vari regredienten skulle inträda, skall bestämmas med hänsyn till den skadelidandes individuella förlust och således, med beaktande av att han på grund av överenskommelse med regredienten hålles skadeslös av denne, t. ex. under sjukdomstid uppbär full lön o. s. v.; ett resultat som förf. dessutom i anslutning till Astrup Hoel stöder med en hänvisning till 25 § i den danska försäkringsavtalslagen. — I en artikel om »'Allemandsrettigheders' stilling overfor ekspropriationsberettigede foretagender efter norsk ret» tager høiesteretsadvokat PER RYGH upp till diskussion en av Knoph i samma tidskrift år 1922 utvecklad åsikt angående frågan, huruvida rätt till ersättning för skada, som beror av ett expropriationsföretags genomförande, kan tillerkännas även den, som icke kan åberopa en verklig rättighet utan allenast ett genom expropriationen lidande faktiskt intresse, exempelvis ett sådant, som utgör innebörden av den envar tillkommande rätten att begagna en farled eller en flottled eller annan dylik »allemandsrettighed». I motsats till Knoph anser förf. frågan under alla förhållanden böra besvaras nekande och det såväl de lege lata som de lege ferenda. — Ett minnestal av prof. O. A. JOHNSEN över professor Taranger samt ett flertal bokanmälningar, av vilka ERNST TREFFENBERGS recension av Kôersners sista arbete må nämnas, utfylla det innehållsrika häftet. — Såsom bilaga till detta har utgivits ett arbete med titeln »Hovedlinjer i norsk navneret», författat av høiesteretsadvokat JOH. MIDDELTHON. Förf. gör bl. a. gällande att den norska namnlagen av 1923 icke innehåller någon hemul för en namnrätt i egentlig mening, varför svaret på frågan om en sådan rätts existens och omfattning fortfarande blir att söka i rättspraxis; och från denna utgångspunkt utvecklar förf. också sitt ämne på grundval av åtskilliga prejudikat.
Det tredje häftet för året inledes med en uppsats om »De blandede domstoler i Egypten og kapitulasjonene», i vilken sorenskriver MICHAEL HANSSON, under många år president i de nämnda domstolarnas appellrätt, lämnar en synnerligen intressant redogörelse för denna unika, med såväl dömande som
exekutiv, administrativ och lagstiftande myndighet utrustade internationella institution ävensom för de traktater mellan Turkiet och ett flertal europeiska stater, de s. k. kapitulationerna, vilka utgöra dessa domstolars rättsliga grundval. Samma förf. publicerar dessutom det föredrag han vid förra årets juristmöte höll angående »Selskapers verneting i relasjon till kreditorer, aksjonærer og obligasjonseiere». — Om självrisk inom sjöförsäkringen handlar en artikel av dispachör PER HASSELROT. Förf. finner att den obligatoriska självrisken, ehuru den väsentligen spelat ut sin roll, dock alltjämt har en viss betydelse inom begränsade områden av försäkringslivet, särskilt då det gäller nya och oprövade former av försäkring. — Den av docenten Hult i tidskriftens näst föregående årgång publicerade anmälan av docenten NIALS doktorsavhandling har uppkallat den senare till en intressant replik med syfte att, till gendrivande framför allt av den kritik anmälaren riktat mot det av förf. uppställda begreppet »värdepapper», söka »påvisa värdepapperets existens i positiv rätt och dess praktiska funktion samt därigenom slå fast att vår rättsvetenskap icke kan undvara värdepappersbegreppet».
Ph. H.