Nordisk Tidsskrift for Strafferet. Andra häftet för året inledes med en artikel av prof. O. Hj. GRANFELT om straffprocessreformen i Finland (jfr SvJT 1925 s. 236, 1927 s. 90 och 1929 s. 178, 587). Till en inledande redogörelse för den yttre gången av det allt sedan tiden omkring sista sekelskiftet pågående arbetet på en omdaning av den finska processordningen knyter förf. några reflexioner över orsakerna till att processreformen för närvarande befinner sig i ett stadium av »på stället vila». (Några legislativa resultat ha hittills icke uppnåtts, frånsett lagen d. 19 juni 1931 ang. strafforder, SvJT 1932 s. 400.) Om än huvudanledningen är av ekonomisk art, finner förf. en bidragande orsak i »regeringens och folkrepresentationens samt de politiska partiernas bristande intresse för detta reformverk». Härefter lämnas en klar framställning av huvudprinciperna i de senaste förslagen. Därvid behandlas först frågorna om domstolsorganisationen, i vilket sammanhang förf. riktar en kritik såväl mot lekmannaelementets uteslutande från lagmansrätterna som mot regeln om häradsrätts behörighet att handlägga och avdöma även de grövsta brottmål.
    I samma häfte har cand. jur. ANKER RIIS i en uppsats med titeln »Ubevidste Motiver» sökt belysa frågan om psykoanalysens betydelse för det straffrättsliga bedömandet. Trots vissa ansatser till kritisk inställning synes förf. benägen att i huvudsak acceptera psykoanalytikernas (enkannerligen den Freud'ska riktningens) fantastiska hypoteser och ogenerade omtolkningar av fakta. (En principiell kritik av de psykoanalytiska riktningarna har OLOF KINBERG publicerat i Zeitschr. f. die gesamte Neurologie und Psychiatrie, Bd 37, 1917, s. 356—398.) — Överdirektör A. P. ARVELO bidrager med en kortare uppsats om den villkorliga frigivningen i Finland (jfr SvJT 1932 s. 399 f.). I en artikel om »Ungdomsfængslet i Danmark» lämnar den danske fångvårdschefen ERIK KAMPMANN efter en historisk återblick på hittills gällande regler för unga fångars behandling och deras praktiska tillämpning en kort redogörelse för strafflagsförslagens och den nya strafflagens stadganden i ämnet för att därefter referera huvudinnehållet i ett av särskilda sakkunniga d. 8 sept. 1931 avgivet betänkande med förslag till inrättande av ett ungdoms-

 

fängelse på den av staten för ändamålet inköpta Søbysøgaard i närheten av Odense. Med hänsyn till det ekonomiska läget ser förf. mörkt på utsikterna till ett snart förverkligande av de föreslagna anordningarna och räknar med nödvändigheten av ett provisorium. — Under titeln »Rationalisme og Metafysik i Fængselsvidenskaben» har Landsdommer POUL SKADHAUGE gjort ett temperamentsfullt inlägg. »Ved Metafysiken i Fængselsvidenskaben tænker jeg», säger förf., »paa den fromme Afventen af, at noget godt vil vise sig som Resultat af den strenge Disciplin, der i det af Straffeloven foreskrevne, forholdsvis lange Tidsrum har hersket over dem, som har afsonet Frihedsstraffe». Skall straffet icke verka nedbrytande på fången, måste denne se en förnuftig mening däri och »have et Haab i Behold med Hensyn til Livet paa den anden Side Sfraffen». För att detta hopp må finna något fastare att hålla sig till än »den rent abstracte Mulighed for Benaadning» föreslår förf., att varje fånge, som avtjänat 4 år av sitt straff, må få »gaa op till Examen», »have Lov at fremstille sig for en Domstol, gøre Rede for hvad han har lært og besvare de Spørgsmaal, som en Anklager og en Forsvarer maatte finde Anledning til at stille til ham for at godtgøre henholdsvis, at han fremdeles er farlig for Samfundet, eller at han ikke længere er det». Förhandlingarna inför domstolen borde vara offentliga och en motiverad dom efter offentlig omröstning avsägas muntligen. En replik på detta inlägg levereras redan i samma häfte av ERIK KAMPMANN. Denne framhåller till en början under anförande av statistiska data, att resultaten av frihetsstraffens användning i Danmark äro »om end ikke ligefrem opmuntrende, saa dog heller ikke helt nedslaaende». Vidare erinras om att fångvårdens män icke inskränka sig till någon »from Afventen» av syndarens omvändelse utan efter måttet av sina krafter i både praktiskt och ideellt hänseende verka för att hjälpa fångarna. Ett av de betydelsefullaste momenten i straffverkställigheten är fångarnas vänjande vid regelbundet arbete. Ytterligare påpekas, att antalet fångar med långvariga straff är relativt obetydligt, samt att villkorlig benådning allt sedan 1873 ingått såsom ett fast led i den progressiva verkställigheten av frihetsstraff på tid över 6 år, varjämte erinras om den nya strafflagens stadganden om villkorlig frigivning. Beträffande Skadhauges förslag om frigivningsfrågans prövning efter offentlig förhandling vid domstol yttrar Kampmann bl. a., att han näppeligen tror, att »nogen Fængselsmand vilde være begejstret for at faa sine Fanger paa den Maade stillet i Gabestokken paany». Han framhåller vidare, att domstolen väl bleve nödsakad att i stor utsträckning bygga sitt avgörande på fångvårdsmännens utsagor om sin under straffverkställigheten vunna kännedom om fångens person. Den sakligt hållna och i urban ton avfattade repliken avslutas med följande ord: »Og kunde Landsdommer Skadhauge smitte sine Dommerkolleger med sin Interesse for Fængselsvæsenet og hos dem skabe en Opinion til Støtte af Gennemførelsen af en Reform af Fængselsvæsenet i den nye Straffelovs Aand, vilde Dommerstanden og Fængselsvæsenet finde hinanden paa samme Linie i Bestræbelsen for at naa de bedst mulige Resultat af den Straf, som Domstolene i Henhold til Loven paalægger dens Overtrædere».
    I tredje häftet redogör KAMPMANN för ett i oktober 1931 framlagt sakkunnigbetänkande om inrättande av »Særanstalter for Psykopater» enligt stadgandena i nya strafflagen §§ 17 och 70. Politiadvokat AAGE LOTINGA giver en kort karakteristik av den reform av straffprocessen, som i Italien åvägabragts genom

 

den samtidigt med den nya strafflagen promulgerade och i kraft trädda Codice di procedura penale. I övrigt innehåller häftet förutom årsberättelser om fångvården i de nordiska länderna (avseende för Sveriges och Finlands del år 1930, för Danmarks och Norges vidkommande år 1931) en av fil. doktor ERIK EKELUND lämnad utförlig redogörelse för innehållet i en av doktor VELI VERKKO år 1931 på finska publicerad kriminalstatistisk undersökning angående brott mot liv och misshandel.

O. B.