Lagstiftning om rätta sträckningen av ägogräns m. m. Genom kungl. prop. nr 4 till innevarande års riksdag har framlagts förslag till lag med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser liksom ock ett därmed sammanhängande förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. Båda lagförslagen ha, på hemställan av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 41, antagits av riksdagen och de föreslagna lagarna ha därefter utfärdats den 17 juni 1932 (SFS nr 230 och 231).
    Stadgandena i lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser avse ägogränser tillkomna vid lantmäteriförrättning, vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933. Ändringarna i jorddelningslagen avse åter ägogränser, som bestämts vid en efter ingången av den 1 januari 1933 fastställd jorddelningsförrättning enligt sistnämnda lag.
    I centrum av de förändringar på jordrättens område, som den nya lagstiftningen innebär, står en förändring beträffande den hittills i svensk rätt i stor utsträckning härskande principen för avgörande av frågan, var viss gräns rätteligen skall anses belägen. Medan hittills i stor omfattning den vid en lantmäteriförrättning upprättade kartan med tillhörande handlingar ansetts vara avgörande för frågan om rätta sträckningen av de vid förrättningen bestämda gränserna, skall enligt den nya lagstiftningen beträffande det slags gränser, denna av-

 

30 — Svensk Juristtidning 1932.

 

466 IVAR STRAHL.ser, under vissa förutsättningar gränsernas sträckning å marken anses såsom den rätta, ändå att den ej överensstämmer med förättningskartan och därtill hörande handlingar.
    Från propositionen må det tillåtas hämta följande redogörelse för gällande rätts ställning till frågan om de å marken dragna gränsernas betydelse vid bestämmande av rätta sträckningen av ägogräns.
    »De viktiga slagen av gränser mellan fastigheter å landet äro: 1. rågångar, d. v. s. av ålder bestående gränser mellan byar, enstaka hemman eller andra ursprungliga skifteslag, 2. vid laga jorddelningsförrättningar, såsom skifte, hemmansklyvning, ägostyckning, avstyckning eller avvittring, tillkomna gränser, 3. gränser kring avsöndrade lägenheter. Rågångarna kallas ock primära gränser. I motsats härtill pläga de under 2. och 3. upptagna gränserna benämnas sekundära gränser. Rågångarna gå fram mellan vissa kända punkter på marken; till dessa hänföra sig domar och föreningar samt även vid laga skiften upprättade kartor. Vid skiften, hemmansklyvningar och avvittringar tillkomna gränser anses åter till sin sträckning bestämda av förrättningskartan med därtill hörande handlingar (se bl. a. NJA 1912 s. 367 och 1915 s. 32). Vid dessa slag av jorddelning hava gränserna mellan de olika ägolotterna utmärkts först å kartan och därefter med ledning av denna å marken. Utmärkandet av gränserna å kartan har därigenom kommit att betraktas såsom det väsentliga, utmärkandet på marken såsom en verkställighetsåtgärd. I enlighet härmed anses kartan äga vitsord framför de på marken utsatta gränsmärkena, så att, om dessas visning icke överensstämmer med kartans, envar av rågrannarna äger få gränsens sträckning på marken rättad i överensstämmelse med kartan. Vad beträffar gränser, som tillkommit vid ägostyckning eller avstyckning, kan förfarandet vid deras tillkomst hava varit detsamma som vid skifte, men vanligen hava gränserna mellan styckningslotterna av jordägaren eller i upprättat försäljningsavtal bestämts först å marken och därefter vid förrättningen avfattats å karta, i vilka fall de på marken angivna märkena torde få anses avgörande för gränsernas rätta sträckning (jfr NJA 1915 s. 32). För gräns kring avsöndrad lägenhet slutligen är grundläggande den överlåtelsehandling, genom vilken lägenheten tillkommit. Någon vid fastställd lantmäteriförrättning utmärkt gräns omkring dylik lägenhet finnes ej, därest ej särskild gränsbestämningsförrättning företagits eller lägenheten ingått i skifte och gränsen därvid erhållit karaktär av skifteslinje.
    Förrättningskartans med därtill hörande handlingars vitsord i fråga om rätta sträckningen av skifteslinjer och därmed likställda gränser gäller icke, sedan gränsen varit föremål för gränsbestämningsförrättning enligt stadgandena i 7 kap. lagen om delning av jord å landet eller motsvarande äldre stadganden. Vid dylik förrättning bestämmes nämligen gränsen till viss sträckning på marken, och denna anses orubblig, sedan förrättningen vunnit laga kraft. Gränsen kan således icke sedermera — utom i vissa fall genom förening — bestämmas till annan sträckning än den vid gränsbestämningsförrättningen å marken utmärkta, även om det efter förrättningen skulle visa sig, att gränsen

 

OM RÄTTA STRÄCKNINGEN AV ÄGOGRÄNS M. M. 467icke blivit utmärkt i överensstämmelse med kartan och handlingarna rörande den jorddelning, vid vilken gränsen tillkommit (jfr t. ex. NJA 1925 s. 177).»
    Den ståndpunkt, som gällande rätt intager i avseende å frågan om rätta sträckningen av ägogräns, har givit upphov till allvarliga olägenheter. Det mindre noggranna sätt, på vilket gränsutstakningen förr ofta skedde, har medfört, att i betydande utsträckning större eller mindre skiljaktigheter förefinnas mellan kartans visning och de å marken utsatta gränsmärkena. I den mån denna bristande överensstämmelse på grund av nutida utvecklade lantmäterimetoder träder i dagen, föranledas av densamma nya gränsdragningar, verkställda antingen i samband med jorddelning eller genom fristående förrättningar. Uppgiften att bringa de ifrågavarande gränserna till överensstämmelse med kartans visning kräver emellertid högst betydande arbete och stora kostnader. I måmga fall skulle arbetet och kostnaderna icke stå i rimligt förhållande till värdet av de områden på marken, som den nya gränsdragningen skulle komma att överföra från den ena fastigheten till den andra. En rättelse av gränsutstakningen efter kartans visning skulle ock på många håll leda till skogsskövling. För fastighetsägarna innebär möjligheten, att de å marken hävdade gränserna kunna befinnas felaktiga och i behov av rättelse, ett visst osäkerhetsmoment.
    Med hänsyn till de olägenheter, som enligt det sagda äro förknippade med principen om kartans och tillhörande handlingars vitsord vid bedömande av frågan om rätta sträckningen av ägogräns, har genom den nya lagstiftningen genomförts en övergång på visst sätt till principen, att den å marken gjorda gränsdragningen skall äga rättsligen avgörande betydelse. För att gränsutstakningen på marken skall bliva gällande, fordras förlopp av viss tid, olika lång i skilda fall. Beträffande äldre ägogränser — eller gränser, som tillkommit vid lantmäteriförrättning, vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933 — skall enligt lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser den i laga ordning utmärkta sträckningen å marken äga vitsord framför kartans visning, för så vitt tvist om gränsens sträckning ej yppats inom tio år efter lagens ikraftträdande, d. v. s. före den 1 januari 1943. Om förrättning för gränsens bestämmande sökes före sistnämnda tidpunkt, skall kartan med tillhörande handlingar äga vitsord, såsom för närvarande gäller. I fråga om gränser, som bestämmas vid framtida jorddelningsförrättningar, införes enligt lagen angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet i sistnämnda lag, 47 §, stadgande av innebörd, att rättelse i fel vid utmärkande å marken av sådan ägogräns skall sökas inom ett år från det kartan utlämnats till vederbörande sakägare.
    Att märka är, att enligt den nya lagstiftningen icke de å marken vid varje tidpunkt befintliga gränsmärkena i och för sig äro avgörande. Det fordras icke heller för den nya principens tillämplighet, att en å marken dragen gräns hävdas. Avgörande är fastmera den

 

468 OM RÄTTA STRÄCKNINGEN AV ÄGOGRÄNS M. M.sträckning, i vilken gränsen en gång blivit i laga ordning utmärkt å marken. Såsom bevismedel för bestämmande av denna sträckning komma de å marken befintliga gränsmärkena i första hand i betraktande. Uppenbart är dock, att även förrättningskarta med tillhörande handlingar är ett synnerligen viktigt bevismedel. I saknad av märken i gränslinjen och varje annat bevismedel rörande utmärkningen å marken än kartan och handlingarna måste, såsom lagrådet uttalat, dessas visning helt lända till efterrättelse, d. v. s. gränsbestämningsförrättningen kommer då att verkställas på samma sätt som där det kan antagas, att gränslinjen aldrig blivit i laga ordning utmärkt å marken.
    Den rättsändring med avseende å gränsmärkens betydelse, som de återgivna bestämmelserna innesluta, kompletteras av vissa ytterligare stadganden i lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser, vilka stadganden torde underlätta övergången till principen om gränsutsträckningen på marken såsom giltig framför karta och förrättningshandlingar. De åsyftade stadgandena hava avseende allenast å gränser, som tillkommit vid lantmäteriförrättning, vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933. För att icke den i jorddelningslagen givna föreskriften om obligatorisk bestämning vid laga skifte av gränserna kring skifteslagets ägor må giva anledning till gränstvister i fall, beträffande vilka eljest preklusionstiden av tio år skulle gå till ända utan att gränstvist yppades, har enligt den nya lagen gränsbestämningen under nämnda tidrymd gjorts icke obligatorisk. Genom införande av bestämmelser om gränsrevision underlättas under samma tid för den enskilde fastighetsägaren att, om han så önskar, erhålla prövning av gränserna kring den av honom ägda fastigheten, i det att därmed öppnas möjlighet att i ett sammanhang anordna en omfattande undersökning av även andra fastigheters gränser med kostnaderna fördelade på ett flertal fastighetsägare. Vidare ha införts regler om skogslikvid i anledning av gränsbestämning, genom vilka stadgas, att därest en fastighetsägare under den nämnda preklusionstiden nödgas frånträda mark på grund av att gräns rättas till överensstämmelse med karta, han, efter ty skäligt prövas, skall vara berättigad att undfå ersättning för skogen av den, som erhåller marken. Detta stadgande innebär ett erkännande av den å marken dragna gränsens betydelse redan före preklusionstidens utgång och är ägnat att minska intresset av att åberopa karta för att vinna rättelse i en på marken utmärkt gräns.
    Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1933.

Ivar Strahl.