Dagsbotssystemet i tillämpningen. I 4:e häftet av SvJT för innevarande år har in förts en uppsats av justitieombudsmannen Seve Ekberg om dagsbotslagstiftningens tillämpning. Uppsatsen har säkerligen varit synnerligen välkommen för alla de domare, som hava att tillämpa ifrågavarande lagstiftning. Då emellertid förf. gör det uttalande, att »det för dagsbot bestämda minsta beloppet bör användas allenast i rena undantagsfall», samt fortsätter: »Med denna utgångspunkt synes dagsbotsbeloppet för en arbetsför person i regel böra sättas ej obetydligt högre, allt efter på orten gällande löner och lev-

 

nadskostnader», så har jag med den erfarenhet jag vunnit såsom ledamot å Göteborgs rådhusrätts brottmålsavdelning känt mig tveksam inför hans uttalanden.
    Lagstiftningen giver som bekant icke någon annan ledning för bestämmande av dagsbotens belopp än att den skall »fastställas till belopp från och med en till och med tre hundra riksdaler riksmynt efter ty prövas skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt».
    För vidare tolkning av lagstiftningen har man att hålla sig till lagens förarbeten. Därutinnan synas särskilt nedanstående två uttalanden vara att beakta.
    I motiveringen till lagstiftningen yttrade justitieministern bl. a.:

    »Med dagsbotssystemet torde, såsom också namnet anger, vid dess framträdande ha åsyftats ett fastställande av det penningbelopp, beräknat för dag, som den sakfällde vid bötesdomens meddelande under en längre tid kan antagas böra avstå med hänsyn till inkomst, förmögenhet och ekonomiska förhållanden i övrigt utan att han därigenom lider nöd eller brister i honom åliggande försörjningsskyldighet. Detta belopp, som den sakfällde med god vilja för varje dag kan lägga åsido, skulle således anses motsvara en dagsbot.»

    Vid lagförslagets behandling i lagrådet förenade sig lagrådets flertal om ett yttrande, vari förekom följande:

    »Enligt den uppfattning, som ligger till grund för förslaget, torde i allmänhet dagsboten böra motsvara det belopp, som den sakfällde med avseende å egna nödiga behov, försörjningsskyldighet mot annan och övriga ekonomiska förhållanden kan av sin medelinkomst för dag med iakttagande av den allra största sparsamhet avstå till betalning av böterna, d. v. s. en dagsbot är det belopp, som den sakfällde med hänsyn till sin betalningsförmåga skäligen bör böta om dagen. — — — Domaren har att fråga sig, huru många dagar den tilltalade skäligen bör vara underkastad den yttersta sparsamhet för att genom betalning för dag sona vad han brutit.»

    Härav är det först och främst klart, att då domstolen har att göra med personer, vilkas avlöning utgår i form av naturaförmåner jämte kontant lön, dagsboten icke kan sättas högre än till ett belopp, motsvarande den kontanta dagsinkomsten; och om alltså den kontanta dagsinkomsten stannar vid en krona om dagen eller något därutöver — vilket är fallet med vissa kvinnliga löntagare — kan dagsboten icke sättas högre än till en krona.
    Vad härefter angår sådana personer, vilkas hela avlöning utgår i penningar, men som, sedan mat, husrum och andra nödiga utgifter blivit betalade, icke hava kvar mera än cirka en krona om dagen, så bör även på dessa den lägsta dagsboten tillämpas. Vad som kräves för nödiga utgifter är givetvis olika på olika orter. Men å Göteborgs rådhusrätts brottmålsavdelning har man i allmänhet beräknat, att den, som icke har större årsinkomst än 1,000 kronor, eller som, sedan han fullgjort sina försörjningsskyldigheter, icke har

 

över för egen del mera än 1,000 kronor om året, icke kan, utan att lida nöd, avstå mera än omkring en krona om dagen, varför man plägat beräkna dagsboten för sådan person till allenast en krona. Mycken omsorg har vid domstolen nedlagts på utrönande av de tilltalades ekonomiska ställning; och man har anledning antaga, att de uppgifter, som erhållits, varit i stort sett riktiga. Utredningarna hava emellertid givit vid handen, att de personer, som gjort sig skyldiga till brott, för vilket dagsböter skola ådömas, i allmänhet haft en synnerligen klen ekonomi, i följd varav domstolen med tillämpning av sin ovannämnda beräkningsgrund ansett sig böra å ett icke ringa antal svarande tillämpa ett dagsbotsbelopp av endast en krona. Av dessa svarande har en del på grund av ungdom och ofullständig yrkesutbildning åtnjutit ringa lön, men flertalet har bestått av arbetslösa. För tydlighets skull vill jag dock nämna, att, då jag talar om arbetslösa, jag icke menar sådana yrkesmän, för vilka under viss årstid arbetslöshet normalt inträder, och icke heller löntagare, som med sannolikhet kunna beräkna att inom viss, ej alltför lång tid, åter erhålla stadigvarande arbete, utan jag menar personer, som sedan åtskilliga månader, ett halvt år eller ännu längre tid sakna ordnat arbete och för vilka det står i vida fältet, när de komma att erhålla sådant. Jag bortser icke heller ifrån, att man måste beakta icke blott om en tilltalad saknar arbete utan även om han saknar möjlighet att skaffa sig arbete. Har han möjlighet att skaffa sig arbete, skall naturligtvis dagsboten beräknas efter betalningen för det arbete, som han med god vilja kan skaffa sig. Nu finnas bland de arbetslösa åtskilliga, som äro mindre arbetsföra, och för dem äro givetvis svårigheterna att skaffa sig arbete alldeles särskilt stora. En del tillhöra fack, där driftsinskränkning har skett, och för arbetare inom dessa fack är det oftast praktiskt taget omöjligt att skaffa sig ett någorlunda väl betalt arbete. Angående de kategorier, som nu nämnts, är det väl icke heller någon tvekan om att dagsboten bör sättas till ett mycket lågt belopp. Beträffande åter en annan kategori arbetslösa kan man nog säga, att arbetslösheten är självförvållad i så måtto, att de tidigare skött sig mindre väl och att en del av dem kanske icke på många år vare sig haft eller sökt att få något ordnat arbete. Men om man också på grund av deras tidigare sköteslöshet icke har anledning att hysa någon särskild medömkan med dem, så känner man sig oftast fullständigt övertygad om att dessa personer numera kommit så långt i utförsbacken, att de för närvarande icke kunna erhålla ordnat arbete. Att bestämma dagsböterna för dem till samma belopp som för skötsamma och bättre lottade personer eller i allt fall tämligen högt över minimum, skulle givetvis innebära, att de drabbades av ett betydligt större strafflidande än om de haft ordentligt arbete, var förutom i defall då dagsböternas antal måste sättas tämligen högt, man icke alls skulle kunna räkna med möjligheten, att böterna bleve betalade, även om viljan vore god.
    Justitieministern anförde vid ärendets behandling i riksdagen ett

 

par extrema fall, då minsta dagsboten borde komma till tillämpning, och justitieombudsmannen har i sin uppsats gjort gällande, att om det icke föreligger några särskilt ömmande omständigheter av den art, som sålunda exemplifierats, det icke kan anses riktigt att fastställa dagsbotsbeloppet till det stadgade minimum. Jämför man emellertid justitieministerns berörda yttrande med vad justitieministern i lagens motivering anfört, så måste man väl förutsätta, att justitieministern icke ansett tillämpandet av minimum böra inskränkas till fall, jämförliga med de av honom anförda, utan fastmer att dagsbotsminimum bör komma till användning i alla de fall, då den tilltalade icke med bästa vilja kan spara mera per dag än vad som motsvarar sådant minimum.
    Det material jag haft till mitt förfogande inskränker sig till målen å Göteborgs rådhusrätts brottmålsavdelning, och det vore av intresse att i saken få se inlägg från andra domstolar;¹ men ehuru bestämmandet av dagsbotsbeloppets storlek alltid måste bliva i hög grad en omdömessak, är jag övertygad om att, så länge nu rådande dåliga arbetstillgång fortfar, man måste åtminstone inom vissa områden av vårt land i rätt stor omfattning tillämpa den lägsta dagsboten, allt naturligtvis under förutsättning att man ansluter sig till en lagtolkning, som överensstämmer med justitieministerns och lagrådets här ovan i ingressen citerade uttalanden.

Ivan Nyborg.