Fråga om fri rättegång för kärandepart i bilmål. I 1 § 3 st. lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång stadgas: »I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas målsägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet». I förarbetena till lagen om fri rättegång sägs beträffande denna punkt: »Det bör icke ifrågasättas annat än att där brott hör under allmänt åtal eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, denne skall i målet föra den ansvarstalan, som är lagligen grundad. Har allmänne åklagaren icke funnit skäl för åtal, synes icke heller anledning förefinnas att i det föreliggande fallet medgiva målsäganden rätt till fri rättegång för utförande av sin särskilda talan». Ifrågavarande stadgande i lagen om fri rättegång synes icke vara i överensstämmelse med billighetens krav. Ej heller synes motiveringen till stadgandet vara tillfredsställande. Stadgandet synes nämligen betaga en person rätt till fri rättegång, då han i eget mål vill rikta skadeståndstalan mot en automobilförare, som tillika är ägare av den av honom vid tillfället framförda automobilen.
Om en person, A., å allmänna landsvägen blir påkörd av en av B. framförd automobil, som äges av C., kan skadeståndstalan riktas antingen mot B. eller C. Om åklagaren efter verkställd polisutredning finner, att B. förfarit vårdslöst, kommer givetvis ett åtal till stånd mot B. Målsäganden A. kan då inträda i rättegången och
framställa sina krav. Om åklagaren däremot skulle finna, att tillräcklig bevisning för B:s fällande till ansvar icke skulle komma att stå till buds i rättegången och han med anledning härav underlåter anställa åtal — vilket han torde vara berättigad till även om A. angivit brottet till åtal — kan A. själv föra talan mot C. med yrkande om skadestånd jämlikt lag den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Ägaren av bilen är ju nämligen jämlikt denna lag ansvarig för uppkommen skada ändå att han ej är vållande till skadan och intill dess han själv förebringat bevisning om att föraren är fri från vållande. Det torde icke råda något tvivel om, att sistnämnda slag av mål icke är brottmål utan ett vanligt civilmål. Sättet för fullföljd mot domstolsutslaget är vad och icke besvär. Ej heller torde det råda något tvivel om, att A. skulle kunna vara berättigad till erhållande av fri rättegång i ett dylikt mål. Om däremot bilen vid olyckstillfället framförts av ägaren själv och åklagaren på ovan anförda skäl ansett sig icke kunna anställa åtal, har målsäganden A. det betydligt sämre ställt. A. är givetvis oförhindrad att själv instämma ägaren-föraren med yrkande om skadestånd. Då han emellertid i detta mål icke kan undgå framställa påståendet, att ägaren-föraren varit vållande, torde målet bliva av brottmålsnatur. Talan kommer att grundas å brottslig gärning, begången av svaranden i målet, och den skadelidande har icke möjlighet att få fri rättegång. Detta synes vara mycket otillfredsställande, i synnerhet som målsägandens intresse i detta fall icke alls behöver sammanfalla med en åklagares. Intet hindrar ju, att ägaren jämväl i detta fall kan bliva fri från ansvar men dömes skyldig att utgiva skadestånd.
Albert Hansson.