Veksel- og chekk-retten i Norge. Som nevnt i SJT 1932 s. 283 har — på grunnlag av samarbeide mellem de nordiske land — kgl. proposisjon vært fremsatt om nye veksel- og chekklover overensstemmende med de internasjonale konvensjoner om ensartet lovgivning på dette område.
    Proposisjonen er nu behandlet av Stortinget og er resultert i utferdigelsen av lov om veksler og lov om chekker, begge av 27. mai 1932. Lovene er overensstemmende med proposisjonen med undtagelse av at det i chekklovens § 66 er fastsatt straff for den som »a) utsteder en chekk uten at der foreligger sådan dekning som omhandles i § 4 eller b) uten skjellig grunn, ved tilbakekallelse eller ved forføininger over dekningen, forhindrer at en av ham utstedt chekk betales ved forevisning før utløpet av den i § 29 bestemte frist».
    Lovene trer i Norge i kraft den 1. november 1932.

O. F. H.

    Anerkjennelse og fullbyrdelse av utenlandske dommer i Norge. Ved lov av 10. juni 1932 er tvistemålslovens §§ 167 — 168 forandret således at det er adgang for Norge til å ratificere den foreliggende overenskomst mellem de nordiske land om anerkjennelse og fullbyrdelse av dommer.
    Overenskomsten er derefter ratificert fra norsk side.

O. F. H.

    Danskt centralregister för testamenten. Från d. 1 juli 1932 är i Köpenhamn inrättat ett centralregister för testamenten. Redan under några år tillbaka har på notarialkontoret där förts ett register över testamenten som upprättats inför notarius publicus i Köpenhamn. Numera ha genom ett cirkulär från justitiedepartementet samtliga notarialkontor i Danmark ålagts att till centralregistret inkomma med anmälan rörande alla å kontoren upprättade testamenten. Enligt samma cirkulär skola vidare skifteretterne, i vad rör av dem under behandling tagna dödsbon, hänvända sig till registret, om det finns anledning antaga att upplysning kan erhållas om förekomsten av testamente. Dödsboexekutorer, delägare som övertagit boet till privat skifte och efterlevande make som sitter i oskiftat bo äga vända sig till registret för erhållande av upplysning. I Berlingske Tidendes Aftenudgave d. 16 juli 1932 uttalas under »Lov og Ret», att genom registret fylles en betydande lucka i det nuvarande rättstillståndet. Den som upprättat testamente hade förut, även om alla former voro iakttagna, ej någon säkerhet för, att den skifteret som övertog boutredningen överhuvud erhöll kunskap om vidtagna testamentariska dispositioner. Det förefanns nämligen ej någon skyldighet att upplysa rätten härom, och rätten var ej heller pliktig att själv skaffa sådan upplysning på notarialkontoren, något som också skulle varit förenat med ytterst stort besvär. Se utöver nyss anförda tidning även U.f.R. 1932 nr 36 (s. 236).

E. L.

    Internationellt privaträttsliga bestämmelser i det italienska förslaget till ny civillag1Första delen av förslaget till ny civillagbok för Italien föreligger sedan 1930, innefattande person- och familjerätten. I de in-

 

1 Se närmare Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht 1932 s. 255-259 och AUDINET i Clunet, Journal du droit international, 1932 s. 323-339. 

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 493ledande bestämmelserna regleras bl. a. den internationella privaträtten. Förslaget fasthåller i allt vad rör personalstatutet vid nationalitetsprincipen. De särskilda bestämmelserna överensstämma också i stort sett med gällande rätt, men en del avvikelser föreligger dock. En nyhet är sålunda, att bestämmelser ges för de fall att de, mellan vilka ett familjerättsligt band består, äro av olika nationalitet. Beträffande makar skall sålunda i såväl personligt som förmögenhetsrättsligt hänseende gälla mannens nationella lag. Äro föräldrar och barn av olika nationalitet, skall beträffande förhållandet mellan dem faderns (i undantagsfall moderns) hemlands lag gälla. Beträffande rättsverkningarna av adoption — som får äga rum blott om förutsättningarna enligt både adoptantens och adoptivbarnets nationella lag äro för handen — är i händelse av olika nationalitet dem emellan adoptantens lag avgörande.
    På arvsrättens område gäller för närvarande i viss omfattning ett undantag från principen om arvlåtarens nationella lag såsom tillämpligt statut. Beträffande testamentes innehåll och verkan uppställes sålunda blott en presumtion för nämnda lags tillämplighet; arvlåtaren äger träffa avvikande föreskrifter. Enligt förslaget bortfaller detta undantag.
    För närvarande gäller enligt italiensk lag, att beträffande en persons rättshandlingsförmåga hans nationella lag är avgörande. Förslaget fogar härtill ett tillägg av innehåll, att om en utlänning i Italien företager en rättshandling, som är ogiltig enligt hans nationella lag, handlingen anses såsom giltig, om den är det enligt italiensk lag1. Stadgandet äger dock ej tillämpning, där fråga är om rättshandling på familje- eller arvsrättens område eller rättshandlingen avser fastighet belägen i utlandet. Stadgandet överensstämmer med art. 7 i Einführungsgesetz till Bürgerliches Gesetzbuch. Jfr angående svensk rätt i vad rör omyndigs rättsliga handlingsförmåga STENBECKS uttalanden i en recension av HEIMERS arbete »Studier i internationell förmynderskapsrätt» (SvJT 1926 s. 141 f.).
    Bland övriga nya stadganden är det som rör återförvisningsläran av största intresset. Medan den hittillsvarande italienska praxis helt avvisat denna lära, skall enligt förslaget återförvisningen godtagas, när den sker till italiensk lag (Rückverweisung) men fortfarande ej när hänvisningen avser ett tredje lands lag (Weiterverweisung). Härigenom undvikas, yttras i motiven, de outhärdliga förhållanden som ett alltför strängt fasthållande av nuvarande regel medför, i det att på en i Italien bosatt utlänning de materiella bestämmelserna i hans hemlands lag måste användas, ehuru hemlandet anser domicillandets lag, d. v. s. den italienska, böra gälla. Blir förslaget i denna del upphöjt till lag, innebär det en betydande landvinning för renvoi-principen. Förslaget i denna del kritiseras av AUDINET i hans ovannämnda uppsats. Enligt honom måste renvoiläran antingen helt accepteras eller helt förkastas, därvid det sista vore att föredraga.

E. L.