NÅGRA SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN.

AV

UTRIKESRÅDET FOLKE MALMAR.

 

Närmaste anledningen till framläggande av här nedan följande anteckningar rörande vissa internationellt successionsrättsliga spörsmål har varit en önskan hos författaren att söka vinna beaktande för åtminstone delvis andra synpunkter på dessa spörsmål än dem som anlagts på ämnet i friherre ERIC RAMELS för ej länge sedan publicerade arbete »Studier i svensk internationell arvsrätt».1 En ursäkt för dessa anteckningars framläggande tror jag mig även finna däri, att jag från min tjänst kan åberopa i det närmaste dagliga vittnesbörd om att frågor tillhörande detta ämne för den praktiske juristen synas erbjuda ett i varje fall långt större intresse än vad det obetydliga antalet prejudikat i ämnet kan giva anledning att antaga.2
    Allmänt successionsstatut.3 Av den medeltida rätts

 

1 Anmäld i SvJT denna årg. s. 444 ff.
2 I huvudsakliga delar bygger den följande framställningen å en i samband med förarbetena till 1925 års Haagkonferens för internationell privaträtt uppgjord föredragningspromemoria; delvis för att undvika ett sönderbrytande av den i promemorian följda dispositionen har diskussionen av Ramels meningar i ämnet till stor del förlagts till noterna.
3 Följande förkortningar användas för att beteckna här nedan nämnda i framställningen åberopade arbeten:
Actes = Actes de la Conférence de La Haye pour le droit international privé, La Haye, 93, 94, 00, 04, 25, 28.
Annuaire = Annuaire de l'Institut de droit international.
VON BAR = VON BAR, Theori und Praxis des internationalen Privatrechts. 2. umgearbeitete Auflage des internationalen Privat- und Strafrechts I—II, Hannover, 89.
BORUM = BORUM, C. A., Lovkonflikter, Köpenhamn, 31.
C. C. = franska Code civil.
CLUNET = Journal du droit international privé, fondé par E. CLUNET, Paris, 74—.

33 — Svensk Juristtidning 1932.

 

506 FOLKE MALMAR.vetenskapen hänfördes i allmänhet lagar avseende rätten till kvarlåtenskap till området för statuta realia. Varje särskild

 

CHYDENIUS = CHYDENIUS, JAKOB WILHELM, Lärobok i Finsk Arfs- och Testamentsrätt, 2. uppl. Helsingfors, 13.
Documents = Documents de la Conference de La Haye pour le droit international privé, La Haye, 94, 00, 04, 25, 28.
E. G. = Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuche.
EKEBERG = EKEBERG, B., Sjätte Haagkonferensen för internationell privaträtt. SvJT 28, s. 113 o. ff.
EKSTRÖM, Privaträtt = EKSTRÖM, F. W., Privaträttens allmänna läror, Helsingfors, 21—24.
EKSTRÖM, Uppsatser = EKSTRÖM, F. W., Sju internationellt privaträttsliga uppsatser, Stockholm—Helsingfors, 20.
FEDERSPIEL = FEDERSPIEL, H., Den internationale Privatret i Danmark, Almindelig del, Köpenhamn, 09.
FIORE = FIORE, PASQUALE, Le droit international privé, 2. éd., traduite par Ch. Antoine, I—III, Paris, 90—03.
FREUND = FREUND, H., Das Zivilrecht Sovjetrusslands, Berlin, 24.
HABICHT = HABICHT, Internationales Privatrecht nach dem Einführungsgesetze zum Bürgerlichen Gesetzbuch, Berlin, 07.
F. J. F. T. = Juridiska Föreningens i Finland Tidskrift.
KALLENBERG = KALLENBERG, E., Svensk Civilprocessrätt I, 2 uppl. Lund, 23, II—, 1 uppl. Lund 18—.
Lagberedningen II = Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken II.
Lagberedningen III = Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken III.
Lagbyråns förslag = Inom justitiedepartementets lagbyrå år 1901 utarbetat förslag till lagbestämmelser angående internationell arvsrätt (ej tryckt).
LAINÉ, Introduction = LAINÉ, ARMAND, Introduction au droit international privé I o. II, Paris, 88 o. 92.
N. J. A. = Nytt Juridiskt Arkiv, Afd. I, 74—.
N. T. = NAUMANN, CHR., Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, 64—88.
NEUBECKER = NEUBECKER, F. K., Der Ehe- und Erbvertrag im internationalen Verkehr, Leipzig, 14.
NIEMEYER = NIEMEYER, Das Internationale Privatrecht des Bürgerlichen Gesetzbuchs, Berlin, 01.
NORDLING = NORDLING, Föreläsningar öfver Ärfda Balken, 2 uppl., Upsala, 78.
OLIVECRONA = OLIVECRONA, S. R. D. K., Testamentsrätten, Upsala, 80.
PILLET = PILLET, A., et NIBOYET, J. P., Manuel de droit international privé, Paris, 24.
RAMEL = RAMEL, E., Studier i svensk internationell arvsrätt. Upsala o. Stockholm, 30.
Rép. = Répertoire de droit international, Paris, 29—31.
REUTERSKIÖLD = REUTERSKIÖLD, C. A., Handbok i svensk privat internationell rätt. 2 uppl., Upsala, 12. 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 507sak, som ingick i kvarlåtenskapen, ansågs sålunda underkastad lagen å den ort, där saken fanns. Härvid gällde dock den modifikationen att, för den lösa egendomens vidkommande, enligt regeln mobilia personam sequuntur lagen å de cujus' hemvist vid dödstillfället ansågs tillämplig.1
    Denna åskådning, som ägde särskilt stöd i den under feodaltiden härskande samhällsordningen, kan anses hava varit dominerande inom doktrinen till långt in på 1800-talet och sätter allt fortfarande sin prägel på den ännu gällande positiva rätten i ett stort antal stater.
    Enligt den moderna doktrinen böra däremot frågor rörande rätt till kvarlåtenskap, oberoende av var till dödsboet hörande egendom finnes och oberoende av dess egenskap av fast eller lös, bedömas enligt en och samma lag, nämligen den lag, som utgjorde de cujus' personalstatut vid dödstillfället.2
    Denna grundsats har numera jämväl uttryckligen fastställts i ett stort antal lagar. Så är förhållandet bl. a. i Italien, Polen, Schweiz, Spanien, Tyskland och även i en del sydamerikanska stater, t. ex. i Argentina. Samma princip torde

 

Revue = Revue de droit international et de droit pénal international, Paris, 05—.
SAVIGNY = SAVIGNY, F. C. v., System des heutigen römischen Rechts I—VIII, Berlin, 40—49.
S. J. A. = SCHMIDT, CARL, Juridiskt Arkif, 30—62.
SYNNESTVEDT = SYNNESTVEDT, MAGNUS, Le droit international privé de la Scannavie, Paris, 04.
UNDÉN, Studier — UNDÉN, ÖSTEN, Studier i internationell äktenskapsrätt I—II, Lund, 13.
UNDÉN, Äktenskapsrätt = UNDÉN, ÖSTEN, Internationell äktenskapsrätt enligt gällande svensk lag, Lund, 22.
WALKER = WALKER, GUSTAV, Internationales Privatrecht, Wien, 21.
WEISS, Manuel = WEISS, ANDRÉ, Manuel de droit international privé, 7 éd., Paris, 14.
WEISS, Traité = WEISS, ANDRÉ, Traité théorique et pratique de droit international privé I—V, Paris, 92—05.
WINROTH = WINROTH, A., Svensk Civilrätt, V, Norrköping, 09.
    1 Teorien att dödsboet i sin helhet bör vara underkastat den lag, som utgjorde de cujus' personalstatut, uttalades dock redan i den medeltida doktrinen. Se LAINÉ, Introduction I s. 127 ff. och EKSTRÖM, Uppsatser s. 215.
    2 Då detta avsnitt av framställningen endast är avsett att utgöra en allmän orientering i ämnet, har jag icke trott mig här böra lämna en redogörelse för de skäl, som anförts för och emot dessa båda ståndpunkter. Att så göra skulle f. ö. vara en överloppsgärning med hänsyn till den utmärkta framställning i detta ämne, som förekommer hos EKSTRÖM, Uppsatser s. 215 ff. 

508 FOLKE MALMAR.jämväl gälla i Brasilien1, Danmark2 och Norge3, och detsamma synes kunna antagas vara fallet i Nederländerna.4 Inom doktrinen torde den vara dominerande även i Finland5; någon bestämd praxis synes icke hava utbildat sig.
    Att successionsstatutet är ett statutum reale gäller fortfarande i engelsk och amerikansk rätt. Trots den motsatta ståndpunkt, som sedan länge förfäktats av den franska doktrinen, är förhållandet detsamma enligt fransk praxis.6 Så synes även vara fallet enligt belgisk praxis.7
    I följande stater torde en enhetlig behandling av dödsbos lösa egendom enligt den lag, som utgjorde de cujus' personalstatut vid dödstillfället, vara erkänd, under det att lex rei

 

    1 BEVILAQUA: Droit international privé du Brésil, Rép. VI, s. 173.
    2 Danskt memorandum till första Haagkonferensen. Actes 93, II. s. 49: »Le droit de succession selon la jurisprudence danoise se régle conformément aux lois qui régissent les rapports de la personne défunte, c'est-à-dire, la loi du domicile du décédé, excepté seulement la succession dans les fiefs, les majorats et autres biens immeubles situés dans le pays et soumis å un ordre de succession particulier.»
    3 SYNNESTVEDT s. 269 (undantag dock för »fideikomis, stamhuse, propriétés grevées de aasaedesret»).
    4 I varje fall enligt uppfattningen i doktrinen, som vunnit stöd i ett antal domar av appellationsdomstol.
    5 EKSTRÖM, Uppsatser s. 215 o. ff., CHYDENIUS s. 18. Avvikande mening: MONTGOMERY, R., Handbok i Finlands allmänna privaträtt s. 200.
    6 Denna ståndpunkt stöder sig beträffande fast egendom på C. C. art. 3, 2 st.: »Les immeubles, méme ceux possédés par des étrangers, sont régis par la loi francaise».
    En motsatt uppfattning angående den franska praxis' ställning till frågan om arv av lös egendom har understundom gjorts gällande. Detta lär emellertid bero på en missuppfattning, som föranletts av att en utlänning, som ej förvärvat legalt domicil i Frankrike, enligt fransk praxis anses underkastad lagen å hans fiktiva domicil, d. v. s. hans sista hemvist i utlandet, vilket som regel sammanfaller med hans nationella lag. Se bl. a. PILLET s. 619—24, särsk. s. 623.
    Av Frankrike avslutade arvskonventioner synas dock undantagslöst innehålla en bestämmelse av följande innehåll: »La succession aux biens immeubles sera régie par les lois du pays dans lequel les immeubles sont situés — celle aux biens mobiliers par la loi nationale du défunt» (WEISS, Traité IV s. 523).
    7 RAMEL giver uttryck åt en annan mening; se emellertid JANNE: Droit international privé de la Belgique, Rép. VI s. 153. R:s uppfattning stöder sig på ett uttalande av belgiska regeringen återgivet i Documents 25 s. 109; detta uttalande bör emellertid uppenbarligen fattas som uttryck för en ståndpunkt de lege ferenda. 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 509sitæ tillämpas i fråga om fast egendom: Bulgarien, Grekland, Tjeckoslovakien1, Turkiet2, Ungern och Österrike3, så var också fallet i det gamla ryska riket.4 Beträffande Japan och Rumänien är likaledes personalstatutet tillämpligt i fråga om succession i lös egendom. Huru förhållandet är med fast egendom synes mera tvivelaktigt.5

 

    1 RAMEL hänför Tjeckoslovakien till de stater, i vilka personalstatutet utgör enhetligt successionsstatut, och stöder sig härvid på ett uttalande av tjeckoslovakiska regeringen återgivet i Documents 25 s. 406. I likhet med vad ovan s. 508 not. 7 sagts om Belgien, gäller detta uttalande emellertid tydligen endast de lege ferenda.
    2 SALEM, Rép. VII, s. 269.
    3 I Österrike utlämnas under villkor av ömsesidighet lös egendom tillhörande utländsk de cujus' kvarlåtenskap åt myndigheterna i det land, i vilket denne varit medborgare. Om arvskifte äger rum genom försorg av österrikisk domstol, synes däremot uteslutande lex fori komma till användning. Se WALKER s. 866 f., särskilt s. 877.
    4 I de Socialistiska rådsrepublikernas union synes ett rent territorialistiskt betraktelsesätt vara rådande. I cirkulär från utrikeskommissariatet till unionens representanter i utlandet den 12 april 1922 angående utlandsrepresentanternas skyldighet att stödja unionens undersåtars rättsanspråk i utlandet förklarar kommissariatet, att varje lands lagstiftning i fråga om inom detsamma rådande äganderättssystem äger giltighet blott inom detta lands territoriella gränser, ävensom att den inom samma territorium äger sin tillämpning på äganderättsförhållandena oberoende av rättsinnehavarens medborgarskap. 
    FREUND s. 109 uttalar den uppfattningen, att den sovjetryska lagen säkerligen anses tillämplig även å utlänningar i fråga om rätt att ingå äktenskap, äktenskapsskillnad m. m. Det lär väl f. ö. ligga i sakens natur, att den åskådning, som ligger till grund för den kommunistiska lagstiftningen, är benägen att se denna lagstiftning i dess helhet såsom ett uttryck för en ordre public international.
    GOICHBARG, Droit international, Moskwa 28 s. 110, uttalar sig uttryckligen för lex rei sitæ. Åtskilliga konventioner medgiva dock, att lös egendom utlämnas till den avlidnes hemlands myndigheter.
    5 I såväl Japan som Rumänien gäller förbud för utlänningar att äga fast egendom.
    Enligt uttalande av den rumänske delegerade vid fjärde Haagkonferensen skulle detta emellertid icke betyda, att utlänningar skulle vara uteslutna från arvsrätt till fast egendom utan endast att deras äganderätt till fastighet icke kunde erhålla definitivt erkännande. Arvsrätten skulle även i fråga om fast egendom regleras av de cujus' nationella lag. Se Actes 04, s. 122.
    Art. 990, andra stycket i japanska civillagen (citerad ibid.) innehåller ett stadgande, som går ut på att »s'il arrive qu'un Japonais, devenu étranger, meure après un an sans avoir cédé ses immeubles à d'autre Japonais, ses immeubles doivent appartenir à un héritier présomptif de nationalité japonaise et, å défaut de celui-ci, å l'Etat japonais.» 

510 FOLKE MALMAR.    Vad angår den svenska rättens ställning till frågan om tilllämpligt successionsstatut torde följande böra anföras.
    Därest det över huvud kan utläsas någon internationell-privaträttslig teori bakom stadgandena i 1734 års lag, lär densamma väl närmast få anses bygga på territorialitetsgrundsatsen 1.
    Som ett uttryck för denna ståndpunkt lär också Kungl. Maj:ts dom den 24 augusti 1824 2 i mål angående klander av testamente efter handlanden af Uhr i Marseille kunna ses: lex rei sitæ ansågs tillämplig beträffande här befintlig fast egendom. Samma grundsals torde också få anses tillämpad i Kungl. Maj:ts dom den 28 december 1832 i mål angående arv efter plantageägaren Jonas Filéen från brittiska kolonien Demerary 3.
    Kungl. Maj:ts dom den 16 januari 1863 giver däremot ett klart uttryck åt principen att de cujus' lex patriæ är tillämplig i fråga om arvsrätt till såväl fast som lös egendom4

 

    1 Jfr REUTERSKIÖLD s. 157.
EKSTRÖM, Uppsatser s. 44 ff. samt s. 224 ff., synes anse, att man icke är berättigad att av stadgandena i 1734 års lag draga några som helst slutsatser beträffande internationell-privaträttsliga spörsmål.
    2 S. J. A. IV s. 400 ff.
    3 S. J. A. III s. 301 ff. »Sökandenes påstådde rätt till andel i Jonas Filéens qvarlåtenskap» skulle »bedömmas efter den Lag, som styrkes hafva vid bemälte Filéens dödstimma varit gällande i det land, der han hade sitt hemvist och fasta gods».
    Att citeras förtjänar måhända även följande sats i domen: »den tillfälliga omständighet att arfvingarna alla äro boende här i Riket, lika litet må föranleda tillämpning af Svensk Lag, som, derest arfvingarna i flere särskilda länder varit bosatta, desse länders Lagar eller någon af dem kunnat till grund för delningen åberopas.» Domen är emellertid för den här föreliggande frågan av begränsat intresse med hänsyn till att tvisten, så vitt framgår av referatet, ej rörde fast egendom i Sverige (jfr dock domskälen).
    4 Utförligt referat N. T. I s. 499 ff. Här må ur referatet i korthet anföras: 
    Finska undersåten friherrinnan Margareta Helena Fleming, boende och mantalsskriven i Finland, avled den 27 juni 1855, efterlämnande egendom i såväl Finland som Sverige, i sistnämnda land även fast egendom. Hennes arvingar voro alla svenska undersåtar och bosatta i Sverige. Den 26 maj 1856 förrättades i Finland arvskifte, varvid all boets egendom skiftades enligt finsk lag. Samma år den 27 maj förrättades arvskifte i Linköping, varvid i Sverige befintlig egendom skiftades enligt svensk lag.
    Göta hovrätt, där en del av arvingarna efter stämning å medarvingarna yrkat, att arvskiftesförrättningen i Sverige måtte förklaras ogiltig, yttrade i dom den 21 januari 1859: »Då — — — friherrinnan Margareta Helena Flemings efterlämnade i Sverige befintliga fasta egendom med tillhörigheter bordt på sätt som skett, emellan hennes arfvingar, hvilka alla äro svenske under- 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 511    I ett rättsfall från senare tid har högsta domstolen tydligen utgått från att frågan om arvsrätt jämväl till fast egendom borde avgöras enligt de cujus' lex patriæ, men har med stöd av återförvisningsläran tillämpat lex rei sitæ, d. v. s. i det ifrågavarande fallet svensk lag 1.
    Av svenska författare, som uttalat sig i ämnet, står NEHRMAN på en rent territorialistisk ståndpunkt 2. NAUMANN finner, att i fråga om fast egendom endast lex rei silæ kan vara tilllämplig 3. NORDLING uttalar, att personalstatutet d. v. s. lex patriæ bör tillämpas beträffande lös egendom samt lex rei sitæ beträffande fast egendom 4.
    SCHREVELIUS anser däremot personalstatutet tillämpligt även i fråga om fast egendom 5. Även REUTERSKIÖLD uttalar sig till

 

såtar, efter svensk lag fördelas — — — pröfvade Hofrätten rättvist ogilla käromålet — — —».
    Kungl. Maj:ts dom: »Enär parternas arfsrätt efter friherrinnan Margareta Helena Fleming är beroende af lagen i det land, hvartill hon hört eller Storfurstendömet Finland, — — — alltså pröfvade Kungl. Maj:t rättvist med ändring af hofrättens dom förklara den i saken klandrade i Linköping den 27 maj 1856 verkställda arfskiftesförrättningen icke vara för sökandernes hustrur förbindande — — —».
    Tre ledamöter prövade rättvist fastställa hovrättens dom.
    1 N. J. A. 1919 s. 546. Det må anmärkas, att nedre justitierevisionen ännu vid denna tid ansett lex rei sitæ tillämplig i fråga om fast egendom. Häradsrättens ordförande fann de cujus' sista lex patriæ tillämplig — en enhällig nämnd anslöt sig dock till en annan internationell-privaträttslig teori — under det att hovrätten ansåg lex patriæ vid tillfället för arvlåtarens ingående av äktenskap tillämplig.
    Angående detta rättsfall se i övrigt UNDÉN, »Återförvisningsläran i svensk rätt», SvJT 1922 s. 246, jfr även nedan s. 524 not 1.
    2 I Inledning Til Then Swenska Jurisprudentiam Civilem, 1729, s. 69, bestrider N. i allmänhet lagens extra-territoriella verkan, varvid han framhåller: »Thetta fehlar aldrig i the måhl, som angå then fasta ägendom, som här i Riket belägen är, men har likwäl några exceptioner, när som tvistas om lösören.»
    3 I några anmärkningar till Kungl. Maj:ts dom i det Flemingska arvsmålet (jfr ovan s. 510 not 4) yttrar sålunda N. (N. T. I s. 712): »Ifall fråga vore om fastigheter inom Sverige, till hvilka Svensk man hade eventuel arfsrätt, skulle rättvisans fordringar vara illa tillgodosedda, derest denna rätt lagligen finge förändras eller omintetgöras dymedelst, att arflemnaren ett eller annat år före sin död begåfve sig till främmande land och blefve dess undersåte, samt detta sistnämnda lands lagar tillämpades i Sverige om Svensk undersåtes arfsrätt till eller om arfsdelning Svenske undersåtar emellan af sådana inom Sveriges statsområde belägna fastigheter.»
    4 NORDLING s. 154 ff.
    5 Lärobok i civilrätt I. 3 uppl. s. 34 f.

 

512 FOLKE MALMAR.förmån för personalstatutet såsom successionsstatut såväl vad fast som lös egendom angår.1 UNDÉN utgår tydligen likaledes från att lex patriæ är tillämplig även i fråga om fast egendom 2.
    Vidare må kunna anföras, att ett förslag till lagbestämmelser angående internationell arvsrätt, som i huvudsak på grundval av den vid tredje Haagkonferensen för internationell privaträtt antagna konventionstexten år 1901 utarbetades inom justitiedepartementets lagbyrå, vilar på den principen, att tvist om arv — utom i särskilt angivna undantagsfall — skall oavsett egendomens beskaffenhet avgöras enligt den lag, som utgjort de cujus' sista personalstatut 3.
    Grundsatsen att rätten till delar av ett och samma förmögen-

 

1 REUTERSKIÖLD s. 158. Emellertid tillägger han, att, »endast om konventioner saknas, skulle möjligen lagens stadgande om lex rei sitæ kunna subsidiärt användas». Detta uttalande innebär tydligen en långt gående modifikation av den av författaren uppställda regeln, särskilt med hänsyn därtill, att Sverige veterligen icke avslutat någon annan konvention i ämnet än den med Ryssland av år 1889, vilken uttryckligen fastslår, att lex rei sitæ är tillämplig beträffande fast egendom (art 10). Reuterskiöld synes emellertid med detta yttrande närmast avse de av Sverige avslutade vänskaps-, handels- och sjöfartstraktaterna. Men de bestämmelser i arvsrättsligt hänseende, som dessa traktater innehålla, avse endast frågan om rätt för de fördragsslutande staternas undersåtar att över huvud åtnjuta arvsrätt, varemot frågan vilket lands lag, som skall utgöra successionsstatut, helt och hållet lämnats öppen. Den av R. anförda omständigheten att »Ä. B. 15: 1,2 faktiskt undanträngts» av föreskrifterna i dessa traktater, vilka »gemenligen icke skilja emellan arvsrätt till lös och fast egendom», lär i nu ifrågavarande sammanhang icke kunna tillerkännas någon betyrdelse med hänsyn till att någon dylik skillnad icke heller göres i anförda lagrum.
    Beträffande ovan åberopade stadgande i den ryska arvskonventionen anmärker Reuterskiöld, s. 157 f., tydligen med rätta, att detsamma icke kan anföras såsom bevis för den svenska rättens allmänna ståndpunkt i avseende å fastighet, enär detsamma lika väl kunnat bero av den ryska rättens innehåll.
    Riktigheten av detta uttalande lär väl f. ö. kunna anses bekräftat av den omständigheten, att ett liknande stadgande förekommer i traktater, som avslutats av stater, av vilka den ena obestridligen står på personalitetsståndpunkten t. ex. Tyskland, under det den andra intager en motsatt ståndpunkt. Jfr EKSTRÖM, Uppsatser, s. 230, citerad även av RAMEL, s. 44.
    2 Se förut anförda uppsats.
    3 Lagbyråns förslag, 3 §: »Tvist om arv, varom i 1 eller 2 § sägs», (d. v. s. över huvud de fall, då svensk domstol enligt förslaget skulle vara behörig att till prövning upptaga dylik tvist) »varde, där ej här nedan annorledes stadgas, bedömd efter lagen i den stat, vilken den avlidne vid dödsfallet tillhörde. 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 513hetskomplex, när de komma i fråga just i deras egenskap av att tillhöra ett och samma bo, skall bedömas efter en och samma lag, oavsett deras beskaffenhet av lös eller fast egendom, har, försåvitt angår makars förmögenhetsförhållanden, blivit uttryckligen fastslagen genom lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Något skäl för att denna grundsats skulle vara mindretillämplig i fråga om dödsbos egendom torde icke kunna anföras 1.
    Det lär sålunda knappast kunna sättas i fråga, att ickeutvecklingen även inom svensk rätt numera lett till ett fullterkännande av principen att rätten till dödsbos egendom oavsett egendomens beskaffenhet bör i dess helhet bedömas enligt den lag, som utgjorde de cujus' personalstatut vid dödstillfället 2.

 

1 De av RAMEL s. 45 anförda rättsfallen N. J. A. 1909 s. 439 och N. J. A. 1915 s. 391 utvisa, att de i 1912 års lag meddelade grundsatserna i viss utsträckning måste anses gälla även i fråga om makar, som icke äro medborgare i stat ansluten till den i lagen omnämnda konventionen (jfr UNDÉN, Äktenskapsrätt s. 110). Av det förra av dessa rättsfall kan också slutas, att dessa principer kunna anses antagna i svensk rätt redan före tillkomsten av 1912 års lag. Så till vida kunna ju dessa rättsfall i enlighet med den tankegång, som här ovan i texten kommit till uttryck, indirekt hava intresse för det diskuterade problemet. Frågan vad som är rätt successionsstatut lösa däremot — i motsats till vad R. synes mena — dessa rättsfall icke, då de ju avse äktenskapsstatutet. Det av R. å samma sida citerade rättsfallet N. J. A. 1916 s. 297 kan jag icke se har något som helst intresse för den av honom i texten behandlade frågan; i målet är, såvitt av referatet framgår, icke fråga om fast egendom.
    2 Att den lag, som utgör de cujus' personalstatut vid dödstillfället, är allmänt successionsstatut, är i själva verket en av de få satser inom den svenska internationella successionsrätten, som verkligen kunna anses fastslagna. Jag kan sålunda icke dela RAMELS uppfattning, när han synes mena, att denna fråga står öppen och att lösningen av densamma tillkommer doktrinen. 
    Det avseende R. vid intagandet av denna ståndpunkt fäster vid att hovrätten och högsta domstolen stannat i olika beslut i det i N. J. A. 1919 s. 546 refererade rättsfallet (jfr ovan s. 511) förefaller i och för sig rätt överdrivet. Någon skiljaktighet i fråga om att personalstatutet borde principiellt anses tillämpligt vid bedömande av rätten till dödsboets såväl lösa som fasta egendom förelåg ej. Det är i fråga om lösningen av andra problem inom den internationella privaträtten, som skiljaktigheten i dessa instansers beslut skulle kunna föranleda tvekan. Däremot kan det ju icke förnekas, att nedre justitierevisionens betänkande i målet bör betecknas såsom i hög grad anmärkningsvärt. 

514 FOLKE MALMAR.    Att personalstatutet enligt svensk rätt bestämmes av medborgarskapet är en sats, vars riktighet torde vara så erkänd, att den icke lär behöva något stöd i särskild undersökning; frågan hör för övrigt strängt taget ej till det här behandlade ämnet 1.

    Successionsstatutets tillämpningsområde. Den föregående framställningen har avsett frågan vilken lag, som i princip bör anses utgöra successionsstatut. Det gäller nu närmast att avgöra, i vilken omfattning de särskilda spörsmål, som uppkomma genom de cujus' frånfälle, kunna anses reglerade av successionsstatutet samt i vad mån dessa spörsmål böra anses falla utanför nämnda lags tillämpningsområde.
    De vid de tre sista Haagkonferenserna för internationell privaträtt antagna konventionsförslagen torde kunna anses utgöra stöd för påståendet, att det bör anses allmänt erkänt, att den lag, som utgjorde de cujus' personalstatut vid dödstillfället, är tillämplig i fråga om arvsordning, arvsdelning, förskott å arv, testationsfrihet, laglott, giltigheten med hänsyn till innehållet av testamentariska dispositioner och verkan av testamente.2 Beträffande skyldigheten att återbära förskott å arv gäller denna regel dock med den modifikationen att,

 

     1 Till de av RAMEL uttalade meningarna beträffande personalstatutets bestämmande i fråga om personer med dubbelt medborgarskap eller i saknad av medborgarskap kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Sin framställning av dessa frågor stöder han f. ö. på de svar, som från svensk sida avgivits å ett av nederländska regeringen före 1928 års Haagkonferens för internationell privaträtt utsänt frågeformulär. Jfr SvJT 30 s. 160 ff.
    Påpekas må f. ö. ett till synes av R. förbisett rättsfall, refererat i N. J. A. 1914 s. 305, genom vilket för svensk rätts vidkommande torde få anses avgjort, att personalstatutet i fråga om medborgarskapslösa personer bestämmes av hemvistet (jfr nedan s. 533).
    2 Actes 28 s. 405. Artikel] 1 i konventionsförslaget har följande lydelse: 
    »Les successions, en ce qui concerne la désignation des successibles, l'ordre dans lequel ils sont appelés, les parts qui leur sont attribuées, l'obligation au rapport, le partage, la quotité disponible et la réserve sont soumises à la loi nationale du défunt au moment de son décès, quels que soient la nature des biens et le pays où ils se trouvent.
    La méme règle s'applique à la validité intrinséque et aux effets des dispositions testamentaires.
    La presente Convention s'applique seulement aux droits successoraux des personnes physiques.» 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 515i händelse arvlåtaren förändrat nationalitet, sedan förskottet gavs, denna skyldighet ej får bedömas strängare än enligt lagen i den stat, arvlåtaren tillhörde, då förskottet gavs.1
    Till de frågor, som däremot icke vunnit någon lösning genom förenämnda konventionsförslag och angående vilka starka meningsskiljaktigheter gjort sig gällande, huruvida de böra bedömas enligt det allmänna successionsstatutet eller enligt annan lag, hör spörsmålet huruvida eller i vad mån de cujus' lex patriæ kan anses tillämplig beträffande ansvar för gäld eller över huvud taget arvs- och testamentstagares förhållande till tredje man. Dit hör ock frågan om giltigheten av arvsavtal.
    I åtskilliga avseenden kan det allmänna successionsstatutet även rörande ämnen, å vilka detsamma principiellt är tillämpligt, under vissa förhållanden inskränkas eller upphävas genom annan lag. Så är fallet vad angår följande delvis av ovannämnda konventionsförslag berörda frågor. Vissa medgivanden åt lex rei sitæ kunna komma i fråga med hänsyn till egendom, som enligt den territoriella lagen är underkastad särskilda rättsregler. Vidare må framhållas, att frågan om arvinges och testamentstagares behörighet att njuta arv och testamente till godo icke alltid kan bedömas enligt det allmänna successionsstatutet. Detsamma gäller även om testamentes form och testators behörighet att testamentera. Nu nämnda spörsmål komma att göras till föremål för närmare undersökning i den följande framställningen.
    Slutligen må ock påpekas, att inskränkningar i det allmänna successionsstatutets tillämpning kunna föranledas av ordre-public-hänsyn.2

 

    Avvikelser från det allmänna successionsstatutet till förmån för lex rei sitæ. Från regeln att de cujus' nationella lag är tillämplig å kvarlåtenskapen i dess helhet utan hänsyn till egendomens beskaffenhet och belägenhet brukar regelmässigt göras undantag till förmån för lex rei

 

1 Jfr art. 2 i konventionsförslaget. Denna regel upptogs i konventionsförslaget på yrkande från svensk sida.
2 Ehuru denna synpunkt spelat en mycket stor roll vid diskussionen just av successionsrättsliga spörsmål, torde den få anses strängt taget falla utanför ramen för denna framställning. Det är författarens förhoppning att vid ett senare tillfälle få återkomma härtill. 

516 FOLKE MALMAR.sitæ med hänsyn till sådan egendom, som är underkastad särskilda successionsrättsliga regler, t. ex. stamgods, fideikommiss, hemman under särskild arvsföljd. Det befogade i att så sker torde icke böra bestridas. Denna särskilda rättsliga reglering bör nämligen anses knuten till själva egendomen och lär sålunda icke kunna sättas ur funktion på grund av att de cujus' personalstatut utgöres av en annan rättsordning än den, enligt vilken denna reglering kommit till stånd, lika litet som den begränsning i hans rätt att fritt förfoga över sådan egendom, som gällt under hans livstid, kunnat härav påverkas. Den särskilda successionsordning, som gäller i fråga om fideikommisstiftelser, grundar sig sålunda på fideikommisstiftarens dispositioner, vilkas giltighet icke lära kunna bedömas enligt fideikommissinnehavarens personalstatut.
    Ett fasthållande härvid synes vara av betydelse med hänsyn till att den allmänt gängse uppfattningen torde vara, att undantag från det allmänna successionsstatutet endast är medgivet i fråga om fast egendom: också när det gäller fideikommiss i lös egendom, kan den genom fideikommissstiftelsen fastställda successionsföljden ej ändras genom att fideikommissinnehavaren är medborgare i annan stat än den, vars lag reglerat fideikommissets stiftande.
    Även om de cujus skulle vara utländsk undersåte, bör sålunda svensk domstol tillämpa svensk rätt beträffande successionsföljden till svensk fideikommissegendom.1 Å andra sidan lär svensk domstol icke kunna vägra erkänna tillämpligheten av främmande lag i fråga om svensk de cujus' egendom i utlandet, som är underkastad särskilda successionsrättsligaregler.
    I vissa rättsordningar, som bygga på grundsatsen om de cujus' personalstatut såsom tillämpligt å kvarlåtenskapen i dess helhet, hava emellertid från denna grundsats fastställts betydligt längre gående avvikelser än de ovan anförda. Från tillämpningsområdet för det allmänna successionsstatutet undantages sålunda understundom uttryckligen egendom, som befinner sig inom området för främmande stat vars lag icke beträffande sådan egendom erkänner tillämpligheten av de

 

1 Jfr de i Haag utarbetade förslagen till arvskonventioner: fjärde konferensens förslag artikel 6 § 1 Actes 04 s. 212, sjätte konferensens förslag, artikel 3, 2 st., Actes 28 s. 406. 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 517cujus' lex patriæ. Så är förhållandet i tysk lag.1 Samma regel har också vunnit anslutning i Italien såväl inom doktrin som praxis.2
    Mot den uppfattning, som ligger till grund för medgivandet av dylika avvikelser från det allmänna successionsstatutet, kan samma principiella erinran göras som mot återförvisningsläran: bör ett rättsförhållande på grund av sin natur i enlighet med de i lex fori gällande kollisionsnormerna närmast anses hava anknytning till viss rättsordning, lär denna uppfattning icke utan vidare kunna uppgivas endast därför att samma rättsförhållande i en främmande rättsordning uppfattas såsom närmare anknutet till en annan rättsordning.3
    Det kan ju emellertid sägas, att en avvikelse från successionsstatutet av nu ifrågavarande art är betingad av en faktisk omöjlighet att beträffande egendom, som befinner sig utom det egna jurisdiktionsområdet, genomföra en rättslig reglering, som står i strid med lex rei sitæ. Regeln skulle sålunda endast utsäga vad som faktiskt skulle inträffa vare sig densamma vore uttryckligen fastställd eller ej.4 Ett sådant betraktelsesätt torde emellertid icke vara riktigt. Som i det

 

1 E. G. art. 28: »Die Vorschriften der Artikel 15, 19, des Artikels 24 Abs. 1 und der Artikel 25, 27 finden keine Anwendung auf Gegenstände, die sich nicht in dem Gebiete des Staates befinden, dessen Gesetze nach jenen Vorschriften massgebend sind, und die nach den Gesetzen des Staates, in dessen Gebiete sie sich befinden, besonderen Vorschriften unterliegen.»
Bestämmelsen avser icke, såsom möjligen kunde antagas, endast det fall att viss egendom är underkastad särskilda rättsregler utan över huvud att enligt den främmande rättsordningen annan lag är tillämplig än den som skulle vara det enligt tysk rätt. Regeln gäller även lös egendom och immateriella saker. Se vidare HABICHT s. 222, NIEMEYER s. 86, WALKER s. 846, EKSTRÖM, Uppsatser s. 221 ff.
2 Se FIORE III no. 1306 ff, EKSTRÖM, Uppsatser s. 220.
3 Jfr förf:s uppsats i Festskrift tillägnad presidenten friherre E. Marks von Würtemberg, s. 411.
4 RAMEL, som ansluter sig till den tyska och den italienska rättens uppfattning i frågan, motiverar sin ståndpunkt med svårigheten att avgöra, när särskilda rättsregler skola anses gälla beträffande fast egendom i utlandet, och åberopar särskilt den engelska jordlagstiftningen. Att en utländsk lag erbjuder svårigheter vid tolkningen är emellertid ett dåligt skäl — f. ö. med vittgående konsekvenser — för en mening i en internationell-privaträttslig fråga. I övrigt anför R., att — även om det skulle vara möjligt att avgöra vilken egendom, som vore underkastad särskilda bestämmelser — det likväl skulle vara svårt att »kumulativt använda svensk och utländsk lag vid av- 

518 FOLKE MALMAR.följande1 skall närmare utvecklas, innebär den i tysk och italiensk rätt antagna regeln — vare sig detta kan vara medvetet avsett eller ej — att de enligt den främmande lagen uteslutna eller sämre lottade arvingarna avskäras från möjligheten att av egendom, som finnes inom den egna statens område, erhålla ersättning för vad som frångått dem enligt denna främmande lag.

    Förmåga att taga arv eller tillgodonjuta testamente. Den omständigheten att de cujus' personalstatut är tillämpligt beträffande arvsordning och beträffande giltigheten med hänsyn till innehållet av testamentariska dispositioner utesluter icke att arvinges eller testamentstagares personalstatut kan komma i betraktande vid bedömande av huruvida denne är behörig att mottaga arv eller testamenterad egendom.
    Den lag, som konstituerar en person såsom rättssubjekt, måste tydligen också vara tillämplig, när det gäller att avgöra av vilka rättigheter och skyldigheter personen såsom rättssubjekt kan vara bärare.

vecklingen av kvarlåtenskapen». Tyvärr har jag icke lyckats förstå, vad han menar med detta uttalande, och kan följaktligen icke bedöma, vilket avseende som bör fästas vid detta skäl. Med kumulation bör väl förstås, att lagarna i två olika stater skola samtidigt tillämpas å ett och samma rättsförhållande (jfr t. ex. 1904 års intern. äktenskapslag 3 kap. 2 §). Om författaren avsett det förhållandet, att t. ex. engelsk lag tillämpas å den egendom, beträffande vilken särskilda successionsregler gälla, och t. ex. svensk lag å kvarlåtenskapen i övrigt — vilket f. ö. icke alls synes erbjuda några särskilda svårigheter (om svårigheten att avgöra vilken egendom, som skall anses underkastad särskilda bestämmelser, är ej här längre fråga), i varje fall ej större svårigheter än att lex rei sitæ tillämpas å fast egendom utomlands och svensk lag å kvarlåtenskapen i övrigt — lär däremot detta icke kunna betecknas som kumulation.
På grund av det sätt, på vilket författaren i varje fall i första rummet motiverar sin ståndpunkt i denna fråga, har han givetvis i och för sig varit obunden att bestrida, att en liknande avvikelse från det allmänna successionsstatutet skulle vara berättigad på grund av att lös egendom befinner sig inom området för stat, där lex rei sitæ tillämpas beträffande sådan egendom, eller beträffande fast egendom inom stat, där lex domicilii i princip är tillämplig å avvecklingen av dödsbo, och denna in specie sammanfaller med lex rei sitæ. För egen del skulle jag hellre vilja giva företräde åt den tyska rättens ståndpunkt i frågan (se s. 517 not 1), d. v. s. göra en eftergift för lagen i den stat, inom vars område egendomen befinner sig, oavsett på vilken grund ifrågavarande lag anses tillämplig.
1 Nedan s. 526 ff., särsk. s. 528.

 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 519    Enligt de romanska rättssystemen uppställes i allmänhet såsom villkor för att ett barn skall hava förvärvat rättssubjektivitet icke blott att barnet framfötts med liv utan ock att det skall hava ägt vitalitet.1 Ett barn, som saknat anförda egenskap, kan tydligen, när dylik lag utgör dess personalstatut, icke ingå som led i arvsordningen, även om arvlåtarens lag icke uppställer ett dylikt villkor för rättssubjektivitet. En person, som jämlikt sitt eget personalstatut är att anse såsom död (t. ex. på grund av dödförklaring), bör icke kunna anses såsom subjekt för arvsrätt, oavsett vilken lag, som utgör arvlåtarens personalstatut.
    För det fall att en person enligt personalstatutet väl är över huvud erkänd såsom rättssubjekt men är underkastad vissa särskilda inskränkningar i sin rättsförmåga, kan det emellertid vara tvivelaktigt, huruvida dessa inskränkningar alltid komma att vinna internationell giltighet. Enligt rättsordningar, som icke känna motsvarande inskränkningar i rättsförmågan, lära nämligen dessa på grund av sin natur ofta komma att betraktas såsom stridande mot ordre public international. Så kan t. ex. vara fallet, när ett frånkännande av arvskapacitet har sin grund i att den eljest arvsberättigade innehar andligt ämbete eller tillhör en andlig orden 2 eller drabbats av »borgerlig död». Å andra sidan är det givet, att den lag, som uppställt dessa inskränkningar, kommer att upprätthålla dem, oavsett om de finnas i de cujus' egen lag.
    Verkan av det förbud, som uppställes i några lagar för vissa juridiska personer att annat än med godkännande av offentlig myndighet mottaga till dem testamenterad egendom3, kan icke här upptagas till närmare undersökning. Om dylikt förbud skall uppfattas såsom en verklig inskränkning i personens rättskapacitet eller ej, lär emellertid rent principiellt bero på huruvida detsamma tillkommit i syfte att i det offentligas intresse underlätta en kontroll över vissa juridiska personers egendomsförvärv eller att skydda de legala

 

1 Franska och belgiska C. C. art. 725, 906; italienska Cod. Civ. art. 724, 1083; spanska Cod. Civ. art. 30, 745.
2 Jämför artikel 3 i den i Haag den 12 juni 1902 avslutade internationella konventionen för lösande av konflikter mellan lagar rörande äktenskap.
3 E. G. art. 86 o. 87, C. C. 910.

 

520 FOLKE MALMAR.arvingarnas intresse. I det förra fallet bör uppenbarligen frågan om behörigheten att mottaga testamenterad egendom principiellt bedömas enligt testamentstagarens lag, i det senare enligt testators. Ett dylikt förbuds efterlevnad kan emellertid tydligen framtvingas av den lag, enligt vilken den juridiska personen är konstituerad, även om en främmande domstol, vid vilken testamentets giltighet gjorts till föremål för prövning, skulle finna sig obunden av förbudet.
    Åsikten att en persons behörighet att över huvud taga arv eller tillgodonjuta testamente bör bedömas enligt hans eget personalstatut torde vara den inom doktrinen övervägande 1. Denna regel upptogs också i de vid andra och tredje Haagkonferenserna antagna konventionsförslagen 2 ävensom i det av lagbyrån uppgjorda förslaget till lagbestämmelser om internationell arvsrätt 3.
    Den föregående framställningen har avsett frågan vilken lag, som bör anses tillämplig vid bedömande av huruvida arvinge eller testamentstagare över huvud äger behörighet att taga arv eller tillgodonjuta testamente. Det återstår att undersöka, huruvida den lösning av berörda spörsmål, som ovan anvisats, jämväl är användbar vid avgörande av om arvinge eller testamentstagare äger taga arv eller tillgodonjuta testamente från viss särskild de cujus.
    Enligt de flesta rättsordningar kan arvinge eller testamentstagare på grund av brottslig handling mot de cujus eller på grund av ovärdigt förhållande till denne förverka sin rätt. Så är ju fallet i svensk rätt enligt bestämmelserna i 10 kap. 3 och 4 §§ i lagen om arv och 6 kap. 1 och 2 §§ i

 

1 WEISS, Traité IV s. 551 ff., EKSTRÖM, Privaträtt s. 152. Annan åsikt VON BAR II, s. 314, som anser arvlåtarens personalstatut avgörande, likaså WALKER s. 796 f., som dock anser, att skäl kunna anföras för att behörighet bör föreligga såväl enligt arvlåtarens som arvingens personalstatut. Denna senare mening omfattas av RAMEL,s. 60. Därest kumulativ tillämpning av olika lagar kan komma i fråga, synes det emellertid, såsom ovan i texten framhållits, vara en kumulation av arvingens, resp. testamentstagarens personalstatut och lex fori.
2 Protocole final 94 s. 8, art. 6, Actes 00 s. 245, art. 5: »La capacité des successibles, légataires ou donataires est régie par leur loi nationale».
3 Lagbyråns förslag 9 §: »Yppas efter någons död fråga, huruvida den, som var den avlidnes närmaste arvinge eller åt vilken han genom testamente bortgivit sin egendom, är behörig att taga arv eller tillgodonjuta testamente, lände till efterrättelse lagen i den stat han tillhörde.» 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 521lagen om testamente. Enligt vissa lagar är en läkare, som vårdat den avlidne under hans sista sjukdom, icke berättigad att tillgodonjuta testamente, som under denna sjukdom upprättats till hans förmån, detsamma kan under vissa förhållanden gälla i fråga om den avlidnes själasörjare 1, ävensom i fråga om notarius publicus, som biträtt vid upprättande av hans testamente.
    Olika åsikter hava gjort sig gällande huruvida de cujus' personalstatut eller arvingens, resp. testamentstagarens personalstatut i dylikt fall borde tillämpas.
    WEISS' mening synes för detta fall vara, att, därest någon omständighet, som antingen enligt de cujus' egen eller arvingens, resp. testamentstagarens lag, skulle utgöra anledning för den senares uteslutande från rätten att taga arv, resp. tillgodonjuta testamente, ett sådant uteslutande bör ske 2. Weiss utgår härvid tydligen från den åskådningen att även i dessa fall föreligger en bristande kapacitet hos arvingen, resp. testamentstagaren att tillgodonjuta arvet, resp. testamentet 3.
    Det lär emellertid knappast kunna anses riktigt, att såsom uttryck för bristande rättsförmåga beteckna obehörigheten att tillgodonjuta visst särskilt arv eller visst särskilt testamente. De bestämmelser, om vilka här är fråga, hava — i den mån de icke anses betingade av ordre public — till syfte att tillvarataga ett intresse, som är knutet till de cujus' egen person. Det är till skydd för denne och i ifrågakommande fall för de legala arvingarna, som dylika stadganden meddelats. Härav lär också följa, att det är de cujus' egen lag, som bör anses tillämplig 4, varemot någon anledning att taga hänsyn till vad som kan vara föreskrivet i arvingens, resp. testamentstagarens lag däremot knappast lär förefinnas. En annan sak är att ifrågavarande stadganden, därest de förekomma i lex fori, ofta

 

1 C. C. art. 909.
2 I fråga om testamente uttalas denna mening uttryckligen Traité IV, s. 615 ff., i fråga om arv, ibidem. s. 555 f., synes det tvivelaktigt, huruvida icke författaren närmast avser, att arvingens lag skall vara tillämplig, men att lex rei sitae också skall kunna åberopas.
3 WEISS använder i båda fallen uttryckligen termen incapacité i fråga om arvingen, resp. testamentstagaren, Traité IV, s. 556 o. 617.
4 Beträffande testamentariska dispositioner är f. ö. att märka, att ämnet faller under frågan om testamentes giltighet med hänsyn till innehållet och verkan av detsamma, vilken fråga kommer att behandlas i en följande uppsats.

34 — Svensk Juristtidning 1932.

 

522 FOLKE MALMAR.torde fattas såsom uttryck för ordre public och sålunda ur denna synpunkt kunna komma att tillämpas oberoende av, om de äga stöd i vare sig de cujus' egen eller arvingens resp. testamentstagarens lag 1.
    Nu anförda åsikt torde också vara den inom doktrinen allmänt härskande 2. I det vid andra Haagkonferensen utarbetade konventionsförslaget fastslogs denna uttryckligen i fråga om testamente3.
    Den nu angivna regeln gäller givetvis även beträffande positiva villkor för tillgodonjutande av arv eller testamente efter viss de cujus. De cujus' personalstatut är sålunda tillämplig t. ex.

 

1 RAMEL bestrider tillämpligheten av lex fori, men anser att i fråga om förlust av arvsrätt eller obehörighet att mottaga testamenterad egendom föranledd av brottslig handling de cujus' och arvingens, resp. testamentstagarens personalstatut böra kumulativt tillämpas, »enär förverkande av arvsrätt på grund av brottslig handling innebär en inskränkning i en persons rättskapacitet», ss. 66 o. 109. Påståendet skulle väl hava visst fog i fråga om sådan förlustgrund, som avsågs i Ärvdabalken 7:2; när påföljden inträder endast vid brottslig handling mot arvlåtaren, resp. testator såsom enligt lagen om arv 10 kap. 3 och 4 §§, resp. lagen om testamente 6 kap. 1 och 2 §§, lär det vara orimligt att tala om en inskränkning i rättskapacitet.
2 Jämför t. ex. VAN CLEEMPUTTES rapport vid andra Haagkonferensen (Actes 94, s. 126):
»En réalité, se sont des incapacités établies dans l'intérêt du disposant, pour protéger sa faiblesse réelle ou supposée — — —.
Les lois de protection sont du statut national des personnes protégées; chaque nation établit et mesure la protection des siens contre les tiers et contre eux-mémes.»
WALKER s. 813: »Es kommt darauf an ob man in jenen Verbote» (nämligen det i C. C. art. 909 avsedda) »nur eine Vorschrift zum Schutze der gesetzlichen Erben Erblickt oder ob man es für unbedingt unzulässig erachtet, dass jemals ein Artz oder ein Geistlicher durch eine letzwellige Verfugung etwas erhält. Die erste Auffassung dürfte richtig sein.»
EKSTRÖM, Privaträtt s. 152, uttalar, att »arvinges behörighet att taga arv efter en viss arvlåtare — — — bedömes efter dennes personalstatut».
Likaledes VON BAR II, s. 330.
3 Protocole final 94 s. 8, art. 5: »L'incapacité de disposer au profit de certaines personnes, soit d'une maniére absolue, soit au delà de certaines limites, est régie par la loi nationale du disposant.»
Vid tredje Haagkonferensen framlades från tysk sida följande förslag till bestämmelse i ämnet (Actes 00 s. 43): »La capacité absolue des successibles, légataires ou donataires est régie par leur loi nationale. Cependant la loi nationale du défunt décide, si certaines personnes å raison de leurs rapports avec le défunt ne seront pas capables d'acquérir.» 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 523beträffande frågan huruvida testamente må tillgodonjutas av den, som vid testators frånfälle ej var född eller avlad. Härvidlag föreligger lika litet som beträffande anledningarna till förverkande av arvsrätt fråga, som berör arvingens eller testamentstagarens rättskapacitet. Det allmänna successionsstatutet måste sålunda anses uteslutande tillämpligt.1

    Makes arvsrätt. Frågan om efterlevande makes rätt till arv innefattar ett problem, som måhända förtjänar att med några ord beröras. Enligt 1905 års Haagkonvention angående konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap samt enligt lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar 1 § 2. skall, i brist på avtal, äktenskapets rättsverkningar i fråga om makars förmögenhetsförhållanden bestämmas av lagen i den stat, mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde; ändring, som under äktenskapet skett beträffande makarnas eller enderas medborgarrätt, är utan verkan i detta avseende. Till äktenskaps ekonomiska rättsverkningar lär fråga om makes arvsrätt icke kunna hänföras 2. Det kan sålunda inträffa, att egendomsordningen under äktenskapet kan komma att regleras av annan lag än den, som utgör avliden makes successionsstatut. Att detta kan giva anledning till vissa rent tekniskt svårlösta frågor vid boets likvidering är tydligt, men vad som är betänkligare är, att det även ofta leder till materiellt uppenbarligen otillfredsställande resultat.
    Som exempel må anföras en kollision mellan finsk och engelsk rätt. Finsk rätt känner som bekant icke någon arvsrätt för efterlevande make, däremot äger maken giftorätt i boet. Engelsk rätt tillerkänner efterlevande make arvsrätt,

 

1 RAMEL behandlar frågan om arvinges, resp. testamenttagares livsduglighet som ett villkor för arvsrätt, resp. för rätten att tillgodonjuta testamente (ss. 63 o. 108) och i konsekvens med denna rubricering anser han arvlåtarens, resp. testators personalstatut tillämpligt.
Livsduglighet är emellertid tydligen en absolut förutsättning för arvshabilitet och bör därför bedömas enligt arvingens eget personalstatut; (jfr s. 519); tidpunkten för avlelsen, resp. födelsen äger däremot betydelse endast i fråga om rätten till arv efter viss de cujus, varför denne senares personalstatut bör tillämpas.
2 Den motsatta uppfattning, NEUBECKER utvecklar (s. 365 ff.), lär icke vara hållbar, jfr UNDÉN, Äktenskapsrätt s. 98. 

524 FOLKE MALMAR.varemot fullständig egendomsskillnad råder under äktenskapet. Är mannen vid äktenskapets ingående engelsk medborgare men vid sin död finsk, blir tydligen följden, att den efterlevande hustrun varken kommer i åtnjutande av giftorätt eller arvsrätt. Skulle däremot mannen vid äktenskapets ingående vara finsk medborgare men vid sin död engelsk medborgare, skulle hustrun komma i åtnjutande av både giftorätt och arvsrätt. Med andra ord i förra fallet kommer hustrun i en sämre och i senare fallet i en bättre ställning än vad som är avsett enligt någondera av de båda rättsordningarna.
    För undanröjande av nu berörda olägenhet ifrågasattes i svenska regeringens yttrande över programmet till femte Haagkonferensen såsom en möjlig utväg att frågan om makes arvsrätt borde avgöras av samma lag, som reglerade makarnas förmögenhetsförhållanden under äktenskapet 1. Detta förslag, som emellertid icke kom under närmare diskussion vid konferensen, kan givetvis icke anses innebära en idealisk lösning av frågan, men det vill synas som om denna lösning i varje fall vore att föredraga framför nu i allmänhet antagna regler i ämnet 2.

 

1 Se Documents 25 s. 355.
I ovan s. 511 not 1 omnämnda rättsfall har hovrätten ansett fråga om makes arvsrätt böra bedömas enligt lagen i den stat, makarna tillhörde vid tiden för äktenskapets ingående. Om något djupare inträngande i problemet ligger bakom denna dom är givetvis omöjligt att avgöra. Det kan ju väl tänkas, att den efterlevande makens rätt i boet ej uppfattades som en arvsrätt för maken — då ännu ett för svensk rätt okänt institut — utan såsom giftorätt; det är f. ö. svårt att alldeles avvärja den misstanken, att motiveringen kan utgöra en okritisk kalkering av motiveringen i K. M:ts dom i det i N.J.A. 1915 s. 391 refererade rättsfallet, som ju däremot avser fråga om makars egendomsförhållanden under äktenskapet.
2 RAMEL s. 78 riktar den anmärkningen mot detta förslag, att detsamma skulle medföra nya svårigheter, i det att övriga arvingars arvsrätt skulle bedömas efter arvlåtarnas personalstatut, och att följaktligen tvenne olika rättsordningar ändock skulle komma till användning vid avvecklingen av dödsboet. Denna anmärkning synes åtminstone delvis ha sin grund i en missuppfattning av syftet med förslaget. Med detsamma har ju avsetts icke att undvika en svårighet i själva procederet, utan att undanröja en materiell obillighet, som tillämpningen av nu i allmänhet antagna skäligen nyckfullt verkande regler kan medföra ibland för den efterlevande maken ibland för övriga arvingar. Framhållas må emellertid, att förslaget naturligtvis bör så förstås, att den efterlevande makens rätt i boet och hans arvsrätt böra först tillgodoses och därefter övriga dödsbodelägares. 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 525Genom den regel, som fastställts i den nordiska äktenskapskonventionen (art. 3), enligt vilken en ändring beträffande personalstatutet i allmänhet medför en motsvarande ändring beträffande äktenskapsstatutet, undgås nu diskuterade olägenhet på ett lyckligt sätt.1 Denna regel lär emellertid knappast kunna komma till användning annat än i förhållandet de nordiska staterna emellan 2.
    Därest nu i allmänhet antagna regler skola tillämpas, blir det emellertid nödvändigt att fastställa, vilka institut, som skola betraktas såsom äktenskapsrättsliga och vilka såsom arvsrättsliga. Att i detta avseende uppdraga en bestämd gräns möter tydligen stora svårigheter och ofta lär avgörandet innebära en ren skönsfråga 3. I princip avgörande för denna fråga torde emellertid vara, huruvida den efterlevande makens rätt kan anses grundlagd redan genom äktenskapet eller inträder först i och med den andre makens död. I tvivelaktiga fall torde det sålunda kunna anses såsom ett kriterium på ett anspråks arvsrättsliga natur, att det ej kan göras gällande i händelse äktenskapet upplöses på annat sätt än genom den andre makens död.
    När RAMEL sålunda betecknar rätten för efterlevande make att med bröstarvingarna fortsätta sammanlevnaden i oskiftat bo som ett äktenskapsrättsligt och ej som ett arvsrättsligt institut och, efter vad det förefaller, närmast synes böjd att på samma sätt betrakta efterlevande makes rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen, är jag sålunda icke benägen att dela denna mening4.

 

1 Så länge successionsstatutet för den svenska rättens del måste antagas bestämt av de cujus' medborgarskap även i fråga om medborgare i de nordiska staterna, kan det emellertid tydligen också jämlikt denna regel inträffa, att äktenskapsstatut och successionsstatut ej sammanfalla.
2 Jfr Lagberedningens motiv till konventionen s. 48.
3Jfr NEUBECKER s. 358 ff.
4 Av den omständigheten att i den nordiska konventionen angående vissa internationella frågor å familjerättens område ej upptagits några regler om rätten att fortsätta sammanlevnaden i oskiftat bo sluter Ramel sålunda, att även beträffande medborgare i konventionsstaterna lagen i den stat, i vilken mannen vid äktenskapets ingående var undersåte, »kommer närmast att bliva behörig, även i det fall att konventionsförslaget träder i kraft.» Den naturliga slutsatsen av att institutet ej behandlats i konventionen hade väl varit att de delegerade betraktat detsamma såsom av arvsrättslig natur (jfr f. ö. lagberedningens motiv s. 55, där det uttryckligen anföres, att frågan skall 

526 FOLKE MALMAR.    Den i giftermålsbalken 13: 12 förekommande regeln om makes rätt att vid bodelning efter makes död uttaga egendom till visst penningvärde är konstruerad som en bodelningsregel. Då en rättsordnings systematik icke i och för sig torde få anses utslagsgivande för huru ett internationell-privaträttsligt problem skall lösas1, förefaller det mig emellertid som om det med avseende fäst å regelns materiellrättsliga verkan kunde anföras skäl för att i enlighet med ovan anförda grundsats vid en internationellrättslig kollision bedöma den efterlevande makens rätt i detta hänseende på samma sätt som om institutet vore av arvsrättslig natur. Problemet har emellertid utom i förhållande till övriga nordiska rättsordningar en mycket ringa praktisk räckvidd, enär förutsättningen för bestämmelsens tillämpning är att den lag, som reglerar makarnas förmögenhetsordning, känner ett institut motsvarande den svenska giftorätten.

 

    Dödsbodelägares rätt till jämkning i arv på grund av att främmande lag till hans förfång tillämpats å dödsboets utomlands befintliga egendom (»Droit de prélevement»). Ännu långt in i förra århundradet existerade i de flesta länder långt gående inskränkningar i utlännings rätt att taga arv. Enligt många utländska civillagar hava dessa inskränkningar varit vida mera omfattande än enligt 1734 års lag. Enligt code civil art. 726 i dess ursprungliga lydelse ägde, antingen arvlåtaren var fransman eller ej, utlänning sålunda rätt till arv endast för det fall att en fransman ägde taga arv i ifrågavarande utlännings hemland och endast på samma sätt samt vidare allenast under förutsättning att förhandenvaron av den fordrade ömsesidigheten konstaterats genom uttryckligt fördrag med vederbörande främmande stat (art. 11). Liknande stadganden förekommo i den nederländska civillagen (artiklarna 884, 957) och den badensiska landsrätten (Satz 726, 912). Bestämmelserna i code civil artikel

 

upptagas i samband med en reglering å arvsrättens område, se även de danska motiven s. 37). Av Ramels uppfattning att institutet är av äktenskapsrättslig natur borde väl emellertid följa, att de i konventionens artikel 3 givna reglerna utan vidare borde anses tillämpliga och följaktligen frågan böra bedömas enligt makarnas sista domicillag. Denna slutsats drager BORUM s. 103, jfr SvJT 32 s. 244.
1 Jfr SvJT 32 s. 447.

 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 527726 upphävdes emellertid redan genom den ännu gällande lagen av den 14 juli 1819, varigenom i stället stadgats att, vid skifte av kvarlåtenskap mellan utländska och franska arvingar, de sistnämnda först äga utbekomma så stor del av den i Frankrike befintliga kvarlåtenskapen, som svarar mot värdet av den del av dödsboets i främmande land befintliga egendom, till vilken de, på vilken grund det vara må, enligt stadgande i den lokala rätten hava uteslutits från arvsrätt 1. I doktrinen har den åsikten förfäktats, att denna rätt til »prélèvement» endast inträdde, därest grunden till de franska arvingarnas uteslutande från arvsrätt enligt den främmande lagen varit deras egenskap av utlänningar 2. I praxis har emellertid stadgandet alltid tolkats efter orden, sålunda att denna rätt inträdde på vilken grund än (»à quelque titre que ce soit») uteslutandet från arv i det främmande landet skett. Sålunda även till följd av att en annan arvsordning och andra grunder för arvsdelningen tillämpades enligt det främmande landets lag än enligt fransk lag och detta alldeles oavsett om arvlåtaren var fransk undersåte eller icke 3.
    Stadganden av samma innehåll som den franska lagen av den 14 juli 1819 hava meddelats genom den belgiska lagen av den 27 april 1865, den nederländska lagen av den 7 april 1869, den luxemburgska lagen av den 29 februari 1872 samt i ett flertal sydamerikanska lagar 4. En badensisk lag av den 4 juni 1864 innehåller jämväl stadganden om »droit de prélèvement» men inskränker densamma till det fall att uteslutandet från arvsrätt i det främmande landet skett till följd av arvingens egenskap av utlänning.
Ett stadgande av delvis annan konstruktion, men som i vissa fall kan innebära en verklig »droit de prélévement», är den i Einführungsgesetz zum bürgerlichen Gezetzbuche artikel 25 meddelade bestämmelsen, enligt vilken tysk medborgare

 

1 »Dans le cas de partage d'une même succession entre des cohéritiers étrangers et français, ceux-ci prélèveront sur les biens situés en France une portion égale à la valeur des biens situés en pays étranger dont ils seraient exclus, à quelque titre que ce soit, en vertu des lois et coutumes locales.»
2 PILLET s. 628.
3 PILLET s. 629 ff., WALKER s. 799. WEISS, Manuel s. 295 skiljer mellan det fall att rätten till kvarlåtenskapen skall bedömas efter fransk och efter utländsk lag.
4 Civillagarna för Chile. art. 998, Equador art. 988, Honduras art. 1035, San Salvador art. 1031. 

528 FOLKE MALMAR.äger framställa anspråk på arv efter utländsk man med hemvist i Tyskland även om detta anspråk endast grundar sig på tysk lag, under förutsättning dock att icke enligt i arvlåtarens hemland gällande rätt tysk lag är uteslutande tilllämplig i fråga om arvsrätt efter tysk medborgare med hemvist i denna stat 1.
    Det behöver icke framhållas, att en »droit de prélèvement» av det slag, som fastslagits genom den franska lagen av den 14 juli 1819 och därmed överensstämmande lagar i vissa andra stater, icke är förenlig med nu gällande rättsgrundsatser. I de vid de internationell-privaträttsliga konferenserna i Haag antagna konventionsförslagen har också uttryckligen stadgats, att de fördragsslutande staternas undersåtar skola vara likaberättigade till arv och att sålunda någon »droit de prélèvement» till förfång för annan fördragsslutande stats undersåte på grund av dennes nationalitet icke finge åtnjutas av undersåte i den stat, där dödsbos egendom finnes 2.
    Härmed är givetvis icke sagt, att en »droit de prélèvement» under alla förhållanden skulle över huvud vara oförenlig med nu gällande rättsgrundsatser. Tvärtom synes en dylik »droit de prélèvement» vara väl grundad i sådana fall, där en arvinge (testamentstagare) i främmande stat helt eller delvis uteslutits från kvarlåtenskap, som enligt det allmänna successionsstatutet borde hava tillfallit honom. Ett sådant uteslutande kan

 

1 Stadgandet lyder: »Ein Ausländer, der zur Zeit seines Todes seinen Wohnsitz im Inlande hatte, wird nach den Gesetzen des Staates beerbt, dem er zur Zeit seines Todes angehörte. Ein Deutscher kann jedoch erbrechtliche Ansprüche auch dann geltend machen, wenn sie nur nach den deutschen Gesetzen begründet sind, es sei denn, dass nach dem Rechte des Staates, dem der Erblasser angehörte, für die Beerbung eines Deutschen, welcher seinen Wohnsitz in diesem Staate hatte, die deutschen Gesetze ausschliesslich massgebend sind.»
Stadgandet innebär icke en ren återförvisningsregel. Utslagsgivande för detsammas tillämpning är icke, huruvida de cujus' hemlands lag över huvud tillämpar domicilprincipen (sålunda även i fråga om arv efter egna medborgare) utan det förhållandet att arvsrätt efter en tysk de cujus med hemvist i det främmande landet bedömes efter detta lands lag. Men det som i nu föreliggande sammanhang är av intresse är, att endast en tysk arvinge kan göra gällande denna rätt, under det att en utlänning tydligen endast kan åberopa de cujus' eget hemlands lag.
2 Actes 00 s. 245 (art. 8), Actes 04 s. 213 (art. 7 al. 1er) Actes 28 s. 406 (art. 5). 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 529ju hava skett icke blott på grund av hans egenskap av utländsk man utan även av andra grunder t. ex. därför att i den stat, där dödsboet tillhörig egendom finnes, antingen bestämmelserna i den lag, som i princip erkännes såsom successionsstatut, anses stå i strid med ordre public, eller att i denna stat andra kollisionsnormer tillämpas än de, som äro gällande i den stat, där yrkande om en dylik »droit de prélèvement framställes.
    En »droit de prélèvement» i denna mening lärer också få anses gälla enligt svensk rätt. Arvskifte, som här förrättas, bör avse dödsboets egendom i dess helhet, i varje fall torde detta gälla, så vitt fråga är om kvarlåtenskap efter svensk medborgare 1. Visar det sig vid skiftet, att viss dödsbodelägare av boets utomlands befintliga egendom helt eller delvis utbekommit sin andel i kvarlåtenskapen, skall givetvis hänsyn härtill tagas vid delningen av kvarlåtenskapen i övrigt 2.
    En dylik lösning av frågan har också, försåvitt angår avvikelser från det allmänna successionsstatutet, föranledda av ordre-public-bestämmelser i lex rei sitæ, anvisats av det vid fjärde Haag-konferensen antagna konventionsförslaget: avvikelser från tillämpningen av successionsstatutet till följd av arvinges egenskap av utlänning skulle enligt uttrycklig föreskrift i förslaget icke kunna förekomma från någon signatärmakts sida 3.

 

1 Detta lärer följa av att bouppteckning efter svensk medborgare skall upptaga även utomlands efterlämnad egendom (NJA 1915 s. 395). 
Till frågan om »partikulärt» skifte torde jag få återkomma i en följande uppsats.
2 En motsatt ståndpunkt måste E. G. anses intaga, enligt vad som följer av art. 28. Jfr ovan s. 517, se HABICHT s. 222 ff.
3 Actes 04 s. 211 (art. 7 al. 2):
»Les dits droits de prélèvement seront au contraire maintenus, à titre de compensation, si, par suite de restriction apportées au principe de l'application de la loi nationale du défunt, les sujets d'un Etat sont privés, quant aux biens situés dans le territoire d'un autre Etat, de tout ou partie du bénèfice des droits héréditaires qu'ils auraient eus d'aprés la loi nationale du défunt.»
Vid femte Haag-konferensen framlades ett förslag till synnerligen komplicerade bestämmelser angående förutsättningarna för att en »droit de prélévement» borde tillåtas (Actes 25 s, 257). Dessa bestämmelser blevo emellertid strukna ur det slutligen antagna förslaget. Att härav sluta — såsom synes vara rapportörens mening (s. 281) — att varje »droit de prélévement» skulle vara otillåten, lär icke vara riktigt. En dylik »droit de prélévement» lär 

530 FOLKE MALMAR.    Tvekan kan möjligen råda, huruvida anspråk på kompensation av nu ifrågavarande slag kunna göras gällande på den grund att egendom, beträffande vilken enligt lex rei sitæ gälla särskilda rättsregler, innebärande en från den allmänna arvsordningen avvikande reglering (län, stamgods, fideikommiss etc.), fördelats enligt dessa rättsregler och icke enligt det allmänna successionsstatutet. Av vad här ovan framhållits angående dessa rättsreglers karaktär 1 lärer följa, att denna fråga bör besvaras nekande.
    En annan fråga, som även varit föremål för diskussion, är huruvida en person, som helt eller delvis uteslutits från arv på grund av bestämmelse i arvlåtarens hemlands lag, må kunna göra gällande en »droit de prélevement» i annan stat, där egendom tillhörande dödsboet finnes, på grund av att den bestämmelse, varigenom uteslutandet från arvsrätt skett, i denna stat anses stridande mot ordre public. Som exempel på fall, där en »droit de prélevement» på denna grund skulle vara tillåten, har anförts, att enligt successionsstatutet arvlåtarens äldste son vore arvsberättigad med uteslutande av övriga barn 2Även denna fråga synes böra besvaras nekande. Det lär nämligen följa av ordre-public-reglernas egen karaktär, att de icke kunna tilläggas verkan utöver den stats territorium, inom vilken de gälla.
    Danaarv. Frågan vilken stat, som kan göra rätten till danaarv gällande — arvlåtarens hemland vid dödstillfället eller det land, inom vars område dödsboet tillhörande egendom finnes — har inom doktrinen och praxis varit och är allt fortfarande föremål för stridiga meningar. I diskussionen har spörsmålets lösning anknutits till frågan huruvida danaarvsrätten kan anses såsom en arvsrätt i egentlig mening eller som ett ur statens höghetsrätt härflytande anspråk på herrelöst gods, som finnes inom dess territorium.

 

tvärtom stå i bästa överensstämmelse med konventionsförslaget, i den mån den har till syfte att upprätthålla de grundsatser, som fastslagits genom förslaget.
1 s. 516.
2 Möjligen skulle väl också kunna anföras det fall, att olikhet i arvsrätt betingas av arvingarnas kön, t. ex. dotter ärver hälften mot broder. Ett sådant fall har varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning (se ovan s. 510 not 4 refererade rättsfall), utan att dock nu ifrågavarande synpunkt kom att anläggas på frågan. 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 531    Den förra uppfattningen har slagit igenom i tysk rätt1. Den tyska rätten har också dragit konsekvensen härav och erkänner under förutsättning av ömsesidighet främmande stats rätt till danaarv efter undersåte tillhörande denna stat 2. Även österrikisk rätt torde stå på den ståndpunkten att danaarv måste anses såsom en verklig arvsrätt3. Främmande stats danaarvsanspråk erkännas emellertid icke av österrikisk rätt, försåvitt angår fast egendom; sådan egendom tillfaller sålunda österrikiska staten, oberoende av de cujus' medborgarskap. Huruvida österrikiska staten avstår från anspråk på danaarvsrätt i fråga om lös egendom efter utlänning beror enligt WALKER 4 på om den avlidnes hemland medgiver ömsesidighet.
    I fransk rätt anses däremot i enlighet med den romerska rättens uppfattning danaarvsrätten som en ockupationsrätt 5Detsamma är enligt praxis förhållandet i Italien, England och Nordamerika 6.
    Några teoretiskt oemotsägliga skäl vare sig för den ena eller andra ståndpunkten lära väl knappast kunna anföras. Måhända kan det också ifrågasättas, huruvida dessa olika ståndpunkter verkligen äro uttryck för någon djupare skiljaktighet med hänsyn till uppfattningen om själva grunden för statens förvärvsrätt. Det förhåller sig kanske snarare så, att spörsmålet närmast är av terminologisk innebörd.
    Historiskt sett framträder väl dock institutet närmast som

 

1 Se B. G. B. § 1936 första punkten:
»Ist zur Zeit des Erbfalls weder ein Verwandter noch ein Ehegatte des Erblassers vorhanden, so ist der Fiskus des Bundesstaats, dem der Erblasser zur Zeit des Todes angehört hat, gesetzlicher Erbe.»
Jämför B. G. B. §§ 1966 o. 2011.
Att märka är, att Fiskus uttryckligen betecknas som arvinge.
2 WALKER s. 858 ff.
3 WALKER s. 897.
4 WALKER s. 899 ff. Uttalandet synes böra så förstås, att särskild överenskommelse om utlämnande av kvarlåtenskap i allmänhet till vederbörande stats konsul bör föreligga. Jfr art. 8 i vår Arvskonvention med Ryssland 9 april/28 mars 1889 (Sv. Förf. saml. nr 45/1889).
5 WEISS, Traité IV s. 564 ff., WALKER s. 839.
Jämför C. C. art. 768:
»A défaut de conjoint survivant, la succession est acquise à l'Etat.» 
art. 713:
»Les biens qui n'ont pas de maitre appartiennent à l'Etat.»
6 WALKER s. 839 ff.

 

532 FOLKE MALMAR.en ockupationsrätt, vilket icke hindrar, att detsamma i vissa rättssystem kan hava konstruerats såsom en arvsrätt.
    I svensk rätt synes redan före den nya arvslagens tillkomst den uppfattningen hava slagit igenom, att danaarvsrätten borde betraktas såsom en arvsrätt. WINROTH1 framhåller sålunda, att i svensk rätt danaarvsrätten till begreppet lämpligen lär böra uppfattas såsom en arvs- och icke såsom en ockupationsrätt. Han tillägger emellertid, att svensk lag hör till den grupp av rättssystem, som principiellt undvika att tillägga danaarvsrätten beteckningen arvsrätt. I detta förhållande ser han emellertid en påverkan från institutets historiska utveckling i den romerska rätten.2 En motsatt uppfattning företrädes dock av CHYDENIUS.3
    Såsom skäl för att kronans danaarvsanspråk i praxis uppfattats såsom ett rent arvsrättsligt anspråk må anföras, att kronan ansetts behörig jämlikt ärvdabalken 18 kap. 4 § att klandra testamente.4
    Från internationell-rättslig ståndpunkt synes frågan om rätten till danaarv endast vid några få tillfällen hava varit föremål för svensk myndighets prövning. I samtliga dessa fall har det märkligt nog varit fråga om kvarlåtenskap efter medborgarrättslösa personer.
    Två av dessa fall gällde fråga om rätt till danaarv efter förutvarande svenska medborgare, som vid dödstillfället haft hemvist i Tyskland och där efterlämnat kvarlåtenskap. I ett i det ena av nämnda ärenden avgivet utlåtande anförde justitiekanslersämbetet, att svenska kronan icke kunde göra anspråk på danaarv, enär förutsättningen härför vore, att den avlidne vore svensk medborgare eller åtminstone vid dödstillfället haft hemvist i Sverige eller här efterlämnat egen-

 

1 WINROTH s. 256 not. 1.
2 Även lagberedningen intager den ståndpunkten, att rätten till danaarv enligt den före den nya arvslagen gällande svenska rätten är en verklig arvsrätt, Lagberedningen II s. 250. Jfr även nedan s. 534 citerade rättsfall.
Att allmänna arvsfondens rätt till kvarlåtenskap betraktas såsom en verklig arvsrätt framgår av den nya arvslagen 5: 1 och 9: 2.
3 CHYDENIUS s. 18: »Kronans rätt till danaarv är icke privat arvsrätt utan en s. k. höghetsrätt, vilken härflyter ur den allmänna grundsatsen, att gods till vilket ingen visar rätt, om ej annat därom stadgats, tillhör staten.»
4 N. T. 1871 s. 458, N. .1. A. 1914 s. 305, 1928 s. 321.

 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 533dom.1 I överensstämmelse härmed besvarades en från tysk myndighet ingången förfrågan i ämnet. I det andra av ifrågavarande fall ansågs en från tysk sida begärd förklaring om ömsesidighet från svensk sida, för den händelse kvarlåtenskapen komme att utlämnas till Sverige, ej kunna lämnas.2

 

1 Ur utrikesdepartementets dossier 75 N. 36 må här i korthet kunna återgivas följande, som synes hava ett visst intresse även såsom belysande tysk rätt:
Under år 1905 avled i Wendorf i Mecklenburg en person vid namn Stina Magni eller Mani, som antogs vara född i Sverige, men jämlikt 7 § i 1894 års medborgarrättslag förlorat svensk medborgarrätt utan att hava förvärvat medborgarrätt i annan stat. Någon arvinge till den avlidna kunde icke anträffas. 
I skrivelse till svenska konsulatet i Lübeck den 26 februari 1907 anhöll Amtsgericht i Güstrow om upplysning, huru enligt svensk rätt, som enligt art. 29 E. G. zum B. G. B. borde vara i förevarande fall tillämplig, borde avgöras »welcher Staat der Berechtigte ist, ob der frühere Heimatsstaat oder der Staat in dem die Erblasserin zur Zeit des Todes ihren Wohnsitz und auch ihr Vermögen hatte». Justitiekanslersämbetet, som av ministern för utrikes ärendena anmodades att avgiva utlåtande i ärendet, anförde, sedan han inhämtat yttrande från advokatfiskalen i kammarkollegium, i skrivelse den 23 april 1907 efter att hava framhållit, att någon uttrycklig bestämmelse i ämnet i svensk lag honom veterligen icke funnes, bl. a. följande: »Vid sådant förhållande och då föreskriften i 15 kap. 6 § Ärvdabalken, att arv efter den, som avlidit utan att efterlämna arvinge skall tillfalla svenska kronan, synes mig vila på den förutsättningen att den avlidne varit svensk undersåte eller åtminstone vid dödstillfället haft sitt hemvist i Sverige eller där efterlämnat egendom, anser jag, i likhet med kammaradvokatfiskalen, svenska kronan icke hava något å svensk lag grundat anspråk på kvarlåtenskapen efter Stina Magni eller Mani — —.» (Anm. Advokatfiskalen hade ansett, att för frågan borde vara avgörande, »i vilken stat hon vid dödsfallet var bosatt och hade sin förmögenhet».)
2 Se Utrikesdepartementets årsberättelse 1912 s. 95 ff. Detta fall har uppmärksammats av RAMEL, som därom uttalar (s. 100): »Med ledning av vad förut utvecklats, torde hinder icke hava bort möta att bifalla den från Tyskland framställda begäran. Därest arvlåtaren saknar nationalitet, bör enligt förut uppställda regler hans domicillag tillämpas — —. Då Sverige ej ansluter sig till ockupationsprincipen, fanns ej fog att här kvarhålla egendom, vartill arvingar saknades, utan densamma borde hava tillställts den främmande stat, i vilken arvlåtaren varit bosatt.»
Detta resonnemang förefaller svårt att följa. Från den av författaren angivna utgångspunkten borde väl resultatet i stället hava blivit, att tyska staten i detta fall bort vara berättigad till kvarlåtenskapen, men att om fråga varit om en f. d. tysk medborgare med hemvist i Sverige, svenska staten däremot bort vara berättigad till danaarvet. Huru en reciprocitetsförklaring under sådana förhållanden skulle kunna avgivas synes svårt att förstå. 

534 FOLKE MALMAR.    I ett tredje fall förde kronan talan om klander av ett testamente, som upprättats av en förutvarande här i riket bosatt norsk medborgare. Kungl. Maj:t fann i dom den 18 juni 1914 kronan berättigad till danaarv, enär vederbörande ansågs hava förlorat norskt medborgarskap, »samt vid sådant förhållande och då N. vid sin död hade sitt hemvist här i riket frågan om rätten till kvarlåtenskapen efter honom bör bedömas enligt svensk rätt».1
    Frågan är emellertid vilka e-contrario-slutsatser, som kunna dragas av detta rättsfall. Kan domen utan vidare anses giva uttryck åt den uppfattningen, att svenska staten icke kan göra anspråk på danaarv efter utlänning? Är utlänningens hemstat under alla förhållanden berättigad att göra dylika anspråk gällande? Det förefaller tvivelaktigt, om man utan vidare kan vara berättigad till så långt gående slutsatser.
    Följande tankegång synes ligga till grund för domen: svensk lag utgör i detta fall successionsstatut och då danaarvsrätten är av arvsrättslig natur — nämligen enligt svensk rätt; det är i varje fall möjligt, att detta förbehåll kan vara underförstått — bör också rätten till danaarv bedömas enligt svensk lag. Om i stället utländsk lag utgjort successionsstatut och enligt denna lag rätten till bona vacantia ej ansetts vara av successionsrättslig natur utan såsom en rätt för staten att omhändertaga inom dess område befintligt herrelöst gods, vad skulle då hava inträffat? Den främmande staten skulle knappast kunna göra något anspråk gällande till kvarlåtenskapen; enligt dess egen lag, som ju utgör successionsstatut, är förutsättningen för dess rätt till bona vacantia att egendomen finnes inom det egna territoriet. Skulle svenska staten kunna göra ett sådant anspråk gällande? I så fall lär detsamma icke kunna grundas omedelbart på successionsstatutet såsom sådant, ty successionsstatutet erkänner icke svenska staten såsom arvsberättigad. Om svenska staten skulle göra rätt gällande till egendomen, skulle det sålunda knappast kunna ske på någon annan grund än att över huvud ingen annan kunde göra anspråk på densamma och att den finnes inom svenskt territorium. Skulle däremot enligt det

 

1 N. J. A. 1914 s. 305. Domstolarna, som icke funnit det styrkt, att N. förlorat sin norska medborgarrätt, hade ansett, att kronan icke styrkt sin rätt att föra talan om danaarv. 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 535främmande successionsstatutet rätten till danaarv betraktas som ett arvsrättsligt institut, är det därför under alla förhållanden rimligt, att den främmande staten endast på denna grund bör erkännas såsom arvsberättigad till egendomen, t. ex. även i det fall att ömsesidighet från denna stats sida icke kan förväntas? Man kan icke underlåta att hesitera inför ett sådant resultat. Måhända bottnar denna tvekan i en tvekan över huvud om möjligheten att lösa det föreliggande spörsmålet från de utgångspunkter, som här ovan anförts.
    Det ligger säkerligen en fara i att från en rättsordnings systematik draga några slutsatser i fråga om lösningen av internationell-privaträttsliga problem. Därför att danaarvsrätten i en viss rättsordning rent tekniskt konstruerats såsom en arvsrätt i egentlig mening, är det icke säkert, att frågan om danaarvsrätten vid en konflikt mellan olika staters lagar skall bedömas efter samma regler, som gälla i fråga om successionsrättsliga problem.
    Antingen man ser grunden för arvsrätten i den på skyldskap beroende samhörigheten eller, i överensstämmelse med en äldre åskådning, i intresset att inom arvlåtarens släkt bevara kvarlåtenskapen, är det naturligt att erkänna arvlåtarens personalstatut såsom tillämpligt vid skyldskapsarvet. När det gäller rätten till bona vacantia är denna lösning icke lika naturlig. Det vill snarare synas som om den stat, vars rättsordning lämnat arvlåtaren skydd för hans inom dess område befintliga egendom, härvidlag skulle kunna göra gällande ett bättre grundat anspråk på denna egendom.
    Genom den gamla danaarvsrättens ersättande med en arvsrätt för den allmänna arvsfonden, har för den svenska rättens del uppkommit en i viss mån förändrad situation i fråga om nu behandlade problem. Skola bona vacantia användas såsom bidrag till det uppväxande släktets underhåll och uppfostran, lär det ligga nära till hands, att detta skall ske till förmån för det folk arvlåtaren själv tillhörde. Allmänna arvsfonden skulle sålunda kunna anses hava fog för ett anspråk på kvarlåtenskap, som svensk man efterlämnat utomlands, då annan enligt svensk lag successionsberättigad ej finnes (i vad mån ett sådant anspråk kan vinna beaktande är en annan fråga). Å andra sidan synes det som om, i sådana fall då enligt lagen i främmande stat såsom t. ex. i Spanien bona

 

536 KOLKE MALMAR.vacantia tillfalla institutioner med liknande syfte som den allmänna arvsfonden, det från svensk sida skulle kunna finnas skäl att medgiva sådan institution rätt till här i riket efterlämnad kvarlåtenskap efter medborgare i staten i fråga. Skäl för tillmötesgående i övrigt av anspråk från främmande stats sida beträffande här befintlig kvarlåtenskap efter medborgare i sådan stat torde däremot knappast föreligga. Såsom förutsättning härför synes i varje fall böra uppställas fordran på ömsesidighet.
    En i sammanhang med danaarvsrätten diskuterad fråga är, huruvida en stat, enligt vars arvsordning arvsrätten är begränsad till vissa led, kan göra anspråk på danaarv efter utlänning, då denne endast efterlämnat anförvanter i fjärmare led, som emellertid enligt hans hemlands lag äro arvsberättigade. Frågan har varit föremål för diskussion vid så gott som samtliga Haagkonferenser för internationell privaträtt och har därvid besvarats nekande.1 Detta lär säkerligen också böra anses vara svensk rätts ståndpunkt.2

 

1 I det vid sista Haagkonferensen antagna konventionsförslaget lyder artikel 2:
»Les biens héréditaires ne sont acquis à l'Etat sur le territoire duquel ils se trouvent que s'il n'y a aucun ayant droit testamentaire ou, abstraction faite de 1'Etat dont la loi est applicable à la succession, aucun successible ab intestat.
La même règle s'applique aux personnes morales, pour autant qu'elles remplacent l'un ou l'autre des Etats mentionnés à l'alinea ler.» se Actes 28 s. 406.
Bestämmelsen har dock icke antagits utan motstånd. Se Actes 25 s. 218 ff.
2 RAMEL s. 71 framhåller, att då ifrågavarande spörsmål är av nytt datum, torde det vara riktigast att lämna besvarandet av detsamma öppet, tills en bestämd praxis hunnit utbilda sig. Det vill emellertid synas, som om han närmast lutade åt en ståndpunkt motsatt den här ovan i texten anförda. Huru denna hans förmodade ståndpunkt skall kunna anses förenlig med hans uppfattning, att utländsk stat skulle vara berättigad att som danaarv mottaga här befintlig egendom efter en dess medborgare (s. 99 jfr s. 74), synes svårt att förstå — m. a. o. man skulle ställa sig liberalare gentemot en främmande stats danaarvsanspråk än gentemot de enligt den främmande lagen arvsberättigade skyldemännen! På ett annat ställe (s. 73) yttrar f. ö. författaren, att spörsmålet, när danaarv skall föreligga, avgöres enligt svensk internationell privaträtt alltid efter arvlåtarens personalstatut.