Trafikförsäkringsfrågor vid automobilsammanstötningar. Justitierådet STENBECKS uppsats i festskriften för presidenten Erik Marks von Würtemberg berör, såsom redan antytts vid dess anmälan (SvJT 1931 s. 419), ett högeligen intrikat ämne. I allmänhet måste man också böja sig för de resultat, förf:s skarpsinniga utredning leder till. På ett par punkter har jag dock icke känt mig fullt övertygad av hans framställning, varför jag dristat mig att med dessa rader söka giva förf. anledning att göra ett nytt uttalande i saken.
    Såsom i uppsatsen anmärkts, skola de allmänna regressreglerna i 25 § försäkringsavtalslagen gälla till förmån för den anstalt, som på grund av trafikförsäkring utbetalat ersättning till den som lidit skada till följd av trafik med den försäkrade bilen.1 Vidare framhålles, att om uppsåt eller grov vårdslöshet skulle föreligga från bilägarens sida, den försäkringsanstalt, i vilken bilägaren tagit trafikförsäkring, jämlikt 20 § 1 st. trafikförsäkringslagen, jämfört med 18 och 25 §§ försäkringsavtalslagen, har regressrätt mot honom. Bilens förare är vidare, såsom i uppsatsen påpekats, enligt 20 § 2 st. trafikförsäk-

 

1 Här och i det följande bortses från de avvikelser, till vilka särskilda förbehåll i försäkringsavtalen kunna föranleda. 

54 YNGVE HÄCKNER.ringslagen, i den omfattning regressrätt saknas mot bilägaren, jämväl skyddad mot regress från försäkringsanstalten, såframt ej uppsåt eller grov vårdslöshet ligger föraren till last. Dessa fullt riktiga satser måste givetvis förbehållslöst tillämpas, i den mån ej tvingande skäl till annat föranleda.
    Emellertid har förf. på några ställen i uppsatsen frångått dessa grundsatser utan att förebringa någon, såvitt jag kan finna, fullt övertygande motivering. Sålunda gör han gällande, att om vid sammanstötning mellan bilarna A och B en fotgängare skadas, därvid föraren av B-bilen ensam övertygats om vållande, och den anstalt, där A-bilen är trafikförsäkrad (A-anstalten), utbetalat ersättning till den skadelidande, anstalten skulle för den del av skadeståndet, för vilken B-bilens ägare ej vore ansvarig, äga regressrätt mot B-bilens förare, oberoende av om dennes vållande var av grövre beskaffenhet.12 Detta skulle följa därav, att A-anstalten enligt förf. inträder i den skadelidandes rätt emot B-bilens förare, i den mån enligt gällande rättsgrundsatser rörande skadeståndets fördelning mellan de till skadan medverkande detta skall bäras av B-bilens förare. Enär B-bilens förare ensam visats vara vållande, borde därför han i förhållande till övriga medverkande vara skyldig gälda hela skadeståndet, även om hans vållande ej är av grövre beskaffenhet (s. 555). Emellertid måste man fråga sig, om ej bestämmelserna i 25 § försäkringsavtalslagen kunna leda till annat resultat i fråga om försäkringsanstaltens krav. Det är ju fråga om en typisk regress, varom bestämmelser äro givna i sagda lagrum. Justitierådet Stenbeck har lyckats visa, att rättsgrundsatserna rörande skadeståndets fördelning mellan de till skadan medverkande leda till en begränsning av regressrätten mot B-bilens ägare, men att sagda grundsatser ej lägga hinder i vägen för att regressvägen uttaga även återstående beloppet av B-föraren. Längre räcker knappast hans bevisföring. Den omständigheten, att den skadelidande ägt göra sitt skadeståndsanspråk gällande mot föraren, även om dennes vållande icke varit av grövre beskaffenhet, och att samma möjlighet står öppen för A-bilens ägare och förare beträffande deras regresskrav, medför ju icke utan vidare att försäkringsanstalten har samma möjlighet beträffande sitt regressanspråk. Hänsyn bör väl, som sagt, tagas till de villkor för regressrätten, som stadgas i 25 § försäkringsavtalslagen. Om man söker tillämpa dessa villkor, kan det ifrågasättas, om ej regressrätten beträffande den del av skadeståndet,

 

1 Dylik regressrätt föreligger enligt förf. för A-anstalten på samma villkor gentemot B-anstalten. Särskilt med tanke på att om B-anstalten utbetalat ersättningen direkt till den skadelidande, densamma på grund av sitt ansvar för förarens vållande saknar regressrätt mot A-anstalten, synes det ej uteslutet, att A-anstalten kan äga regressrätt mot B-anstalten även i fall, då den saknar regressrätt mot B-bilens förare.

    2 Att regressrätt oberoende av vållandets svårighetsgrad föreligger för A-anstalten mot B-bilens förare och ägare för den del av skadeståndet, för vilken B-bilens ägare är ansvarig gentemot A-bilens ägare, är uppenbart. Härom är ej tal utan endast om den överskjutande delen av skadeståndet. 

TRAFIKFÖRSÄKRINGSFRÅGOR. 55för vilken B-föraren är ensam ansvarig, är beroende av om dennes vållande var grovt. För denna del av skadeståndet är B-föraren ansvarig, icke enligt 1916 års lag, utan på grund av styrkt vållande. Vid sådant förhållande synes med stöd av bestämmelserna i 25 § 1 st. försäkringsavtalslagen regressrätt för denna del av skadeståndet böra tillerkännas A-anstalten allenast om uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger hos B-bilens förare.1
    I det ovan behandlade fallet förefaller det mig, som om förf. medgivit försäkringsanstalterna en alltför vittgående regressrätt. I ett annat avseende torde han däremot ha velat alltför starkt inskränka deras regressrätt. Enligt förf. skulle A-anstalten, som utbetalat ersättning för skada å B-bilen, ej äga full regressrätt mot A-bilens förare, även om denne genom grovt vållande eller uppsåtligen medverkat till skadan å B-bilen. A-anstalten skulle nämligen sakna regressrätt mot A-bilens förare för så stor del av det utbetalda skadeståndet, som motsvarar det jämkade skadestånd, B-bilens ägare var berättigad att utfå av A-bilens ägare. Beträffande den överskjutande delen av skadeståndet, vilken icke täckes av trafikförsäkringen, såvitt densamma innefattar ansvarighetsförsäkring till förmån för bilägaren, skulle däremot regressrätt tillkomma A-anstalten mot A-bilens förare, försåvitt uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger hos denne.2 Såvitt jag kan finna, har emellertid A-anstalten under nyssnämnda förutsättning regressrätt mot A-bilens förare även beträffande den del av det utbetalda skadeståndet, som motsvarar vad B-bilens ägare enligt ovan var berättigad att utfå av A-bilens ägare. B-bilens förare åtnjuter, om uppsåt eller grov vårdslöshet ligger honom till last, ej det i 20 § 2 st. trafikförsäkringslagen givna skyddet. Försäkringsanstalten skulle ju, om B-bilens förare tagit försäkringen, varit fri från ansvarighet mot honom jämlikt bestämmelserna i 18 § försäkringsavtalslagen.3
    För den händelse båda förarna varit vållande till en skada å B-bilen, kan, såsom förf. påpekat (s. 559), A-anstalten, som till B-bilens ägare utbetalat full ersättning för skadan, icke för sitt regressanspråk mot B-bilens förare vända sig mot B-anstalten. Sistnämnda anstalt är nämligen enligt 3 § 2 st. trafikförsäkringslagen icke ansvarig för skada å B-bilen. Man kan fråga sig, om det resultat, förf. kommit till, skulle rubbas, om B-anstalten meddelat kaskoförsäkring. Antagligen måste hans uttalande gälla också för dylikt fall. Visserligen framhåller förf., att han utgår därifrån, att vardera bilen trafikförsäkrats av ägaren utan åtagande av självrisk eller något annat särskilt förbehåll (s. 550). Såsom dylikt förbehåll kan möjligen räknas avtal om kaskoförsäkring. Emellertid innebär ett mellan B-bilens ägare och B-anstalten ingånget avtal om kaskoförsäkring

 

    1 Jfr s. 558, typfallet b, som dock ej är fullt analogt. Jag har här utgått från, att förf. i not 1 s. 553 ej velat göra något uttalande om för hur stor del av skadeståndet, som regressrätt föreligger mot enkelt vållande förare.
    2 Se särskilt s. 557, 559 och 560.
    3 Jfr förf:s eget uttalande i not 1 s. 555.

 

56 TRAFIKFÖRSÄKRINGSFRÅGOR.givetvis ej någon i förhållande till A-bilens ägare och förare eller A-anstalten gällande garanti- eller ansvarighetsförsäkring, varför det ej gärna bör kunna leda till någon utvidgning av A-anstaltens rättigheter i förhållande till B-anstalten.
    Å s. 561 framhålles, hurusom A-bilens ägare — om B-bilens ägare fört sin bil och därvid visas hava gjort sig skyldig till vårdslöshet — har rätt att för skada å A-bilen utbekomma full ersättning av B-bilens ägare, även om av omständigheterna ej framgår, att A-bilens förare var fri från skuld. Vidare påpekas, att om ersättningen utbetalats av B-anstalten, denna ej äger regressrätt mot A-bilens ägare eller förare. Som motivering för detta otvivelaktigt riktiga påstående framhåller förf., att A-bilens ägare och förare äga kvittningsrätt för sitt på B-ägarens vållande grundade anspråk mot denne. Emellertid äro ju regressanspråk i detta fall uteslutna gentemot A-bilens ägare och förare redan på den grund, att de ej äro ansvariga enligt 1916 års lag för skada å A-bilen.

Yngve Häckner.