TEORI OCH VERKLIGHET.
NÅGRA REFLEXIONER.

AV

REVISIONSSEKRETERAREN HARRY GULDBERG.

För den praktiska juristen te sig rättsteoretiska fejder merendels såsom ett krig mellan Bolivia och Paraguay. Han följer pliktskyldigast den lärda polemiken men har en bestämd känsla av att det hela egentligen icke angår honom. Emellertid måste det finnas ett eller annat undantag, som bekräftar regeln, och såsom ett sådant undantag kan man säkerligen beteckna doktor ALF Ross' bidrag till lösningen av vissa rättsfilosofiska problem under titeln Realismen i Retsvidenskaben og Samfundsnyttekimæmren, införd i årets fjärde häfte av SvJT (s. 324 och följ.) Denna särställning får icke skyllas enbart på uppsalsens tankeväckande innehåll och medryckande stil. Till de ämnen, som där behandlas, har nämligen rättsvetenskapen numera fått sådan inställning, att teorierna erbjuda större intresse för praktisk juridik än tidigare i allmänhet varit fallet. I själva verket behövs icke bättre bevis än att en praktiker känt sig uppfordrad till några randanteckningar, med risk att råka ut på sju famnars vatten och ömkligen omkomma under medlidsamt löje från de lärde.
    Doktor Ross har för sin del förklarat, att den realism i rättsvetenskapen, som hos oss har sin förnämsta företrädare i professorn V. LUNDSTEDT, icke är annat än ett slags utilitaristisk metafysik, och i uppsatsen göres gällande, att principen om samhällsnyttan icke ägnar sig såsom förklaring till rättens innehåll utan på sin höjd kan tjäna såsom handlingsnorm vid lagstiftning och rättstillämpning.
    I fråga om den rättsfilosofiska rubriceringen av professor Lundstedts lärosatser torde det för den, som icke är filosof av facket, icke vara lönt att ingå på riktigheten av doktor Ross' påståenden. Vad åter angår resultatet av doktor Ross' undersökningar i övrigt, är det möjligt för envar att bilda sig en mening, och mången torde vara benägen att ansluta sig till åtskilliga av de framförda synpunkterna, även om det icke är honom beskärt att pröva sina åsikter i filosofiskt perspektiv och historisk belysning.
    När det gäller att förklara tillvaron av en rättsordning, måste väl alltjämt erkännas, att vi icke nått fram till någon slutgiltig lösning. Man kan ulan svårighet uppspåra faktorer, som i särskilda fall inverka bestämmande på rättens innehåll, men någon allmängiltig för-

 

36 — Svensk Juristtidning 1932.

 

554 HARRY GULDBERG.klaring torde icke vara funnen. Och det synes vara ärligast att tillsvidare stanna inför det enkla faktum, att det gives vissa rättsregler, som upprätthållas med stöd av samhälleliga maktmedel. Ett sådant medgivande kommer icke till synes i den anförda uppsatsen men får väl anses överensstämma med den negativa ställning, som där intagits.
    Vad särskilt beträffar principen om samhällsnyttan lämnar erfarenheten icke belägg för den uppfattningen, att rättsreglerna skulle vara generellt motiverade av vad som är nyttigt för samhället och dess medlemmar, och såtillvida kan man svårligen undgå att biträda den slutsats, vartill doktor Ross kommit. Visserligen är det sant, att de, som genom viljeakter bestämma över rättsbildningen, ofta besjälas av en föreställning att verka till båtnad för samhället i det hela, och det förhåller sig nog också så, att enskilda intressen i civiliserade samhällen överhuvud icke kunna hävda sig utan hänsynstagande till andras behov och önskemål, men principen om samhällsnyttan får ibland ett så svagt verklighetsunderlag, att den kommer att sakna djupare mening såsom förklaring till rättens innehåll. Det måste vara en nödfallsutväg att räkna med principen i dess mest urvattnade betydelse, d. v. s. såsom uttryck för tanken, att en rättsordning vilken som helst är bättre än fullständig rättslöshet (allas krig mot alla). Och även om viktiga faktorer, vilka inverka bestämmande på rättsordningen, kunna sammanfattas med hjälp av idén om det samhällsnyttiga, torde en uttömmande redovisning därmed icke vara lämnad för allt, som har med grunden för rättreglernas innehåll att skaffa. För övrigt kan det spörjas, om det från professor Lundstedts egna utgångspunkter hade varit nödvändigt att införa samhällsnyttan såsom ledande princip och om det icke hade varit försiktigare att låta bero vid den »förnuftighet», varmed E. V. NORDLING på sin tid riktade den rättsvetenskapliga litteraturen. Detta svävande begrepp, som i och för sig förvisso icke har större berättigande än många andra slagord, synes, inom parentes sagt, på ett smidigare sätt täcka vad som av professor Lundstedt inrymmes under principen om samhällsnyttan.
    Med fog kan ifrågasättas, huruvida det lönar sig att anlita samhällsnyttan ens såsom rent praktisk princip, d. v. s. såsom rättesnöre för lagstiftning och rättstillämpning. Envar, som har någon erfarenhet av lagstiftning, kan bekräfta, att man har mera närliggande mål, även i mycket viktiga fall och med det allra bästa uppsåt. Då det — för att taga ett närliggande exempel — skall uppställas nya regler för kontroll å aktiebolagsförvallningen, är det icke så mycket fråga om »tjänlig och välsmakande föda, lämplig och enligt den egna eller allmänna smaken klädsam dräkt, på bästa och bekvämaste sätt inredda bostäder, trygghet till liv oah lem, största möjliga rörelsefrihet, däri även inbegripet arbetsbördans begränsning, bildningsmöjligheter o s. v., kort sagt, all tänkbar materiell komfort liksom även tillvaratagandet av andliga intressen», utan lagstiftaren bör helt enkelt syfta till en ordning, som på bästa möjliga sätt tillgodoser

 

TEORI OCH VERKLIGHET. 555de med bolaget förknippade intressena. Om han lyckas, kan man naturligtvis göra gällande, att reglerna tjäna samhällsnyttan, men någon påtaglig vinst innebär knappast inskjutandet av detta begrepp, såvitt angår det avgörande, som lagstiftaren har att träffa. I fråga om åtskilliga lagstadganden, sarskilt på handelsrättens område, kan på goda grunder sägas, att de uppställts i den allmänna omsättningens intresse och befordra säkerhet i handel och vandel. Såtillvida föreligger en viss abstraktion från de närmaste uppgifter, som dessa regler fylla, men icke ens här är det anledning att driva abstraktionen längre och åberopa samhällsnyttan.
    Det förefaller onekligen egendomligt, om den, som fört en skarp och framgångsrik kamp mot äldre doktrinära föreställningar, själv skulle hamna i de rättsfilosofiska spegelgångarna. Och professor Lundstedt har ju själv med iver framhållit, att han icke vill införa samhällsnyttan såsom ett absolut begrepp utan med samhällsnyttigt icke menar något annat än det, som på varje tid anses vara gagneligt för människorna i samhället med hänsyn till deras faktiska livsföring (se särskilt Obligationsbegreppet, senare delen, första häftet, Uppsala 1930, s. 250). I annat sammanhang uttalar professor Lundstedt också farhågor för att den använda terminologien skulle kunna tyda på en metafysisk åskådning (a. a. s. 273 not 1). Dessa farhågor ådagalägga visserligen, att författaren känt en viss osäkerhet om konsekvenserna av sina teser, men måste samtidigt betraktas såsom ett friskrivande från rättsfilosofisk metafysik. Därmed må nu vara huru som helst. Man kan i allt fall icke värja sig för intrycket, att principen om samhällsnyttan i viss mån får konstruktiv karaktär, därest den skall innebära en allmän förklaring till rättens innehåll. Å andra sidan skall en sådan slutsats icke väsentligen kunna rubba värdet av professor Lundstedts djupgående undersökningar på den abstrakta rättsvetenskapens område. Kritiken drabbar endast den yttersta princip, som denna författare velat utläsa ur sitt omfattande forskningsmaterial.
    I rättvisans namn måste medgivas, att så gott som varje vetenskapsman, vilken med positiv inställning forskar i de större sammanhangen, löper en oerhörd risk för invändningar om metafysiskt betraktelsesätt. De faror, som härvid lura på vetenskapsmannen, äro så stora, att de aldrig kunna helt och hållet undgås. Allt går väl, så länge man arbetar med begrepp, om vilkas innebörd ingen tvekan kan råda. Men rättsvetenskapen är, liksom spekulativ vetenskap överhuvud, nödgad att generalisera, och det erfordras icke någon högre grad av abstraktion, innan förvirrringen börjar. En författare, som lancerar ett begrepp, förbiser lätt, att däri kan inläggas även annat och mera än han själv avsett. Följden blir, att konsekvenser kunna dragas, som icke stå i överensstämmelse med den ståndpunkt, från vilken författaren medvetet eller omedvetet utgått, och scenen är iordningställd för det skådespel, som så ofta utspelas inom den vetenskapliga världen: den ena vetenskapsmannen slår den andra i huvudet med termer, vilkas innehåll skiftar med slagen eller i bästa

 

556 HARRY GULDBERG.fall är synnerligen oklart. Och ej sällan skall den, som efter striden besvärar sig med att granska valplatsen, göra den upptäckten, att under de avplockade fjädrarna döljer sig en enkel verklighet, som ingen egentligen vill bestrida.
    De svårigheter, som nu antytts, kunna dock dess bättre inskränkas till det rättsvetenskapliga området. Det kan — åtminstone såvitt angår svensk rätt — fastslås, att lagstiftning och rättstillämpning icke ställt sig i högre grad beroende av doktrinära föreställningssätt. Och icke nog härmed. Redan en hastig undersökning utvisar en nästan fullständig frihet från tvivelaktiga uttryckssätt. Säkerligen hava vi härför till stor del att tacka den utomordentligt konkreta stil, som präglar våra äldre lagar ända fram till 1734 års lag, och de traditioner, som varit förbundna med dessa lagverk och som man i senare tiders revisionsarbete sökt upprätthålla, så långt det varit möjligt med hänsyn till nya krav och ändrade förhållanden. Även om vårt folklynne icke kan frånkännas vissa spekulativa drag, har en sund uppfattning städse i rättsliga mellanhavanden och avgöranden fordrat klara linjer, tydliga ord och rent besked. Vi återfinna sålunda visserligen i lagstilen begrepp, vilka icke kunna anses ställda alldeles utom debatt, såsom rättsförhållande (giftermålsbalken 16 kap. 6 § och lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal 56 §), viljeförklaring, rättsstridigt, god tro samt tro och heder (lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område), men vi möta aldrig en stor del av de termer, som nyttjas inom doktrinen och där ofta åstadkommit förvirring och strid. Såsom en påtaglig fördel måste betecknas, att lagstiftaren undgått sådana begrepp som rättshandlingsföreställning och andra liknande skrivbordsprodukter, även om det får medgivas, att i praktiska livet sällan skall yppas någon anledning att använda dylika uttryckssätt.
    Å andra sidan får man icke överdriva faran av termer med ett mera allmänt innehåll. De kunna skänka en välbehövlig förenkling och förkortning i framställningen, även i lagstil och praktisk lagfarenhet. Men såsom förutsättning måste uppställas, att det är uppenbart, vilken realitet som ligger bakom. Denna förutsättning är också i allmänhet uppfylld i fråga om de begrepp, som återfinnas i svensk lag. De reservationer, som kunna göras på vissa punkter, jäva icke riktigheten av ett sådant omdöme. Några allvarliga olägenheter vållas överhuvud icke av den något lösliga karaktären av ett sådant uttryck som rättsförhållande. Det står ändå tillräckligt klart, vad som därmed menas. Värre ställer det sig med anlitandet av rättsstridighetsbegreppet, som onekligen är ägnat att giva anledning till olika utläggningar. Och det får nog beklagas, att uttrycken god tro och dess motsats ond tro icke äga en fullkomligt fast innebörd. I allmänhet fordras för god tro, icke blott att den person, om vilken fråga är, varit okunnig om det relevanta förhållandet utan även att han icke bort äga vetskap därom. Med denna betydelse förekommer begreppet såväl i avtalslagen som i lagen den 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom och lagen den 18 april 1914 om kom-

 

TEORI OCH VERKLIGHET. 557mission, handelsagentur och handelsresande. Emellertid har uttrycket ond tro icke alltid betydelse av motsättning till god tro i denna mening. I 16 § nya växellagen den 13 maj 1932 och 21 § nya checklagen samma dag inrymmes under ond tro endast vetskap om det förhållande, som i delta sammanhang åsyftas, och med samma innebörd användes negationen av god tro flerstädes i sjölagen. Den här föreliggande skiljaktigheten, som är betingad av det internationella samarbetet på nämnda rättsområden, lämnar ett bevis för att fördelarna av rättslikhet ibland köpas till priset av vissa olägenheter för den interna lagstiftningen. Någon osäkerhet kan vidare uppstå, då man i en och samma författning finner såväl termen god tro som en särskild beskrivning på en liknande situation. »Har upplagshållare» — heter det i första stycket av 26 § lagen den 21 maj 1931 om upplagshus och upplagsbevis — »före utfärdandet av upplagsbevis eller upplagspantbevis insett eller med användande av vanlig uppmärksamhet kunnat inse, att uppgift i beviset — — — var oriktig, vare upplagshållaren — — — ej fri från ansvarighet, med mindre i beviset upptagits särskild anmärkning om uppgiftens oriktighet». Beskrivningen, som återkommer i andra stycket av samma paragraf och är en konsekvens av motsvarande regel om bortfraktares ansvarighet i 145 § sjölagen, överensstämmer nära med den allmänna tolkningen av godtrosbegreppet, och det är icke lätt att förstå, att lagstiftaren velat ställa något mindre stränga krav på upplagshållaren än på den, vars rättsställning tidigare och senare i lagen (24 och 30 §§) karakteriseras så, att han icke varit i god tro. Beträffande 33 § avtalslagen måste också medgivas, att det kan vara vanskligt att i det särskilda fallet fixera, huruvida det skulle strida mot tro och heder att åberopa den rättshandling, vars giltighet ifrågasättes. Härom vittnar i någon mån den tveksamhet, som även från domstolarnas sida gjort sig gällande vid tillämpningen av detta stadgande. Emellertid har man avsiktligt lämnat visst spelrum åt domaren, oeh det är mycket svårt att finna ordalag, som skänka tydligare ledning utan att ändra lagens mening.
    Såsom en god regel bör gälla, att ett nytt begrepp icke införes i svensk lag, med mindre det vunnit burskap i språket. Helst bör begreppet vara allmänt brukat, men för vissa fall torde ej behöva fordras mera än att det föreligger en stadgad uppfattning bland de rättsbildade. Det är naturligtvis ibland vanskligt att avgöra, om en term är språkligt mogen för införlivande med lagstilen. När lagberedningen i sitt förslag till lag om testamente upptog termen ändamålsbestämmelse, väcktes betänkligheter hos lagrådet, som gjorde gällande, att beteckningen icke vore tillfyllest för att klarlägga vad som åsyftats. Av lagrådet framhölls särskilt, att denna testamentsform i litteraturen icke blivit föremål för någon ingående behandling. Ehuru betänkligheterna i viss mån delades av departementschefen under lagärendets vidare behandling, blev förslaget i denna del framlagt i oförändrat skick och av riksdagen bifallet. Lösningen torde

 

558 HARRY GULDBERG.knappast komma att vålla svårigheter i praktiken. Termens innebörd är för juristerna fullkomligt klar och lärer efter hand bliva känd och uppenbar i allt vidare kretsar. På detta sätt kan själva lagen någon gång få en språkriktande betydelse.
    Råder full säkerhet om innebörden av ett vedertaget begrepp, betyder det däremot icke så mycket, om man med spetsfundighet kan ur begreppet utläsa något annat än som avsetts. En opposition på sådan grund är onyttig och stannar vid en strid om ord. I praktisk juridik är det tillräckligt att vinna klarhet om de fakta, som äga avgörande betydelse, och även inom rättsvetenskapen skulle problemen ibland kunna förenklas, om man strängare fasthölle vid realiteterna och betraktade teorier och termer mindre som självändamål än som ofullkomliga hjälpmedel. Till och med en fiktion skulle kunna försvaras, om den förenklar tillvaron genom att bespara arbete och möda och om man alltid håller fast vid att den icke besitter något självständigt värde.
    De här gjorda reflexionerna få icke tagas till intäkt för den meningen, att rättsvetenskapen icke skulle vara av betydelse för den praktiska juridiken. Det faller ingen in att förneka, att den gällande rätten är en produkt av ständig växelverkan mellan lagstiftning, doktrin och praxis. Men den egentliga jurisprudensen har mera att skänka än de rättsfilosofiska utläggningarna, och vad de senare angår, torde de värdefullaste insatserna icke få skrivas på systembyggnadernas och begreppsbestämningarnas konto utan på avslöjanden av spirande eller dolda krafter inom skilda områden av samhällslivet.
    Lika litet som man bör upphöra att söka efter den yttersta grunden till den materiella verkligheten av den anledningen, att resultatet måhända aldrig kommer att nås, lika litet är det påkallat att uppgiva strävandena efter klarhet om den yttersta grunden till rättsordningen. Under sökandet göras då och då landvinningar av största värde icke blott för fortsatta vetenskapliga undersökningar utan även för det praktiska livet. Eftersom det LEVERTIN-citat, med vilket doktor Ross inleder sin uppsats, kan tänkas verka nedslående på forskningsivern, må det vara tillåtet att som motvikt åberopa några mindre skeptiska skaldeord av VERNER VON HEIDENSTAM:

Gå skyarnas stig mot andra jordar,
mot ljusets källa bred din famn,
du människolängtan, du andehamn,
och prisa verket, som strid fullbordar!