Magistratsbestyrens ombesörjande i stad utan magistrat. I samband med genomförandet vid årets riksdag av lagstiftningen om stads och landsbygds förenande i judiciellt hänseende har införts en ny ordning för magistratsbestyrens ombesörjande i städer utan magistrat. Som bekant fullgöres flertalet av nämnda bestyr, vilka i stort sett kunna uppdelas i två huvudgrupper, de kommunala och de statliga bestyren, i dessa, d. s. k. fögderistäderna, av en stadsstyrelse, bestående antingen av ordförande och två bisittare eller av kommunalborgmästare och två kommunalrådmän. Den förra typen förekommer i de fögderistäder, som erhållit stadsrättigheter före år 1921, tillhopa 19 stycken, den senare i övriga städer, 7 till antalet. Stadsstyrelsen i de äldre fögderistäderna utses för viss tid. I somliga städer väljes styrelsen i dess helhet av stadsfullmäktige, och av de valda ledamöterna förordnar länsstyrelsen en att vara ordförande. I andra städer välja stadsfullmäktige blott bisittarna, medan länsstyrelsen fritt utser ordförande. Kommunalborgmästare tillsättes av K. M:t enligt huvudsakligen samma regler, som gälla i fråga om utseende av borgmästare i magistratsstad. Kommunalrådmän väljas av stadsfullmäktige för viss tid.
    Strävandena att i större utsträckning än vad hittills varit möjligt avskaffa de mindre städernas egen jurisdiktion hava aktualiserat de sedan lång tid tillbaka resta kraven å en reform av städernas förvaltning. De uppgifter, som enligt lagen om kommunalstyrelse i stad tillkomma magistrat, måste nämligen vid indragningen av magistraterna ombesörjas av annan. Och vid den härav påkallade omlägg-

 

ningen av förvaltningen har det naturligen varit ett önskemål att såvitt möjligt tillmötesgå dessa reformkrav. I främsta rummet har såsom en brist hos stadsförvaltningen anmärkts den splittring av styrelsefunktionerna, som mångenstädes är för handen. Magistraten eller stadsstyrelsen, som i lagstiftningen tillerkänts en ledande ställning, har av olika skäl alltmera trängts tillbaka i betydelse, och något ledande centralorgan har icke i dess ställe kommit till stånd. På åtskilliga håll har emellertid behovet av koncentration i förvaltningen tillgodosetts genom att drätselkammaren i större eller mindre utsträckning erhållit vidgad befogenhet. Den utveckling, som sålunda ägt rum, har nu lagfästs. Drätselkammaren skall nämligen enligt den lag angående ändring i vissa delar av lagen om kommunalstyrelse i stad, som den 17 juni 1932 (SFS nr 266) utfärdats, i stad utan magistrat i huvudsak övertaga magistratens och stadsstyrelsens i lagen omförmälda styrelseuppgifter och jämväl i övrigt erhålla en ledande ställning i förvaltningen. Särskilt må framhållas, att drätselkammaren skall erhålla tillfälle att yttra sig över alla ärenden, som företagas till avgörande av stadsfullmäktige och vilka beretts annorledes än av kammaren. Härigenom vinnes möjlighet till överblick över hela förvaltningsområdet, utan vilken en ändamålsenlig styrelse icke gärna är möjlig. En av de uppgifter, som för närvarande tillkomma magistraten och stadsstyrelsen, har icke övertagits av drätselkammaren, nämligen den s. k. legalitetskontrollen eller magistratens och stadsstyrelsens skyldighet att tillse, att av stadsfullmäktige fattade beslut äro lagliga, och att vägra handräckning till verkställighet av lagstridiga beslut. I samma avseenden som hittills skall drätselkammaren vara ett stadsfullmäktige underordnat organ, och kammaren har följaktligen icke kunnat erhålla befogenhet att pröva lagligheten av fullmäktiges beslut. Legalitetskontrollen har emellertid alltmera sällan utövats, och någon olägenhet av dess borttagande har icke ansetts behöva befaras, då åtgärder vidtagits för en betryggande beredning av ärendena. Motsvarande kontroll förekommer icke i landskommuner eller landsting, och rättelse i lagstridiga beslut kan för övrigt vinnas genom besvär över besluten.
    Någon förändring i drätselkammarens sammansättning skall icke ske. Det nuvarande stadgandet om drätselkammare i kommunalstyrelselagen, att ledamöterna i drätselkammaren utses av stadsfullmäktige bland kommunens röstberättigade medlemmar, bibehålles oförändrat. Emellertid skall i stad utan magistrat jämte drätselkammaren finnas en kommunalborgmästare. Han må icke vara ledamot av kammaren men skall vara skyldig att närvara vid dess sammanträden samt äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få sin särskilda mening antecknad till protokollet. Kommunalborgmästare skall — enligt en särskild lag om kommunalborgmästare (SFS nr 268) — vara jurist, dock må till kommunalborgmästare utses jämväl den som av K. M:t på grund av annan utbildning eller ådagalagd duglighet i kommunala värv eller eljest i allmän befattning funnits skickad att innehava den tjänst, varom är

 

fråga. Kommunalborgmästare väljes av stadsfullmäktige, varefter förordnande för den valde utfärdas av länsstyrelsen. I olikhet med vad om de nuvarande kommunalborgmästarna gäller är i den nya lagstiftningen stadgad möjlighet för stad att få kommunalborgmästare entledigad, även om han ej på grund av olycksfall eller sjukdom är oförmögen till tjänstgöring. Starka garantier mot obehörigt avskedande äro emellertid uppställda. Förslag om avskedande skall sålunda hava väckts av drätselkammaren och antagits av stadsfullmäktige med en kvalificerad majoritet av 3/4 av de i omröstningen deltagandes röster, och därjämte skall länsstyrelsen, som det tillkommer att bevilja kommunalborgmästare avsked, hava funnit skäl föreligga för bifall till framställningen om entledigande. Ytterligare förutsättes, att kommunalborgmästaren vid avskedande i förtid av staden skall erhålla pension. I reglemente för kommunalborgmästaren, vilket utfärdas av K. M:t på förslag av stadsfullmäktige, skola bestämmelser meddelas om kommunalborgmästarens tillsättande, samtliga åligganden, avlöning, entledigande, pension och tjänsteförhållanden i övrigt. Kommunalborgmästarens huvudsakliga verksamhet är avsedd att anknytas till drätselkammaren, och hans främsta uppgift där torde bliva att sörja för ärendenas beredning.
    Till de kommunala bestyr, som nu åligga magistrat och stadsstyrelse, kan ock hänföras deras befattning med valförrättningar i städerna. Denna befattning skall övertagas av en valnämnd, som skall bestå av kommunalborgmästaren såsom ordförande samt två ledamöter jämte suppleanter. Bestämmelser härom äro införda i lagar om ändring i riksdagsvallagen och kommunala vallagen (SFS nr 271 och 272).
    Såsom förut nämnts hava magistrat och stadsstyrelse icke allenast kommunala bestyr att fullgöra utan därjämte en mängd statsadministrativa göromål. Rörande ombesörjandet av vissa av de åligganden, som sålunda tillkomma magistrat — i några fall magistrat underordnade organ — har slutligt avgörande ännu icke träffats. Detta gäller sådana bestyr, som hänföra sig till debiteringen, uppbörden och redovisningen av kronoutskylder, indrivningen och redovisningen av böter samt mantalsskrivningen. Bestämmelser rörande flertalet av dessa bestyr, vilka i fögderistäderna fullgöras på samma sätt som å landet, äro meddelade i författningar, beslutade av K. M:t ensam. I propositionen i ämnet (nr 207 s. 43) har föredragande departementschefen emellertid angivit riktlinjerna för dessa bestyrs ombesörjande. I huvudsak gå de ut på, att om här ifrågavarande städer vid indragning av magistraterna önska, att staten övertager bestyren, någon erinran däremot principiellt icke är att framställa från statens sida men att städerna självfallet icke kunna fordra, att särskilda anordningar skola vidtagas för bestyrens ombesörjande i staden, utan de vanliga statsorganen skola därför tagas i anspråk. Vill stad bibehålla göromålen, skall hinder häremot i princip ej heller möta från statens sida, dock att staten själv bör övertaga kronouppbörden,

 

37 — Svensk Juristtidning 1932.

 

emedan magistraten nu åvilande ansvar för uppbörden icke bör åläggas annan.
    Magistrat tillkommande uppgifter enligt fastighetsbildningslagen, vilka i fögderistäderna för närvarande ombesörjas av länsstyrelserna, skola enligt en lag om ändring i fastighetsbildningslagen (SFS nr 265) fullgöras antingen av länsstyrelsen eller av den K. M:t därtill förordnar. Lagändringen har närmast tillkommit för att undanröja befarade olägenheter för förutvarande magistratsstäder av att göromålen obligatoriskt förlades till länsstyrelserna, men det nya stadgandet äger tillämpning jämväl å nuvarande fögderi städer.
    Flertalet övriga magistratsgöromål av statlig karaktär, vilka i fögderistäderna tillkomma stadsstyrelserna och där enligt föreskrift i stadsstyrelsereglementena med vissa undantag handhavas av stadsstyrelsens ordförande ensam, skall framdeles i stad utan magistrat fullgöras av kommunalborgmästaren. Enligt en särskild lag om överflyttande å kommunalborgmästare av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr (SFS nr 269) skall nämligen i stad, där magistrat eller stadsstyrelse ej finnes, vad i lag eller författning är stadgat med avseende å magistrat, ledamot av magistrat, stadsstyrelse eller ordförande i stadsstyrelse äga tillämpning med avseende å kommunalborgmästare, såvitt ej annat blivit särskilt stadgat. De göromål, som här avses, äro av mycket skiftande beskaffenhet och röra exempelvis allmän säkerhet och ordning, djurskydd och jaktvård, allmän samfärdsel, näringsväsen och offentligt notariat, byggnadsväsen, hälsovård samt sprithantering och utskänkningsväsen. — Liksom de nuvarande kommunalborgmästarna och ordförandena i stadstyrelserna skall kommunalborgmästaren vidare vara polischef i staden. I olikhet med polischef i magistratsstad skall emellertid kommunalborgmästare i denna sin egenskap icke sortera direkt under länsstyrelsen utan under landsfogden, som enligt den för honom gällande instruktionen har ansvar för och ledning av polisväsendet å landsbygden samt i stad, där magistrat ej finnes. — Såsom polischef är kommunalborgmästaren självskriven ledamot av hälsovårdsnämnden, och meningen är att han även skall vara ledamot av byggnadsnämnden.
    I samband med lagen om överflyttande å kommunalborgmästare av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr har antagits en lag om behörighet för kommunalborgmästare att utfärda fattigdomsintyg, som omförmäles i 30 kap. 22 § rättegångsbalken (SFS nr 270). Enligt övergångsbestämmelse till denna lag skall i stad, där stadsstyrelse finnes, vad i lagen föreskrives äga tillämpning å stadsstyrelsens ordförande.
    Den nya lagstiftningen träder i kraft d. 1 jan. 1933. För de nuvarande fögderistäderna träder dock lagstiftningen i huvudsak ej i kraft förrän d. 1 jan. 1938, såframt icke stadsfullmäktige besluta, att staden dessförinnan skall övergå till den nya ordningen.

Olof Alsén.