Processreformen. Chefen för justitiedepartementet statsrådet Schlyter anförde i statsråd d. 30 sept. 1932, efter att hava erinrat om att K. M:t d. 18 juni 1931 tillkallat sakkunniga för utarbetande av förslag till lagbestämmelser ang. rättegångsväsendet och vad därmed sammanhänger ävensom en nämnd om åtta personer att tillhandagå de sakkunniga med råd i förekommande frågor (se SvJT 1931 s. 585), följande.
»Av de tre sakkunniga, vilka ursprungligen tänkts skola omhänderhava ifrågavarande betydelsefulla lagstiftningsuppgift, hava hittills blott två tillkallats. Samtidigt med att ytterligare en sakkunnig förordnas, torde lämpligen en fastare organisation av lagstiftningsarbetet böra genomföras. Jag föreslår därför, att detta arbete överlämnas åt en beredning, förslagsvis benämnd processlagberedningen och bestående av en ordförande, två ledamöter och en sekreterare, vilka tillsättas av K. M:t. Till ordförande i beredningen, å vilken måste ställas stora anspråk, vill jag föreslå förutvarande statsrådet Gärde. Såsom övriga ledamöter och sekreterare böra de för närvarande i lagstiftningsarbetet deltagande insättas. Beredningen skulle huvudsakligen hava till uppgift att, på grundvalen av den redan förebragta, i väsentliga delar till trycket befordrade, ingående utredningen av hithörande spörsmål, så skyndsamt omständigheterna det medgiva utarbeta förslag till lagbestämmelser i ämnet. Vid sidan av denna beredning skulle alltjämt förut omnämnda, särskilt tillkallade nämnd om åtta personer, på sätt tidigare avsetts, tillhandagå med råd i förekommande frågor på processlagstiftningens område.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet d. 6 febr. 1931 framhöll min företrädare, att under det att arbetet med den allmänna rättegångsreformen påginge, borde till övervägande och avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer, som vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tillika kunde utan olägenhet inpassas i den nu bestående ordningen. Härvid erinrades om att bland de förslag, vilka borde upptagas till slutlig behandling före den nya lagstiftningens antagande, stode i förgrunden spörsmålen om vissa städers läggande under landsrätt, reglering av domsagor, reform av inskrivningsväsendet, fördelning av nämndemännens tjänstgöring vid häradsrätterna och ordningen för målens handläggning vid tingen, reform av åklagarväsendet samt uppdelning av hovrätterna.
Av de sålunda antydda reformfrågorna hava följande genom beslut av innevarande års riksdag erhållit sin lösning, nämligen frågorna om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende (k. prop. nr 206), om en reform av inskrivningsväsendet (k. prop. nr 108) samt om häradsnämnds tjänstgöring (k. prop. nr 193), och har frågan om ordningen för målens handläggning vid tingen varit föremål för en särskild, numera i huvudsak slutförd utredning inom departementet.
Vad angår de i 1931 års proposition omnämnda frågor som härefter återstå, är enligt min mei ing den om åklagarväsendets reformering värd särskilt beaktande. En reform på detta område bör i första hand avse att höja de nuvarande åklagarnas kompetens och att befria dem från göromål, som äro
främmande för åklagaruppgifterna, så att vid processreformens genomförande de då befintliga åklagarna kunde ingå som ett led i den blivande organisationen. Då yttranden numera inkommit över det år 1930 framlagda förberedande förslaget till omorganisation av landsfiskalsbefattningarna m. m., synes tiden vara inne att göra detta till föremål för ytterligare utredning. Den reform av bl. a. kriminalpolisväsendet som antagits av årets riksdag (k. prop. nr 178) är jämväl ägnad att främja den fortsatta utredningen angående åklagarväsendet på landsbygden.
Såsom förberedelse till rättegångsreformen torde vidare, på sätt i 1931 års proposition närmare utvecklats, en uppdelning av rikets hovrätter böra äga rum. På grund av det statsfinansiella läget synes denna tills vidare böra begränsas till vad som redan under nuvarande rättegångsordning får anses vara påkallat av ett mera trängande behov. Med hänsyn härtill lärer för närvarande utredningen allenast böra avse en uppdelning av Svea hovrätt på sådant sätt, att en hovrätt kommer att förläggas till Norrland.
Frågan om reglering av domsagorna synes såsom hittills böra upptagas för varje särskild domsaga, när häradshövdingämbetet är vakant eller eljest särskild anledning därtill gives, exempelvis på grund av uppkommen fråga om stads förenande i judiciellt avseende med angränsande landsbygd.
Utöver nu nämnda, i 1931 års proposition förordade partiella reformer på rättegångsväsendets område, hava ytterligare några hithörande reformfrågor nått aktualitet.
Sålunda hava i statsverkspropositionen till årets riksdag under andra huvudtiteln (s. 4—7) berörts vissa frågor om ändringar i bestämmelserna rörande fullföljd av talan till högsta domstolen. Detta spörsmål hör uppenbart till dem, vilkas lösning är av brådskande karaktär och icke kan anstå i avbidan på rättegångsreformen.
Vidare har riksdagen i skrivelse d. 8 mars 1932 (nr 74) anhållit, att K. M:t ville låta utreda, huruvida utan avbidan på en allmän rättegångsreform en reglering i lag av vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen låter sig genomföras, samt för riksdagen snarast framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda. Med den väsentliga begränsning första lagutskottet i sitt av riksdagen åberopade utlåtande givit reformkraven på detta område, torde det huvudsakliga av de invändningar, som tidigare framställts mot en partiell reform, hava bortfallit. Jag anser mig också, i likhet med justitieombudsmannen i hans uttalande i ämbetsberättelsen till årets riksdag och med första lagutskottet, kunna vitsorda det trängande behovet av reglerande lagbestämmelser särskilt i fråga om instituten anhållande och husrannsakan. Den av riksdagen begärda utredningen synes mig därför skyndsamt böra igångsättas.
I skrivelse d. 8 mars 1932 (nr 68) har riksdagen tillika anhållit, att K. M:t ville föranstalta om undersökning, dels huruvida och i vad mån en överflyttning å de allmänna domstolarna av mål som höra till krigsdomstolarnas upptagande må kunna redan under nuvarande rättegångsordning ske, dels ock rörande sådan revision av strafflagen för krigsmakten, som må kunna genomföras utan avvaktan på en allmän revision av den allmänna strafflagen. Till den senare delen av riksdagsskrivelsen vill jag återkomma vid ett annat tillfälle. Beträffande åter frågan om den militära rättsskipningens överflyttande å de allmänna domstolarna erinrar jag därom, att enligt K. M:ts bemyndigande
d. 10 juni 1932 min företrädare tillkallat mig jämte två andra personer att såsom sakkunniga verkställa utredning i detta ämne.1 Denna utredning bör fullföljas inom departementet.
En av de mest vägande anmärkningarna som riktats mot rättsskipningen å landet är, att denna i alltför hög grad är överlämnad åt unga vikarier med jämförelsevis ringa domarerfarenhet. Sålunda har en av hovrätterna i ett utlåtande till första lagutskottet i en vid årets riksdag motionsvis väckt fråga, avseende domarutbildningen, framfört tanken att redan nu begränsa den i den allmänna juristutbildningen ingående tingssittningen till de s. k. tremanstingsmålen samt förbehålla vikariat å de allmänna tingssammanträdena åt aspiranter, som vilja ägna sig åt domarkallet och som, efter erforderlig tjänstgöring i hovrätt, befunnits härtill skickade. Även vid behandlingen av frågan om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende har den ofta påtalade olägenheten av det nuvarande vikariatssystemet vid häradsrätterna framhållits. Behovet av en reform på ifrågavarande område torde vara obestritt, och jag är av den mening, att reformen i princip kan beslutas, även om dess genomförande förutsätter en viss övergångstid, varunder den gamla ordningen successivt avvecklas. Frågan har redan under min företrädares ämbetstid upptagits till behandling inom departementet, och den sålunda igångsatta utredningen bör så snart ske kan föras till slut.
Genom 1919 års lag om fri rättegång har åsyftats, att de mindre bemedlade skulle i förhållande till ekonomiskt bättre ställda erhålla den likställighet inför lagen, vars åvägabringande är ett verkligt samhällsintresse. Att detta syfte endast ofullständigt nåtts, torde vara allmänt erkänt. Lagen avser allenast att bereda den mindre bemedlade erforderligt stöd vid utförande av talan i rättegång. Vid lagens antagande förutsattes, att i de fall, då rättegång icke kan eller bör komma i fråga, de mindre bemedlade tillförsäkrades erforderligt juridiskt biträde genom offentliga rättshjälpsanstalter, till vilkas verksamhet understöd utginge av statsmedel. Såsom framhållits uti motioner vid årets riksdag (I kamm. nr 38, II kamm. nr 100) har denna förutsättning i stort sett brustit, i det att i hela landet för närvarande finnas allenast sex dylika anstalter, därav en enda länsanstalt. Enligt min mening bör därför frågan om rättshjälpsinstitutionens utveckling göras till föremål för en allsidig undersökning. Vid denna bör jämväl beaktas möjligheten att på denna väg nedbringa de kostnader, som enligt lagen om fri rättegång nu ersättas av allmänna medel.
Vid olika tillfällen och senast innevarande år har riksdagen funnit anledning fästa uppmärksamheten på angelägenheten av förbättrade brandskyddsanordningar i fråga om domsagornas arkiv och kanslier. De åtgärder som härutinnan böra vidtagas måste uppenbarligen ses mot bakgrunden av de förhållanden i fråga om domsagoindelning och förläggningsorter, som kunna antagas bliva rådande efter processreformens genomförande. Det kan nämligen icke vara lämpligt att mera betydande kostnader nedläggas å anläggningar av mera tillfällig natur. Utredning i nu angivna hänseende torde böra igångsättas.
Såsom från olika håll betonats, är det av vikt att de personer, som äro sysselsatta med den allmänna processreformens utarbetande, icke i sitt arbete störas och fördröjas genom att deltaga i utredningar angående partiella refor-
mer på rättegångsväsendets område. Å andra sidan måste uppenbarligen tillses, att dessa reformer vinna sin lösning på sådant sätt, att denna ej kommer i strid med de linjer, som följas vid arbetet på den allmänna reformen. Det torde därför vara lämpligt, att de olika frågorna vinna sin utredning icke genom fristående, av varandra oberoende kommittéer, utan genom sakkunnigberedningar inom departementet under omedelbar ledning av departementschefen, som därvid tillser, att erforderlig kontakt upprätthålles med arbetet å den allmänna processreformen och de personer som anlitas för nämnda uppdrag. Härutöver böra emellertid allt efter frågornas olika beskaffenhet särskilda sakkunniga kunna tillkallas.»
På grund av vad sålunda anförts hemställde departementschefen, att K. M:t måtte förordna f. d. justitierådet Natanael Gärde, prof. Thore Engströmer, ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet nuv. revisionssekreteraren Per Santesson och assessorn i Svea hovrätt Tore Strandberg att fr. o. m. d. 1 okt 1932 vara, Gärde ordförande i processlagberedningen, Engströmer och Santesson ledamöter i samma beredning samt Strandberg sekreterare i beredningen. Departementschefen hemställde ock om bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga att inom departementet deltaga i utredningar angående partiella reformer på rättegångsväsendets område, därvid antalet av dessa sakkunniga borde sålunda begränsas, att, förutom de personer som enligt tidigare bemyndiganden redan av departementschefen tillkallats, högst fem samtidigt medverkade i utredningsarbetet. K. M:t lämnade sitt bifall till justitieministerns hemställan.
Med stöd av det givna bemyndigandet har departementschefen d. 10 okt. 1932 tillkallat som sakkunniga: i frågan om åklagarväsendets reformering hovrättsassessorn Joel Laurin; i frågan om de straffprocessuella tvångsmedlen prof. Åke Hassler, varjämte ledamoten för lagärenden i departementet hovrättsrådet Gunnar Dahlman medverkar vid denna utredning; i frågan om en reform av vikariatssystemet vid häradsrätterna borgmästaren Georg Bissmark samt häradshövdingarna Carl Arhusiander och Björn Zetterstrand; i frågorna om inrättandet av en norrländsk hovrätt, om utveckling av rättshjälpsinstitutionen samt om förbättrade brandskyddsanordningar vid domsagornas arkiv och kanslier kommerserådet Siegfried Matz. Frågan om fullföljd av talan till högsta domstolen, närmast såvitt angår mål vari part ådömts böter, har överlämnats till extra ledamoten för lagärenden i departementet hovrättsrådet Gustaf Eriksson. I frågan om den militära rättsskipningens överflyttande å de allmänna domstolarna biträda inom departementet krigsdomaren rådman Gustaf Bång och hovrättsassessorn C. G. Hellquist. Hovrättsassessorn Åke Braunstein har medverkat vid utredningen av frågan om ordningen för målens handläggning vid tingen, och hovrättsassessorn Ernst Leche biträder vid utredningen av vissa organisationsfrågor beträffande hovrätterna.