Föreningen Sveriges häradshövdingar hade sitt ordinarie årsmöte i Stockholm d. 8 okt. 1932 under ordförandeskap av f. d. häradshövdingen Axel Olivecrona.
    Av den vid mötet föredragna styrelseberättelsen framgick, att efter senast hållna årsmöte av styrelsen bl. a. avlåtits underdåniga skrivelser till K. M:t ang. avstyckat områdes ansvar för inteckning, som sökts i stamfastigheten efter avstyckningens fastställande men innan lagfart sökts å det avstyckade området (se SvJT 1932 s. 72), samt med hemställan om förklarande bestämmelse. huruvida 21: 2 i domsagostadgan skulle gälla hela dagsbotssystemet eller ej (jfr SvJT 1932 s. 395 o. 407), ävensom underdånigt yttrande i anledning av remiss rörande utkast till lag om antalet nämndemän i vissa tingslag.
    Vid mötet förekom överläggning i följande ämnen: 1. Om de nya fastighetsböckernas uppläggande och förande, i vilket ämne inledningsföredrag hölls av hovrättsassessorn E. Anderberg. 2. Huru bör granskningsnämndens krav på nedsättning av domsagoanslaget med 75,000 kr. genomföras? Kunna samtidigt åtgärder vidtagas för ett successivt inrättande av sekreteraretjänster i domsagorna enligt processreformens grundlinjer? (Se ovan s. 571.) 3. Om relaxation av inteckning, som på grund av samma skuldebrev fastställts av olika domstolar.
    Vid företaget val av styrelse för tre år valdes härtill hrr B. Zetterstrand, N. Edling, I. Kramer, C. Arhusiander, Sv. Bellinder och J. Linders. Till deras suppleanter valdes hrr G. Åberg, G. Lindquist, R. Grönhagen, J. Samuelsson, N. Munck af Rosenschöld och G. Lindstedt. Vid sammanträde med styrelsen samma dag utsågs till styrelsens ordförande hr Arhusiander och till vice ordförande hr Linders samt till kassaförvaltare hr Bellinder.
    Vid den middag å Hotel Anglais varmed årsmötet avslutades berörde justitieministern, statsrådet Schlyter, i ett tal frågan om de olika domarkårernas rekrytering. Vad anginge den svenska häradshövdinngkåren, måste dess rekry-

 

tering enligt talarens mening i stort sett betecknas som synnerligen tillfredsställande. Alldeles särskilt vore det värt att taga vara på, att häradshövdingämbetena som regel betraktades såsom sluttjänster och att deras innehavare vunnit sin utbildning genom arbete i alla tre instanserna. En vinst av reformsträvandena sedan ett par 10-tal år tillbaka vore, att man numera allmänt övergivit den gamla hovrättsuppfattningen, att den som icke kunde accepteras i hovrätten dock vore god nog för häradsrätterna. Numera sände hovrätterna ut på vikariat i domsagorna eller såsom biträdande domare allenast dem som godkänts för befordran inom vederbörande hovrätt. — Beträffande stadsdomstolarna gjorde förlidet års riksdag vid behandlingen av frågan om processreformen ett uttalande till förmån för ökat statligt inflytande på stadsdomarnas tillsättande. Enligt talarens mening borde man i detta avseende främst inrikta sig på att tillse, att på stadsdomarbanan från början ej insläpptes andra aspiranter än sådana, vilka innehade den kompetens som kräves av aspiranterna på de rent statliga domarsysslorna. För detta ändamål erfordrades samverkan mellan hovrätterna och stadsdomstolarna. Rådhusrätterna borde icke till förordnanden såsom ledamöter släppa fram andra än dem som godkänts vid prövning i hovrätt. Ett gott föredöme hade lämnats från Hälsingborg, vars magistrat föreslagit att som villkor för förordnande att uppehålla en e. o. assessorstjänst vid rådhusrätten skulle uppställas, att vederbörande fyllde samma krav som gälla vid förordnande som biträdande domare i domsaga (se nedan s. 596). En utveckling efter denna linje skulle snart nog från befordran vid rådhusrätterna utmönstra dem som icke fyllde måttet. Önskvärt vore att rådhusrätterna allmänt, såsom förhållandet redan är i Skåne, vid behov av tillfälliga vikarier vände sig till hovrätten med begäran om den erforderliga arbetshjälpen, något som dock givetvis är lättare att genomföra i en mindre hovrätt än i en större. Ledamotsförordnanden i större rådhusrätt efter första fiskalsförordnandet räknas redan nu som full merit vid bestämmande av tur till justitierevisionen. — För hovrätternas rekrytering hade den sedan en del år inledda växelvisa tjänstgöringen i hovrätt och häradsrätt lett till ett mycket gott resultat. Åtminstone i den hovrätt, som tal. bäst kände till, släpptes numera icke fram som adjungerade ledamöter andra än sådana, som efter sin första fiskalstjänstgöring haft sammanlagt minst ett par års förordnanden i häradsrätt såsom biträdande domare eller vikarie för häradshövding. Den ökade mognad för de blivande hovrättsledamöterna, som härigenom vunnes, kunde icke skattas för högt. Men underrättstjänstgöringen borde ej vara avslutad härmed. Varje hovrättsassessor borde någon gång efter assessorsutnämningen mottaga förordnande att på längre eller kortare tid förvalta häradshövdingämbete för att sålunda vidmakthålla kontakten med det livligare pulserande och mångsidigare rättslivet i första instans och för att lära sig sådana nya lagar som mera sällan komma till användning i hovrätt (jfr nedan s. 596). För befordran till hovrättsråd borde härutöver som regel krävas tjänstgöring i justitierevisionen. Hovrättsrådstjänsten borde bliva den högre och bättre avlönade tjänsten, till vilken man vunne befordran från ordinarie revisionssekreterarbefattning, likaväl som man nu befordras från revisionssekreterare till häradshövding. — Vad slutligen anginge högsta domstolens rekrytering hade det under den period av intensivt lagstiftningsarbete, vari vi nu befinna oss, framstått som angeläget att inom högsta domstolen samla de mest sakkun-

 

niga representanterna för olika lagstiftningsom råden. Av vikt vore emellertid även, att den praktiska erfarenheten från rättsskipningen i lägre instanser bleve i erforderlig utsträckning företrädd inom domstolen. Detta önskemål bleve lättare att realisera, om det bleve regel att i lagstiftningsarbete deltagande jurister icke dröjde alltför länge att söka sig ut i domarverksamhet. I hög grad önskvärt vore även, att högsta domstolen inom sin krets städse hade att tillgå någon representant för advokaterfarenheten.