När upphör en trafikförsäkring? Då ej blott inom försäkringsvärlden utan även inom juristernas led skilda meningar synas råda om innebörden av gällande bestämmelser angående tidpunkten och förutsättningarna för ett trafikförsäkringsavtals upphörande, torde ett bidrag till belysande av hithörande i praktiskt hänseende betydelsefulla spörsmål kunna påräkna intresse.
    Om vid ett flerårigt försäkringsavtal i allmänhet premien för en senare period ej erlägges i behörig tid, upphör enligt sedvanlig bestämmelse i försäkringsvillkoren försäkringsgivarens ansvarighet omedelbart. Enligt 14 § försäkringsavtalslagen må till följd av försummad premiebetalning ansvarigheten icke upphöra, förrän en vecka förflutit från det försäkringsgivaren givit försäkringstagaren meddelande med erinran om premiens förfallodag, men sådant meddelande lämnas enligt stadgad praxis alltid i god tid före förfallodagen.
    Underlåten premiebetalning medför emellertid ingalunda utan vidare försäkringsavtalets upphörande. Avtalet består alltjämt, vilket visar sig däri, att försäkringsgivaren fortfarande är berättigad att påfordra premiens gäldande. Enligt 13 § försäkringsavtalslagen äger försäkringsgivaren visserligen rätt att vid försummad premiebetalning uppsäga avtalet, men om försäkringsgivaren ej begagnar sig av denna rätt, medför försäkringstagarens försummelse endast, att försäkringsgivarens ansvarighet på grund av avtalet vilar, intill dess försäkringstagaren fullgjort sin betalningsskyldighet.
    Då det icke ansetts tillbörligt, att en försäkringsgivare, som icke står något ansvar, skulle kunna få vänta hur lång tid som helst med att utkräva premie för den tid, försäkringstagaren icke varit skyddad, har i 15 § försäkringsavtalslagen införts en bestämmelse därom, att försäkringsgivaren vid äventyr av talans förlust är skyldig utkräva premien inom tre månader från förfallodagen. Denna föreskrift, som är tvingande, innebär en av försäkringsavtalslagen införd nyhet i förhållande till förut gällande rätt. Inom sagda tid har försäkringsgivaren sålunda att besluta, huruvida han vill uppsäga försäkringsavtalet eller utkräva premien och därmed fasthålla

 

vid avtalet. Då ansvarigheten vilar så länge premien är ogulden, löper försäkringsgivaren vid de frivilliga försäkringarna i allmänhet icke någon risk genom att hålla på avtalet och utkräva premien.
    Annorlunda ställer sig förhållandet vid trafikförsäkringen. Enligt avtalet är försäkringsgivaren vid underlåten premiebetalning visserligen befriad från ansvarighet gentemot försäkringstagaren, vilket med andra ord vill säga, att försäkringsgivaren får regressrätt mot honom för utbetalt skadestånd, men gent emot den, som kan komma att skadas genom fordonet, kan försäkringsgivarens ansvarighet icke upphöra så länge avtalet består. Men icke ens då upphör ansvaret. "Har avtal om trafikförsäkring å fordon, registrerat här i riket", heter det i 18 § trafikförsäkringslagen, "efter uppsägning eller eljest upphört, är försäkringsgivaren ändå gent emot den, som lidit skada, ansvarig för skadestånd på grund av händelse, som inträffat innan trettio dagar förflutit från det anmälan om dagen, då avtalet upphörde, inkommit till den myndighet, hos vilken fordonet är registrerat". I de sakkunnigas motiv till denna paragraf framhålles, att försäkrings- eller uppsägningstidens utgång icke kan få föranleda, att det skydd, som genom försäkringen beretts allmänheten, omedelbart upphör. Då det icke läte sig göra att anordna en fullt effektiv kontroll över att försäkringen behörigen förnyades eller att uppsagda försäkringar omedelbart ersattes med andra, hade i stället i fråga om här i riket registrerade fordon den utvägen valts, att försäkringsgivarens ansvarighet förklarats skola fortbestå, intill dess till vederbörande myndighet ingått underrättelse om dagen, då försäkringsavtalet upphörde, och därefter trettio dagar förflutit. De sakkunniga hade tänkt sig, att länsstyrelsen, då anmälan ingått att viss försäkring upphört, komme att föranstalta om undersökning och eventuellt åtal. Trettio dagar hade ansetts utgöra en tillräckligt lång tid förutredning, huruvida försäkringsplikten upphört eller ny försäkring blivit tagen.
    Här föreligger sålunda det egenartade förhållande, att försäkringsgivarens ansvarighet består änskönt försäkringsavtalet upphört. Ett i viss mån likartat förhållande kan också inträffa vid brandförsäkring i fråga om försäkringsgivares ansvarighet gent emot inteckningshavare.
    Åt förenämnda paragraf i trafikförsäkringslagen har understund omgivits en tolkning, som enligt min mening icke torde kunna vara riktig. Det lärer sålunda förekomma, att vid underlåten premiebetalning anmälan om försäkringens upphörande avsändes till länsstyrelsen utan att försäkringsavtalet hos försäkringstagaren uppsagts. De av mig vid återgivandet av 18 §:ns lydelse kursiverade orden jämförda med vad ovan anförts om försäkringsavtalslagens distinktioner mellan avtalets upphörande och ansvarighetens upphörande synas dock giva vid handen, att första förutsättningen för att en försäkringsgivare vid ett flerårigt trafikförsäkringsavtal skall kunna bliva fri från sin ansvarighet gent emot tredje man vid försäkringstagarens underlåtenhet att behörigen gälda förnyelsepremie är, att

 

försäkringsavtalet av försäkringsgivaren uppsagts. Härav följer då också, att avanmälan till registreringsmyndigheten icke med någon som helst verkan kan ske, förrän avtalet uppsagts. En tidigare anmälan t. ex. om att premie icke erlagts torde registreringsmyndigheten icke hava anledning att beakta.
    Den här hävdade uppfattningen har jämväl kommit till uttryck i ett av Göta Hovrätt den 30 juli 1931 meddelade utslag på besvär av, bland andra, försäkringsbolaget Göta.
    Av vad ovan anförts lärer också följa att en försäkringstagare med flerårigt försäkringsavtal icke kan fällas till ansvar enligt 24 § trafikförsäkringslagen, förrän avtalet uppsagts. Paragrafen stadgar visserligen ansvar, om fordonet brukas utan att trafikförsäkring "tagits och vidmakthållits", men så länge försäkringsavtalet består, torde försäkringstagaren icke kunna straffas för att han icke vidtagit åtgärder för dess vidmakthållande. Avtalet består ju hans åtgöranden förutan. I enlighet med förberörda bestämmelse i försäkringsvillkoren medför visserligen den försummade premiebetalningen, att försäkringsgivaren erhåller regressrätt mot försäkringstagaren för den skadeersättning försäkringsgivaren eventuellt kan komma att få utbetala till tredje man och att försäkringstagaren sålunda går miste om det försäkringsskydd försäkringen tidigare berett honom, men denna omständighet torde sakna betydelse i förevarande avseende. Trafikförsäkringen skall visserligen som regel skydda även försäkringstagaren, men trafikförsäkringslagen lämnar försäkringstagaren öppet att med försäkringsgivaren avtala om självrisk. Och genom förberörda försäkringsvillkors intagande i försäkringsbrevet kan avtal sägas hava träffats därom, att försäkringstagaren vid försummad premiebetalning skall stå självrisk. Att denna avtalsbestämmelse träder i tillämpning torde sålunda icke kunna anses medföra, att trafikförsäkring i lagens mening icke vidmakthållits. En motsatt uppfattning — att redan försummad premiebetalning skulle medföra straffansvar — komme att medföra den föga tillfredsställande konsekvensen, att den försäkringtagare, som erlade sin premie någon dag försent, skulle kunna fällas till ansvar i fråga om den mellanliggande dagen. Det synes föga troligt, att lagstiftaren genom straffpåföljd skulle velat underlätta premieindrivningen, då detta skulle inneburit ett allt för stort avsteg från eljest gällande rättsregler om påföljd av underlåten betalningsskyldighet i allmänhet.

William Hemberg.