En matematisk bevismetod i bilmål. Den elementära matematiska formeln vägen/hastigheten = tiden kan ofta vara till nytta i s. k. bilmål, men har icke vunnit tillräckligt beaktande i praktiken. Det förekommer nämligen ofta, att såväl domare som advokater skänka vittnesbevisningen alltför stor tilltro. Med användande av formeln kunna vittnesmålen ofta kontrolleras, dock under förutsättning att kollisionspunkten är bekant. Det är huvudsakligast i de fall, då kollisionen ägt rum vid korsning av tvenne motorfordons körbanor, som formeln kan komma till användning.
    I regel har en kollision sin orsak däri, att någon av de kolliderande bilarnas förare brutit mot en eller annan trafikregel. För att utröna, vilkendera parten, som gjort sig skyldig härtill, kan man i vissa fall med användande av nämnda formel räkna ut, hur långt från kollisionspunkten bilarna befunno sig, då den förseelse begicks, vilken

 

varit orsak till kollisionen. För att kunna räkna ut detta måste man emellertid utgå från vissa hastigheter såsom givna. Man kan då lämpligen undersöka, vilka hastigheter parterna själva uppgivit samt under förutsättning att dessa äro sannolika betrakta dem såsom givna. Anmärkas kan, att en part så gott som undantagslöst förnekar, att han gjort sig skyldig till vårdslös framfart eller att han överhuvudtaget haft för hög hastighet, varför man alltid har att räkna med tämligen moderata hastigheter. Å andra sidan är det vanligt, att båda parterna reducera sina hastigheter proportionellt ungefär lika mycket, så att relationen mellan hastigheterna i det närmaste kommer att överensstämma med den verkliga. Det är just proportionen mellan hastigheterna som är av intresse. Då det sällan förhåller sig så, att de uppgivna hastigheterna äro ostridiga, nödgas man i regel experimentera med alla tänkbara hastigheter för att kontrollera, om det resultat, som erhållits beträffande skuldfrågan, blir detsamma vid olika hastighetsdifferenser. Stundom bör även hänsyn tagas därtill, att en påkörande bil befunnit sig under inbromsning omedelbart före kollisionen, så att den uppgivna hastigheten bör modifieras något.
    Vidare måste man fixera ett avstånd, som är relevant i målet och som kan sättas i relation till kollisionspunkten. Detta avstånd är vanligtvis identiskt med det avstånd från kollisionspunkten, på vilket vid tidpunkten för förseelsen den bil befann sig, vars förare antages hava underlåtit att iakttaga den för fallet i fråga tillämpliga trafikregeln. Då en advokat fått i uppdrag att utreda ett bilmål, har han i regel tillgång till digra polisrapporter med ändlösa vittnesberättelser samt en mer eller mindre tillförlitlig skiss över olycksplatsen. Med ledning av denna bör han kunna konstatera, var kollisionspunkten är belägen, samt fixera nämnda avstånd. Därest skissen icke skulle vara så fullständig, att avståndet kan konstateras, bör detta lämpligen uppmätas på platsen.
    Man frågar sig alltså först: Vilken av automobilförarna kan antagas hava brutit mot trafikreglerna? Nästa fråga blir: Var befann sig bilen, då dess förare antages hava begått förseelsen? Avståndet från kollisionspunkten till denna punkt uppmätes. Tredje frågan blir: Var befann sig den andra bilen vid samma tidpunkt? Detta uträknas med användande av formeln, i det man utgår från de av parterna uppgivna hastigheterna såsom givna. Man erhåller då ekvationen vägen/hastigheten för den ena bilen = vägen/hastigheten för den andra bilen, varvid endast en obekant finnes, nämligen vägen för den bil, vars förare icke antages hava gjort sig skyldig till någon förseelse.
    Sedan man sålunda utgått från ett antagande av en förseelse, kan man med ledning av bilarnas läge i förhållande till kollisionspunkten i det ögonblick förseelsen skulle hava skett, skaffa sig en hållpunkt för bedömandet av huruvida denna verkligen ägt rum samt, i så fall, vilkendera parten gjort sig skyldig till densamma.
    Ett exempel må åskådliggöra det sagda: Två bilar komma körande i riktning mot varandra, bilen A från norr och bilen B från söder.

 

Då A utan att giva tecken vrider in på en sidoväg åt väster kollidera bilarna. I det ögonblick, då A ändrade körriktning, d. v. s. passerade mittlinjen, befann den sig tre meter från kollisionspunkten. Man frågar sig: Var befann sig B i samma ögonblick?
    Antagande: B befann sig då X meter från kollisionspunkten.
    A:s hastighet är enligt uppgift 15 km/tim, B:s 50 km/tim.

Ekvationen blir: 3/15 = x/50; x = 10

    B befann sig alltså endast 10 meter från kollisionspunkten, då A ändrade körriktning. Härav kan dragas den slutsatsen, att A icke iakttagit tillbörlig försiktighet.
    Då en sammanstötning ägt rum på så sätt, att ett motorfordon kört på ett annat bakifrån vid eller omedelbart efter dettas infart på korsande körbana, händer det ofta, att den som blivit påkörd uppträder såsom den förorättade under förebärande av att den andre bort se upp. Då skenet ofta är emot den påkörande, pläga även vittnen, som komma tillstädes omedelbart efter olyckshändelsen, taga parti för den påkörde. Man bör dock betänka, att det har legat lika mycket i den påkörandes som i den påkördes intresse att söka undvika kollision, varför man bör kunna presumera, att den förre i ren självbevarelsedrift gjort vad han kunnat för att rädda situationen — för så vitt icke flagrant vårdslöshet föreligger i form av för hög hastighet eller något dylikt.
    Sedan man konstaterat vilkendera parten är närmast att bära ansvaret för det inträffade, gäller det att avgöra, huruvida motparten gjort vad på honom ankommer för att förhindra kollision. Denna undersökning består mestadels i att man söker utröna, huruvida föraren haft tillräcklig bromsningslängd och bromsningstid från det ögonblick skyldighet att bromsa får anses hava ålegat honom. De utvägar, som stå en bilförare till buds att förhindra kollision, äro nämligen att kraftigt bromsa eller ock väja under bromsning. Uppgift om erforderlig bromsningslängd finnes att tillgå i bilbesiktningsmännens statistik häröver, vilken uppställer en jämförande tabell över bromsningslängder vid olika hastigheter för 4-hjulsbromsade och 2-hjulsbromsade automobiler. Med ledning av denna tabell är det synnerligen enkelt att konstatera, om tillräcklig bromsningslängd förefunnits. Därest så ej varit fallet, kan man draga den slutsatsen, att även bromsningstiden varit för kort. Däremot är det icke givet, att föraren haft tillräcklig bromsningstid, trots att erforderlig bromsningslängd varit för handen. Teoretiskt räknas nämligen bromsningslängden från det ögonblick skyldighet att bromsa får anses föreligga, men då bromsen icke träder i funktion i samma ögonblick, måste man räkna med någon sekund för automobilföraren att hinna fatta situationen och omsätta tanke i handling genom att verkställa bromsningen. Då det gäller att utröna vilka hastigheter parterna ha haft, kunna vittnenas uppgifter vara till god ledning, ehuru de icke böra godtagas utan kritik. Det är nämligen synnerligen svårt för ett vittne att beräkna såväl hastigheter som avstånd och därför mycket vanligt,

 

att misstag begås i detta avseende. I de fall, då det är möjligt, bör man därför genom en enkel räkneoperation övertyga sig om värdet av vittnesbeviset, innan man tillmäter det någon betydelse.

Brita Funkquist.