Misstag i testamente enligt tysk rätt. Enligt Bürgerliches Gesetzbuch § 2078 kan ett testamentariskt förordnande, som tillkommit genom misstag med avseende å förklaringens innehåll eller genom misstag i själva förklaringshandlingen, göras till föremål för testamentsklander, och ett angrepp, som på sådan grund riktas mot förordnandet, leder till att detta förklaras ogiltigt. Under förarbetena till lagen diskuterades lämpligheten av ett stadgande om att oriktig

 

beteckning av person eller sak icke skulle inverka på förordnandets giltighet, och ehuru en dylik princip icke lagfästs, är det allmänt erkänt, att den bör vinna tillämpning. Den tyska rätten har sålunda givit ett tyst godkännande åt den romerska satsen: »falsa demonstratio non nocet». Men samma sats betecknar å andra sidan en gräns för möjligheterna att genom tolkning komma till rätta med ett förordnande, som på grund av förelupet misstag icke lämnar ett riktigt uttryck för testators vilja. I tysk doktrin medgives, att ogiltighetsregeln i § 2078 hindrar en i och för sig rimlig omtolkning i åtskilliga fall, då hjälp icke står att få i regeln om »falsa demonstratio», men lagens stränghet plägar förklaras med en hänvisning till kravet å form vid upprättande av testamente. Att frågan därmed icke kan anses avgjord framgår emellertid av ett kraftigt angrepp, som nyligen gjorts på den i tysk rätt intagna ståndpunkten av professorn i Bonn doktor FRITZ SCHULZ.
    I en uppsats, som utgör bidrag till en minnesskrift över Emil Seckel (Abhandlungen aus der Berliner Juristischen Fakultät IV), utvecklar professor Schulz sina kritiska synpunkter i anslutning till några exempel, som vanligen komma till användning i den juridiska litteraturen. Därest arvlåtaren velat tillgodose universitetet i Lausanne med ett legat men i stället av misstag skrivit Genf, kan enligt den tyska rättsuppfattningen klander väckas med påföljd att förordnandet överhuvud förlorar sin verkan. Och om en arvlåtare, som har två brorsdöttrar Magda och Martha, velat i sitt testamente ihågkomma Magda men genom felskrivning insatt Martha, leder klandertalan till att ingendera av brorsdöttrarna betraktas såsom testamentstagare. Enligt Schulz talar rimlighet och billighet för att legatet i de anförda exemplen verkställes till förmån för universitetet i Lausanne och brorsdottern Magda. Eftersom ett sådant resultat icke kan ernås utan en revision av ogiltighetsregeln i § 2078, yrkar Schulz ivrigt på en ändring, varigenom testamente i fall av misstag kan upprätthållas med det innehåll, som förordnandet bort äga, därest förklaringen givit ett riktigt uttryck åt arvlåtarens vilja. l samband härmed framhåller Schulz, att det i grund och botten endast är fråga om testamentstolkning efter grunder, som innefatta nödig hänsyn till arvlåtarens avsikt med förordnandet. Enligt Schulz' förmenande kan en dylik lösning icke sägas innebära något förbiseende av kravet på form för testamentes upprättande.
    Det ohållbara i att medgiva upprätthållande av testators vilja i sådant fall, då det föreligger oriktig eller mindre vanlig beteckning, men att underkänna förordnandet, när testator råkat ut för felskrivning, belyses slutligen med hjälp av följande drastiska skolexempel. Arvlåtaren brukar beteckna sin vinkällare som sitt bibliotek och testamenterar biblioteket till sin vän A. Enligt tillämpade grunder för testamentstolkning kan legatet gälla och avse vinkällaren. Men huru skall förfaras, om testator icke haft detta skämtsamma språkbruk men genom felskrivning gjort förordnande om biblioteket istället för om vinkällaren? Efter gängse åskådning kan testamentet

 

då klandras med åberopande av § 2078 och A går miste om den förmån, som testator velat tillförsäkra honom. I själva verket — tillägger Schulz — underliga distinktioner, som måste komma icke blott lekmannen utan även juristen att skaka på huvudet.
    Vid jämförelse med den svenska rätten kan konstateras, att frågan där vunnit sin lösning efter de linjer, som professor Schulz utstakat för en reform av den tyska lagen. Misstag såsom divergens mellan vilja och förklaring har i den nya svenska testamentslagen icke upptagits bland de omständigheter, som kunna läggas till grund för testamentsklander. I stället är i anslutning till huvudregeln om testamentes tolkning stadgat, att förordnande, som genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått annat innehåll än testator åsyftat, skall gå i verkställighet, såvitt rätta meningen kan utrönas (3 kap. 1 § andra stycket). I motiven till detta stadgande framhöll lagberedningen (s. 210 f.), att möjligheten att genom tolkning upprätthålla ett under inflytande av misstag tillkommet testamente icke finge begränsas till en tillämpning av den romerska satsen »falsa demonstratio non nocet». Bärande skäl — anförde lagberedningen — torde saknas att i fråga om bristande motsvarighet mellan vilja och förklaring urskilja vissa fall, vilka under rubriken oriktig beteckning skulle vara förtjänta av välvilligare behandling när det gällde möjlighet att upprätthålla förordnandet tolkningsvis med det åsyftade innehållet. Det funnes icke någon principiell grund för en sådan åtskillnad, att möjlighet till omtolkning medgåves i det ena fallet men förnekades i det andra. I själva verket förelåge icke någon artskillnad utan allenast en olikhet i grad av bristande motsvarighet mellan vilja och förklaring — en olikhet, som svårligen borde medföra en olikartad behandling, då fråga uppkomme om upprätthållande av testamentariskt förordnande tolkningsvis. Medgåves möjlighet till rättelse av förordnandet i de lindrigare fall av misstag, som benämndes oriktig beteckning, borde detsamma få gälla även då testator råkat ut för förväxling. Eftersom det överhuvud icke läte sig göra att uppdraga en gräns mellan de misstag, där rättelse genom tolkning vore möjlig, å ena sidan, och övriga fall av misstag, å andra sidan, borde vid misstag möjlighet vara öppen för förordnandets upprätthållande med det av testator åsyftade innehållet, såvitt detta läte sig fastställa med sådan säkerhet, att tvivel om rätta meningen vore uteslutet. Lagberedningen framhöll även, att den givna tolkningsregeln icke stode i strid med föreskrifterna om form för testamentes upprättande. Det måste nämligen erkännas, att testator under form av testamente avgivit en förklaring, ehuru denna råkat bliva felaktig. Och några formella betänkligheter borde icke hindra, att såsom testamente verkställdes vad arvlåtaren med de använda ordalagen i verkligheten velat uttala.

Harry Guldberg.