Ny arvslag i staten New York.1 D. 1 sept. 1930 trädde i staten New York i kraft en år 1929 antagen lag om arv, som innebär en fullständig ny gestaltning av de dittills gällande ålderdomliga arvsrättsliga bestämmelserna. De viktigaste reformerna äro, att den djupgående skillnaden i arvsavseende mellan fast och lös egendom helt borttagits och att efterlevande makes ställning väsentligen förbättrats.
Arvet tillfaller i första hand bröstarvingar och fördelas mellan dessa enligt parentelprincipen. Finnas ej bröstarvingar, tillfaller kvarlåtenskapen föräldrarna till hälften var eller, om en är död, den efterlevande. Att arvlåtarens syskon sålunda ej ha representationsrätt överensstämmer med engelsk rätt. Finnes ej fader eller moder, går arvet till närmaste arvinge efter led; representationsrätt existerar blott för syskons barn. Äro ej arvsberättigade skyldemän efter vad nu sagts, tillfaller arvet barnen och, om sådana ej finnas, föräldrarna till arvlåtarens förut avlidne make. Man har alltså ej blott underlåtit att vidtaga någon som helst begränsning av skyldemäns arvsrätt till förmån för det allmänna, utan man har i de arvsberättigades krets infört styvbarn och svärföräldrar.
Makes rätt till arv uteslutes allenast av bröstarvingar. Äro ej sådana, äger maken städse först taga en tredjedel av kvarlåtenskapen. Härutöver tager maken vid sidan av föräldrar 5,000 dollar och därefter hälften av återstoden, samt vid sidan av andra skyldemän 10,000 dollar jämte hälften av återstoden. Rätten att taga 5,000 resp. 10,000 dollar innebär, om kvarlåtenskapen understiger dessa belopp, att den i sin helhet tillfaller maken. Finnas varken barn, föräldrar eller andra skyldemän, tillfaller hela kvarlåtenskapen, oavsett dess belopp, maken.
Till förebyggande av de missförhållanden, som hittillsvarande ordning medförde därigenom, att make kunde genom testamente göra den efterlevande maken helt lottlös (märk härvid att giftorättsgemenskap ej finnes enligt engelsk-amerikansk rätt), har den nya lagen medgivit maken laglottsrätt intill ett belopp av 2,500 dollar.2
Testamentsexekutors befogenheter, som enligt äldre rätt voro tämligen begränsade, äro i den nya lagen väsentligen utvidgade genom en tolkningsregel, som skall gälla, med mindre annat uttryckligen framgår av testamentet.
E. L.
Några egenartade franska rättsfall. I den översikt över fransk rättspraxis, som årligen gives i »Revue trimestrielle de droit civile» förekomma ett par rättsfall, vilka äro av så pass egenartad natur, att de synas förtjänta av att här återgivas. Sedan en gift man avlidit, läto hans föräldrar begrava honom i deras familjegrav. Änkan yrkade, att begravningen skulle ske i en av henne anskaffad grav. Domstolen gav änkan rätt; presumtionen talade för
att bestämmanderätten tillkomme efterlevande maken. Resultatet gillas av prof. SAVATIER (a. a. 1931 s. 622—623). Har den döde ej givit uttryck åt någon önskan i förevarande avseende, borde avgörandet träffas av den, som närmast kan anses lämpad att ge det trognaste uttryck åt den dödes vilja vilket in dubio måste anses vara efterlevande maken. S. framhåller, att ifrågavarande rättsfall komplicerades därav, att dödsfallet och begravningen ägt rum i januari 1929 men änkan först i november 1930, d. v. s. nära två år därefter, anhängiggjort sitt yrkande. Icke desto mindre bifölls yrkandet, att den dödes stoft skulle överföras till den nya graven. Änkan hade nämligen bevarat sin rätt genom yrkande i ett brev, som uppvisats för domstolen.
Ett annat rättsfall (a. a. s. 635—636) har refererats under rubriken »Skillnaden mellan vad och gåva», en rubrik som emellertid, enligt vad den här lämnade redogörelsen utvisar, ej torde vara träffande. Tidningen »L'action française» hade intagit en artikel angående en kongress i Genéve efter uppgifter i »Le courrier de Genéve», vilka uppgifter emellertid innehöllo en materiell felaktighet. Sedan sistnämnda tidskrift märkt felaktigheten i den första upplagan, hade rättelse skett i de sedermera tryckta exemplaren, vilka utgjorde det stora flertalet. Ett av dessa rättade exemplar kom den franska tidningen »La vie catholique» tillhanda, varpå tidningen anklagade »L'action française» att ha med avsikt förfalskat den schweiziska tidningens text och förklarade samtidigt, att den utfäste sig att till »L'action française» betala 1,000,000 fr., om sistnämnda tidning visade sig ha citerat riktigt genom uppvisande av vederbörande nummer av den schweiziska tidningen. »L'action française» tog »La vie catholique» på orden och delgav genom rättsbetjänt sistnämnda tidning det felaktiga numret av den schweiziska tidskriften. Saken gick till rättegång, däri den av »L'action française» förda talan om miljonens utgivande ogillades av Seinedomstolen. Domstolen konstaterar, att här ej var fråga om ett vad (pari), och motiverar detta med, att ej vardera parten förpliktat sig att utgiva en prestation, för den händelse hans mening befunnes ogrundad. Det kan då, säger domstolen, ej vara fråga om annat än en gåvoutfästelse (donation). Denna hade emellertid ej ingåtts i laga form och vore förty ogiltig. Savatier anmärker härtill, att det utmärkande för en gåva enligt fransk rätt är ej så mycket frånvaron av ekonomisk ekvivalens som gåvoavsikten, och hade man en enda gång kastat en blick på de tvistande tidningarna, kunde man ej ett ögonblick inbilla sig, att ens en skymt av gåvoavsikt kunde föreligga mellan dessa tidningar. Yrkandet hade därför enligt S. bort avvisas av sakliga skäl, nämligen till följd av frånvaron av varje juridisk causa hos yrkandet.
E. L.