HJALMAR HAMMARSKJÖLD
SJUTTIO ÅR DEN 4 FEBRUARI 1932.
F. d. landshövdingen Hjalmar Hammarskjöld har, såsom allmänt är bekant, i dessa dagar fyllt 70 år. Områdena för hans verksamhet ha varit — och äro fortfarande — så många, att man vid ett omnämnande därav tvekar var man skall börja. För Svensk Juristtidnings läsare kunde det ju synas ligga nära till hands att först beröra hans verksamhet såsom akademisk lärare, författare och domare samt framför allt hans arbete i lagstiftningens tjänst. Men vid återblicken på hans hittills genomlupna levnadsbana komma dock — även för en jurist — tankarna närmast att falla på hans ställning såsom auktoritet i internationella rättsfrågor och såsom statsman, varför dessa hans insatser icke kunna förbigås.
Hammarskjölds framskjutna ställning på den internationella rättens område manifesteras väl bäst genom att han i två fall såsom ordförande i skiljedomstol varit med om att avgöra tvist emellan stormakter: 1909 i den s. k. Casablancaaffären, där Tyskland och Frankrike stodo mot varandra, och 1913 då tvisten stod mellan Frankrike och Italien i anledning av uppbringandet av fartyg under Tripoliskriget.
Hammarskjölds kapacitet var sålunda redan tidigt känd av de utländska regeringarna. Det lider icke något tvivel att denna kännedom från början härleder sig från Hammarskjölds bemärkta deltagande såsom ombud för Sverige i internationella konferenser. Här började hans verksamhet på den internationella privaträttens jämförelsevis lugna, område. Redan på detta fält har han haft tillfälle att göra sig gällande genom sin intellektuella skärpa, sin lärdom och sin nästan oöverträffade rikedom på utvägar och på praktiskt användbara uppslag. Hammarskjöld deltog i Pariskonferensen 1896 angående konstnärlig och litterär äganderätt; konferensen medförde Sveriges anslutning till en tolkningsdeklaration med avseende å 1886 års Bernkonvention. År 1900 var Hammarskjöld Sveriges ombud å en konferens i Haag angående åtskilliga ämnen inom den inter-
nationella privaträtten; resultatet visade sig i tre konventioner, som för Sveriges del avspeglade sig i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. År 1904 deltog Hammarskjöld i ytterligare en konferens i Haag, som, praktiskt sett, kan anses såsom en fortsättning på den föregående. Hammarskjöld var denna gång president i den kommission, som behandlade äktenskapsfrågorna. Konferensen ledde till två av Sverige biträdda konventioner. Den ena av dessa avsåg familjerättsliga ämnen i anslutning till dem, som avhandlades vid 1900 års konferens, och tog sig uttryck i svensk lagstiftning dels såsom tillägg till nyssnämnda lag av 1904 och dels i lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Den andra konventionen avsåg processuella frågor och ledde till en betydlig utvidgning av, förut gällande svenska lag om handräckning åt utländsk domstol m. m.
Hammarskjöld tog ett steg in på den egentliga folkrättens mark, då han 1903 på uppdrag av utrikesministern till denne avlämnade en promemoria om skiljedomsväsendet. Han mötte här ett problem, för vars lösning han då och i fortsättningen mycket verkat. I skiljedomstraktaterna förekom en undantagsklausul, varigenom förbehåll gjordes för tvister, som rörde parternas oavhängighet, integritet, nationalära och vitala intressen. Denna klausul var ägnad att förringa, ja, nästan tillintetgöra skiljedomsfördragens effektivitet; icke allenast genom det kautschukartade i bestämmelserna utan även och i synnerhet därigenom att det tillkom parten själv att avgöra om något av undantagen förelåge; i följd varav han kom i tillfälle att väl godtyckligt undandraga sig skiljedom. Å andra sidan kunna sådana situationer tänkas att det är förklarligt om en stat ej vill underkasta sig skiljedom. Såsom exempel må man tänka på huru år 1905 Norge skulle upptagit en framställning från Sveriges sida om skiljedom i fråga om rättmätigheten av det ensidiga uppsägandet av unionen. Vid ifrågavarande tid kunde man knappast hoppas på ett fullständigt undertryckande av undantagsklausulen annat än beträffande länder, emellan vilka, på grund av det geografiska läget, en tvist av dylik vital beskaffenhet icke kunde väntas. Eljest gällde det att finna en begränsning; det blev Hammarskjölds lott att strida härför. I sin nämnda promemoria sökte Hammarskjöld begränsningen genom en uppräkning av tvister, som skulle ovillkorligt vara underkastade
skiljedom; här gällde begränsningen tvister av ekonomisk natur. Detta system med angivande av vissa frågor, som ovillkorligt skulle underkastas skiljedom, tillämpades i viss mån i Sveriges traktater 1904 med Ryssland och 1905 med Belgien. I Karlstadsöverenskommelserna 1905 användes två särskilda utvägar att beskära undantagsklausulen. Dels blevo de särskilda överenskommelserna om neutral zon, om flyttlapparna, om transitotrafiken och om gemensamma vattendrag försedda med bestämmelser om ovillkorlig skiljedom, dels innehöll den allmänna överenskommelsen om skiljedom visserligen förbehåll för tvister, som beröra rikenas oavhängighet, integritet och vitala intressen, men tillika stadgades, att meningsskiljaktigheter angående undantagsklausulens tillämplighet skulle underställas skiljedom och således icke bero på ensidigt bestämmande av part. Man misstager sig nog icke, om man antager att Hammarskjöld såsom Sveriges delegerad haft väsentlig del i dessa bestämmelsers tillkomst och avfattning. Förtjänsten därav minskas icke därigenom att bestämmelserna förlorat sin betydelse i följd av den mera vittgående konventionen 1925 med Norge, vilken avslutats under andra tidsförhållanden.
Å den andra fredskonferensen i Haag 1907 kämpade Hammarskjöld för ett obligatoriskt skiljedomsavtal av ungefär samma typ, som han 1903 förordat; därjämte skänkte han mer eller mindre sitt understöd åt andra förslag, som hade samma mål. Samtliga dessa förslag avslogos; man uppnådde ej annat än ett blekt principuttalande, men frågan föll framåt; och efter världskriget har en tendens att avsluta än mera bindande skiljedomstraktater gjort sig gällande. Hammarskjöld förordade också livligt förslagen om en fast prisdomstol och om en revision av bestämmelserna om uppbringning och kontraband.
Det är mot denna bakgrund av Hammarskjölds föregående verksamhet man får se hans val till ordförande i skiljedomstolarna i stormaktsmålen. Om resultatet har en expert på folkrättens område i dagarna yttrat, att Hammarskjöld genom det sätt, på vilket han såsom ordförande utövade sin verksamhet, i högsta grad befrämjat skiljedomsväsendets anseende.
Sedan länge är Hammarskjöld ledamot av den permanenta skiljedomstolen i Haag ävensom av Institut de droit international.
Även efter världskriget har Hammarskjöld deltagit i det internationella arbetet. Av Nationernas förbunds råd utsågs han år 1924 till ordförande i förbundets expertkommitté för den in-
ternationella rättens kodifikation. Hammarskjöld har också blivit ordförande i den permanenta förlikningsdomstolen Schweiz—Tyskland och tre andra dylika kommissioner; vidare ledamot i kuratoriet för l'académie de droit international i Haag. Är 1924 publicerades i Bibliotheca Visseriana hans avhandling »La neutralité en général», grundad på föreläsningar, som Hammarskjöld enligt uppdrag av kuratoriet hållit i Haag. F. n. är han medlem av den svenska delegationen i nedrustningskonferensen i Geneve och Sveriges ombud å förbundsförsamlingens extrasammanträde i mars.
Hammarskjölds kunskap i internationella förhållanden har på eminent sätt tagits i anspråk för det egna landet, när det löpt fara att komma i förvecklingar. Att han såsom ledamot i den Lundebergska ministären var en av Sveriges fyra delegerade vid underhandlingarna i Karlstad är redan berört i fråga om en viktig detalj i skiljedomsväsendet. Naturligtvis var hans verksamhet där vida mera omfattande; i det för båda rikena lyckliga resultatet av dessa förhandlingar hade Hammarskjöld utan tvivel en stor andel. Han blev sedermera ledamot i den skiljedomstol, som 1907 avgjorde tvisten emellan Sverige och Norge om Grisbådarne.
Omständigheterna hade fogat det så, att Hammarskjöld vid världskrigets utbrott var Sveriges statsminister. Hans ställning till världskriget var från början klar; han ansåg att landet borde upprätthålla en ärlig och obrottslig neutralitet. Härutinnan hade han nog, praktiskt taget, hela folket bakom sig; en annan fråga är om man på alla håll insåg att denna politik även krävde uppoffringar. Ty utifrån trängde på svårigheter, varom allmänheten hade och ännu har en mycket svag föreställning. Landets geografiska läge måste medföra tryck från båda sidorna. Härvid vägde kanske de mera eller mindre officiella uppfordringarna till Sverige att deltaga i kriget icke så tungt. Men ordet neutralitet — huru vackert det än är — har knappast någon magisk inverkan på krigförande parter. Det gällde för Sverige att i handling visa, att man i sak behandlade båda sidorna lika, och tillika överväga — med ett visst hänsynstagande för de olika ståndpunkterna — huru långt man finge gå i tillmötesgående utan att hinna till bristningspunkten. I själva verket har genom avslöjandena i Churchills nyligen utkomna, mycket uppmärksammade bok visats att farorna voro större, än man förut visste. Att här lotsa statsskeppet genom
bränningarna fordrade en i internationella förhållanden erfaren och tillika stark man vid rodret; man frågar sig huru det skulle hava gått, om icke en statsman med Hammarskjölds kynne funnits där. Då han den 30 mars 1917 lämnade regeringen, var neutraliteten grundmurad. Genom Amerikas inträde i kriget började också världskrigets utgång att kasta sin skugga framför sig. Det blev mindre farligt att — för att ur minnet upprepa en frasur pressen vid nästa regeringsskifte — lägga kursen »ett streck» mera åt ententen.
Två drag av politiken under Hammarskjölds tid vill jag hålla i minnet. För det första försvarsfrågans genombrott hösten 1914. Genom landets här visade försvarsvilja stärktes otvivelaktigt i hög grad den respekt, som den obrottsliga neutralitetens hävdande var ägnat att i utlandet väcka, och faran för neutralitetskränkningar minskades. Vidare voro konungamötena i Malmö och Kristiania samt ministermötena i Köpenhamn och Stockholm av vikt, särskilt för det skandinaviska samförståndet.
Om Hammarskjölds statsmannagärning kommer historien att döma; för min del tror jag knappast att omdömet kan komma att utfalla annat än i överensstämmelse med vad en av hans kolleger yttrat eller att Hammarskjölds personlighet i flera drag ger intrycket av en statsmannagestalt från Sveriges stormaktstid.
Hammarskjölds gärning som statsman och internationell auktoritet får icke bortskymma hans förtjänster såsom svensk jurist. Hans verksamhet såsom sådan är i och för sig en livsgärning. Student vid 16 år, docent vid 24 år och e. o. professor i speciell privaträtt vid 29 år, framstod han redan från början för kamrater och lärare som »a coming man». Såsom författare hade han visat lejonklon vid tiden för sin professorsutnämning genom två arbeten: »Om fraktavtalet och dess viktigaste rättsföljder» och »Om grufregal och grufegendom i allmänhet». Såsom lärare gjorde han sig känd såsom en kanske ej alldeles lätt men jämn och rättvis examinator med intresse för lärjungarnas förkovran. Men det var dock icke på den akademiska banan utan å lagstiftningens område han företrädesvis skulle främja den svenska juridiken. Ett steg in på detta område hade han tagit redan såsom docent; han utsågs då av den s. k. bolagskommittén till dess sekreterare. Under denna tid torde Hammarskjöld vid samarbete med kommitténs ledamot, sedermera justitierådet Herman Billing, som var mannen med den fina pennan, lagt grunden till sin
snart förvärvade färdighet att skriva koncis svensk lagstil, en konst, som numera av den yngre skolan icke alltid övas. Hammarskjöld författade också en till betänkandet lagd bilaga med redogörelse för den utländska bolags- och föreningsrättens utveckling och dåvarande ståndpunkt, för den svenska bolagsrättens utveckling samt för de svenska föreningarna (för ekonomiskt ändamål). Bilagan är särskilt att uppmärksamma beträffande föreningarna; den är här grundad på ett eljest svåråtkomligt, omfattande material, som grundligt genomarbetats, och det förefaller som om bilagan särskilt i denna sista del — trots lagändringar — ännu i dag har mera än rättshistoriskt intresse. Kommitténs betänkande avgavs 1890 och ledde, bland annat, till tre lagar av 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag, om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.
År 1893 inträdde Hammarskjöld i nya lagberedningen, som då fick i uppdrag att vidtaga en revision av vissa delar av handelsbalken. Beredningens arbete resulterade i ett den 31 december 1894 dagtecknat förslag till lag om köp och byte. Ehuru detta förslag på grund av omständigheternas makt aldrig blev upphöjt till lag, utgör förslaget ett mycket lyckat inlägg i svenskt lagarbete; här gällde att bryta så gott som ny mark, då handelsbalkens bestämmelser i ämnet voro synnerligen knapphändiga. Till sitt andliga innehåll motsvarar lagförslaget — naturligt nog med några undantag — den sedermera efter skandinaviskt samarbete tillkomna lagen i samma ämne. Då nyheterna i förslaget den gången rönte motstånd vid granskningen i Högsta Domstolen, fick det ligga; man väntade också på skandinavisk lagstiftning, för vilket ämnet, som nära berörde det mellanfolkliga handelsutbytet, ägnade sig.
Hammarskjöld var 1895—1901 byråchef för lagärenden i justitiedepartementet. I kraft av detta ämbete har han deltagit i utarbetandet av en lång rad av lagförslag, delvis av mindre omfattning men delvis också av större betydelse.
År 1901 ansågs tiden inne att söka göra de till obligationsrätten hörande ämnena till föremål för skandinaviskt samarbete. Danmark antog genast en härom gjord inbjudan. Hammarskjöld blev ordförande i den svenska kommitté, som skulle samarbeta med den danska. Samtidigt började också Norge att, något motvilligt, gå tanken om samarbete till mötes. Till den svensk-danska kommitténs första sammanträde sände Norge en delegerad
för att undersöka möjligheterna. Hammarskjöld lyckades, med utvecklande av mycken skicklighet, att förena de stridiga viljorna och hade därvid stöd i en av de danska ledamöterna, den illustre professor Julius Lassen. Man enades om ett program, däri även lagförslag om köp och byte ingick, dock utan att det svenska förslaget härvid avsågs såsom grundval. Hammarskjöld framkastade här varsamt tanken att låta den ifrågasatta nya lagen om köp och byte omfatta definitioner på vissa i handeln allmänt brukliga klausuler; ett uppslag som fullföljdes och gav den nya lagen ett särmärke. Norge anslöt sig nu till samarbetet, men Hammarskjöld, som utnämnts till konsultativt statsråd, frångick ordförandeskapet på den svenska avdelningen. Arbetet med lagförslaget om köp och byte kom, för Sveriges del, att från början till slutet ligga i händerna på den nye ordföranden å den svenska avdelningen, friherre E. Marks von Würtemberg.
År 1905 antogs lagen om köp och byte i Sverige enligt kommitténs förslag och efterföljdes av nästan likalydande lagar i Norge och Danmark. Därefter återupptogs 1910 samarbetet mellan de skandinaviska länderna å obligationsrättens område. Nu var Marks von Würtemberg i sin tur förhindrad att bibehålla ordförandeskapet på den svenska avdelningen; och detsamma övertogs ånyo av Hammarskjöld, vilken kvarstod i denna egenskap till och med 1914. Den svenska kommittén avgav två på samarbetet grundade betänkanden, vilka resulterade i lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur och handelsresande samt lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp.
På enmanskommittéernas gyllene tid har Hammarskjöld 1907 avgivit ett med omfattande utredningar försett betänkande om inrättande av en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt, vilket förslag låg till grund för den 1909 slutligen genomförda lagstiftningen om regeringsrätten; härigenom åstadkoms att konseljen befriades från ett otal tyngande besvärsmål. År 1924 utsågs Hammarskjöld till sakkunnig för verkställande av revision av kommunallagarna i ändamål att bringa reda och överskådlighet i dessa lagar, vilka genom partiella ändringar kommit att — till förfång för kommunalordförandena och allmänheten — väsentligen brista i dessa egenskaper. Hans avgivna förslag ligger till grund för åtta lagar beträffande kommunalväsendet, vilka
den 6 juni 1930 utfärdades för att träda i stället för äldre lagstiftning.
Det har här icke varit möjligt att ingå på tillnärmelsevis alla delar av Hammarskjölds verksamhet. Jag måste inskränka mig till att erinra om, att Hammarskjöld var president i Göta hovrätt 1902—1905, envoyé i Köpenhamn 1905—1907 och landshövding i Uppsala län 1907—1930, vidare ledamot av riksdagens första kammare alltsedan 1923 samt upprepade gånger ledamot av kyrkomötet. Av hans många särskilda förordnanden nämner jag hans ledamotskap i den s. k. generalskommittén 1900, det mycket krävande uppdraget att vara ordförande i kommittén för underhandlingar om ny svensk-tysk handels- och sjöfartstraktat 1910—1911, hans egenskap av delegerad vid underhandlingarna om Spetsbergen 1910 och 1912 samt hans ordförandeskap i Sveriges enskilda järnvägars skiljedomstol 1911—1916. För att ej tala om att han under de tre perioder (1901—2, 1905 och 1914—17), då han tillhört regeringen, såsom chef förestått lika många departement. Vidare är han ledamot av svenska akademin, vetenskapsakademin och krigsvetenskapsakademin, hedersledamot i lantbruksakademin, ordförande i Nobelstiftelsens styrelse samt ordförande i styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Redan av denna visserligen ofullständiga uppräkning framgår Hammarskjölds mångsidighet. Men ännu viktigare äro — jämte det ytterst sällan uppnådda måttet av kunskaper och skarpsinne — de karaktärsegenskaper, som känneteckna mannen, hans med oräddhet parade självständighet, förmåga att på sig taga ansvaret och fullständiga frihet från frasens herradöme. Alldeles sig lik vid 70 års ålder är han säkerligen redo till fortsatt gagnelig verksamhet på skilda områden.
Gustaf Carlson.