OM UTLÄNDSKA DOMARS RÄTTSKRAFT I SVERIGE.

 

AV

 

STATSRÅDET ÖSTEN UNDÉN.

 

Internationell processrätt har endast i obetydlig utsträckning varit föremål för behandling i svensk litteratur. I en speciell punkt föreligga dock uttalanden av en rad författare och dessutom några domstolsavgöranden, nämligen angående utländska domars rättskraft och exigibilitet i Sverige. Den svenska rättens ståndpunkt i denna fråga påstås i allmänhet vara den att utländska domar här i landet ej blott sakna exigibilitet utan även materiell rättskraft. Såsom undantag från denna huvudregel anföras vissa speciella lagbestämmelser, föranledda av internationella avtal. Dessutom nämnas ofta utländska konstitutiva domar såsom under vissa betingelser gällande här i landet även utan stöd i uttryckliga lagbud.
    I den senaste officiella utredningen av ämnet, det av presidenten MARKS VON WÜRTEMBERG utarbetade betänkandet rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom (1932, s. 1 f.), har den antydda ståndpunkten på följande sätt sammanfattats: »Utanför de konstitutiva avgörandenas område är alltså de utländska domarnas giltighet hos oss helt beroende av därom träffade internationella överenskommelser». Till stöd för uppfattningen åberopas såväl doktrin som rättspraxis:

 

    »I den rättsvetenskapliga litteraturen synes man, bortsett från enstaka undantag, hava varit ense om att i princip en utländsk dom icke här i landet äger materiell rättskraft och följaktligen icke kan exekveras. I domstolspraxis råder samma uppfattning. Den som vid utländsk domstol vunnit bifall till ett av honom anhängiggjort påstående har alltså att, för dess genomdrivande här i riket anställa en ny rättegång och därvid framlägga sin bevisning och rättsliga argumentation. Den svenska domstolen anser sig äga fria händer att, utan hänsyn till den förra domen, pröva både bevis- och rättsfrågan, låt vara att

 

8 — Svensk Jurisltidning 1933.

106 ÖSTEN UNDÉN.i fråga om såväl bedömandet av fakta som tillämpningen av den främmande rätt, som till äventyrs bör läggas till grund för det svenska avgörandet, kan och bör tagas viss hänsyn till den föregående rättegången och domen.»
    Även om det förbehåll beaktas, som innefattas i de sista raderna av det anförda uttalandet, är detsamma enligt min mening alltför kategoriskt. Den rättspraxis, som föreligger, giver näppeligen stöd för så vittgående slutsatser som de i betänkandet angivna. Visserligen kunna icke utländska civildomar exekveras här i landet i andra fall än då uttryckliga lagbestämmelser så föreskriva. Men också utan direkta bestämmelser eller av Sverige biträdda internationella avtal i ämnet kunna och böra enligt min uppfattning vissa kategorier av utländska civildomar — även utanför de konstitutiva domarnas område — erkännas såsom bindande för svensk domstol. Det avgörande, som träffats genom en utländsk dom, bör i vissa fall anses ha på ett för svensk domstol definitivt sätt fastställt ett rättsläge, och svensk domstol bör på given anledning så betrakta den utländska domen samt avböja att ingå i prövning av grunderna för densamma.

 

    Först må sägas några ord om konstitutiva domar.
    Det har i fråga om vissa kategorier av sådana domar tett sig uppenbart, att svensk domstol eller andra svenska myndigheter måste erkänna dem såsom rättskraftiga i Sverige. En dom rörande äktenskapsskillnad, avkunnad i främmande land mellan medborgare i samma land, har självfallet måst godtagas i Sverige, om anledning uppstått för svensk domstol att taga ställning till frågan. Även innan 1904 års lagstiftning fastslog vissa principer för utländska skillnads- och återgångsdomars erkännande i Sverige, gällde såsom ostridig regel att sådana domar under särskilda förutsättningar — vilka måhända inte kunde med full bestämdhet preciseras — måste erkännas såsom rättskraftiga i Sverige. Detsamma har ansetts med nödvändighet gälla även om vissa andra konstitutiva domar. Att en utomlands meddelad dom på boskillnad under vissa betingelser måste respekteras i Sverige, lärer inte rimligen kunna betvivlas.1 Så bör t. ex. vara fallet, om domen gällt förhållandet mellan medborgare i domstolslandet, vilka även där varit bosatta. Enligt min mening finns det icke anledning att i princip vägra erkännande

 

1 WINROTH Svensk civilrätt II s. 846 f.

OM UTLÄNDSKA DOMARS RÄTTSKRAFT I SVERIGE. 107åt utländsk dom angående boskillnad och bodelning mellan i utlandet bosatta svenska makar.1 Vilka betingelser därför böra uppställas, lämnas här åsido.
    En dom rörande arvskifte är likaså av konstitutiv karaktär. Att en utländsk dom, varigenom tillgångarna i ett dödsbo skiftats mellan arvingar, under vissa betingelser måste erkännas i Sverige, kan inte vara föremål för skilda meningar. Härom föreligger för övrigt ett äldre prejudikat, se Naumanns Tidskrift 1864 s. 499, avseende ett av finsk domstol fastställt arvskifte. Den utländska domen ansågs utan vidare vara bindande i Sverige.2
    Vad härefter angår andra domar än konstitutiva, må först understrykas att materialet i rättspraxis är magert. De prejudikat, till vilka hänvisning brukar ske i detta sammanhang, äro ytterst få. KALLENBERG, som behandlat ämnet i Svensk civilprocessrätt I (andra uppl. s. 120 not 34), anför tvenne rättsfall, NJA 1894 s. 96 och 1913 s. 326.
    I 1894 års rättsfall gällde det möjligheten att här i riket utfå rättegångskostnader, utdömda av engelsk domstol till svaranden i den engelska processen, i samband med ogillande av kärandens talan i sagda process. Rådhusrätten avvisade kravet med motivering att »ifrågavarande dom icke här i riket ägde gällande kraft eller kunde tillmätas någon betydelse såsom bevisningsmedel» och att käranden (i den svenska processen) »icke i övrigt gittat härstädes styrka sitt omstämda krav». Denna dom fastställdes i alla instanser. Avfattningen är i ett avseende meningslös. Kravet gällde rättegångskostnader, som käranden i det svenska målet fått sig tilldömda i England. Att den engelska domen såsom i den svenska domen synes vara antytt icke skulleens tilläggas betydelse av bevisningsmedel rörande storleken avde rättegångskostnader, som i England åsamkats käranden vid en där förd process, är en orimlighet.
    Domen från 1913 gällde alldeles samma fråga. Käranden hade yrkat utfå rättegångskostnader, som tillerkänts honom i egenskap av svarande i ett engelskt mål av den engelska domstolen

 

1 Jfr NJA 1931 s. 403, särskilt avfattningen av högsta domstolens utslag.

2 Jfr även en högsta domstolens dom den 28/12 1832, ref. i Schmidts Jur. Arkif III s. 301, vari det bl. a. heter: »Nu ehuru härvid förekommer, att då Jonas Filéen i engelska kolonien Demerary med döden avgått, jämväl därstädes bort bestämmas den rätt till kvarlåtenskapen, som enligt koloniens lagar vederbörande skyldemän och således även sökandena kunde tillkomma...»

108 ÖSTEN UNDÉN.i samband med ogillande av det i England instämda kravet. Rådhusrätten följde formuläret i 1894 års dom. Högsta domstolen ändrade motiveringen: och enär åt ifrågakomna av engelsk domstol meddelade dom, vilken av bolaget åberopats såsom grund för dess talan i målet, icke här i riket kunde tillerkännas den verkan, att allenast genom samma dom rättmätigheten av bolagets fordringsanspråk ansåges ådagalagd, alltså och då bolaget i övrigt icke förebragt någon omständighet till bestyrkande av fordringsanspråket, prövade HD lagligt fastställa HovR:ns domslut. Även denna formulering är skäligen dunkel. Dess innebörd skall sannolikt vara, att käranden kunnat vinna målet, om han försökt och lyckats övertyga de svenska domstolsinstanserna om att utgången av en process rörande huvudsaken skulle ha blivit densamma i Sverige som i England och att han förty med orätt och utan sin förskyllan åsamkats rättegångskostnaderna i fråga.1
    Dessa två rättsfall kunna ju ej anses ge upplysning rörande problemet i hela dess vidd. Högsta domstolen har i den första domen ansett en engelsk dom angående ett fordringsanspråksakna »gällande kraft», och i 1913 års dom rörande en liknande sak uttryckt sig mera svävande. Att på dessa två domar allena bygga upp en allomfattande doktrin, vars godtagande betyder att man här i landet ställer sig mera avvisande mot utländska domars erkännande än kanske i något annat land, förefaller icke befogat. 
    I ytterligare en dom, som stundom åberopas för samma ståndpunkt, NJA 1910 s. 594, gällde tvisten skadeståndsplikt på grund av bedrägeribrott, för vilket ansvar ådömts i Finland. Högsta domstolen ansåg att det finska utslaget »icke kunde tillerkännas den verkan, att å nämnda utslag allena må grundas ovillkorlig skadeståndsplikt för E. gentemot bolaget». Men då här var fråga om verkan av en utländsk straffdom finnes icke anledning att åberopa domen såsom prejudikat rörande civildomars rättskraft.
    I ett rättsfall i NT 1871, s. 495, gällde det verkan av en rysk dom mot ett svenskt försäkringsbolag, som drivit försäkringsrörelse i Ryssland och i försäkringsvillkoren utfäst sig att i sin verksamhet därstädes vara underkastad »ryska lagar, rättsbruk och usancer». Överexekutor förpliktade bolaget att utgiva det

 

1 Jfr MARKS VON WÜRTEMBERGS anf. bet. s. 5 noten.

OM UTLÄNDSKA DOMARS RÄTTSKRAFT I SVERIGE. 109genom den ryska domen fastställda beloppet. Hovrätten däremot fann det vara tvistigt, huruvida ovannämnda utfästelse i försäkringsavtalet omfattade även det föreliggande fallet, därför säkringen överlåtits å annan person, och hänsköt fördenskull saken till domstol. Högsta domstolens majoritet fastställde hovrättens utslag med tre röster mot två. Minoriteten tillmätte den ryska domen rättskraft. Det må anmärkas, att även majoritetens ståndpunkt innebar ett godkännande av att den anförda utfästelsen i försäkringsavtalet i princip medförde att rysk dom finge rättskraft i Sverige. Meningsskiljaktigheten gällde huruvida utfästelsen mot bolagets bestridande kunde anses sträcka sig även till sådana fall då försäkringsbrevet överlåtits till annan person än försäkringstagaren. Den här åberopade domen innebär alltså att utländsk civildom ansågs rättskraftig i Sverige, om part genom avtal frivilligt underkastat sig jurisdiktion i främmande land.
    Bland majoritetens ledamöter befann sig justitierådet OLIVECRONA, som i en uppsats betecknat denna dom såsom tecken till en begynnande omsvängning i de svenska domstolarnas ställning till utländska domars rättskraft.1
    I den juridiska litteraturen har ofta upprepats, att utländska civildomar sakna materiell rättskraft i Sverige.
    I sin kommentar till utsökningslagen har TRYGGER givit en mycket kategorisk avfattning åt grundsatsen i fråga.2 Men han har närmast i sikte domar, varå verkställighet begäres i Sverige. Därmed förbigår han frågan om konstitutiva domar och han yttrar sig ej heller om rättskraften såsom fristående från exigibiliteten. Andra författare frånkänna utländska civildomar både rättskraft och exigibilitet, så t. ex. LUNDSTEDT,3 KALLENBERG,ALEXANDERSON5 och AGGE.6

 

1 OLIVECRONA De l'exécution des jugements étrangers en Suéde, i Clunet's Journal du droit international privé 1880 s. 83 ff. — Jfr ASK Sjunde nordiska juristmötets förhandlingar (1890) s. 84; TRYGGER Kommentar till utsökningslagen s. 100 f. (andra uppl. s. 112); LUNDSTEDT Om utländsk civildoms rättskraft i Sverige (1915) s. 17, 42 not 77.

2 A. a. (andra uppl.) s. 111 f.

3 A. a. 39 ff.

4 A. a. 111 ff.

5 Under vilka förutsättningar bör verkställighet av dom eller skiljedom, meddelad i något av de nordiska länderna, kunna erhållas i de övriga? Överläggningsämne vid det elfte nordiska juristmötet (1919).

6 Bidrag till läran om civildomens rättskraft (1932) s. 113 ff.

110 ÖSTEN UNDÉN.    Dessa författare göra uttryckligen förbehåll rörande konstitutiva domar, som förklaras under vissa förutsättningar äga rättskraft i Sverige. Det må tillfogas, att Kallenberg har uppskjutit den närmare behandlingen av frågan till en senare del av sin handbok och sålunda hittills icke haft anledning att närmare ingå på spörsmålet i hela dess omfattning. Alexanderson uttalar sig visserligen kategoriskt, men av sammanhanget framgår, att han närmast uppmärksammat frågan om verkställighet:
    »Men den svenska rätten går än längre i återhållsamhet. Den utländska domen kan icke i rättegång hos oss åberopas som rättsgrund för det tilldömda anspråket, ej heller godtages den utan vidare som ett prima-facie-bevis för anspråkets tillvaro. Även härom synes mani praxis likasom — med ett enstaka undantag — i doktrinen vara ense. Om den främmande domen således ej tillägges positiv rättskraft, är det ock otvivelaktigt, att detsamma gäller om den negativa.»1
    Hänvisningen till praxis avser de båda ovan nämnda domarna från 1894 och 1913. Beträffande doktrinen hänvisar Alexanderson till nyss anförda arbeten av Trygger, Lundstedt och Kallenberg.
    I lagberedningens 1929 avgivna båda förslag angående vissa internationella rättsförhållanden göras vissa uttalanden om gällande svensk rätt. Eftersom det ena av dessa förslag — angående internordisk konvention rörande internationellt-privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. — särskilt behandlar domar i statusfrågor, fanns anledning att understryka deras särställning. I detta lagberedningens betänkande uttalas härom bl. a. följande (s. 108):
    »Vår lag innehåller icke några allmänna bestämmelser om utländska domars rättskraft. Endast beträffande utländsk myndighets beslut, varigenom äktenskapsskillnad eller hemskillnad blivit beviljad, givas regler, som innefatta ett direkt erkännande av rättskraften. I vissa andra fall har lagen förklarat utländska domar exigibla utan att direkt taga ståndpunkt till spörsmålet om rättskraften.
    Den frågan framställer sig då, huruvida de fall, i vilka rättskraften sålunda erkännes, äro uttryck för en allmän regel eller tvärtom hava karaktären av undantag. Både i teori och praxis antages det senare vara händelsen; utländska domar hava i allmänhet ej rättskraft enligt svensk lag. Såvitt fråga är om rättsgestaltande (konstitutiva) domar, t. ex. domar, som stadga förändring i någons personliga status, kan denna sats emellertid ej upprätthållas. Åtminstone där det gäller undersåtar i den stat, där dom meddelats, kan Sverige ej undandraga sig att erkänna domen. Men härvid kan man icke stanna. Redan i tiden före 1904 års lag hava sålunda utländska statusdomar angående

 

1 A. a. s. 30; jfr ock s. 18.

OM UTLÄNDSKA DOMARS RÄTTSKRAFT I SVERIGE. 111svenska undersåtar här vunnit erkännande, låt vara att man ej nått fram till någon klar ståndpunkt beträffande frågan, åt vilka omständigheter härvid borde tillmätas utslagsgivande betydelse.»
    I lagberedningens 1931 framlagda betänkande med förslag till internordisk konvention om erkännande och verkställighet av domar uttalas, att i Sverige såväl teori som praxis intagit den ståndpunkten att en främmande dom i allmänhet ej äger bindande verkan. »Den kan varken av exekutionsmyndighet eller domstol förklaras exigibel och får ej heller eljest åberopas såsom ägande materiell rättskraft.»1
    Dock ha även några författare hävdat en annan ståndpunkt. Det har i det föregående hänvisats till OLIVECRONAS uppsats från 1880 i Clunet's Journal du droit international privé. REUTERSKIÖLD har förfäktat den åsikten att utländska domar kunna tillerkännas rättskraft, ehuru de ej äro exigibla. Om ett rättsförhållande prövats och fastställts av domstol, som enligt vår rätts regler är att betrakta såsom behörig, bör domen erkännas såsom bindande för våra domstolar.2 Även WINROTH har gjortuttalanden, som visa att han icke uppfattar regeln om utländska civildomars bristande rättskraft här i landet såsom allmängiltig. I Svensk civilrätt II s. 847 heter det:
    »Vad av beslut, som med iakttagande av nämnda sitt territoriella verksamhetsområde utländsk myndighet avkunnar, måste därför ock, låt vara att de här i landet sakna verkställbarhet, så till vida gälla inför svensk myndighet, som denna ej på nytt upptager den avgjorda frågan annat än till den del, som särskilda rättsförhållanden här i landet påkalla fullständigande bestämmanden. Grundsatsen har för straffrättens del kommit till uttryck i föreskriften, att för brott, som någon begått utrikes, han ej må 'här i riket straffas, där han förut för samma brott straff å annan ort undergått'. Lagbudet har naturligen tillämplighet även i fråga om förbrytelser, som må förekommapå det äktenskapliga området. Men likaså utesluter en civilrättslig dom, som utländsk myndighet meddelat rörande egendom inom dess landsgränser, befogenhet för svenska myndigheter att utan avseende därå ingå i sakens prövning, låt vara att det gällt svensk undersåtes rätt och han kommit i tillfälle att bringa det omtvistade eller dess värde in på svenskt maktområde3
    I detta sammanhang åberopar Winroth det ovan omnämnda rättsfallet i NT 1864 s. 499, vari ett av finsk domstol fastställt arvskifte ansågs utan vidare vara bindande i Sverige.
    Av denna översikt av frågans ställning i teori och praxis torde

 

1 S. 24.

2 Handbok i svensk privat internationell rätt (1907) s. 70 f. Kurs. här.

112 ÖSTEN UNDÉN.framgå dels att uttalandena i litteraturen i allmänhet äro ganska schematiska och i åtskilliga fall gjorda med hänsyftning på endast vissa slag av domar, dels att rättspraxis är allt för knapphändig för att kunna tagas till underlag för en allmän regel om utländska domars bristande rättskraft. Vidare framgår, att enigheten i uppfattning icke är fullt så avgjord som emellanåt påståtts.
    Finge man taga vissa av de anförda yttrandena bokstavligt, skulle en utländsk dom rörande äganderätt till fastighet, belägen i domstolslandet, icke ha någon materiell rättskraft i Sverige. Om en tvist uppkomme vid svensk domstol, vari frågan om äganderätten till nämnda utländska fastighet vore prejudicerande, skulle den svenska domstolen ej kunna taga den utländska domen för god såsom rättstitel, utan borde på talan av vederbörande part — under förutsättning att fora-reglerna möjliggöra det — ingå i saklig prövning av äganderättsfrågan och eventuellt lägga till grund för sitt avgörande en annan uppfattning av densamma. Denna ståndpunkt vore icke blott i sig själv synnerligen otillfredsställande, den skulle även komma i en direkt motsättning till den eljest erkända grundsatsen i svensk rätt, att svensk domstol ej är behörig att till prövning upptaga ett käromål om äganderätt till fast egendom i utlandet. Kan det finnas anledning att av de båda ovan citerade domarna från 1894 och 1913 draga den slutsatsen, att domstolarna i Sverige måste betrakta en utländsk dom om sakrätt i fast egendom, belägen i det land, där domen givits, såsom saknande materiellrättskraft i Sverige? Det förefaller tvärtom uppenbart, att de anförda domarna icke ha den ringaste betydelse för denna speciella fråga, som helt säkert icke var föremål för domstolarnas uppmärksamhet vid handläggningen av de båda käromålen om utfående av rättegångskostnad, åsamkad i ett kravmål inför utländsk domstol. Det kan ock antagas, att åtminstone åtskilliga av de författare, som uttalat sig i allmänna ordalag angående utländska domars bristande rättskraft, icke särskilt haft i tankarna domar om sakrätter i utländska fastigheter, belägna i domstolslandet.
    I ett svenskt rättsfall från senare tid har högsta domstolen förklarat svensk domstol obehörig att upptaga till prövning fråga angående nyttjanderätt till fastighet i utlandet (NJA 1929 s. 466). Denna ståndpunkt innebär uppenbarligen, att dylik fråga anses

OM UTLÄNDSKA DOMARS RÄTTSKRAFT I SVERIGE. 113böra prövas av domstol i det land, där fastigheten är belägen. Men när en sådan prövning ägt rum rörande en konkret rättsfråga, kan det icke vara följdriktigt, från de svenska domstolarnas synpunkt, att vägra godtaga ett av behörig domstol fällt avgörande. Man måste tvärtom av ställningstagandet i behörighetsfrågan draga den slutsatsen, att svensk domstol, om den får anledning att taga ståndpunkt i saken, respekterar en dylik dom av behörig utländsk domstol och ej ingår i prövning av dess sakliga riktighet, d. v. s. erkänner den utländska domen såsom materiellt rättskraftig i Sverige.
    I ett rättsfall, ref. i NJA 1923 s. 669, förklarade underrätten, att en talan angående klander av utlännings testamente icke kunde upptagas här i landet, då testamentsgivaren ej vid dödstillfället hade hemvist i Sverige och testamentet ej berörde fast egendom (men väl lös egendom) i Sverige. Domen fastställdes (»ej ändring») av högsta domstolen. Då svensk domstol sålunda avböjer att ingå i prövning av en dylik klandertalan, är tankegången den att tvisten bör prövas av domstol i annat land, t. ex. testamentsgivarens hemland. Om så skett och ett avgörande angående testamentets giltighet därmed givits av behörig domstol utomlands, skulle väl då en talan av den vinnande parten om utbekommande av den i Sverige befintliga lösegendomen icke ha tillräckligt stöd i den utländska domen angående testamentet? Vore det rimligt, att i ett sådant mål svensk domstol ansåge sig obunden av den utländska domen och upptoge till saklig prövning frågan om testamentets giltighet enligt tillämplig utländsk lag? En sådan hållning skulle stå i flagrant motsättning mot domstolarnas ståndpunkt i 1923 års rättsfall. Man måste tvärtom komma till det resultat, att den utländska domen i klandertvisten har materiell rättskraft i Sverige, att den här betraktas såsom ett bindande avgörande, som svensk domstol utan vidare godtager och lägger till grund för sin dom angående utgivande av i Sverige befintlig egendom.
    Såsom i det föregående påpekats, har flertalet författare beaktat nödvändigheten att tillerkänna utländska konstitutiva domar rättskraft i Sverige under vissa betingelser. Men det kan knappast anföras något skäl, varför denna kategori skulle intaga en särställning i förhållande till alla andra slag av domar. Det är t. ex. svårt att inse, varför svensk domstol skulle vara obunden av en utländsk dom i en vindikationstvist angående

114 ÖSTEN UNDÉN.fast egendom i det land, där domen givits, men skyldig respektera såsom rättskraftig en expropriationsdom från samma land (konstitutiv dom). Det är svårt att inse, varför svensk domstol skulle känna sig bunden att godtaga en utländsk dom, innefattande arvskifte (NT 1864 s. 499), men i förekommande fall nödsakad ingå i saklig prövning av en fråga om testamentes giltighet, avgjord genom dom av behörig utländsk domstol.
    Det finnes enligt min mening ingen anledning att anse de båda nu nämnda kategorierna av utländska domar (rörande i domstolslandet belägen fast egendom och rörande testamentsklander) vara de enda jämte konstitutiva domar, som böra tillerkännas bindande verkan i Sverige under vissa förutsättningar. Här skall endast ett ytterligare exempel antydas. Om en utländsk domstol avkunnat en dom, varigenom en i domstolslandet bosatt person A förklarats, i tvist med en annan person B, ha genom exstinktivt godtrosförvärv blivit ägare till lös egendom, som finns i samma land, torde en svensk domstol, som senare får att taga ståndpunkt i äganderättsfrågan, regelmässigt böra erkänna det genom domen skapade rättsläget såsom definitivt. Visserligen är icke den utländska domen här i landet exigibel, men om egendomen senare föres hit och vindikationstalan föres vid svensk domstol, bör någon ny saklig prövning ej äga rum utan en dom givas på grundvalen av den främmande domen. Härvid bortses från exceptionella omständigheter, som kunna motivera en vägran att godtaga den utländska domen.
    Om det invändes mot den här förfäktade ståndpunkten, att tvenne officiella betänkanden redan avgjort frågan i annan riktning, kan jag förskansa mig bakom ett nyligen gjort uttalande i lagrådet:1
    »En officiell kommentar tillägges gärna en yttre auktoritet som ingalunda är helt av godo. Bland lagskipare är det en vitt utbredd benägenhet att anse en fråga om lagens rätta tillämpning avgjord i och med att därom uttalats en mening i motiven, och det göres därvid icke vederbörlig distinktion mellan sådana fall, där det gäller ett val mellan olika möjliga läsningar av en lagtext, och sådana där spörsmålet ej är föremål för behandling i skriven lag och dess lösning måhända är att söka med ledning av överväganden av allmännare rättsprinciper. Följden härav blir bl. a. att den tendens att låsa fast rättsutvecklingen för avsevärd tid framåt, som innebor i all lagreglering, breder sig över långt vidare områden än oundvikligt är.»

 

1 Justitierådet ALEXANDERSON vid yttrande över förslaget till lag om boutredning och arvskifte (se k. prop. 1933 nr 7 s. 69).