BEAKTANDET AV SAMHÄLLSNYTTAN INOM JURIDIKEN.
ETT GENMÄLE.

 

AV

 

PROFESSOR VILHELM LUNDSTEDT.

 

Eftersom redaktionen haft vänligheten tillsända mig korrektur på förestående artikel av dr Ross, vill jag icke underlåta att besvara densamma. Nyttan av ett sådant svar synes mig dock bliva minimal, eftersom jag icke tror, att jag i detta inlägg kan uttryckamig tydligare, än jag gjorde i min förra artikel med dess hänvisningar till vissa mina skrifter. Uttalandena i sista stycket av Ross' nu föreliggande opus, till vilka jag återkommer, utvisa för övrigt genom sin uppenbara orimlighet, att Ross fullföljer sådana syften, att han icke kan hejdas genom överbevisning om falskheten ursaklig synpunkt i sitt angrepp. Emellertid får jag nu först hänvisa till mitt förra svar. Den, som vill göra sig mödan, torde genom förnyad läsning av detta kunna övertyga sig om arten av denna strid ävensom därom, huruvida Ross i sin senare artikel förmått vederlägga de synpunkter, jag anfört i anledning av hans förra artikel. Emellertid skola nu några särskilda påpekanden göras, varvid jag begagnar tillfället att även beröra en delvis mot min åsikt riktad uppsats av HARRY GULDBERG, »Teori och verklighet. Några reflexioner», införd i SvJT 1932 s. 553 ff.
    När Ross såsom stöd för sin kritik åberopar sig på vissa uttalanden av nationalekonomen MYRDAL, är detta att slå in öppna dörrar. Var och en som har verklig kunskap om mina undersökningar måste förstå, att jag är beredd att punkt för punkt själv underskriva dessa uttalanden. När jag använt sådana uttryckssätt som samhällets intressen, samhällsnyttan, samhällsekonomien och dylikt, så har städse endast varit fråga om beteckningar, enligt min mening lämpliga, enär de på mest kortfattade sätt giva en antydan om arten av de sakliga synpunkter, vilka i olika slags situationer måste av rättsvetenskapen närmare utredas och diskuteras samt sättas i stället för de begrepp, med vilka rättsvetenskapen hittills ansett sig kunna laborera. Jag har nämligen i anslutning till HÄGERSTRÖMS arbeten, vilka jag efter måttet av mina ringa krafter fördjupat mig i, sökt på ett så pass lättfattligt sätt, som det varit mig möjligt, ådagalägga, att rättsvetenskapens ifrågavarande begrepp äro ohållbara och därför odugliga. Denna, slutledning blir nödvändig, så snart man har den åsikten, att rättsmekanismen med allt vad därtill hör ingår i den

 

9 — Svensk Juristtidning 1933.

rumstidliga verkligheten. Att varje annan åsikt är ovetenskaplig har jag icke direkt gjort till föremål för utredning, men det följer dock av vad jag med ledning av Hägerströms verk utfört angående ovetenskapligheten i antagandet av ett objektivt »böra». I min åskådning innefattar »samhällsnyttan» icke något annat än ett hänsynstagande till vad som i avseende å rättsmekanismens gestaltning är ägnat att befrämja de intressen, som människorna i ett under diskussion varande slag av situationer faktiskt i allmänhet sträva efter att tillgodose. Naturligtvis är också detta en generalisering, som omedelbart icke kan av juristen användas. Det är endast ett angivande i största allmänhet av den metod, som enligt min mening har rättsvetenskaplig karaktär. Jag har i mina skrifter sökt visa, hur man har att närmare tillämpa denna metod för att erhålla en användbar uppfattning i rättsliga frågor. I detta avseende kan det naturligtvis icke vara tal om uppnående av någon fullständighet genom en enda vetenskapsmans arbete, kanske icke ens genom mödorna av en hel framtida generations vetenskapsmän. När Ross i sin förra artikel ordar om min bristande förståelse för hithörande spörsmåls komplicerade beskaffenhet, synes detta därför endast visa, att han icke förstår, vad det i mitt skriftställarskap rör sig om. Ehuru jag sålunda — självfallet f. ö. — i allmänhet, d. v. s. bortsett från enstaka mera speciellt inriktade utredningar, icke haft någon tanke på att giva annat än antydningar om »samhällsnytteprincipen», d. v. s. om positiva (såsom motsättning till rent kritiska) vetenskapliga synpunkter på rättsmekanismen, har jag dock trott att jag tillnärmelsevis nått det syfte, som jag ställt framför mig med mina positiva synpunkter angående t. ex. straffrätten och skadeståndsrätten, angående äganderättsföreställningen, rättstridighetsbegreppet, skuldbegreppet o. s. v. Detta syfte har nämligen i allmänhet endast varit att utreda så pass mycket, att var och en måtte kunna inse, att rättsvetenskapens chimäriska föreställningar icke äro på något sätt behövliga för förståelsen av rättslivet samt att en vetenskaplig, d. v. s. verklighetstrogen och icke metafysisk juridik är möjlig. Har man vunnit denna insikt, då förslår man också, att de hittillsvarande rättsvetenskapliga föreställningarna bliva till direkt skada för juridiken.
    För att understryka, att min metod intet hade att skaffa med den utilitaristiska och metafysiska maximen om "the greatest happiness of the greatest number", hade jag i Obligationsbegreppet II, före de uttalanden, som jag citerade i min förra artikel, s. 546, erinrat om godtyckligheten i sådana påståenden som att
    »människorna faktiskt känna sig lyckligare i väl inredda bostäder, än de skulle ha gjort i enkla hyddor eller jordhålor, att den trygghet till liv och egendom, som de åtnjuta i det civiliserade samhället, skänker större tillfredsställelse än vildarnas rövarliv, eller att den närande och hygieniska föda, som nutidens människor förtära, skänker dem större njutning, än den grottmänniskorna eller dessas förfäder erforo vid inmundigandet av naturens råa eller i allt fall minimalt förädlade produkter. Vem vågar påstå»

    frågade jag vidare,
    »med anspråk på att fälla annat än ett godtyckligt omdöme, att människorna i det hela känna sig lyckligare genom tillgången till den andliga och materiella kulturens rikedomar, än de skulle ha gjort, om de stannat kvar på djurstadiet? . . . Med samhällsnyttan såsom rättsprincip menar jag endast och allenast befrämjandet på bästa möjliga sätt av det, som — enligt vad alla över en viss lägre bildningsgrad stående kunna förstå — människorna i allmänhet faktiskt sträva efter att uppnå. Detta består i sådant som tjänlig och välsmakande föda, lämplig och enligt den egna eller allmänna smaken klädsam dräkt, på bästa och bekvämaste sätt inredda bostäder, trygghet till liv och lem, största möjliga rörelsefrihet, däri även inbegripet arbetsbördans begränsning, bildningsmöjligheter o. s. v., kort sagt, all tänkbar materiell komfort liksom även tillvaratagandet av andliga intressen». (Härefter må man nu läsa citaten å s. 546 i min förra artikel.)
    När jag såsom bevis för, att denna min ståndpunkt icke kan ha något med metafysik att skaffa, erinrat därom, att det ju endast rör sig om förhållanden, som vem som helst kan konstatera, så menar jag givetvis icke annat, än att vem som helst kan på detta allmänna sätt konstatera de ifrågavarande intressenas faktiska förhandenvaro, ävensom omöjligheten av deras realiserande, därest »rätten» tänkes bort. Med »rätten» menar jag i detta sammanhang realiteterna bakom straffrätten, skadeståndsrätten, avtalsrätten, rättighets- och pliktbegreppen. Till utredningar härom begränsa sig väsentligen mina skrifter. Det är på dessa områden, som jag har kunnat utan vidare utsäga, att behovet av de rättsskolastiska begreppen såsom förklaring till rättsinstituten för varje människa måste försvinna, så snart hon reflekterar däröver, att nyssnämnda strävanden icke skulle kunna realiseras, om icke rättsmekanismen uppehölles. När jag betecknar dessa strävanden såsom faktiska förhållanden, har jag naturligtvis därmed aldrig sagt, att de ha någon objektiv giltighet. En sak är att tala om objektivt gilliga värderingar, en helt annan sak är att konstatera, att en människa faktiskt gör den eller den värderingen, ävensom att vissa värderingar — hit höra de som leda till människornas ifrågavarande strävanden — faktiskt göras till en viss grad gemensamt av alla människor, med undantag i ett eller annat avseende för en Diogenes, en Tolstoj, ett fåtal andra idealister eller på särskilt sätt till livsfrågorna inställda människor. När det gäller förklaringen i sin allmänhet till rättsmekanismen i förevarande avseenden, då är man verkligen i det lyckliga läget att kunna åberopa sig på dessa relativt homogena värderingar, såsom utan vidare uppfattbara för tillräkneliga människor. Ett allmänt florerande av sådana gärningar som mord, misshandel, hemfridsbrott, rån, stöld, bedrägeri, förfalskning o. s. v. skulle å ena sidan utgöra en väsentlig hämning för människornas i citatet här ovan angivna faktiska strävanden. Å andra sidan är det påtagligt, att ett dylikt florerande förebygges genom gärningarnas ifråga straffbarhet. Därmed har då också angivits ett intresse, vars beaktande från lagstiftarens sida utgör en verklig förklaring till hithörande straff-

lagsparagrafers uppehållande. Att åter ett sådant beaktande från lagstiftarens sida faktiskt sker ävensom grunden till detta förhållande har jag sökt kortfattat angiva i Obligationsbegreppet II, s. 240 ff. Kan man spåra godtycklighet eller metafysik i angivandet av denna förklaring till straffrätten såsom motsättning till rättsvetenskapens gängse, bevisligen verklighetsfrånvända tal om gärningens rättstridighet och brottslingens rättsliga skuld såsom grund till handlingens straffbarhet? På fullt analogt sätt förhåller det sig med mina synpunkter på skadeståndsrätten och avtalsrätten. Jag har på dessa senare områden ganska ingående påvisat, att produktion och omsättning, d. v. s. affärsliv och handel i stort och smått, vidare överhuvud allt riskfritt umgänge mellan människorna, att allt detta icke vore möjligt, utan att, tvärtom, i sådana avseenden stagnation eller förkrympning skulle inträda, därest icke skadeståndsrätt och avtalsrätt uppehölles. Därmed åter skulle människornas mer omnämnda faktiska strävanden omöjliggöras eller väsentligen hämmas. Lagstiftarens intresse att befrämja dessa strävanden utgör enligt min mening därmed en sakligt hållbar förklaring till uppehållande av skadestånds- och avtalsrätten. Jag har, beträffande t. ex. avtalsrätten, hävdat och ganska ingående utfört denna förklaring såsom motsättning till jurisprudensens allehanda konstruktioner, kretsande kring löftets obligationsgrundande effekt, konstruktioner utan något som helst faktiskt underlag. Även beträffande skadeståndsrätten har jag på skilda ställen närmare utfört saken och visat, hur hela skadeståndsläran fullkomligt snedvridits genom de rättsvetenskapliga begreppen.
    Jag nämner allt detta, på det att man äntligen må förstå, att, när jag i sin allmänhet åberopar mig på människornas ifrågavarande lätt konstaterbara homogena värderingar, så sker det för att belysa vad jag anser vara vetenskaplig metod för juridiken på dessa stora rättsområden. Jag har visserligen, som sagt, stundom i mina skrifter närmare utfört saken, men i min allmänna framställning av »samhällsnyttans» betydelse för lagstiftningen har det givetvis varit omöjligt och, såsom torde framgå av det redan sagda, jämväl fullkomligt överflödigt att gå in på några detaljer. Saken har emellertid helt och hållet missförståtts icke blott av Ross utan jämväl i GULDBERGS här inledningsvis omnämnda artikel, vilken Ross givetvis med tillfredsställelse hänvisar till. Guldberg skriver bl. a. följande:
    »Med fog kan ifrågasättas, huruvida det lönar sig att anlita samhällsnyttan ens såsom rent praktisk princip, d. v. s. såsom rättesnöre för lagstiftning och rättstillämpning. Envar, som har någon erfarenhet av lagstiftning, kan bekräfta, att man har mera närliggande mål, även i mycket viktiga fall och med det allra bästa uppsåt. Då det — för att taga ett närliggande exempel — skall uppställas nya regler för kontroll å aktiebolagsförvaltningen, är det icke så mycket fråga om 'tjänlig och välsmakande föda, lämpligt och enligt den egna eller allmänna smaken klädsam dräkt, på bästa och bekvämaste sätt inredda bostäder, trygghet till liv och lem, största möjliga rörelsefrihet, däri även inbegripet arbetsbördans begränsning, bildningsmöjligheter o. s. v., kort sagt, all tänkbar materiell komfort liksom även tillvaratagandet av andliga

intressen', utan lagstiftaren bör helt enkelt syfta till en ordning, som på bästa möjliga sätt tillgodoser de med bolaget förknippade intressena. Om han lyckas, kan man naturligtvis göra gällande, att reglerna tjäna samhällsnyttan, men någon påtaglig vinst innebär knappast inskjutandet av detta begrepp, såvitt angår det avgörande, som lagstiftaren har att träffa. I fråga om åtskilliga lagstadganden, särskilt på handelsrättens område, kan på goda grunder sägas, att de uppställts i den allmänna omsättningens intresse och befordra säkerhet i handel och vandel. Såtillvida föreligger en viss abstraktion från de närmaste uppgifter, som dessa regler fylla, men icke ens här är det anledning att driva abstraktionen längre och åberopa samhällsnyttan».
    Det är självfallet att det vid utformning av »regler för kontroll å aktiebolagsförvaltningen» icke skulle falla mig in att helt allmänt och direkt åberopa mig på människornas strävanden för »tjänlig och välsmakande föda etc.» Hur en skribent i anledning av mina utredningar kunnat få en sådan uppfattning om min metod är mig ofattligt. Den närmare utformningen av bolagsrätten liksom denna själv bestämmes givetvis av hänsyn till det av mig städse betonade behovet av produktionens och affärslivets tillgodoseende. Men varken bolagsrätt eller affärsliv vore tänkbara utan uppehållande av straff-, skadestånds- och avtalsrätten. Och att affärslivets behov blir bestämmande för lagstiftningen såväl på dessa områden sompå bolagsrättens område har sin empiriska förklaringsgrund däri, att människorna faktiskt allmänneligen sträva efter sådant som »tjänlig och välsmakande föda etc. etc.» (se ovan) samt att lagstiftaren icke kan undgå att beakta dessa strävanden. När Guldberg gent emot min åskådning säger, att lagstiftningen med de ifrågavarande reglerna »bör helt enkelt syfta till en ordning, som på bästa möjliga sätt tillgodoser de med bolaget förknippade intressena», så har detta därför samma meningslösa innebörd, som om man angående reparationen av ett lokomotiv påstode, att denna tillgodosågede med lokomotivet förknippade intressena men icke trafikens intressen. Guldbergs uttalanden måste vidare uppfattas så, att deifrågavarande bolagsreglerna tillhörde sådana lagstadganden, som icke uppställas »i den allmänna omsättningens intresse» och icke »befordra säkerhet i handel och vandel». Det torde vara överflödigt att utförligare vederlägga en sådan åsikt. »Allmänna omsättningen» är ju ett uttryck för allt slags produktion och affärsliv. Liksom aktiebolaget såsom rättsinstitut icke kan — därest man är frigjord från tron på objektiva värden och därmed sammanhängande rättsskolastiska konstruktioner — motiveras av något annat än intresset att befrämja produktionen och affärslivet i rådande privatekonomiska samhälle, så måste givetvis detsamma sägas om nytillkomna regler inom bolagsrätten, som äro ägnade att i trygghetssyfte förbättra denna. Dessa regler bidraga självfallet genom sin ifrågavarande karaktär till ökning av den bolagsbildningen och bolagsdriften, och därmed produktionen och affärslivet, stimulerande trygghetskänslan. Att de nämnda reglerna icke skulle »befordra säkerhet i handel och vandel» är därför obegripligt, såvida icke Guldberg

tilläventyrs hade i sikte det förhållandet, att dessa regler givetvis icke kunde, åtminstone icke på ett direkt märkbart sätt, befrämja tryggheten i det helt utanför all bolagsrörelse fallande affärslivet. Missuppfattar man emellertid i sådan grad det, varom saken rör sig, att man inför dylika synpunkter, då blir ett meningsutbyte alltför tungrott. Vad Guldberg i styckets sista punkt och i den tredje från slutet anfört angående »samhällsnyttan» ställer hela min metod rakt på huvudet, varom man kan övertyga sig genom att endast läsa vad jag förut i denna artikel anfört.¹
    Av vad jag sagt torde inses, att »samhällsnyttans princip» i mina undersökningar endast kan vara en benämning på den metod, som jag i juridiken hävdar såsom vetenskaplig, en benämning, som samtidigt antyder metodens art. Redan i sin förra artikel sökte Ross emellertid konstruera fram en motsägelse i min framställning, bestående däri att jag å ena sidan ville använda samhällsnyttan som »princip», å andra sidan ansåg mig blott bygga på konstaterade fakta. Likgiltig för allt vad jag utvecklat angående innebörden av »samhällsnyttan» såsom »princip», framhärdade Ross i sina proklamationer, att det måste vara fråga om en etisk norm. Själva det ifrågavarande ordrytteriet hos Ross föreföll mig så påtagligt, att jag då icke brydde mig om att upplaga detsamma till bemötande. Emellertid har det blivit huvudpunkten i hans senare inlägg, varest han, vändande sig »til Hovedsagen: Samfundsnytteprincippet selv», öppnar bataljen sålunda:
    »Hvilken Karakter der end tillægges dette Princip, saa er dog Forudsætningen den, at det overhovedet er et Princip, d. v. s. at det har en entydig Mening, der i givne retspolitiske Spørgsmaal formaar at sige: i denne Situation er denne Løsning, men ikke hin, i Overensstemmelse med Samfundsnytten. Denne Entydighet tænkes igen bestemt gennem en kvantilativ Maximering af den gennem forskellige tænkelige Løsninger bevirkede Behovstilfredsstillelse.»

 

    Om nu ordet »princip» — som jag f. ö. tror mig, åtminstone i senare skrifter, ganska sällan ha använt — vore en mindre lämplig term ur rent filosofisk synpunkt, så får man ju icke därför halsstarrigt hänga sig fast därvid, då det brukats av en icke-filosof i rent rättsvetenskapliga arbeten. Jag har aldrig någonsin med ordet samhällsnytteprincip avsett annat än en sammanfattning av vissa realiserbara synpunkter, på ungefärligen samma sätt, som jag kan fråga en bibliotekarie om principen för bibliotekets inrättande och böckernas ordnande eller en affärschef om principen i det eller det avseendet för företagets skötsel. Ilade Ross fäst något avseende vid, vad jag i min förra artikel utvecklade angående hans falska slutledningar, i anledning av att jag använt ordet »böra» i vissa

 

¹ Se här ovan s. 121 f. Jag är ledsen att i det hela angående Guldbergs såväl villiga kritik nödgas säga, att den beror på missförstånd av min åskådning. Vore denna verkligen så kortsynt och osammanhängande, som Guldberg framställer densamma, förtjänade den sannerligen intet annat än tystnadens förakt.

sammanhang, så skulle hans ordrytter i näppeligen kunna ha fortsatts, åtminstone icke på detta oförblommerade sätt.
    Emellertid visar nu det gjorda citatet, hur hela min positiva rättsuppfattning hänsynslöst förvanskas av Ross. Också om detta ord »samhällsnyttan» såsom »princip» — isolerat betraktat, utan hänsyn till vad jag utrett angående ordets innebörd i min åskådning — vore olämpligt ur den synpunkten, att det synes förutsätta tro på objektiva värden, så måste envar, som icke intagits av fördomar gentemot mitt författarskap, kunna begripa, att jag icke lagt »samhällsnyttan» såsom något objektivt till grund för mina positiva synpunkter, och detta icke heller i den form, som Ross ävlas att tillskriva mig, nämligen så att det skulle vara något objektivt nyttigt att i största möjliga grad befordra behovstillfredsställelse. Såvitt Ross verkligen icke fattat detta, måste det bero därpå, att han vilseletts genom förbiseendet, att de, självfallet subjektiva, värderingar, som jag åberopar mig på, faktiskt ha en viss, om också blott relativ, homogenitet. Vad som genomgående är bestämmande för mina resonnemang, är nämligen detta, att inga andra värderingar kunna få betydelse såsom grundval för en lagstiftning med moralisk kraft än sådana, i vilka man värderar i medvetandet om sin samhörighet med andra individer. Det är m. a. o. fråga om sociala värderingar. Man värderar ett visst samhällstillstånd, varvid sålunda tanken på samhörigheten med andra ständigt ingår i värderingen. Oaktat den sociala inställningen kunna värderingarna givetvis utfalla olika alltefter olika social miljö, olika politisk åskådning, olika sociala kunskaper o. s. v. Därigenom uppstå olika sociala värdeskalor. Detta har jag, som bekant, aldrig bestritt utan, till förebyggande av missförstånd, ofta framhävt. Men alltid finns det därvid åtskilligt, som är gemensamt. Det finns städse vissa elementära behov, som människorna i allmänhet ha, t. ex. de förut angivna intressena av bostad, föda o. s. v. Sådana elementära behov föranleda bl. a. den gemensamma inställningen, att man vill tillgodose den allmänna folkförsörjningen. Naturligtvis kunna också i sådana avseenden värderingarna dela sig, när det gäller detaljerna, både angående intresset självt och medlet för dess realiserande. Emellertid är det härvid av en särskild betydelse, att de olika värderingarna aldrig ske in abstracto, med bortseende från maktförhållandena inom samhället. Huru mycket än de samhällsideal, som föresväva olika samhällsgrupper, kunna skilja sig åt, blir dock alltid varje grupp i sina värderingar nödsakad att taga hänsyn till de faktiska förhållandena. Därigenom sker en utjämning, åstadkommes så att säga en plattform, på vilken de olika gruppernas sociala strävanden mötas. En långtgående radikal grupp söker t. ex. icke på allvar fullt genomföra sina ideal utan modererar sig på villkor av ett visst tillgodoseende av sina intressen, liksom å andra sidan en grupp med konservativa intressen, för att hämma omstörtningstendenser, finner det lämpligast att göra medgivanden till förmån för radikalare grupper. På detta sätt uppstår i alla fall en viss gemenskap i de sociala värde-

ringarna. För att med ett mycket enkelt exempel åskådliggöra, huru resultat kan nås på basis av ursprungligen skilda värderingar: antag att 20 man från skilda håll plötsligt samlats för att flytta ett stenblock, rädda en byggnad från eldfara eller dylikt. Ingen auktoritativ fedare finnes. Somliga finna den metoden, andra den, en tredje grupp den o. s. v. vara den lämpligaste. Till sist utföres dock ett gemensamt arbete efter en viss av de framkastade metoderna. Det enande intresset, att åtminstone åstadkomma något, som alla anse värt att arbeta för, gör att de motstridiga grupperna underordna sig en av dem i och för sig ogillad värdering i ena eller andra avseendet. Naturligtvis kan det också hända, att stridigheten i värderingarna leder till fullkomligt fjasko. Återgå vi till de sociala värderingarna, är läget såtillvida gynnsammare, som det är lagstiftarens värdering, som omedelbart blir bestämmande, och lagstiftaren har tid och resurser till överblick i sitt val av bästa möjliga samlande linje. Naturligtvis kan även lagstiftaren taga miste, i det att den eller de värderingar, som icke alls eller blott delvis blivit tillgodosedda, icke låta sig nedtystas och därigenom den stiftade lagen icke erhåller den erforderliga moraliska kraften. Lagstiftaren får då taga i övervägande, huruvida den uppkomna gnisslingen i maskineriet bör uthärdas eller ändring av ett eller annat slag bör åvägabringas.¹
    Satsen om samhällsnyttan såsom princip för lagstiftningen innebär sålunda i min åskådning ingenting annat, än att, såvitt någon moralisk effekt skall kunna uppstå av lagarna, måste lagstiftaren till grund för dem lägga konstaterbara sociala strävanden, d. v. s. anordna lagarna så, att deras uppehållande blir medel i görligaste mån för dessa strävandens realiserande. Men man får naturligtvis icke förbise, att lagarna faktiskt också medföra biverkningar, som i och för sig stå i strid med detta mål. Vi kunna taga ett allmänt exempel: strafflidandet medför åtskilliga effekter, vilka allmänt betraktas såsom sociala olägenheter. Dessa kunna åtminstone f. n. icke upphävas annorlunda än genom att upphäva strafflagen. Detta åter skulle ju innefatta samhällsupplösning. Betraktas samhället överhuvud såsom något av värde, måste man sålunda nöja sig med de ifrågavarande biverkningarna av strafflagen. På det ekonomiska området måste lagstiftaren alltid göra upp en samhällshushållning — för att nu använda Myrdals uttryck. Till en sådan hör befordrandet av produktion och omsättning. Detta åstadkommes i ett privatekonomiskt samhälle bl. a. genom den förhandenvarande straffrätten ävensom avtals- och skadeståndsrätten. Detta är kortfattat innebörden av »samhällsnytteprincipen» såsom grund för lagsliftningen. Och det är klart att, så länge som den privatekonomiska

 

¹ Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på att det naturligtvis är omöjligt att på detta kortfattade sätt giva fullt tillfredsställande antydningar om de sociala värderingarna såsom bakgrund för lagstiftningen. Jag får därför hänvisa till Obligationsbegreppet II, s. 187 — 273, särskilt s. 249-259. Självfallet avser icke heller den därstädes meddelade framställningen att giva en på något sätt uttömmande bild av saken utan endast så mycket, att linjerna för min positiva metod bli begripliga.

ordningen består, måste också domaren, om icke hela rättsmaskineriet skall komma på avvägar, utgå från just de sociala intressen, för vilka en lagstiftare i samma ordning är verksam. Av det sagda måste kunna förstås, att Ross' ordande i båda sina artiklar om skillnaden mellan etikens »Sollen»-princip och »Sein»-princip helt och hållet svävar i luften, såvitt det skall beröra mina teorier. Ross' framställning av min »samhällsnytteprincip» är överhuvud från början till slut osannfärdig. Vill Ross hålla på att kritisera en åskådning, som icke är min, så står det honom naturligtvis fritt. Men jag har ingen anledning att vidare taga någon befattning därmed.
    Till belysning av relativiteten i de sociala värderingarnas homogenitet kan — om vi nu återigen hålla oss till straffrättsområdet — i motsats till sådana mera självklara saker som bestraffningen i allmänhet av mord, rån, stöld, förskingring etc. sättas bestraffningen av uppror, upplopp, fosterfördrivning, preventivmedelsbrott m. fl. I dessa senare fall bryta sig nu mot varandra värderingarna, skiljande sig åt än genom olika uppskattningar av vad som är det nyttigaste för samhället, än genom olika mera utpräglat moraliska åsikter. Här kan nu uppstå en kamp mellan de olika värderingarna, som möjligen slutligen resulterar i en kunglig proposition eller i ett riksdagsbeslut eller i bådadera. F. ö. har jag aldrig bestritt utan tvärtom emfatiskt framhållit, att även allehanda rent vidskepliga föreställningar om objektiva värden göra sig gällande i lagstiftningen. Vad jag i sådant avseende bestrider, det är, att lagstiftaren har ställt något realiserbart mål framför sig, såvitt dessa vidskepliga föreställningar på det sätt göra sig gällande, att de ingå såsom innehåll i det uppställda målet. Naturligtvis kan t. ex. en straffbestämmelse mot fosterfördrivning i någon grad realisera ändamålet att inskränka fosterfördrivning. Men det är en fullkomlig chimär, att genom en sådan straffbestämmelse något objektivt moraliskt gott förverkligades. Inser man detta, inställer sig den praktiska konsekvensen, att de kriminalpolitiska värderingarna på detta område utestutande komma att kretsa kring betydelsen ur social synpunkt av straffbestämmelsen ifråga, vilket i sin tur otvivelaktigt skulle öka den gruppens antal, som redan nu anser, att straffbestämmelsen ifråga bör upphävas (eller radikalt förändras). Överhuvud är det av vikt, att de socialt intresserade, som bliva tongivande för värderingarna bakom lagstiftningen, komma till insikt om, att föreställningarna om något objektivt rättfärdigt aldrig kunna realiseras. Visst kan det handlingssätt, som betraktas såsom objektivt rätt, genom en lag befrämjas. Men aldrig kan därmed målet, att förverkliga det objektivt rätta, realiseras, alldenstund det icke finns något objektivt rätt. Såvitt tron på något objektivt rätt blir bestämmande för lagstiftaren, måste därför realiserbara synpunkter i lagstiftningen bli undanträngda. När jag hävdar, t. ex. att strafflagar i allmänhet icke kunna fullgöra någon enligt rådande värderingar socialt nyttig funktion utan att verka moralbildande, liksom att det överhuvud är angeläget, att vissa lagar ha moralisk effekt, så är det här givetvis icke fråga om moral i objektiv mening utan om

moral såsom själv beroende av faktisk social värdering. Genom en ifrågavarande lag bliva människorna på ett visst sätt beskaffade i moraliskt avseende, resp. underhållas vissa moraliska föreställningar hos dem.
    Läsaren torde från vårt förra replikskifte erinra sig, vad jag uppvisade angående grundlösheten i Ross' beskyllning mot mig, att det icke funnes en väsentlig tanke i min rättskritik, som icke redan framställts av BENTHAM. I texten av sitt nya inlägg förklarar Ross häremot kort och gott, att han vidhåller sina uttalanden. I en sig därtill anslutande not nödgas han emellertid medgiva, att »det veler rigtigt, at der paa dette punkt virkelig er en Forskel mellem Bentham och Lundstedt». Må läsaren nu observera, att »dette punkt» avser min kritik av rättighetsbegreppet, och att denna kritik står i logiskt nödvändigt sammanhang med hela mitt juridiska författarskap under de sista 12 åren. Med min kritik av Benthams »legal right» blir det logiskt omöjligt för mig att ha någon enda tanke gemensam med Bentham på vare sig straffrättens, skadeståndsrättens eller avtalsrättens områden. I stället för att söka svänga sig, synes det mig, att Ross borde frankt ha erkänt sitt oerhörda misstag.
    Slutorden i Ross' sista artikel äro obegripliga, åtminstone för den, som icke känner deras psykologiska bakgrund. Det gäller, säger han, att »udrydde Forestillingen om, at Professor Lundstedt og nordisk Retsfilosofi er identiske Begreber». Detta skall vara av behovet påkallat alldenstund »Lundstedt paa Grund av Omstændighederne i den almindelige Opfattelse længe har staaet som den, derpaa auktoritativ Maade repræsenterer Retsfilosofien i Norden». Helt ofrivilligt har Ross här givit mig en utsökt, låt vara fullkomligt oförtjänt, komplimang. Jag har ingen rättsfilosofisk utbildning; jag har aldrig på minsta sätt givit mig sken av att ha sådan utbildning; jag har städse framhållit, från den första skriften till den sista, att jag i fråga om det rättsfilosofiska underlaget för mina utredningar helt och hållet står i tacksamhetsskuld till AXEL HÄGERSTRÖM; ehuru jag sökt fördjupa mig i dennes skrifter, har jag alltid varit angelägen att låta läsaren förstå, att jag icke anser mig kompetent att rättsfilosofiskt behandla frågorna.¹ Detta oaktat skall jag, enligt Ross, till den grad ha imponerat på den allmänna uppfattningen, att jag framstår såsom hela Nordens auktoritative representant för rättsfilosofien! Därvid skall min ställning vara så stark, att det blir nödvändigt för rättsvetenskapen och rättsfilosofien att snarast sammangadda sig för att rycka ned mig från den höjd, dit jag sålunda genom omständigheterna upplyfts. Denna fantasi om min betydelse som rättsfilosof är, såsom läsaren förstår, icke en älsklingsbild hos Ross. Den är, tvärtom, en honom förhatlig bild, som han — i starkt förbund med allehanda filosofer och jurister — vill söka förjaga, möjligen i hopp om att därefter själv kunna svinga sig upp till representantskapet för nordisk rättsfilosofi. Jag kan lugna Ross med den försäkran, att hans förhoppningar i den vägen äro mig fullkomligt likgiltiga.

 

¹ Se t. ex. Obligationsbegreppet II, s. 82, 89, n. 1, 92, 187.