IVAR AGGE. Bidrag till läran om civildomens rättskraft. Akademisk avhandling. Sthm & Lund 1932. Nordiska bokhandeln. XV + 290 s. Kr. 9.00.

 

    Civildomens rättskraft är ett ämne, som särskilt i nyare tysk processrättslig litteratur varit föremål för livlig uppmärksamhet. Under den sista mansåldern har ett stort antal tyska processualister, såsom STEIN, WACH, MENDELSSOHN-BARTHOLDY, HELLWIG, PAGENSTECHER, KLEINFELLER, MERKL och BÖTTICHER, diskuterat de många teoretiskt och praktiskt viktiga problem, som knyta sig till rättskraftsläran. Någon enighet ens i grundläggande spörsmål har knappast nåtts, men många fruktbärande synpunkter ha givetvis bragts i dagen. Nordisk doktrin är på förevarande område mera sparsam. Att nämna är först och främst SINDBALLES originella och intresseväckande avhandling »Bidrag til Læren om judicielle Afgørelsers Retskraft» (1918). HUSBERGS arbete »Om domens materiella rättskraft enligt svensk ordinär civilprocess» har i år uppnått den vördnadsvärda åldern av femtio år, och nästan lika gammal är en uppsats av HAGERUP i Norsk Retstidende 1885. Senare har ERICH publicerat en längre uppsats i ämnet i Finska juridiska föreningens tidskrift 1907 och LUNDSTEDT behandlat »Gränserna i subjektivt hänseende för civildomens rättskraft» (1911) och »Utländsk civildoms rättskraft i Sverige» (1915). Någon nyare och mera ingående framställning av läran om gränserna i objektivt hänseende har hittills icke funnits på svenskt språk. Vår ganska rika judikatur på detta område från den sista mansåldern har sålunda förut icke systematiskt bearbetats och sammanställts med den moderna doktrinens resultat. Författaren till ovan angivna avhandling har därför haft ett rikt material att arbeta med och ställts inför uppgifter av stor teoretisk och praktisk betydelse.
    Avhandlingen innehåller tre kapitel, ett inledande om rättskraftsreglernas uppgift och innebörd, ett med en framställning av de s. k. rättskraftstitlarna och ett, som behandlar spörsmålen om rättskraftens gränser i objektivt hänseende. Hela läran om civildomens rättskraft har sålunda icke behandlats, i det att den s. k. subjektiva begränsningen av rättskraften lämnats åsido. Vad författaren därom anfört i förordet, nämligen att denna del av ämnet tidigare behandlats av LUNDSTEDT och i viss mån också av KALLENBERG samt att arbetet även dessförutan fått en tillräcklig omfattning, kan recensenten till fullo biträda. Fråga är blott om författaren ej lämpligen kunnat ytterligare begränsa sitt ämne, t. ex. genom uteslutande av de spörsmål, som behandlas i kap. II. Det kunde synas ha varit en fullt tillräcklig uppgift för författaren att utreda frågorna om rättskraften såsom verkan

132 ÅKE HASSLER.av domen och om dess begränsning i objektivt avseende. Emellertid är det otvivelaktigt problem av betydelse och utredningar av värde, som innefattas i kap. II, och dess medtagande framstår därför som till fullo berättigat. Men en koncentration på frågorna om rättskraftens objektiva begränsning hade måhända givit författaren tillfälle och anledning att ännu mera genomarbeta de mycket krävande problem, i synnerhet beträffande vår svenska praxis' ställning, som möta i kap. III.
    Författaren torde kunna anses ha i stort sett tillfredsställande disponerat sitt ämne sådant han avgränsat detsamma. Säkerligen hade det dock varit till fördel för framställningen om i avhandlingens början en analys gjorts av domens struktur och verkningar, vartill en närmare redogörelse för rättskraftens innebörd och betydelse naturligt kunnat sluta sig. Därigenom hade ock en fastare grund lagts förbehandlingen av de teoretiska och praktiska rättskraftsproblemen i kapitlen II och III. En del av innehållet i § 8 synes vara av så allmänt processteoretisk beskaffenhet, att det lämpligen bort upptagas i inledningen till arbetet. I nämnda paragraf kunde författaren i stället ha behandlat den i en särskild avdelning å s. 276—280 diskuterade frågan om rättskraftens omfång vid negativ fastställelsetalan. Vad författaren har att anföra härom kan svårligen anses vara av den betydelse, att det bort sålunda behandlas för sig. Man kan vidare hysa en viss tvekan om det riktiga i att i en särskild paragraf i kapitlet om rättskraftens objektiva begränsning behandla frågan om betydelsen av förändrade omständigheter. Denna fråga synes vara av mera allmän karaktär och stå i sammanhang med domens egenskap av att innebära en fastställelse. Framställningen å s. 207—219 av spörsmålet om tilläggsanspråk synes näppeligen vara riktigt disponerad. Det väsentliga är här den av författaren å s. 215 framförda synpunkten, att man ej har med rättskraftsregler att göra utan med frågan om rätten att föra särskild rättegång om anspråk av antydda art. Betydelsen av skillnaden mellan processuell och materiellträttslig rättskraftsteori berör författaren både å s. 9 och å s. 27 utan att dock på någotdera stället uttömmande redogöra för densamma.
    Framställningssättet är med ganska få undantag klart och redigt. Författaren har en lättflytande stil, och läsaren kan i allmänhet utan större möda orientera sig i de ofta invecklade frågeställningarna. Några anmärkningar måste dock framställas mot den terminologi, som författaren använder. Uttrycket processdomar (s. 65) förekommer omväxlande med den hos oss eljest brukade och utan tvivel lämpligare termen avvisningsutslag. Författaren vill ersätta termen processförutsättningar med sakprövningsförutsättningar (s. 69), men detta genomföres ingalunda konsekvent. Likaledes användas om varandrade synonyma uttrycken rätt till rättsändring och gestaltningsrätt (t. ex. s. 264). Man kan nog ha skäl till tvekan, huruvida den senare termen bör införas i svenskt rättsspråk. I varje fall bör ej betydelsen av en fast och konsekvent terminologi underskattas.
    Behandlingen av rättskraftsläran erbjuder särskilda svårigheter icke

ANM. AV IVAR AGGE: CIVILDOMENS RÄTTSKRAFT. 133minst därför, att densamma förutsätter ingående kännedom om de flesta centrala civilprocessrättsliga spörsmål och behärskning av den moderna processdoktrinens frågeställningar. Författaren visar sig iaktningsvärd grad besitta dessa förutsättningar. Han ådagalägger en omfattande beläsenhet och en ej ringa förmåga att bemästra det litterära materialet. Han undviker att alltför ingående sysselsätta sig med enbart teoretiska spörsmål men lämna dock ej desamma obehörigen å sido; i detta hänseende synes han ha funnit en ganska god medelväg. På några punkter kunna dock erinringar riktas mot framställningen av allmänt processteoretiska frågor. Så synas t. ex. yttrandena å avhandlingens första sidor om processens uppgift ej helt fylla kravet på exakthet. Ståndpunktstagandet till bevisbörde- och kvittningsproblemen (s. 143 f., resp. s. 178 f.) synes också ganska diskutabelt.
    Det kan givetvis ej ifrågakomma att i en tidskriftsanmälan mera ingående sysselsätta sig med de många viktiga och intressanta spörsmål, som behandlas i det föreliggande arbetet. Även om man på åtskilliga punkter är benägen att bestrida riktigheten av de resultat vari författaren stannat eller åtminstone hysa tvekan därom, så bör rättvisligen framhållas, att han i allmänhet redigt framlägger argumenten för och mot sitt ställningstagande och vid avvägandet av desamma visar sunt omdöme och sinne för praktiska realiteter. Såväl det mera teoretiska inledningskapitlet som ock framställningen i kap. II av de s. k. rättskraftstitlarna torde i stort sett lämna i sakligt avseende godtagbara resultat. Författaren har här redogjort för rättskraftsteorierna, rättskraftens syfte, innebörd, former och förhållande till andra domens verkningar, samt frågorna om rättskraftens formella förutsättningar, om vilka civilprocessuella beslut som kunna vinna rättskraft, om rättskraften inom speciell och extraordinär civilprocess och om utländsk civildoms rättskraft. Det måste anses vara ganska värdefullt att erhålla en klar och överskådlig redogörelse för dessa spörsmål, som icke varit föremål för någon större uppmärksamhet i nyare svensk litteratur.
    I kap. III har författaren mött åtskilliga teoretiskt och praktiskt viktiga och svårlösta problem, och det är i denna avdelning han företrädesvis haft att syssla med den svenska judikaturen på rättskraftslärans område. Tyngdpunkten hos framställningen och för övrigt arbetet i dess helhet faller inom § 9, som behandlar frågan om rättskraftens begränsning med hänsyn till omfattningen av parternas i domen avgjorda yrkanden, och § 10, vilken sysslar med rättskraftens omfång i förhållande till grunden för det i domen avgjorda rättsanspråket. Framställningssättet är här som på det hela taget i arbetet klart och översiktligt, men man känner behov av att mera deciderat än annorstädes anmäla reservation mot de uppnådda resultaten. Detta gäller särskilt redogörelserna för den svenska praxis' ståndpunkt. Behandlingen av rättsfallsmaterialet erbjuder på förevarande område ej ringa svårigheter, vilka författaren knappast kan anses ha fullt be-

134 ÅKE HASSLER.mästrat. Jag skall i det följande stanna vid ett par punkter i framställningen, som ej kunna förbigås utan anmärkning.
    Å s. 175 f. behandlas i samband med spörsmålet om verkan av dom över invändningsvis framförda moträttigheter ett par rättsfall, NJA 1911 s. 63 och 1914 s. 397, i vilka enligt författaren s. k. gestaltningsrätter ansetts omfattade av rättskraften, ehuru desamma endast framförts invändningsvis. Man torde på goda grunder kunna antaga, att denna synpunkt på rättskraftsfrågan varit domstolarna fullständigt främmande. Fallen ha otvivelaktigt ansetts höra hemma i den grupp av rättsfall, som nämnes å s. 199 f. och i vilka utvecklingen av praxis bestämts genom plenaravgörandet NJA 1916 s. 617. Detta torde till full evidens framgå av avgörandet i rättsfallet NJA 1926 s. 464, ett hyresfall av samma typ som de ovan nämnda av 1911 och 1914. Egendomligt nog har författaren ej citerat 1926 års rättsfall vare sig å s.175 f. eller å s. 199 f. Vad angår den å det senare stället omtalade rättsfallsgruppen synes med fog kunna anmärkas, att författaren ej företagit någon differentiering av de olika fallen med hänsyn till rättsförhållandets art, varjämte han här som på andra ställen varit alltför snar att skylla förekomsten av enligt hans mening varandra motsägande rättsfall på vacklande praxis.
    En annan fråga, som knappast blivit nöjaktigt utredd, är den om praxis' ställning till spörsmålet om rätten att föra särskild talan angående ränta. Författaren säger å s. 217 f., att högsta domstolen ansett förbehåll nödvändigt för särskild rättegång om moraränta och processuell ränta. I fråga om det senare slaget av ränta hänvisas till rättsfallet NJA 1928 s. 153, varav dock ej kan sägas framgå, att förbehåll om särskild rättegång tillagts någon betydelse. Snarare synes man kunna ur rättsfallet utläsa motsatsen. Rättsfallet NJA 1931 s. 672 torde ytterligare bestyrka detta. Här nämnes i underrättens utslag om förbehåll, men i den fastställda hovrättsdomen förekommer ett kategoriskt uttalande, att särskild talan ej får föras om utfående av ränta efter den i 9 kap. 10 § sista punkten handelsbalken stadgade grund.
    I den viktiga frågan om rättskraften då skriftlig förbindelse utställts finner författaren å s. 240 f., att en bestämd praxis icke kan anses föreligga i fråga om skuldebrevs och växels egenskap att utgöra en från bakomliggande rättsförhållande skild grund för krav. Författaren anser vissa rättsfall tyda på, att dom över dylikt krav innefattar slutligt avgörande jämväl av skyldigheten att betala motsvarande belopp på grund av den materiella obligation, som föranlett skuldebrevets utfärdande, resp. växelns accepterande. I andra rättsfall finner han en bestämd tendens framträda att taga hänsyn till det processuellt sett avgörande, nämligen domens innehåll med hänsyn till den faktiska omfattning parterna genom utredning och bevisning givit åt processföremålet. Intet av de rättsfall, vilka citerats som belägg på det sist anförda, torde stödja författarens mening. I rättsfallet NJA 1898 s. 429 hade betalningsskyldighet först ålagts gäldenären i lagsökningsväg, vadan alltså intet annat avgjorts än betalningsskyldigheten

ANM. AV IVAR AGGE: CIVILDOMENS RÄTTSKRAFT. 135på grund av det skriftliga fordringsbeviset (jfr den föreliggande avhandlingen s. 91 not 2). Den motsättning mellan nämnda fall och rättsfallet NJA 1902 s. 92, vilken författaren antager å s. 235, torde därför vara obefintlig. Rättsfallet NJA 1913 s. 200 angår ej förevarande spörsmål, utan den förut vidrörda frågan om rättskraften vid dom över delanspråk. Vad slutligen beträffar rättsfallet NJA 1927 s. 609, så synes någon motsättning mellan detsamma och rättsfallet NJA 1916 s. 95 ej föreligga. Något stöd för författarens angivna mening kan i varje fall näppeligen utläsas ur 1927 års rättsfall. Över huvud synes ganska visst, att vår praxis konsekvent intager den ståndpunkten, att då fråga är om samma anspråk man ej får föra talan därom ena gången på grund av skuldebrevet och andra gången på grund av causan.
    De senast framförda erinringarna antyda vissa svagheter i författarens metod vid behandling av rättsfall, en alltid krävande materia, vars analys förvisso fordrar ej mindre skarpsinne och tålamod än även erfarenhet och varsamhet. Men varken dessa erinringar eller övriga ovan framställda anmärkningar väga tungt gentemot arbetets förtjänster. Den lättillgängliga framställningen, fri från ensidigt spekulativ inriktning, det sunda omdömet särskilt i mera teoretiska frågor, energien att komma till resultat och viljan att fatta position äro betydande poster på kreditsidan. Med uppnådd större vetenskaplig mognad kommer författaren säkerligen att vinna den utrustning erfarenheten skänker: större varsamhet och tålighet inför svårigheterna och ökad respekt för dem. Då författaren nu på grund av sin avhandling vunnit docentur, har man rätt att av honom vänta en värdefull insats till processvetenskapens fromma.

Åke Hassler.