NY LAGEDITION I FINLAND.
I Finland har lagbok på svenska språket utgivits blott fyra gånger under detta sekel: åren 1902 och 1909 av Idestam, år 1920 av Hernberg och nu senast i dec. 1932 av f. d. presidenten Karl Söderholm. Några iakttagelser och reflexioner vid bläddrande i denna sist utkomna lagbok ha givit anledning till följande rader.
Redan titelbladet fängslar intresset: sammanställer man det med de äldre lagböckernas, får man en tankeväckande påminnelse om vårt gamla östliga broderlands skiftande öden. Den lagbok (Sjöros och Sulin), som föregick Idestams, bar liksom 1736 års originalupplaga titeln Sveriges Rikes Lag, gillad och antagen på riksdagen åhr
1734. Att man hade att göra med en för praktiskt bruk i Finland avpassad lagsamling angavs blott i de alltigenom med blygsam stiltryckta orden »Med tillägg, förändringar och förklaringar, gällande i Storfurstendömet Finland». Idestam framhävde starkare bokens finländska karaktär genom lokutionen »I Storfurstendömet Finland gällande delar af Sveriges Rikes Lag», där dock de tre sista orden voro satta med avsevärt kraftigare typer än de tre främsta. Hernbergs lagbok var den första som utkom efter det Finland blivit en suverän republik. Den titel han valde hade också klangen av en självständighetsförklaring: Finlands Rikes Lag, innefattande 1734 års lag o.s.v. — Sverige nämndes ej alls (jfr den finländska domareden enligt förordning d. 28 juli 1918: döma efter Guds och Finlands lag och laga stadgar). Mot den hernbergska rubriken blev med fog anmärkt att den ingav föreställningen om en särskilt för Finland verkställd kodifikation (jfr R. A. Wrede i FJFT 1920 s. 307). Nu har Söderholm återgått till Idestams vändning och skriver »I Finland gällande delar av Sveriges Rikes Lag», men i motsats till I. låter han »Finland» typografiskt dominera väl ej över »Lag» men över »Sveriges Rikes». Härmed torde ett jämviktsläge vara uppnått som ur alla synpunkter är tillfredsställande.
Å titelbladets baksida meddelas att boken är utgiven med understöd ur de av Finlands riksdag anslagna medlen för den svenska litteraturens främjande; av förordet finner man att understöd även lämnats av tre aktiebanker och två sparbanker. Förordet upplyser vidare att initiativet till utgivningen tagits av Juridiska Föreningen i Finland och att Söderholm väl ombesörjt redaktionsarbetet men att dock ej han utan Söderström & C:o Förlagsaktiebolag är att betrakta som den egentlige utgivaren. Den efter förordet följande innehållsförteckningen företer vid en hastig blick intet anmärkningsvärt, men listan på förkortningar (mer än tre s.) frapperar genom sina för oss ovant många och långa, egendomliga bokstavsanhopningar, sådana som ArbolycksfL, BolFastFörvF, LantmförrBesl och StatsbostarrL.
Med glädje hälsar man att Söderholm åter medtagit domarreglerna, kanslikollegiets företal och konung Fredrik I:s stadfästelseresolution, vilket allt Hernberg på sin tid utelämnade. Söderholm använder här gammaldags ordformer och stavning, ännu gällande delar av 1734 års lag återgivas diplomatiskt troget efter originalupplagan, och principen har tydligen varit att varje lagbud även från senare tid skall behålla den ortografi och den interpunktion som nyttjades vid dess första offentliggörande. I 16 kap. av 1889 års strafflag börjar 20 a § (som fått sin lydelse 1928) »Var som, i avsikt» men 22 § »Hvar, som värfvar». Månne vinsten av en sådan bokstavsträldom verkligen uppväger korrekturläsningens mödor och det likväl oundvikligen ökade antalet inkonsekvenser och tryckfel? Härmed skall ej förnekas att även moderniseringen har sina vanskligheter. Man kan t. ex. undra varför Skarstedt i domarreglernas rubrik ändrar
1736 års Någre almennelige (Söderholm har Några allmennelige) till Några allmänna, men i punkt 16 trycker Allmänneliga ordseder.
Det sist sagda vittnar om hur den, som är van att hantera sin Skarstedt, vid ögnandet i Söderholm ledes in på jämförelser. Uppmärksamheten drages alltjämt till likheter och olikheter.
Liksom Skarstedt har Söderholm två huvudavdelningar: själva lagen, vederbörligen kompletterad, och ett bihang upptagande författningar som ansetts icke böra införas i lagen. Den förra avdelningen, som hos Söderholm börjar först efter kanslikollegiets företal och stadfästelsen, har där ett särskilt titelblad med de från hela bokens titel förvisade orden Finlands lag. Avdelningarna omfatta i sista Skarstedt 1064 och 1606 sidor (excl. tillägg och rättelser), hos Söderholm blott 627 och 1201 (incl. t. o. r.)1, och dock upptar Söderholm även sjölagen och därmed sammanhängande författningar. Det innebär intet förvånande att gränsen mellan avdelningarna uppdragits olika. Såsom redan paginasiffrorna antyda har Söderholm mindre benägenhet än Skarstedt att inrycka en författning i själva lagen. Exempelvis må nämnas att Söderholm till bihanget sparat den internationella familjerättslagstiflningen, lagen om barn utom äktenskap, 1902 års lag om vattenrätten och 1929 års lag om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Både i Sverige och Finland är GB i 1734 års lag nu fullständigt upphävd, men under det att vi fått en ny GB har man i Finland fortsatt det med straff- och utsökningslagarna påbörjade övergivandet av balkindelningen och stiftat en äktenskapslag. Det är förklarligt att Söderholm dock ställt rubriken Giftermåls Balk i spetsen för lagen. Men Skarstedts erinran om gamla MB, SB och UB saknas hos Söderholm.
I bihanget har principen att författningarna skola upptagas i tidsföljd blivit väl strängt tillämpad, vill det förefalla. Som exempel må nämnas att språklagen d. 1 juni 1922 slutar s. 540, medan förordningen om samma lags verkställighet d. 29 dec. 1922 börjar försts. 579. Så till vida har principen helt frångåtts som i slutet av bihanget sammanförts ett antal »benådningsakter» från de sista sexton åren. Rubrikerna till de äldsta av dessa författningar visa oss en stat i jäsningstillstånd: temporära regeringens manifest (maj 1917),i nnehavarens av högsta makten beslut (okt. och dec. 1918), riksföreståndarens beslut (juni 1919) — fr. o. m. 1920 komma lagar, givna i enlighet med riksdagens beslut.
Det vore frestande att något dröja vid benådningsakternas särskilda stadganden, en provkarta på nådeinstitutets olika former av abolition, amnesti och nåd i inskränkt mening. Men vi skulle därmed förirra oss alltför långt utom gränserna för denna korta anmälan som vill avse icke lagarnas innehåll utan lagbokens redaktion. Vi gå utan uppehåll fram till lagbokens sista del, det kronologiska och det alfabetiska registret.
Det intryck av ålderdomlighet och stark modernitet i blandning, som vi svenskar ej sällan erfara vid beröringen med finländsk kul-
tur, undgår man icke vid ögnandet i registren. Skarstedts tidigastedatum är d. 13 dec. 1672 (k. res. på allmogens besvär), Söderholm låter oss gå tillbaka ända till d. 26 maj 1538 (brev ang. avhändande av ägor från prästebol), och för tiden t. o. m. 1719 upptar Skarstedts kronologiska register 7 författningar, Söderholms 17; men från de sista åren möta sådana lagrubriker som lag om effektivare upprätthållande av ordning och säkerhet (5/5 30), lag om strafforder (19/6 31), lag om temporär ändring av utsökningslagen (8/4 32; »för lantbruksfastighets bebrukande oumbärligasle husdjur» må blott undantagsvis utmätas). Söderholms alfabetiska register har sådana uppslagsord som Pasquil och Snarbindel (se 8:4 BB) vid sidan av Sjätte december, som enligt lag d. 8 nov. 1929 skall, till åminnelse av Finlands förklarande för självständig republik, årligen firas såsom en allmän högtids- och fridag.
Att uppgörande av ett alfabetiskt sakregister är en delikat smakfråga finner man fulleligen bestyrkt då man jämför Söderholms 89 s. med Skarstedts 46. Söderholm börjar med Accept, Skarstedt med Ackord; Söderholm har 56 ord på G (bl. a. Giller, Gnistor, Gossar, Gångstig), Skarstedt blott 43 (däribland dock Gotland och Göteborg). Besvär upptar hos Söderholm nästan en hel sida, hos Skarstedt blott 7 rader. Skarstedts Ollonskog finns ej hos Söderholm (där det borde sökas på Å), medan den senares Överskridande och Övertaga, med tillhopa 10 rader, alldeles saknas hos den förre. Som ett belägg, bland många, på svårigheten att registrera med konsekvens må nämnas att man fåfängt i registret söker ekorren, ehuru han har sin särskilda författning såväl i själva lagen (s. 180) som i bihanget (s. 1198), medan däremot registret uppmärksammat sådana legislativt mindre förnämliga djur som beckasinen, kräftan och laxen (men ej gösen).
Den typografiska utstyrseln äger, liksom bandet, mycken prydlighet. Frampärmens innersida upptar förutom vittneseden, som i Finland ännu har samma ordrika lydelse som år 1734, även gäldenärs och borgenärsederna; å bakre pärmen läsas samma eder på finska. Originell, och måhända praktisk, är anordningen med en för högra tummen avsedd urholkning i framsnittet, att använda när man vill slå upp boken i skarven mellan själva lagen och bihanget (vilka ej såsom hos Skarstedt äro skilda genom kartong).
Mina betraktelser äro slut — och jag är ganska förlägen över deras ytlighet. Jag har icke ens vågat försöka att sätta mig in i de högst betydande svårigheter som redigerandet måste ha erbjudit — det har ju bl. a. gällt, såsom i förordet påpekas, att taga vara på mer än ett decenniums lagändringar — eller att göra rättvisa åtarbetets inre egenskaper. Presidenten Söderholms namn borgar för verkets höga kvalitet. En svensk tar boken i sin hand med en känsla av vördnad. Då han på ryggens titelfält läser orden 1734 ÅRS LAG, med det finska lejonet därunder, erfar han en djup tacksamhet mot denna ärevördiga lag, som ännu då den nästa år fyller sitt andra sekel är ett starkt föreningsband mellan två av Nordens folk.
Birger Wedberg.