Häradsnämnderna. Jämlikt lagen d. 13 maj 1932 om häradsnämnds tjänstgöring har K. M:t intill d. 1 mars 1933 vid skilda tillfällen i enlighet med därom gjorda framställningar föreskrivit, att nämndemännens antal skall ökas i en var av Norra Åsbo, Östra Göinge och Villands domsagor från 12 till 16, i Sunnerbo härads domsaga från 14 till 16, i Medelsta härads domsaga från 14 till 18, i Västra Göinge domsaga från 12 till 24 samt i Oxie och Skytts härads domsaga från 24 till 32 ävensom minskas i Hallsbergs tingslag av Västernärkes domsaga från 48 till 36, i Västmanlands östra domsaga från 48 till 18, i Revsunds, Brunflo och Näs tingslag av Jämtlands östra domsaga från 36 till 18 samt i Ölme, Visnums och Väse härads tingslag av Östersysslets domsaga från 36 till 12.

 

    Herman Palmgren †. Efter en kort tids sjukdom avled d. 8 mars 1933 i Stockholm regeringsrådet Herman Palmgren. Han var född i Forssa, Gävleborgs län, d. 8 okt. 1865, avlade mogenhetsexamen i Hudiksvall 1883, blev efter studier i Uppsala fil. kand. 1886 och jur. utr. kand. 1891. Efter vederbörlig tingstjänstgöring blev Palmgren vice häradshövding 1893 och kom till kammarrätten, där han passerade graderna såsom notarie, sekreterare, advokatfiskal och kammarrättsråd (1906). När regeringsrätten 1909 tillkom, blev Palmgren regeringsråd. Genom mångsidigt arbete hade han meriterat sig för denna ställning. I riksdagens andra kammare hade han tjänstgjort och slutat som sekreterare (1902 — 08), och flera lagstiftningsuppdrag hade kommit på hans lott. I den lagstiftning på den direkta beskattningens område, som under medverkan av flera framstående män i olika etapper utformades under 1900 talets första årtionde och som ägde bestånd till år 1928, hade Palmgren stor del. Det gällde, bland annat, att till svensk rätt överföra regler, som utomlands och särskilt i Tyskland vunnit utbildning. Att här åstadkomma den rätta anpassningen och att åt den nya lagstiftningen giva erforderlig klarhet krävde av dem, som förde pennan, skicklighet och omdöme. Båda dessa egenskaper ägde Palmgren, och för dem fick han också god användning under sin verksamhet i regeringsrätten, där en fast praxis skulle inaugureras även i den mångfald frågor, som av lagstiftaren ej kunnat uttryckligen regleras. Här blev Palmgren skattespecialisten, och han blev också tack vare sin mycket värdefulla handbok »Självdeklaration», som upplevde ej mindre än 17 upplagor, den svenska allmänhetens obestridde auktoritet i skattefrågor. Det är att beklaga, att Palmgren ej ville påtaga sig uppgiften att efter år 1928 fortsätta med denna handbok; den innehöll åtskilligt, som ej upptagits av andra författare. Fackmannen använder alltjämt ofta Palmgrens »Självdeklaration» för att få säker upplysning i skilda punkter. Det bör också framhållas, att 1928 års skattelagstiftning i det väsentliga byggde på den regeringsrättspraxis, i vilken Palmgren hade så stor del. Må det tillåtas en, som i många stycken sett spåren av vad Palmgren uträttat, att uttala sin uppriktiga beundran för hans gärning.
    Om vad Herman Palmgren i övrigt verkat som kommunalman, som god norrlänning och som sina vänners vän må vittnas annorstädes än i denna tidskrift och av någon annan än den som nedskriver dessa korta rader.

C. K.