OM BÖTESSTRAFFETS BESTÄMMANDE ENLIGT 1931 ÅRS LAGSTIFTNING.
NÅGRA PRINCIPIELLA SYNPUNKTER.
AV
HOVRÄTTSRÅDET GUSTAV OLIN.
Det nya förfarande för bötesstraffets bestämmande, som genom 1931 års lagstiftning införts i vårt straffsystem, har vid dess tillämpning i praxis berett domstolarna åtskilliga svårigheter. Till icke ringa del synas dessa svårigheter hava berott på ovisshet angående innebörden av den nya lagstiftningens huvudprinciper. I det följande kommer att lämnas ett bidragtill dessas belysning. Jag skall därvid i främsta rummet sysselsätta mig med själva dagsbotsbegreppet samt sättet för fastställandet av dagsbotens belopp och därefter med det led i förfarandet, som består i bestämmandet av det antal dagsböter, som med hänsyn till brottets beskaffenhet bör ådömas. Vid det nya förfarandets handhavande i praxis är sistnämnda akt visserligen den primära, men vid en principundersökning sådan som den förevarande är det lämpligare att behandla frågorna i den ordning, som jag nyss nämnt. Övriga delar av 1931 års bötesreform falla fullständigt utanför ramen för mitt föredrag, således allt, som rör indrivning av böter inklusive frågan om anstånd med böters gäldande och avbetalning av böter, samt allt, som rör böters förvandling. Dessa frågor äro ju för domstolarna av underordnat intresse och bereda knappast några svårigheter för lagtillämpningen.
Innan jag ingår på mitt egentliga ämne, torde det vara nödvändigt att med några ord erinra om vad man velat vinna med 1931 års reform. Här som eljest gäller att kännedom om syftet med en lagändring lämnar värdefull ledning vid lagens tilllämpning.
Såsom bötesstraffet förut var anordnat kunde vid bötesbeloppets bestämmande icke tagas tillräcklig hänsyn till brottslingens ekonomiska ställning och straffet kom därför att verka i hög
grad ojämnt. För den förmögne innebar ett bötesstraff, även om det uppgick till det i strafflagen bestämda maximum, ur ekonomisk synpunkt ett relativt obetydligt strafflidande och saknade därför i regel förmåga att i högre grad påverka den brottsliga viljan. Men samma belopp, som för den förmögne var av ringa eller ingen betydelse, kunde för den mindre bemedlade spela en sådan roll, att dess gäldande för honom innebar ett mycket kännbart straff. Då därjämte bötesstraffets verkställande icke var anlagt på underlättande av bötesbetalningen, måste böterna ialltför många fall förvandlas till frihetsstraff. För den bötfällde, som verkligen velat men ej kunnat betala böterna, innebar dessas förvandling till frihetsstraff en skärpning av straffet, som — särskilt mot bakgrund av bötesstraffets bristande intensitet mot de ekonomiskt bättre ställda — kunde framkalla känslan av olikhet inför lagen. Men framför allt medförde böternas förvandling en utomordentligt stark ökning av antalet korta frihetsstraff och därmed inträdde även dessas alla olägenheter och menliga verkningar.
Dessa voro bristerna i det gamla systemet. Den reform av bötesstraffet, som kom till stånd genom 1931 års lagstiftning, avsåg därför i främsta rummet att genom böternas proportionaliserande möjliggöra en individuell anpassning av straffet efter den tilltalades ekonomiska ställning. I den utländska litteraturen ser man ofta syftet med bötesstraffets proportionaliserande angivas sålunda, att straffet för enahanda brott skall komma att innebära samma strafflidande för personer i olika ekonomiska villkor (»Prinzip der Opfergleichheit»). En dylik formulering är kanske väl tillspetsad. Att nämnda princip skulle kunna genomföras med ens tillnärmelsevis matematisk noggrannhet är givetvis en illusion och därtill kommer, att det strafflidande, som innefattas i ett bötesstraff, icke består enbart i den penningförlust, som tillfogas den sakfällde, utan liksom vid frihetsstraffen är beroende av åtskilliga andra, framför allt sociala och psykiska faktorer, därvid beskaffenheten av det brott, för vilket straffet ådömes, spelar en framträdande roll. En realistisk kriminalpolitik vill därför med bötesstraffets proportionalisering och den därigenom möjliggjorda individuella anpassningen av straffet huvudsakligen åstadkomma, att bötesstraffet å ena sidan även gentemot den förmögne erhåller sådan intensitet, att det blir ett fullt effektivt repressionsmedel, å andra sidan icke för den mindre bemedlade blir mera betungande än att han genom arbet-
samhet och sparsamhet kan gälda böterna och därigenom undgå deras förvandlande till frihetsstraff. Den sista synpunkten har ofta blivit förbisedd vid ämnets diskuterande och det förtjänar därför anmärkas, att den mycket starkt framhållits under förarbetena till såväl den allmänna strafflagsreformen som 1931 års reform av bötesstraffet.
De flesta strafflagar och strafflagsförslag, som sökt genomföra bötesstraffets proportionalisering, hava inskränkt sig till att höja bötesstraffets allmänna maximum och i sammanhang därmed föreskriva, att vid straffets bestämmande skall tagas hänsyn till brottslingens ekonomiska förhållanden. Enbart en dylik anordning kan dock ej innefatta en tillfredsställande lösning av problemet. Om ett visst bötesbelopp på en gång är uttryck för såväl brottets mer eller mindre svåra beskaffenhet som brottslingens ekonomiska ställning, vinner varken den sakfällde eller allmänheten genom domen erforderlig upplysning om den inverkan de båda faktorerna utövat vid straffets bestämmande, ty bötesbeloppets storlek kan lika väl bero på brottets beskaffenhet som på den dömdes ekonomiska ställning. Skall straffdomen giva tydligt besked i båda nämnda hänseenden, måste den proportionalisering av böterna, som hänför sig till brottslingens ekonomiska ställning, ske genom en självständig akt, vilken även i domen hålles skild från det led i förfarandet, som avser att bestämma det straffmått, som motsvarar brottsligheten i det förevarande fallet. Såsom vi alla veta är det denna metod, som tillämpas i 1931 års lagstiftning. Bötesstraffet skall ådömas idagsböter. Dessas större eller mindre antal blir domens uttryck för brottets mer eller mindre svåra beskaffenhet. Böternas proportionalisering efter brottslingens ekonomiska ställning sker därigenom att domstolen i domen jämväl fastställer det belopp, som för den sakfällde skall anses utgöra en dagsbot.
Härmed är jag framme vid den centrala frågan i vårt ämne nämligen begreppet dagsbot. Vad menas med en dagsbot? Lagen innehåller ingen definition av begreppet och för vinnande av närmare upplysning har man således att gå till förarbetena. Tyvärr representera dessa olika uppfattningar och då där tillkommer, att de förarbeten, som närmast skulle lämna ledning vid tolkningen av de nya lagstadgandena nämligen 1931 års proposition och lagrådets yttrande, rörande nämnda fråga äro ytterst knapphändiga och därjämte uttala sig i tämligen svävande ordalag, har det icke kunnat undgås att en stor oklarhet
råder angående begreppets rätta innebörd. Jag skall till att börja med redogöra för de viktigaste av de uttalanden, som blivit gjorda av de olika instanser, som denna lagstiftningsfråga passerat, och sedan söka att genom prövning av de olika ståndpunkterna komma till klarhet.
Som bekant har dagsbotssystemet i vårt land först föreslagits av professor Thyrén i det förberedande utkast till strafflag, allmänna delen, som han offentliggjorde 1916. I den kortfattade motivering, som inleder detta utkast, lämnas ingen som helst upplysning angående innebörden av begreppet dagsbot, men i ett anförande vid Svenska kriminalistföreningens årsmöte 1916 har Thyrén i någon mån antytt sin uppfattning.1 Han säger sålunda, att det ej är meningen, att termen dagsbot skall skarpt definieras utan bestämmandet skall lämnas fritt i domarens hand, men den måste förstås så, att man vill ha fram det kvantum, som den bötesdömde kan med yttersta sparsamhet undanlägga per dag utan att han lider nöd och brister i sin försörjningsskyldighet. Tillika framhålles, att man vid dagsbotens bestämmande skall taga hänsyn icke blott till den tilltalades årliga inkomst utan även till hans förmögenhet så att den, som har fonderad förmögenhet och stor inkomst, skall betala mer än sin dagsinkomst, men att av den, som ingen förmögenhet har och liten dagsinkomst och många att försörja, endast en bråkdel av dagsinkomsten skall uttagas.
Nästa etapp i dagsbotssystemets legislativa behandling representeras av strafflagskommissionens förslag, som framlades 1923. Detta vilar på en helt annan uppfattning av dagsbotsbegreppet, en uppfattning, åt vilken för övrigt Thyrén, som var ledamot av kommissionen, givit uttryck redan i en 1920 utgiven mindre skrift.2 Enligt strafflagskommissionens förslag är dagsboten en rent artificiell bötesenhet, vars belopp är beroende av det bötesmaximum, som för den tilltalade kan anses skäligt, samt av det antal grader, vari den legala dagsbotsskalan är indelad. Närmare utförd är tankegången följande. Då bötesstraffet skall vara en lindrigare straffart än frihetsstraffen, får för den tilltalade bötesstraffets maximum icke uppgå till sådant belopp, att dess erläggande kan anses innefatta ett svårare strafflidande än det, som innefattas i det lindrigaste frihetsstraffets minimum. Det belopp,
som för den tilltalade kan anses närma sig till eller motsvara sistnämnda minimum, bör därför för honom utgöra bötesmaximum och motsvarar således för honom det högsta antal dagsböter, som enligt lag kan ådömas, enligt strafflagskommissionens förslag 90. En dagsbot blir således lika med en nittiondedel av nämnda belopp.
Det kan icke förnekas, att för en böteskvantitet, till vilken man leder sig genom en dylik tankegång, termen dagsbot är en föga träffande benämning. Mot termen kan för övrigt göras även den anmärkningen, att vårt rättsspråk har ett ganska snarlikt uttryck, nämligen dagabot, för sådana böter, som ådömas för försummelse att från underrätt insända renovation till hovrätt. Strafflagskommissionen hade också under övervägande att utbyta termen dagsbot mot bötesenhet. Ett vägande skäl för bibehållandet av termen dagsbot ansågs emellertid vara, att densamma kommit till användning såväl i den lag den 21 maj 1921, varigenom en reform av bötesstraffet skett i Finland, som i det förslag till strafflag för Danmark, som utarbetats av 1917 års danska strafflagskommission. Nu, tio år senare och sedan det visat sig, att själva termen dagsbot genom ordets makt över tanken kommit att utöva ett avgörande inflytande på frågans fortsatta legislativa behandling och därmed även på lagtillämpningen, är jag själv den förste att beklaga, att strafflagskommissionen bibehöll densamma.
Jag övergår nu direkt till det förslag, som framlades genom 1931 års proposition och sedermera upphöjts till lag. Visserligen framlades redan 1927 en proposition i ämnet, vilken var kontrasignerad av Thyrén såsom justitieminister, men då densamma ej vann riksdagens bifall och ej innehåller något nytt bidrag till förevarande fråga, kan jag här förbigå densamma.
I 1931 års proposition (s. 54—55) anföres, att »med dagsbotssystemet torde, såsom också namnet anger, vid dess framträdande ha åsyftats ett fastställande av det penningbelopp, beräknat fördag, som den sakfällde vid bötesdomens meddelande under en längre tid kan antagas böra avstå, med hänsyn till inkomst, förmögenhet och ekonomiska förhållanden i övrigt utan att han därigenom lider nöd eller brister i honom åliggande försörjningsskyldighet. Detta belopp, som den sakfällde med god vilja för varje dag kan lägga å sido, skulle således anses motsvara en dagsbot. Mot denna innebörd av dagsbotsbeloppet (dagsbotsbegreppet?) torde i stort sett icke vara något att erinra ur principiell synpunkt. Huru
beräkningen av dagsbotsbeloppet skall närmare utföras är uppenbarligen ett spörsmål, som i varje särskilt fall måste överlämnas åt domarens fria prövning.» På liknande sätt uttalade sig de tre ledamöter, som bildade pluraliteten inom 1931 års lagråd. »Enligt den uppfattning, — heter det i deras yttrande (s. 87) — som ligger till grund för förslaget, torde i allmänhet dagsboten böra motsvara det belopp, som den sakfällde med avseende å egna nödiga behov, försörjningsskyldighet mot annan och övriga ekonomiska förhållanden kan av sin medelinkomst för dag med iakttagande av den allra största sparsamhet avstå till betalning av böterna, d. v. s. en dagsbot är det belopp, som den sakfällde med hänsyn till sin betalningsförmåga skäligen bör böta om dagen. Med utgångspunkt från en sådan föreställning om dagsbotens innebörd, vilken icke synes sakna konkretion och står väl tillsammans med benämningen dagsbot, bör bötesstraffets utmätande efter brottets svårhetsgrad i ett visst antal dagsböter icke möta alltför stora svårigheter. Domaren har att fråga sig, huru många dagar den tilltalade skäligen bör vara underkastad den yttersta sparsamhet för att genom betalning fördag sona vad han brutit.»
Innan jag går vidare, tillåter jag mig göra en liten utvikning från mitt egentliga ämne. När jag i det följande kommer att träda i en bestämd opposition till den uppfattning av dagsbotsbegreppet, som uttalats i motiveringen till 1931 års proposition och i lagrådets yttrande, innebär detta ingalunda bristande uppskattning från min sida av 1931 års lagstiftning. Tvärtom anser jag, att det sätt, varpå denna lagstiftning genomfört bötesstraffets proportionalisering, är synnerligen förtjänstfullt. Uppgiften har erbjudit betydande svårigheter framför allt med avseende på specialstraffrätten, men den har genom några få lyckliga grepp lösts på ett så tillfredsställande sätt, som man kan begära vid en partiell reform. Mot dagsbotssystemets lagtekniska utformande har jag således intet att erinra men väl mot den utredning av dess huvudprinciper, som lämnas i ovannämnda förarbeten. De citerade uttalandena ansluta sig ju nära till det i det föregående anförda yttrandet av Thyrén vid 1916 års kriminalistmöte, och jag kan ej värja mig för intrycket att, när detsamma överflyttats till propositionen och lagrådets utlåtande, man icke tillräckligt genomtänkt denna uppfattnings konsekvenser. Av uttalandena framgår ju även, att man på båda hållen låtit påverka sig av själva benämningen dagsbot.
Grundfelet i propositionens och lagrådets ovan anförda resonemanger ligger däri, att begreppet dagsbot anknytes till tidsmåttet en dag. Först och främst är det uppenbart, att ett sådant faktum som innehav av förmögenhet icke ur den synpunkt, varom här är fråga, kan bringas i relation till något som helst tidsmått. Då i Str. L. 2: 8 stadgas, att vid dagsbotens fastställande skall tagas hänsyn till den sakfälldes förmögenhet, kan ju därmed ej förstås annat än att man skall taga hänsyn till den sakfälldes av förmögenheten betingade betalningsförmåga överhuvud. Men även då dagsboten skall bestämmas med hänsyn till den sakfälldes inkomst kunna domstolarna svårligen få någon ledning vid beräkningens utförande genom att fråga sig, huru många dagar den tilltalade skäligen bör vara underkastad den yttersta sparsamhet. Hela denna tankegång är fullständigt verklighetsfrämmande. Den kan möjligen hava tillämpning på den rena proletären, som bokstavligen lever för dagen, men för hans del vållar dagsbotens fastställande domaren föga bekymmer. Så snart man lämnar denna kategori och har att göra med samhällsmedlemmar med stadigvarande arbete och regelbunden inkomst, saknar det av propositionen och lagrådet anvisade förfarandet tillämpning. Redan en kroppsarbetare, som har hustru och barn och en för längre tid förhyrd bostad, har svårt att omlägga sitt levnadssätt för endast en kort tidsperiod. Och förhållandet blir icke annorlunda i de samhällsskikt, där familjeförsörjaren har 8-, 10-, 12- eller 15,000 kronor i årsinkomst. Levnadsstandarden stiger givetvis i kapp med inkomsten och det är därför så gott som omöjligt för en dylik inkomsttagare att, om han blir dömd till ett bötesstraff av 10 eller 25 dagsböter, under just detta antal dagar göra några nämnvärda inskränkningar i sin hushållning. Han kan ej bliva av med sin våning, ej avskeda sina tjänare, möjligen sätta sig och sin familj på sämre kost och bör naturligtvis avstå från de nöjen, som han förut kan hava unnat sig, men med dessa små besparingar kommer han ej långt.
Det nu sagda återspeglar endast en sida av det i propositionen och lagrådets yttrande anvisade förfarandet. Men det finnes även en annan sida, som genast faller i ögonen, då man konfronterar nämnda förfarande med verkligheten. Det visar sig nämligen, att den sakfällde i de allra flesta fall icke alls behöver under just det i bötesbeslutet utsatta antalet dagar underkasta sig
den yttersta sparsamhet. Först och främst kan han under vissa i lagen angivna förutsättningar erhålla anstånd med böternas gäldande och medgivande att avbetala dem i särskilda poster. Han kan på detta sätt få tiden för böternas gäldande utsträckt till ett år från den dag bötesbeslutet vunnit laga kraft. Men även om den bötfällde icke erhåller anstånd, följer ju icke därav med nödvändighet att han behöver underkasta sig den där stränga försakelseperioden. Han kan ju själv hava resurser, med tillhjälp av vilka han kan ordna betalningsfrågan på ett för honom mera angenämt sätt. Lantarbetaren har kanske lön innestående hos sin husbonde, industriarbetaren har sitt konto hos sin arbetsgivares intressekontor, chauffören sin sparkassebok och i sista hand äro även för dessa samhällsmedlemmar svårigheterna att i en kassa eller bank erhålla ett lån icke så stora. Vända vi oss till ännu bättre situerade personer än de nu nämnda, kunna de helt enkelt betala böterna genom att uttaga motsvarande belopp på sin bankräkning eller, om de ej hava någon sådan, genom att sälja ett värdepapper eller upptaga ett lån. I samtliga fall gäller, att den sakfällde är i stånd att själv fördela bötesstraffets ekonomiska verkningar på en för honom lämplig tidsperiod, som vida överskrider det antal dagar, som motsvarar antalet ådömda dagsböter. Men därmed har dagsbotens anknytning till tidsmåttet en dag blivit en ren fiktion utan fäste i verkligheten.
De anmärkningar, som jag hittills framställt, hava ju i främsta rummet avsett det yttre tekniska förfarande för dagbotens fastställande, som anvisats i propositionen och lagrådets yttrande. Men detta förfarande har djupgående praktiska verkningar. Följa domstolarna propositionens och lagrådets anvisningar, kan det icke undgås, att lagtillämpningen blir i hög grad ojämn. På sätt jag i det föregående redan framhållit kunna ju sådana omständigheter som förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt ej bringas i relation till ett tidsmått, allra minst ett så obetydligt som endag, och även inkomstens uppdelning på dagar blir i många fall konstlad. Erfarenheterna från det år, under vilket den nya lagstiftningen varit gällande, visa också att några enhetliga regler icke kunnat utbildas. Ännu betänkligare är att, därest dagsboten ej får sättas högre än att den sakfällde skall kunna till fullo betala bötesbeloppet genom att vara underkastad den yttersta sparsamhet under allenast det antal dagar,
som motsvarar antalet ådömda dagsböter, dagsboten i många fall måste fastställas till lägre belopp än vad som är erforderligt, därest bötesstraffet skall kunna fylla sin funktion inom straffsystemet. Naturligtvis vill jag ej pressa de i propositionen och lagrådets yttrande använda ordalagen, — »för varje dag lägga å sido», »genom betalning för dag» — därhän att de skulle innebära, att den sakfällde faktiskt skall vara i stånd att dagligen undanlägga det belopp, vartill hans dagsbot fastställts. Jämväl enligt den av propositionen och lagrådet anvisade metoden torde därför domaren vara befogad att icke taga hänsyn därtill att den sakfällde, på sätt i det föregående visats, är urstånds att att för en så kort period som 10 eller 25 dagar verkställa mera genomgripande inskränkningar. Men även viden endast fingerad nedskruvning av den sakfälldes levnadsstandard, får domaren, om han följer propositionens och lagrådets anvisningar, ej fastställa dagsboten till högre belopp än det, som kan anses skäligt i förhållande till den sakfälldes betalningsförmåga, beräknad med hänsyn till det antal dagar, under vilket han enligt bötesbeslutet skall (fingeras) vara underkastad den yttersta sparsamhet. Men därigenom har den bötfällde erhållit en bötesfri del av sin inkomst och förmögenhet och ett dylikt förhållande måste anses stridande mot själva grundtanken i bötesstraffets proportionalisering. Skall denna tanke till fullo realiseras, måste dagsbotens belopp ställas i relation till den sakfälldes betalningsförmåga i dess helhet.
Ännu en synpunkt kräver i detta sammanhang beaktande. Även enligt propositionens ståndpunkt måste det anses uteslutet att bötesstraffets maximum skulle få innefatta ett svårare strafflidande än det lindrigaste frihetsstraffets minimum. I den före den 1 januari 1932 gällande lagstiftningen tillvaratogs dennaprincip därigenom att i strafflagen utsatts ett fast normalt bötesmaximum av 500 kr. Enligt den nya lagstiftningen har domaren däremot fått till sitt förfogande en böteslatitud, vars maximum genom dagsbotens höjande från 1 krona till 300 kr. har det betydande antal grader, som ligger mellan 120 kr. och 36,000 kr. Skall relationen mellan bötesstraffet och frihetsstraffen upprätthållas, är det därför ej tillräckligt, att det penningbelopp, vartill det in casu ådömda antalet dagsböter uppgår, kan anses innefatta ett mindre strafflidande än en månads fängelse, utan domaren måste, även om en enda dagsbot ådömes, vid fastställandet av dagsbotens belopp tillse, att detta
icke sättes högre än att även 120 dagsböter till det fastställda beloppet kan för den sakfällde anses utgöra ett ringare straff än det lägsta frihetsstraffet. Även enligt den i propositionen anvisade metoden blir det således otillräckligt att sätta dagsboten i relation till tidsmåttet en dag eller över huvud något tidsmått; det i sista hand avgörande blir dagsbotens relation till det bötesmaximum, som för den tilltalade kan anses skäligt.
Den nu gjorda undersökningen har enligt min mening lett till det resultat att man vid dagsbotens fastställande icke bör tillämpa propositionens och lagrådets uppfattning av dagbotsbegreppet utan den, som ligger till grund för strafflagskommissionens förslag, och således bör bestämma dagsboten såsom en bötesenhet, motsvarande 1/120 av det för den tilltalade fastställda bötesmaximum.
Utgångspunkten för förfarandet måste således vara att bestämma bötesmaximum för den tilltalade d. v. s. det belopp, vars erläggande för honom kan anses innefatta ett strafflidande, som ungefär motsvarar en månads fängelse. Djupare sett är naturligtvis en dylik jämförelse icke möjlig. Vid frihetsstraffen består strafflidandet däri att den dömde berövas sin frihet och underkastas en viss arbetsplikt, vartill i sådana fall, där den dömde har en något högre samhällsställning, kommer den av lagstiftaren visserligen icke åsyftade påföljden att straffet för framtiden sätter en fläck på den dömde. Det strafflidande, som skall tillfogas genom ett bötesstraff, består däremot uteslutande i en ekonomisk förlust. Men vårt straffsystem vilar och måste vila på principen, att en gradering av straffen är möjlig, och efter införandet av bötesstraffets proportionalisering måste således för en given person ett bötesmaximum kunna fastställas, som för honom står i ovan angivna relation till en månads fängelse. Därvid får man givetvis icke taga hänsyn till den sociala eller moraliska verkan, som det ena eller andra straffet kan hava för den tilltalade, utan det för honom skäliga bötesmaximum måste bestämmas uteslutande på grundval av hans ekonomiska förhållanden.
Huru beräkningen av bötesmaximum skall närmare utföras får överlämnas åt domarens fria prövning. För min del tror jag, att det är mest praktiskt att preliminärt bestämma detsamma uteslutande med hänsyn till den tilltalades beräknade inkomst. Då en månads fängelse måste anses såsom ett svårare straff än avståendet av en månads inkomst, är uppenbar.
ligen sistnämnda belopp ett alltför lågt bötesmaximum, varemot två månaders inkomst synes utgöra ett skäligt belopp. En efter denna beräkningsgrund uppgjord tabell, utvisande bötesmaximum och dagsbotens belopp för personer i olika förmögenhetslägen, får följande utseende:
års- inkomst | bötes-maximum | dagsbot | års-inkomst | bötes-maximum | dagsbot |
|---|
| 2,000..... | 300 | 2.50 | 15,000..... | 2,500 | 20 |
| 3,000..... | 500 | 4 | 20,000..... | 3,500 | 30 |
| 5,000..... | 800 | 6 | 25,000..... | 4,500 | 38 |
| 8,000..... | 1,200 | 10 | 30,000..... | 5,500 | 45 |
| 10,000.... | 1,600 | 12 | 40,000..... | 7,500 | 60 |
| 12,000.... | 2,000 | 15 | 50,000..... | 10,000 | 80 |
Då det ju här ej är fråga om matematisk noggrannhet, har jag genomgående avrundat beloppen — vid årsinkomster under 15,000 kr. nedåt och vid årsinkomster över 15,000 kr. rätt starkt uppåt. Ett konsekvent genomförande av proportionaliseringstanken synes nämligen kräva, att vid ökad betalningsförmåga bötesmaximum höjes icke blott i aritmetisk proportion utanprogressivt. Om ett bötesmaximum av t. ex. 500 kr. och en dagsbot av 4 kr. anses skäliga för en person med en årsinkomst av 3,000 kr., kunna under i övrigt lika förhållanden ett bötesmaximum av 5,000 kr. och en dagsbot av 40 kr. icke anses proportionsvis lika kännbara för en person med 30,000 kr. i inkomst utan nämnda belopp böra höjas till åtminstone resp. 5,500 och 45.
De siffror, som jag förslagsvis upptagit i tabellen, kunna kanske i enstaka fall, då den tilltalade har en säker och varaktig års inkomst, ingen förmögenhet men icke heller några skulder samt samma försörjningsskyldighet, som plägar åvila en person i hans levnadsställning, vara omedelbart tillämpliga. Då sådant fall ej föreligger, äro de att betrakta endast såsom utgångspunkter för fortsatta beräkningar. Lagen säger, att man utom till inkomsten skall taga hänsyn till den sakfälldes förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Det ligger i öppen dag, att det blir ofantligt mycket lättare att taga hänsyn till dessa faktorer vid fastställande av det relativt stora belopp, som ett bötesmaximum utgör, än om det gäller att bestämma den inverkan, den sakfälldes förmögenhet och försörjningsskyldighet skäligen böra utöva vid beräknande av det belopp, som den
sakfällde med iakttagande av den yttersta sparsamhet dagligen kan undanlägga. För att taga ett exempel bör, enligt min mening, för en person, som ej har försörjningsskyldighet mot annan och som har en fast årsinkomst av 12,000 kr., bestående uteslutande av avkastning å förmögenhet, ovan föreslagna bötesmaximum av 2,000 kr. höjas till det dubbla beloppet, och således dagsboten fastställas till 30 kr. — allt naturligtvis under förutsättning att i det speciella fallet inga omständigheter föreligga, som böra föranleda nedsättning av de i tabellen föreslagna grundbeloppen.
Det är icke min avsikt att vidare utveckla det förfarande, varigenom man så småningom leder sig fram till ett bötesmaximum och förmedelst detta till det dagsbotsbelopp, som kan fastställas i domen. Syftet med mitt föredrag har varit att försöka giva en annan helhetsbild av det nya bötessystemet än den, som framträder i propositionen och lagrådets yttrande. De många detaljspörsmål, som givetvis måste uppkomma vid systemets tillämpning, kunna näppeligen erhålla en tillfredsställande lösning annorledes än i anslutning till konkreta fall. Jag skall därför inskränka mig till några frågor av mera principiell natur.
Den första är, i vilka fall dagsbotens legala minimum, 1 kr., bör komma till användning. I yttranden, som avgivits av underdomstolarna, hava mycket olika åsikter uttalats. Enligt min mening har man i diskussionen om denna fråga i hög grad överdrivit dess betydelse. Ett generellt svar varken kan eller behöver givas lika litet som ett generellt svar kan eller behöver givas på frågorna, i vilka fall dagsboten bör bestämmas till 10, 12 eller 15 kr. o. s. v. Domstolen har att i varje fall efter prövning av den tilltalades samtliga ekonomiska förhållanden för honom bestämma ett skäligt bötesmaximum och först om det därefter vid dagsbotens uträknande visar sig, att denna skulle komma att understiga 1 kr., träder regeln om det legala minimibeloppet i tillämpning, i det att dagsboten måste höjas till detta belopp. Av det sagda framgår även min ståndpunkt till frågan, huruvida i sådana fall, då den tilltalades inkomst består av dels naturaförmåner dels en obetydlig kontant lön, dagsboten kan fastställas till högre belopp än det, som motsvarar den beräknade kontanta dagsinkomsten. I praxis synes man på vissa håll1 besvara frågan
nekande, men detta svar står och faller tydligen med uppfattningen, att en dagsbot är det belopp, som den tilltalade med iakttagande av den allra största sparsamhet kan undanlägga för dag. Med den uppfattning, som jag gjort gällande, möter det däremot ej något hinder att, om t. ex. en tjänare har en kontant månadslön av endast 30 kr. och således en beräknad kontant dagsinkomst av 1 kr. men därjämte åtnjuter fritt viver, vilket med hänsyn till levnadskostnaderna på orten kan skattas till 70 kr. i månaden, bötesmaximum för honom bestämmes till 200 kr. och dagsboten till ett nedåt avrundat belopp av 1 kr. 50 öre.
Jag har sett den åsikt göras gällande1, att därest det kan antagas, att den tilltalade kommer att erhålla hjälp med böternas betalning av annan person, för vars räkning brottet skett, det måste anses stå »i överensstämmelse med grunderna för dagsbotssystemet» att vid bestämmande av dagsbotens storlek taga hänsyn jämväl till sistnämnda persons betalningsförmåga. Såsom underlag för uttalandet anföras tre fall, i vilka det kunde antagas, att den tilltalade skulle erhålla hjälp med böternas betalning av resp. kompanjon, arbetsgivare eller bakomstående organisation. Det torde vara tillräckligt att hänvisa till stadgandet i Str. L. 2: 8 för att ovannämnda åsikts oförenlighet med såväl stadgandets ordalydelse som 'grunderna för dagsbotssystemet' klart skall framstå. Därtill kommer, att en dylik lagtillämpning skulle kunna anses giva stöd åt den även i vårt land i åtskilliga fall manifesterade uppfattningen, att det är fullt rättsenligt, att bötergäldas genom insamling bland vänner och meningsfränder eller eljest av annan än den sakfällde. Ett dylikt förfarande är ju alldeles stridande mot bötesstraffets individualpreventiva uppgift, och rättskipningen bör därför minst av allt giva ett sken av legalisering åt detsamma. Det är närmast ur denna synpunkt, som jag ansett mig böra här omnämna och bemöta det ovan återgivna uttalandet.
Det återstår att behandla frågan om tillämpningen av den jämkningsregel, som meddelas i Str.L. 2: 8. I slutet av lagrummets första stycke stadgas ju att, därest brottet är ringa, dagsbotens belopp må därefter jämkas. Ur rent teoretisk synpunkt står uppenbarligen denna bestämmelse i strid med den nya lagstiftningens princip, att brottets mer eller mindre
svåra beskaffenhet skall komma till uttryck endast i antalet ådömda dagsböter, och tillämpningen av nämnda jämkningsregel kommer otvivelaktigt att verka förvirrande för allmänheten i sådana fall, då den tilltalade i samma utslag dömes dels för ett ringare dels för ett grövre brott. Dagsboten kommer ju då att i samma utslag bestämmas till olika belopp i det ena och i det andra fallet. Den av lagen medgivna jämkningen av dagsbotsbeloppet är emellertid endast en nödfallsåtgärd, som föranletts därav att vår lagstiftning efter 1931 års reform opererar med två olika bötessystem vid sidan av varandra. Inom ett område skall dagsbotssystemet tillämpas, inom ett annat skola de gamla bötesreglerna gälla. Avgränsningen av de båda områdena har ju för strafflagens del skett sålunda, att vissa bötesbrott med lågt bötesmaximum uttryckligen undantagits från dagsbotssystemets tillämpning (Str.L. 7 kap. 3 §, 11 kap. 9 § 2 st. och 15 § 1 st., 12 kap. 19 §, 18 kap.15 §, 22 kap. 5 § 3 och 4 st., 24 kap. 9, 10 och 11 §§). Inom specialstraffrätten har det givetvis av rent yttre skäl icke varit möjligt att förfara på samma sätt, utan man har istället uppdragit gränsen mellan de båda systemens tillämplighetsområden genom att i den särskilda böteslagen meddela ett generellt stadgande, att dagsbotssystemet icke skall vara tillämpligt i fråga om brott, som ej är belagt med svårare straff än böter högst 300 kr. Då sålunda varken inom strafflagen eller inom specialstraffrätten gränsdragningen kunnat baseras på någon gruppering av de olika bötesbrotten efter deras inre samhörighet, har det ej kunnat undvikas, att, särskilt inom specialstraffrätten, åtskilliga till art och svårhet närstående förbrytelser komma att ligga på olika sidor om gränsen. Såsom exempel ur strafflagen kunna anföras de brott, som avhandlas i dess 11 kap. 9 § 2 st. och samma kapitels 12 § 2 st. För specialstraffrättens del kunna talrika exempel hämtas från vägtrafikstadgan, jaktstadgan, fiskeristadgan, hotellstadgan, förordningarna om försäljning av rusdrycker och av pilsnerdricka m. fl. författningar. För att mildra de ojämnheter vid straffets bestämmande, som sålunda kunna uppkomma, har ifrågavarande jämkningsregel ansetts erforderlig. Då syftet med densamma är det nu angivna, böra domstolarna följaktligen tillämpa regeln endast då frågaär om sådana brottstyper, som stå nära förseelser, vilka falla utanför dagsbotsområdet, och där brottsligheten sålunda måste
anses ringa. Jämkningsregeln får således ej tillämpas vid brott av vilken art som helst, så snart man anser det föreliggande fallet utvisa endast en ringa grad av brottslighet. Mot denna lagens ståndpunkt finns intet att invända ur principiell synpunkt, men vi hovrättsdomare komma säkerligen att icke sällan i vår verksamhet möta fall av en viss brottsart, i vilka en konsekvent tillämpning av dagsbotssystemet kan leda till hårdhet. Jag syftar på ämbetsbrott enligt Str.L. 25: 17. Om en ämbetsman med hög årsinkomst och enskildförmögenhet gör sig skyldig till en mindre försummelse, kan ett bötesstraff, även om det bestämmes till ett lågt antal dagsböter, stiga till ett belopp, som icke står i proportion till brottet. Då det naturligen icke låter sig göra att utsträcka jämkningsregelns tillämplighet till en speciell brottsart, torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke — i avbidan på en fullständig nyreglering av ämbetsbrotten — sådana fall enligt Str.L. 25: 17, i vilka straffet ej har till uppgift att påverka en brottslig vilja utan endast att vara en i allvarlig form given tillrättavisning, genom en lagändring borde föras utanför dagsbotsområdet.1
Jag övergår nu till den akt av förfarandet, som består i bestämmandet av antalet dagsböter. Denna akt utgör ju den egentliga straffmätningen och så till vida gälla för densamma vanliga straffmätningsregler. Då i Str. L. 2: 8 stadgas, att antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet, avses naturligtvis brottets både objektiva och subjektiva sida, och hänsyn skall således tagas till såväl den brottsliga gärningens större eller mindre svårhet som det sinnelag, som kommit till uttryck genom gärningen. Även övriga straffmätningsgrunder skola naturligtvis tillämpas som vanligt, således även de förmildrande och försvårande omständigheter, som kunna ligga i den tilltalades ekonomiska förhållanden t. ex. att han drivits till brottet av svårighet att försörja sig och de sina eller tvärtom att en
förmögen person av vinningslystnad begår ett brott. Det hänsynstagande till gärningsmannens förmögenhetsläge, som sålunda äger rum, är icke att likställa med det, som sker vid fastställande av dagsbotens belopp, ty i förra fallet beaktas förmögenhetsläget ur synpunkten, huruvida den brottsliga gärningen är uttryck för en lägre eller högre grad av kriminalitet, i det senare fallet däremot ur synpunkten, huruvida ett visst bötesbelopp innefattar ett större eller mindre strafflidande.
Så långt försiggår således straffmätningen i allo såsom förut, men olikheterna börja, när det gäller att fixera ett visst straffmått. Denna uppgift är numera i två hänseenden något mera krävande än enligt det gamla systemet. Man tycker sig onekligen hava något mera handgripligt att taga i, då man bestämmer bötesstraffet till ett visst penningbelopp, än då man skall röra sig med de abstrakta enheterna 1, 2 o. s. v. till och med 120 dagsböter. Och vidare har ju genom borttagandet ur allmänna strafflagen av bötesmaxima för brott, som falla inom dagsbotsområdet, den ledning vid bedömandet av de olika brottsarternas inbördes svårhet, som genom dessa maxima givits av lagstiftaren, försvunnit. Den av lagrådet lämnade anvisningen, att domaren har att fråga sig, huru många dagar den tilltalade skäligen bör vara underkastad den yttersta sparsamhet, torde även för den, som ansluter sig till lagrådets uppfattning av dagsbotsbegreppet, mera komplicera än förenkla nu föreliggande uppgift. Det är därför kanske ej förvånande, att straffmätningen vid våra underdomstolar utvisar stor ojämnhet, i det att de för samma eller likartade brott utdömda straffmåtten vitt skilja sig från varandra. Av uppgifter, som varit för mig tillgängliga, har jag inhämtat, att åtskilliga underdomstolar försökt att vid bestämmandet av antalet dagsböter hämta ledning av den äldre lagstiftningen genom att först enligt dennas bötesskala fixera ett visst bötesbelopp och därefter med tillhjälp av ett enligt en eller annan metod funnet jämförelsetal bestämma antalet dagsböter. Denna upplysning är onekligen av intresse ur den synpunkten att den bekräftar den såväl i vårt land som i utlandet 1 gjorda iakttagelsen, att domstolarna i sin straffmätning äro i hög grad bundna av tradition. Av de utav våra underdomstolar tillämpade metoderna måste mellertid den, som
består i att använda förvandlingsstraffet såsom mellanled mellan de båda bötessystemen avgjort anses förkastlig. Frånsett allt, som från teoretisk synpunkt kan anföras mot förfarandet att lägga förvandlingsstraffet till grund, för en jämförelse mellan två bötessystem, är det uppenbart, att nämnda metod i praktiken leder till alldeles oriktiga resultat. En blick på förvandlingstabellen visar, att det gamla bötessystemets legala maximum enligt strafflagen eller 500 kr. motsvarar endast 50 dagsböter, under det att detsamma vid jämförelse mellan de båda bötessystemen i nu förevarande hänseende naturligtvis bör likställas med dagsbotsskalans maximum 120 dagsböter. En evalvering enligt nämnda metod av det gamla bötessystemet till det nya kommer således att genomgående medföra en reduktion av det antal dagsböter, som ådömes, till mindre än hälften av vad det borde vara. Vill man nödvändigt söka anknytning till den äldre lagstiftningen och därjämte erhålla ett lätthanterligt jämförelsetal, synes man kunna för brott, som behandlas i strafflagen, vid bestämmandet av antalet dagsböter räkna 5 kr. enligt det gamla systemet och en dagsbot enligt det nya såsom ungefär likvärdiga. I ett fall, där man enligt äldre lagstiftning skulle dömt till 50 kr:s böter, ådömer man således nu 10 dagsböter o. s. v. Inom specialstraffrätten är ett dylikt förfarande däremot icke användbart, då före 1931 års reform för brott av samma svårhetsgrad gällde de mest skilda straffsatser. Bäst vore därför, om domstolarna från början vande sig att inom hela dagsbotsområdet efter fri prövning bestämma antalet dagsböter. Tillämpar man den av mig företrädda uppfattningen, att en dagsbot är en rent artificiell bötesenhet, en grad på dagsbotsskalan, torde svårigheterna att i dagsböter utmäta det lämpliga straffmåttet icke vara stora, helst som det därvid ej kan vara fråga om precisionsarbete. Då domaren vid bestämmandet av antalet dagsböter skall taga hänsyn icke blott till brottets objektiva sida utan framför allt till gärningsmannens brottsliga sinnelag, är det näppeligen möjligt att verkställa straffmätningen med sådan noggrannhet, att i ett visst fall just t. ex. 18 eller 22 dagsböter och icke lika väl 20 kunna anses utgöra det riktiga straffmåttet. Det måste därför anses fullt förenligt med det nya bötessystemet, att domstolarna — i likhet med vad som före bötesreformen varit praxis vid tillämpning av strafflagens böteslatituder — utdöma endast sådana straffmått, som äro jämnt delbara med
fem. Därest emellertid en domare tilltror sig att verkställa en ännu finare nyansering av antalet dagsböter, står detta honom naturligtvis öppet.
Jag behöver icke i denna krets framhålla, att det givetvis vore ett svårt fel att jämka antalet dagsböter av den anledning att dagsboten uppgår till ett högt belopp; därigenom bleve ju den del av bötesbeslutet, som skall giva uttryck åt domstolens uppfattning av brottets svårhet, fullständigt missvisande. En dylik jämkning kan icke heller bliva behövlig, därest man följer det av mig förordade förfarandet att först bestämma skäligt bötesmaximum för den tilltalade och sedan fastställadet belopp, som för honom skall utgöra en dagsbot, till 1/120 av nämnda maximum, ty därigenom åstadkommes ju att dagsbotsbeloppet icke kan bliva högre än att den tilltalade kan gälda till och med 120 dagsböter till det fastställda beloppet.
Innan jag slutar, tillåter jag mig att för domstolarnas tilllämpning av den nya böteslagstiftningen uppställa ännu ett önskemål, nämligen att, därest vederbörande lagrums latitud det medgiver samt den tilltalade icke förut undergått frihetsstraff eller eljest är av mera kriminell typ, bötesstraff i största möjliga utsträckning användes i stället för de kortaste frihetsstraffen. Utmönstrandet av de korta frihetsstraffen har ju länge varit ett av kriminalpolitikens främsta reformkrav men såsom bötesstraffet hittills varit anordnat har det icke varit möjligt att i den utsträckning, som varit önskvärd, inskränka användningen av de korta frihetsstraffen till förmån för bötesstraffet. I stället har den villkorliga domen fått en synnerligen vidsträckt användning till stort men för de korta frihetsstraffens allmänpreventiva verkan. Då domstolarna nu fått till sitt förfogande ett bötesstraff, som på en gång kan göras tillräckligt effektivt för att påverka den dömdes brottsliga vilja och så avpassas efter hans betalningsförmåga, att bötesstraffets förvandling till frihetsstraff icke behöver äga rum, böra domstolarna utvidga bötesstraffets användningsområde så att ådömandet av frihetsstraff kan inskränkas till fall, i vilka brottsligheten nått en sådan grad, att ett frihetsstraff av längre varaktighet är erforderligt. Genom en dylik lagtillämpning skulle 1931 års lagstiftning komma att innebära en ännu mera djupgående reform av vårt straffsystem än kanske från början varit avsett.