NILS STJERNBERG. Kommentar till strafflagen kap. 24. Andra, omarbetade och utvidgade uppl. Uppsala & Stockholm 1932. Almqvist & Wiksell. 131 s. Kr. 5.75.

 

    Professor Stjernbergs år 1922 av trycket utgivna kommentar till strafflagens 24 kap. har sedan någon tid varit utgången i bokhandeln, ett bevis bland många på den uppskattning arbetet rönt. Bristen har nu avhjälpts genom utgivandet av en ny upplaga, vars sidantal med mer än en tredjedel överstiger den äldres. Det ökade omfånget beror icke allenast på beaktande av nyare lagstiftning och rättspraxis utan jämväl därpå, att förf. på åtskilliga punkter fördjupat behandlingen av hithörande spörsmål samt lämnat en fylligare redogörelse för äldre rättsregler på området och för strafflagens förarbeten. Om än uttryckssättet redan i den förra upplagan fyllde högt ställda anspråk på akribi, har förf. dock i den nya lyckats åstadkomma en ytterligare finslipning. Nya värdefulla tolkningsbidrag finner man särskilt under 6 §, där förf. ägnat en ingående analys bl. a. åt de straffrättsliga spörsmål, som anknyta till missbruk av rätt i bysamfälligheter och allmänningar.
    Den noggranna omprövning förf. låtit materialet undergå har endast beträffande några detaljer av underordnad vikt föranlett honom att modifiera de tolkningsresultat, till vilka han tidigare kommit. Dessa tolkningsresultat synas också i regel vara solitt grundade. Beträffande två punkter finner sig dock anmälaren böra göra en reservation.
    Den ena gäller förf:s redan i förra upplagan hävdade och i den nya vidhållna tolkning av uttrycket »mark» i kapitlets 3 § — liksom även i 2 § — såsom liktydigt med »ett sådant område, som ej varit föremål för bearbetande i ekonomiskt produktivt syfte för det ifrågavarande objektets framställande». Anmälaren har i likhet med professor Wetter (se SvJT 1924 s. 105) svårt att inse det berättigade i bestämningen: »i ekonomiskt produktivt syfte». Härigenom uteslutas från kretsen av tjuvnadsobjekt alla prydnadsväxter, i den mån de icke in casu odlas till avsalu. Denna tolkning synes icke stå väl samman med stadgandet i 20:3 SL enligt lagrummets ursprungliga lydelse. Där nämndes såsom objekt för kvalificerad tjuvnad bl. a. träd eller jordfrukt ur trädgård eller på åker eller annat, som där planterat eller sått är. Sist anförda generalklausul med förebilder såväl i KF 4 maj 1855 som i lagkommitténs och lagberedningens strafflagsförslag giver efter orden tolkad vid handen, att alla i trädgård eller på åkerodlade växter utan begränsning äro att anse såsom tjuvnadsobjekt. Av den omständigheten, att strafflagen aldrig kommit att, på sätt lagberedningen föreslagit, såsom objekt för kvalificerad tjuvnad jämsides

med växande fruktträd nämna »träd, som till prydnad planterat är», kan icke med full säkerhet dragas någon mera vittgående slutsats än den, att tillgrepp av prydnadsträd, planterade annorstädes än i trädgård (eller på åker), icke var att hänföra till kvalificerad tjuvnad enligt 20:3. Att anse sådana prydnadsträd såsom objekt för enkel tjuvnad framstod icke utan vidare såsom uteslutet. Väl är det sant, att den ifrågavarande kvalifikationens ratio (objektets skyddslöshet) i och för sig är för handen lika väl beträffande prydnadsträd som med avseende å fruktträd. Lagrummet i fråga hänförde emellertid under kvalifikationen endast vissa speciellt uppräknade objekt, och att bland dessa icke medtagits prydnadsträd kan ju tänkas bero därpå, att man ansett frestelsen att tillgripa prydnadsträd icke vara lika stark eller lika allmänt förekommande som frestelsen att tillgripa fruktträd. Men även om man med förf. anser det stå fast, att växande prydnadsträd, planterade annorstädes än i trädgård eller på åker, över huvud icke äro tjuvnadsobjekt, är man ingalunda nödsakad att söka förklaringen härtill i den omständigheten, att träden i fråga tjäna enbart estetiska syften. Ett skäl att oberoende av ståndorten hänföra fruktträd, men icke prydnadsträd, till tjuvnadsobjekt kan nämligen tänkas ligga däri, att fruktträd i motsats till prydnadsträd alltid kräva, att själva jorden vari de växa på ett mera intensivt sätt (särskilt genom gödsling) hålles under kultur. Om man nu till tjuvnadsobjekt hänför alla å egentliga kulturområden odlade växter utan undantag för sådana, som tjäna enbart estetiska syften, lärer man icke därmed kunna sägas bryta med den tidigare rättsutvecklingen. Redan i våra medeltidslagar förekommer ordet »mark» i betydelsen skog och betesmark och ställdes således i motsats till bl. a. den odlade jorden. (Jfr även ChrLL BB 18:7 och TjB 26). Vidare må erinras, att såväl i de båda landslagarna som i den allmänna stadslagen bl. a. örter (yrter) nämndes såsom objekt för tjuvnad (jfr Lydekini excerpter 123, varest emellertid handskriftens »örter» enligt Schlyter torde vara en felskrivning för »ærter»). Med örter avsågs väl här närmast medicinalväxter i vidsträckt bemärkelse (se Söderwalls ordbok över svenska medeltidsspråket v° »yrter»). Men ett stort antal ursprungligen såsom medicinalväxter odlade örter hava ju småningom övergått till att odlas enbart till prydnad. Att de därmed utan vidare skulle hava överförts från tjuvnads- till åverkansobjekt synes föga rimligt att antaga. Utvecklingen torde nämligen i stort sett kunna sägas hava gått i den riktningen, att allt flera från början såsom åverkan betraktade fall förts över till tjuvnadens område (jfr härom Winroth, Rättshistoriska föreläsningar i straffrätt, Lund 1889, s. 209—211). Nämnas må ock, att i stadslagens ThjB 6 talas om stöld av »æple ella andra frukt vtrægardhum, kaal ella andra yrter ella hwat thet ær». Att sist anförda allmänna klausul saknas i landslagarna lärer näppeligen bero på att man där velat snävare avgränsa kretsen av tjuvnadsobjekt än i stadsrätten. Finge icke tillgrepp av prydnadsväxter, odlade i trädgård, enligt landslagen anses såsom tjuvnad, hade man skäl att ifrågasätta straffrihet för dylikt tillgrepp, enär icke heller stadgandena om åverkan voro efter orden tillämpliga därå. Vad härefter angår stadgan-

det i 40:5 MB i 1734 års lag, avsåg ju detsamma — frånsett bestämmelsen om ollon och nötter — icke att uppdraga gränsen mellan tjuvnad och åverkan utan att beträffande där nämnda objekt giva en annan norm än den allmänna för distinktionen mellan stöld och snatteri. Att prydnadsväxter icke omnämndes i detta lagrum lärer därför icke kunna anses visa, att de icke vore att betrakta såsom tjuvnadsobjekt. Icke heller växande fruktträd funnos här eller annorstädes i MB uttryckligen nämnda såsom tjuvnadsobjekt (jfr härom å ena sidan lagutskottets betänkande nr 51 vid 1853/1854 års riksdag, s. 6, å andra sidan ett yttrande av HD, återgivet i K. Prop. nr 14 till 1875 års riksdag, s. 19). Ordalagen i BB 10:5 synas också tala emot sist anförda lagrums tillämpning å tillgrepp av prydnadsväxter ur trädgård. Där talas nämligen för det fall, att den tillgripande har del i den by, inom vars område tillgreppet skett, endast om tillgrepp å »annars afdelta och enskilta skog». Slutligen må erinras, att den i 64 § av KF 1 aug. 1805 om skogarna i riket givna straffbestämmelsen för åverkan å »annans till prydnad eller lugn planterade träd» efter orden (»hugger neder eller med vilja förderfvar») närmast synes avse skadegörande åtgärder (jfr MB 20:11 och BB 13:3).
    Anmälarens andra reservation gäller förf:s i den nya upplagan (s. 30) tillagda uttalande, att i det av lagen i 24:3 uppställda kravet på tillägnelseuppsåt icke torde kunna inläggas något krav på uppsåt att tillskynda ägaren förmögenhetsförlust. Förf. åberopar härvid, att lagen endast fordrar, att man i tillägnelseuppsåt företagit viss åtgärd, samt hänvisar till motsvarande uttryckssätt i 20:3 mom. 6 och till det tillämpningen av sist anförda lagrum rörande rättsfallet i NJA 1923 s. 17. Den som i likhet med förf. hävdar, att tillskyndandet av förmögenhetsförlust ingår såsom ett moment i det allmänna objektiva tjuvnadsrekvisitet (jfr förf:s Straffrättsliga studier, Upps. & Sthlm 1928, s. 136—137; vissa i det här anmälda arbetet s. 76, 97 och 110 förekommande yttranden rörande gränsen mot tjuvnad få säkerligen icke åberopas till stöd för att förf. härutinnan skulle hava ändrat mening), synes emellertid hava anledning att ställa sig kritisk gent emot ovan angivna lagtolkning. Erinras må, att endast tillägnelseuppsåt nämnes även i 20:3 mom. 1, därstädes visserligen för fall av undandöljande, något som dock icke utan vidare utesluter möjligheten av ett tillägnelseuppsåt utan förening med ett uppsåt att tillskynda förmögenhetsförlust (man tänke på det fall, att ett tjänstehjon undandolt något av husbondens egendom för att göra sig betäckt för en fordran hos denne och underrättar honom om att han skaffat sig likvid för fordringen). Uppgiver man för dessa specialfall kravet på att tillägnelseuppsåtet skall vara förbundet med ett uppsåt att tillskynda ägaren förmögenhetsförlust, torde man få svårt att för övriga fall vidhålla det både historiskt och rationellt sett välgrundade kravet på tillskyndande av förmögenhetsförlust för ägaren såsom ett moment i det allmänna tjuvnadsrekvisitet. Nu nämnda synpunkter göra sig väl icke direkt gällande vid tolkningen av 24:3, men de få otvivelaktigt indirekt samma betydelse här i betraktande av stadgandet i 20:2. Det subjektiva rekvisitet enligt sist anförda lagrum måste nämligen säkert tolkas på

samma sätt som det subjektiva rekvisitet enligt 24:3. Det vore nu tydligen en stötande anomali att väl anse tjuvnadsansvar uteslutet, när någon för att göra sig betäckt för en fordran hos en granne tillgripit exempelvis ett denne tillhörigt kreatur, men däremot fälla honom till ansvar för stöld enligt 20:2, om han i stället i samma syfte fällt träd å grannens skog till ett värde av över 30 kronor. Riktigast synes därför vara, att även för ansvar enligt 24:3 fordra ej blott tillägnelseuppsåt utan jämväl uppsåt att tillskynda ägaren förmögenhetsförlust. Beträffande 24:7 behöver däremot icke något sådant krav uppställas. Under sist omnämnda lagrum lära nämligen vara hänförliga även sådana otillåtna akter av tillgodogörande av en fastighet, som icke innefatta något tillägnande utan endast ett skadande av träd eller delar därav (jfr NJA 1920 not. B nr 255). Rättsfallet i NJA 1922 s. 254 (angående 24:7) kan därför icke anses oförenligt med den av anmälaren ovan antydda tolkningen av det subjektiva rekvisitet i 24: 3.

Olof Barklind.