Förmånsrätten för lönefordringar. Jämlikt 17 kap. 4 § HB äga betjänter och tjänstehjon förmånsrätt i arbetsgivares konkurs för dem tillkommande lön för sista året; samma förmånsrätt gäller för annan arbetares dagpenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Den sålunda stadgade förmånsrätten avser all konkursgäldenärens egendom, lös som fast. Enligt 13 § i samma kap. må emellertid borgenär, som äger dylik förmånsrätt, icke njuta rätt till det, varuti andra hava särskild, fast lägre förmånsrätt för mera än som i den övriga egendomen brister. Bristen skall fyllas efter ordningen av de andras förmånsrätter, så att den lägre viker för den högre, och fast egendom får icke tillgripas, så länge lös egendom finnes att tillgå.
För tillgodoseende av de lönefordringar, som avses i 17 kap. 4 § HB, kan alltså vid konkurs, ehuru i sista hand, även intecknad fast egendom tagas i anspråk. Att detta kan innebära risker för ett sunt fastighetskreditväsen torde icke kunna bestridas. Förekomsten av s. k. tysta förmånsrätter är överhuvudtaget ägnad att införa ett osäkerhetsmoment i kreditväsendet, men andra tysta förmånsrätter än de, som hänföra sig till lönefordringen, avse som regel relativt ringa belopp, under det att sistnämnda fordringar kunna uppgå till avsevärda summor. Vid den senaste, år 1926 genomförda ändringen av ifrågavarande lagrum, vilken ändring avsåg utsträckning i fråga om tiden beträffande förmånsrätter för »annan arbetares» avlöning, var detta spörsmål föremål för övervägande från statsmakternas sida. Föredragande departementschefen framhöll vid remiss av lagförslaget till lagrådet, att de farhågor, som uttalats rörande den menliga inverkan å fastighetskrediten av en utsträckning av de tysta förmånsrätterna, måste anses till väsentlig del ogrundade. Såsom skäl härför anfördes huvudsakligen, att den då föreslagna utvidgningen berörde jämförelsevis få arbetare och därför icke kunde antagas komma att i väsentlig mån påverka inteckningshavares rätt. Lagrådets majoritet fann sig icke böra avstyrka lagförslaget, då den fara för fastighetskrediten, som redan då gällande lagstiftning otvivelaktigt innebure, knappast skulle genom förslagets godkännande i nämnvärd grad ökas. En ledamot av lagrådet avstyrkte emellertid lagförslagets antagande under framhållande särskilt av den risk för bevakning av stora lönebelopp, som kunde uppkomma därigenom att, vid betalningssvårighet för arbetsgivaren, arbetarnas avlöning förskotterades