Ett spörsmål om sedelutgivningsrätt och skadestånd. Då en sedelförfalskning lyckas, drabbar skadan regelmässigt dem, som innehava de utprånglade sedlarna vid upptäckten. Vid sedelförfalskning i större skala kan naturligtvis, på motsvarande sätt som vid dokumentförfalskning (jfr NJA 1922: 386), tänkas för falsifikaten, d. v. s. den
282 RAGNAR BERGENDAL.sedelutgivande institutionen, uppkomma en mera indirekt skada genom minskad tilltro till dess sedlar, överhuvud eller av vissa valörer, serier e. d. En annan fråga av stort principiellt intresse är om och i vad mån en sådan institution kan bliva berättigad till skadestånd på grund av att den inlöst veterligen ogiltiga sedlar. Denna fråga har visat sig även äga synnerlig praktisk betydelse i ett särskilt fall, som nyligen blivit efter ingående behandling av de engelska domstolarna i sista instans avgjort av överhuset.1
Situationen var i korthet följande. En ansedd tryckerifirma i London, Waterlow & Sons, Ltd, (en av cheferna känd från ett besök i Stockholm år 1930 i egenskap av Lord Mayor of the City of London), hade på grund av ett kontrakt av år 1922 med Portugals bank för dennas räkning tryckt 600,000 st. sedlar av viss utstyrsel, lydande en varå 500 escudos, i värde motsvarande något över 5 £ eller 90 kronor. Under 1925 blevo Waterlows föremål för ett stort anlagt bedrägeri, vari bl. a. deltog Portugals minister i Haag, och föranleddes härigenom att trycka ytterligare 580,000 st. dylika sedlar, delvis med samma nummer som de föregående; de nya sedlarna levererades till en holländare, som föregavs vara ombud för banken. För avsättning av de orättmätigt åtkomna sedlarna skaffade sig brottslingarna oktroj å en ny affärsbank, utan sedelutgivningsrätt, med säte i Oporto, och i dennas rörelse lyckades de utprångla ett mycket stort antal av de oriktiga sedlarna.
Misstankar uppstodo emellertid, och vid polisundersökning lyckades man bestämt konstatera, att vissa i den nya bankens besittning befintliga sedlar voro falska. Detta skedde natten mellan lördag och söndag den 5—6 december 1925. På följande måndag publicerade Portugals bank ett tillkännagivande, att 500-escudos-sedlar av ifrågavarande typ skulle dragas ur cirkulation och vid samtliga bankens kontor kunde ingivas för utbyte mot andra sedlar, av annan eller samma valör (men i varje fall annat utförande). Samma dag meddelade man sig telegrafiskt med Waterlows, och representanter för bolaget inträffade i Lissabon den 13 december. Senare tillkännagav banken, att utbyte skulle ske senast den 26 december. Till och med denna dag hade inkommit 791,533 st. av ifrågavarande 500-escudos-sedlar. Av tillmötesgående från bankens sida fortsattes inlösningen, så att den slutligene mottagit 799,190 st.; av dessa voro 209,718 obehörigen tillkomna, sammanlagt lydande å ett belopp motsvarande c:a 19 miljoner kronor.
Portugals bank framställde ersättningsanspråk mot Waterlows, vilket av bolaget till en början helt bestreds, och saken drogs slutligen inför rätta i London. Banken påstod icke, att någon av bolagets per-
SEDELUTGIVNINGSRÄTT OCH SKADESTÅND. 283sonal var medskyldig i den brottsliga stämplingen. F. ö. förelågo flera olika spörsmål:
1) hade bolaget överhuvud någon ersättningsskyldighet för den skada, banken lidit genom de obehöriga sedlarnas utprångling och efterföljande utbyte mot riktiga sedlar?
2) beträffande huru många av de obehöriga sedlarna kunde ersättningsskyldighet anses bestå?
3) till vilket belopp skulle skadan uppskattas?
I förstnämnda hänseende framfördes av banken flera olika grunder för ersättningsskyldighet. Slutligen blev ej fråga därom, ty Waterlows förklarade sig icke vilja bestrida riktigheten av underdomstolens ståndpunkt, att beställningsavtalet, med hänsyn till dess säregna föremål, även utan uttrycklig bestämmelse såsom ett naturale contractus för dem medförde en förpliktelse att garantera, att sedlar icke skulle tryckas annat än på bankens direkta order. Flera av laglorderna ansågo sig böra uttala sin anslutning till denna uppfattning.
I enlighet med den sålunda intagna ståndpunkten medgåvo Waterlows, att de voro skyldiga ersätta banken dess kostnader för framställningen av de behörigen utgivna sedlar, som på grund av det förelupna måst indragas och sålunda blivit för banken onyttiga; denna kostnad uppgick till det jämförelsevis betydelselösa beloppet av 160,000 kronor. Bankens ersättningskrav uppgick emellertid till hela det belopp, varå de obehörigen utgivna sedlar lytt, vilka blivit presenterade till utbyte senast den 26 december (med visst avdrag, jfr nedan).
Med avseende härå uppkom till en början det under 2) anmärkta spörsmålet. Waterlows gjorde i första hand gällande, att banken överhuvud icke bort lämna riktiga sedlar i utbyte mot obehöriga, eller rättare, att i den mån banken genom sådant förfarande lidit förlust, den icke ägde rätt till ersättning därför; det skulle nämligen icke finnas erforderhgt »naturligt» (tillnärmelsevis motsvarande »adekvat») orsakssammanhang mellan bolagets kontraktsbrott och bankens ifrågavarande åtgärd, som den frivilligt vidtagit för att skydda sin kredit. Subsidiärt yrkades, att skadeståndsskyldigheten endast skulle motsvarade obehöriga sedlar, som presenterats före den tidpunkt, vid vilken banken med skälig omsorg bort hava hunnit av bolaget erhålla nödiga upplysningar för att kunna skilja riktiga från obehöriga sedlar, eller åtminstone före den tidpunkt, vid vilken banken haft tillgång till dessa upplysningar. — Banken gjorde häremot gällande, att de särskilda hänsyn, som den i egenskap av landets sedelbank måste taga till sin extraordinärt ömtåliga kredit och dennas betydelse för landets ekonomiska och politiska liv överhuvud, från början kunnat förutses av aktiebolaget och sålunda låge inom ramen för kontraktsbrottets »naturliga» verkningar. Det hade icke varit rätt av banken, att vid indragning av den ifrågavarande sedeltypen medgiva utbyte endast avriktiga sedlar. Ty även av de obehöriga måste ett stort antal hava under sin föregående cirkulation passerat någon av bankens kassor och vid utgivandet därifrån blivit en dess lagliga förbindelse. Vilka eller ens huru många dessa sedlar voro, kunde icke fastställas, och det skulle hava varit för bankens kredit tillintetgörande att i denna del
284 RAGNAR BERGENDAL.lägga bevisbördan på innehavarna. Vidare hade banken, alltjämt av omsorg om sin kredit och landets myntväsen i allmänhet, ej kunnat efter upptäckten av de obehöriga sedlarnas cirkulation, varom rykten redan voro i omlopp, dröja med sedeltypens indragning, tills man varit i stånd att skilja mellan riktiga och oriktiga sedlar, utan åtminstone till en början varit nödsakad att inlösa båda slagen utan åtskillnad. Om detta skett med tillkännagivande, att man senare skulle begränsa inlösningen till de riktiga, skulle uppenbarligen allmänhetens rusning hava påskyndats, så att praktiskt taget alla sedlar blivit utbytta, innan någon begränsning kunnat ske. Om man å andra sidan icke gjortnågot sådant tillkännagivande, utan till en början likställt alla sedlarna, hade det varit alltför obilligt mot innehavarna (och därigenom för banken ödesdigert) att vid en från dessas synpunkt godtyckligt vald senare tidpunkt avbryta inlösningen av oriktiga sedlar. — Underdomstolarna anslöto sig på olika sätt till Waterlows subsidiära yrkanden; såsom avgörande data fixerades i resp. instanser den 16 och den 10 december. Överhuset godkände emellertid helt bankens mening utan meningsskiljaktighet. Man ansåg, att banken handlat riktigt, både i sitt eget omedelbara intresse och med hänsyn till hela landets krav å densamma, och att aktiebolaget därför ej kunde undgå att ersätta banken hela den förlust, som drabbat den genom att riktiga sedlar måst utgivas i utbyte mot obehöriga.
Huru borde emellertid denna skada beräknas? Om detta tredje spörsmål bröto sig meningarna starkt, och även efter ett studium av dem kan lösningen förefalla tvivelaktig. Svårigheterna hänföra sig till bankens ställning såsom berättigad att utgiva sedlar, vilka (sedan flera årtionden) icke äro inlösbara med metalliskt mynt. Med utgångspunkt häruti framhöllo Waterlows, att banken kunde utgiva huru många sedlar som helst (inom det lagstadgade maximum, vilket icke blev överskridet genom utbytesoperationen, som emellertid medförde påvisbar ökning av sedelcirkulationen) utan annan kostnad än till papper och tryckning och utan att ådraga sig annan förpliktelse än att godtaga varje utgiven sedel såsom lagligt betalningsmedel, t. ex. vid inlösen av förbindelser till banken och vid begäran om växling mot andra av banken med samma lätthet tillhandahållna sedlar. Följaktligen vore bankens skada endast nominell, icke överstigande kostnaden för papper och tryckning. — Till stöd för bankens yrkande att erhålla de utbytta obehöriga sedlarnas fulla belopp (i engelskt mynt efter växelkurs) anfördes huvudsakligen, att de i utbyte däremot utgivna sedlarna vore gällande mynt i Portugal och lika väl som andra sedlar kunde användas till förvärv av olika varor, däribland även guld, att för banken uppkommit en betalningsförpliktelse, motsvarande sedlarnas belopp, men att banken icke, såsom eljest alltid skedde vid sedelemission, i valuta erhållit någon ökning av sina tillgångar. Enighet rådde naturligtvis (trots understundom använda mindre lyckliga ordalag) därom, att å ena sidan outgivna färdigtryckta sedlar i bankens innehav även såsom föremål för ersättningsskyldighet, t. ex. i anledning av vållande till eldskada, ej hava annat värde än framställningskostnaden, och att å andra sidan även de omtvistade vid utbytet
SEDELUTGIVNINGSRÄTT OCH SKADESTÅND. 285utgivna sedlarna hava samma värde i tredje mans hand som andra av banken utgivna sedlar. Frågan gällde alltså, huruvida genom själva utgivandet någon förlust uppkommit för banken. Det avgörande måste då bliva innebörden av den förpliktelse, som banken genom utgivandet åtagit sig. I sista hand, förklarades från motsidan, kunde förpliktelsen alltid fullgöras med andra sedlar. I balansräkningen måste visserligen komma att visas en försämring av bankens ställning, men detta förklarades vara en blott formalitet. Vid bankens likvidation eller upphörande av dess sedelutgivningsrätt kunde förhållandet erhålla en reell betydelse, men detta vore en avlägsen och osannolik hypotes, till vilken hänsyn ej borde tagas. Även om de för mycket utgivna sedlarna användes till betalning av skulder till banken, så att dess tillgångar minskades, kunde den alltid skaffa sig ersättning härför genom användning av sin sedelutgivningsrätt. Detta argument synes onekligen föra väl långt; med samma skäl kunde man säga, att om banken genom stöld avhändes tredje mans förbindelser, ställda till innehavaren, eller om en dess fastighet förstöres genom mordbrand, banken likväl icke lider egentlig skada, eftersom den med användning av sedlar, som kunna anskaffas för ringa utgift, alltid kan ersätta det förlorade. — Bankens ståndpunkt vann också i denna del godkännande i alla instanser, ehuru med dissens både i Court of Appeal och i överhuset, vars dom beslöts med 3 röster mot 2.
Om utgången är riktig, synas civilrättens vanliga definitioner på ekonomiskt intresse såsom föremål för ersättningsskyldighet, med tonvikten på en konkret försämring i den skadelidandes förmögenhetsläge,1 tåla någon modifikation beträffande en sedelbank såsom skadeståndsberättigad. Härvid är att märka, att i målet väsentligen endast framläggas privaträttsligt orienterade argument. Hos några av dem, som underkänt bankens uppfattning, antydes den meningen, att läget kunnat böra bedömas annorlunda, om sedlarna varit inlösliga med guld, men detta bestrides från annat håll, väl med rätta. Sådana tänkbara skäl för ett större eller mindre skadestånd åt banken, som att genom sedelmängdens ökning myntvärdet i landet sjunkit och därmed bankens tillgångar förlorat i värde, eller att dess obegagnade sedelutgivningsrätt lidit ett för dess verksamhet menligt intrång, kommo ej under egentlig diskussion, redan därför att de ej av banken åberopats.
Enligt den slutliga domen ansågs banken på de angivna premisserna hava erhållit ett skadeståndsanspråk på över 19 miljoner kronor (i engelskt mynt). Härifrån skulle avräknas ett belopp på närmare 9 miljoner, motsvarande vad banken erhållit eller beräknade att erhållaur de tillgångar, som förbrytarnas bank lyckats förskaffa sig. Detta avdrag grundades på bankens medgivande, och inom överhuset fram-
286 SEDELUTGIVNINGSRÄTT OCH SKADESTÅND.hölls, att Waterlows ej torde hava haft något strängt lagligt anspråk därpå, enär bankens anspråk på dessa tillgångar riktade sig mot andra motparter och vilade på annan rättsgrund än dess anspråk mot Waterlows.
Det är att hoppas, att fallet såsom prejudikat i det längsta måtte få endast kuriositetsintresse. Ur teoretisk synpunkt lär det förtjäna en livlig uppmärksamhet. Tillika må det anföras såsom ett exempel på berömlig opartiskhet gentemot en utländsk kärande och på den stränghet, varmed de engelska domstolarna utkräva en köpmans förpliktelser.
Ragnar Bergendal.