VILHELM LUNDSTEDT. »Otukt mot naturen», bör den vara straffbar? Sthm 1933. Bonnier. 111 s. Kr. 2.50.

 

    Arbetet består av två avdelningar: en motion i riksdagens andra kammare angående upphävande av 18: 10 S. L. jämte vissa följdstadganden (II: 1) och en bilaga, »Om homosexualitet», av anonym författare.
    Som framställningen i motionen i väsentlig utsträckning grundar sig på bilagan, torde en redogörelse för denna lämpligen föregå resumén över motionens innehåll.
    Den lilla skriften om homosexualiteten, på ett 40-tal sidor, innehåller en redogörelse för vad som menas med homosexualitet och för dess olika yttringar. Ifråga om fenomenets orsaker ställer sig författaren på den biologiska ståndpunkten och anser sålunda att såväl äkta homosexualitet som äkta bisexualitet alltid sammanhänga med en felaktig utveckling av könskörtlarna, medan endast pseudohomosexualiteten, den genom imitation, förförelse eller särskilda miljöförhållanden (innebärande omöjlighet att heterosexuellt tillfredsställa könsdriften) utlösta homosexualiteten, är psykologiskt framkallad. Någon ändrad riktning hos könsdriften finnes här icke, utan endast en homosexuell karaktär hos könshandlingarna, medan driftens psykiska sida alltjämt är heterosexuell.
    Från den antipodiska psykoanalytiska uppfattningen av homosexualiteten såsom oberoende av biologiska faktorer och framkallad av mer eller mindre tillfälliga psykologiska omständigheter tar författaren avstånd, liksom också från psykoanalytikernas påståenden att de genom sina metoder kunna bota homosexualitet. Denna såväl som andra reaktioner mot den antivetenskapliga och psykologiskt fördummande psykoanalysen med dess ovetenskapliga teoretiska förutsättningar, dess avsaknad av vetenskaplig metod och dess vilda produktion av fantastiska konstruktioner, är att hälsa med tillfredsställelse.
    Emellertid kan författarens påstående att homosexualiteten alltid beror på anlag icke anses vara styrkt av erfarenheten. Det finns även icke-psykoanalytiska medicinska forskare som tillskriva psykologiska faktorer en avgörande betydelse för uppkomsten av homosexualitet. I dylika fall skulle den konstitutionella faktorn vara icke en felaktig beskaffenhet av könskörtlarna, utan en benägenhet för uppkomsten av fixerade associationer, varigenom en tillfällig homosexuell upplevelse blir definitivt förbunden med föreställningen om sexuell drifttillfredsställelse och åstadkommer en förändrad driftrikt-

 

ning. För övrigt finnas säkerligen även andra psykologiska uppkomstsätt. Ett exempel på otvetydigt förvärvad homosexualitet är följande. Det gäller en man som till sitt 37:de år var alldeles normal, även med hänsyn till könsdriften. Han råkade nu ut för ett svårt olycksfall med fraktur å bäckenets ben och avslitning av vissa nerver som äro nödvändiga för erektionsmekanismen. Därav impotentiaerigend i och, sekundärt, coeundi, medan den heterosexuella, och livliga, könsdriftens psykiska komponenter kvarstodo oskadda. Sedan åtskilliga försök till heterosexuella närmanden avvisats levde mannen under många år utan drifttillfredsställelse, med den påföljd att han befann sig i ett permanent tillstånd av sexuell driftstockning. Vid en tillfällig beröring med en yngre mans kropp upptäckte han att han fick könsbegär och från den stunden var hans sexualdrift homosexuellt inriktad.
    Den i professor Lundstedts arbete intagna bilagan är skriven på ett livligt och med avseende på de straffrättsliga slutsatserna övertygande sätt, även om man av vissa argument får det intrycket att författaren talar pro aris et focis. Detta framträder särskilt på två punkter: påståendet om homosexualiteten såsom en »normal» variant och antydningen om att homosexualiteten skulle ha ett särskilt socialt värde.
    Homosexualiteten är enligt bilagans förf. en abnormitet endast i det avseendet att den förekommer i ett fåtal fall i jämförelse med heterosexualiteten. Den är icke någon sjukdom, ty »den grundväsentliga skillnaden mellan homosexualitet och andra perversiteter och den förras jämställdhet med heterosexualiteten förbises ofta». Vidare påstås att »den stränga uppdelningen av människorna i två från varandra skarpt avgränsade kön är människopåhitt och saknar motsvarighet i naturen».
    Finnes det likväl inte en viss erfarenhet som talar för att han och honkön bruka vara ganska bestämt åtskilda i naturen? Visa interent av författarens egna siffror — omkring 5 % homosexuella och bisexuella, 95 % heterosexuella — att den stränga uppdelningen av människor i två från varandra skarpt avgränsade kön icke är ett människopåhitt? För övrigt bevisar den omständigheten att homosexualiteten är en konstant variant alldeles icke att den är »normal». I den yttre kroppsformen framträdande, morfologiska missbildningar förekomma ju också hos människor såsom konstanta varianter, men de bliva därigenom icke normala. Vidare kan icke bortförklaras att sexualdriften hos de homosexuella faktiskt är avkopplad från sin biologiska funktion, fortplantningen, och därmed också förlorat sin biologiska uppgift. Författarens uppfattning om homosexualitetens biologiska förklaring i en embryologisk utvecklingsrubbning, varigenom könskörtelanlaget icke utvecklas i normal korrelation till den övriga kroppsformen, utan på sådant sätt att hos individer med manlig kroppsform bildas kvinnliga könskörtlar och vice versa, anger ju också att homosexualiteten har sin grund i en missbildning vid kroppsutvecklingen. Hade förf. däremot, i likhet med psykoanalytikerna,

antagit att sexualdriften i anlaget alltid är till sin riktning obestämd och att den under utvecklingsåren fixeras genom tillfälliga psykologiska upplevelser, så hade det varit konsekvent att påstå att homosexualiteten, åtminstone till sitt anlag, är lika normal som heterosexualiteten. Men denna uppfattning angående homosexualitetens natur förkastas ju med rätta av författaren.
    Påståendet att de homosexuella eventuellt skulle, just på grund av sin homosexualitet, ha en särskild social mission att fylla lär icke heller äga något stöd i erfarenheten. Att ett visst antal betydande personligheter varit och äro homosexuella utgör intet bevis härpå. Om, såsom författaren uppger, 5 %, d. v. s. var 20:de människa är homosexuell eller bisexuell, så är det självklart att det då och då måste förekomma att i olika avseenden framstående människor äro homosexuella. Av dylika exempel framgår emellertid endast att homosexualiteten icke utgör något hinder för utvecklingen av värdefulla mänskliga egenskaper. Å andra sidan bör kanske icke förbises att, eftersom homosexualitet har sin rot i en morfologisk utvecklingsrubbning, det ligger nära till hands att antaga att den icke sällan är kombinerad med andra, på en störd kroppslig utveckling beroende funktionsavvikelser, något som för övrigt också bekräftas av erfarenheten.
    Av särskild betydelse, i samband med förslaget om avskaffande av straffbestämmelser mot homosexuella handlingar, är att den straffrättsliga särställning som genom straffbestämmelserna påtvingasde homosexuella ofta medför en skev inställning till medmänniskor och underhåller emotionella tillstånd vilka innebära en psykologisk missanpassning och sålunda dels utgöra ett personligt lidande och dels genom sitt skadliga inflytande på det psykologiska jämviktsläget kunna medföra sociala skador för den homosexuelle.

 

    I den straffrättsliga delen av arbetet framställer professor Lundstedt till en början sina kritiska synpunkter på den officiella straffrättsdoktrinen. Som dessa torde vara väl kända för Juristtidningens läsekrets behöva de icke här refereras.
    Förmodligen påverkad av bilageförfattarens uppfattning angående homosexualitetens »normalitet», gör prof. Lundstedt gällande att den homosexuella handlingen i och för sig är lika naturlig som heterosexuella handlingar. Ser man saken från den homosexuelles ståndpunkt, så är detta otvivelaktigt. Men från subjektets synpunkt är varje handling naturlig. Att slakta sin mormor och äta upp henne är »naturligt» — för den som gör det. Även andra atrociteter, såsom nekrofili, sadistiska mord och düsseldorfmördarens starka lustkänslor vid åhörandet av det kluckande läte som blodet åstadkommer då det rinner ut ur avskurna halsådror, äro »naturliga» för dem som begå sådana gärningar.
    Om den homosexuella handlingen däremot ses i sitt biologiska sammanhang så är den berövad sin normala biologiska funktion och sålunda i detta avseende mindre »naturlig» än den heterosexuella

akten. Då alla handlingar från subjektets synpunkt äro lika naturliga lär frågan om homosexualitetens »naturlighet» knappast vara av betydelse annat än i samband med frågan om straffuteslutning eller straffminskning på grund av patologisk handlingsgenes.
    I fortsättningen utvecklar författaren sina, likaledes kända, teorierom straffbudens sociala funktion samt visar på ett enligt min mening övertygande sätt att straffbudet mot homosexuella handlingar såsom sådana bör bortfalla. De förnämsta olägenheterna av att dylika handlingar äro straffbelagda äro följande.
    Straffbestämmelserna mot homosexuella handlingar tillämpas endast i undantagsfall (under 1926—1930 dömdes i medeltal 31 män årligen enligt 18: 10; häri ingår även ett icke känt antal tidelagsfall). Då antalet homosexuella handlingar vilka årligen begås är oräkneligt, är det endast enstaka, slumpvis utplockade fall som bestraffas, medan samtliga personer som utföra homosexuella handlingar ha straffhotet vilande över sig. På vissa orter, särskilt i de större städerna, synes straffbestämmelsen mot homosexuell gärning vara så nära obsolet som möjligt, d. v. s. åklagaremyndigheten är i regel högst obenägen att beivra homosexuella handlingar och går så långt den kan för att undvika detta. Ett exempel: För några år sedan inträffade det att en person med hög akademisk examen efter homosexuella mellanhavanden med en man, tillhörande den undre världen, blev föremål för utpressning. Han anmälde saken för polisen och, då han var okunnig om att homosexuella handlingar äro straffbara(!), omtalade han vad som förekommit. På grund av denna bekännelse ansåg sig polisen skyldig anställa åtal, men ville ogärna göra detta och rådfrågade därför polisläkaren för att om möjligt komma ur den besvärliga situationen. Denne konsulterade en erfarnare kollega vilken tillrådde att man skulle föreslå den homosexuelle att återtaga sin bekännelse. Vilket skedde. Polisen drog en suck av lättnad.
    På landsbygden och i smärre städer är polisens inställning här och var annorlunda, med resultat att moraliskt oförvitliga och socialt nyttiga homosexuella i det ena fallet efter det andra bli åtalade, dömda och socialt ruinerade. På grund av denna ojämnhet i praxis får tilllämpningen av 18: 10 karaktären av en meningslös och godtycklig skadegörelse mot ett fåtal medborgare.
    De homosexuella handlingarnas straffbarhet vidmakthåller, särskilt i större städer, en hel härskara utpressare. Fenomenet är så vanligt, att detta slags utpressare på förbrytareslang ha en särskild benämning (»bögsnoare»). Man påträffar också bland yngre kriminella ofta denna variant av utpressning såsom binäring till annan kriminell verksamhet. Bortsett från att straffbestämmelserna i 18: 10 göra en mängd moraliskt oförvitliga och socialt oskadliga personer till brottslingar, producera de alltså en utbredd och speciellt elakartad form av asocialitet (utpressning mot homosexuella), vilken kan florera så mycket mera ohämmad som den endast under vissa betingelser är straffbelagd. Kontrasten mellan straffbelagdheten hos homosexuella

handlingar och straffriheten vid utpressning (utom i vissa fall) framstår såsom ett groteskt exempel på straffrättsligt oförnuft.
    Homosexuella handlingar såsom sådana äro socialt och biologiskt indifferenta. Socialt, ty genom frivilliga homosexuella handlingar mellan fullvuxna personer lida inga sociala värden någon skada. Biologiskt, ty eftersom dylika handlingar icke leda till fortplantning äro de biologiskt utan skadliga verkningar. Tvärtom, då den homosexuelle med hänsyn till vissa en dokrina organ är missbildad, är det eugeniskt fördelaktigt att han icke fortplantar sig. Om homosexuella, i stället för att, såsom säkerligen icke sällan sker, i camouflagesyfte ingå äktenskap och fortplanta sig, begränsade sin sexuella verksamhet till homosexuella handlingar, så skulle antalet homosexuella snart nog minskas och kanske i framtiden helt försvinna.
    I ett särskilt kapitel lämnar författaren en översikt över homosexuella handlingars straffbarhet i olika länder och under olika tider — ett kusligt dokument ur den europeiska kulturens historia.
    Medan författaren yrkar på principiell straffrihet för homosexuella handlingar, hemställer han, i väsentlig överensstämmelse med stadgandena i danska strafflagen, att dylika handlingar skola straffbeläggas under omständigheter, motsvarande dem som framgå av något av de följande stadgandena, nämligen 12, 13 och 15 §§ i 15 kap. samt 6—9 §§ i 18 kap. strafflagen, samt för sådana fall där gärningen begåtts med personer mellan 15 och 18 år. I senare fallet borde straffet dock bortfalla om personerna i ålder och utveckling äro ungefärligen jämbördiga. För ovannämnda, kvalificerade homosexuella handlingar föreslås en straffskala mellan fängelse i högst 6 månader och straffarbete i högst 2 år.
    Enligt förslaget skulle straffbestämmelserna för tidelag också bortfalla. Skälen för detta yrkande äro så självklara att de icke behöva relateras.
    Att författaren avvikit från danska strafflagen genom att sättaundre åldersgränsen för icke straffbar homosexuell gärning vid 18 i stället för vid 21 år synes välbetänkt. Det är nämligen en känd sak att heterosexuella (och homosexuella) män som låta sig bruka till homosexuella handlingar ofta tillhöra åldersklasserna 18—21 år. Om den danska åldersgränsen, 21 år, upptoges i svensk lagstiftning så skulle homosexuella gärningar med personer tillhörande denna kategori fortfarande vara straffbara och förutsättningarna för utpressning sålunda alltjämt finnas kvar.
    Författaren avböjer tanken på att kriminalisera den manliga prostitutionen och frågar om det sociala onda den innebär ens kan tåla någon jämförelse med den vanliga, kvinnliga prostitutionen. Numeriskt helt säkert icke, eftersom de homosexuella äro så mycket färre än de heterosexuella. Men med hänsyn till vanligheten av utpressning i dylika sammanhang är den likväl ett allvarligt ont. Härav följer dock icke att en kriminalisering vore önskvärd. Manliga prostituerade äro emellertid säkerligen i mycket stor utsträckning asociala parasiter och böra självfallet såsom sådana göras till före-

mål för behandling enligt den preventiva lagstiftning som eljest bör användas mot samhällsparasiter.
    Professor Lundstedts motion om avskaffande av straffbestämmelserna mot homosexuella handlingar såsom sådana är en förtjänstfull gärning. Den kommer ingen dag för tidigt. Straffbudet mot homosexuella gärningar per se är ett relikt av en i utpräglad grad superstitiös straffrättsåskådning och en parodi på en förnuftig reaktion mot någonting som visserligen icke tillhör de önskvärda samhällsföreteelserna, men dock är ett tämligen renodlat biologiskt fenomen, vars profylax eller terapeutiska behandling är ett problem som säkerligen kommer att lösas av medicinen. Till straffrätten hör det icke. ¹

Olof Kinberg.