Lagen ang. blodundersökning i mål om barn utom äktenskap. Sedan våra domstolar numera godtagit blodgruppsbestämningsmetoden vid bevisning i faderskapstvister, har frågan om skyldighet för de i en dylik tvist invecklade personerna, modern, barnet och den uppgivne fadern, att underkasta sig tagandet av de för undersökningen erforderliga blodproven aktualiserats. Enligt gällande rätt medför en vägran att sålunda medverka till anställande av blodundersökning ingen påföljd med avseende å parternas ställning i rättegången — t. ex. i form av en omkastning av bevisskyldigheten — och domstolen har ej heller befogenhet att på annat sätt framtvinga en dylik medverkan. Det i såväl lagen om äktenskaplig börd som lagen om barn utom äktenskap förekommande stadgandet, att rätten skall sörja för fullständig utredning och äger att för sådant ändamål införskaffa erforderlig bevisning, lärer icke kunna så tolkas att domstolen med stöd därav skulle äga att mot någons vilja påbjuda blodundersökning och exempelvis vid vite ålägga honom att ställa sig eller en under hans vårdnad stående person till förfogande för tagande av blodprov (jfr t. ex. NJA 1931 s. 311, hovrättens utslag). Väl har uppgift erhållits om underrättsbeslut, enligt vilka parterna i mål om faderskap till barn utom äktenskap ålagts att inom viss tid låta taga blodprov å sig, resp. å sig och barnet, men i dessa fall har parternas samtycke till undersökningens anställande förelegat.
    För att genom blodgruppsbestämning bevisning skall kunna vinnas erfordras på vetenskapens nuvarande ståndpunkt i regel att samtliga de tre ifrågavarande personerna därtill medverka. Ej minst med hänsyn till det intresse det allmänna har i att barnets börd fastställes i

överensstämmelse med det verkliga förhållandet har den nuvarande ordningen, enligt vilken medverkan till blodundersökning kan godtyckligt vägras, funnits otillfredsställande. Särskilt starkt ha olägenheterna härav framträtt, då fråga varit om fastställande av faderskap till utomäktenskapliga barn. För att dylik faderskapstalan skolat över huvud taget möjliggöras har lagstiftningen nödgats tillgripa vissa bevispresumtioner och för dessas brytande fordrat en motbevisning, som endast i sällsynta undantagsfall kunnat presteras. Redan i förarbetena till lagen om barn utom äktenskap framhölls av lagberedningen, hurusom den möjlighet, kvinnan med gällande lagstiftning har att bland flera konkumbenter välja den som underhållsskyldigheten skall drabba, kan av henne missbrukas, och det torde vara en ganska allmänt utbredd åsikt att sådant missbruk ej sällan förekommer. Då numera vunnits ett fullt tillförlitligt bevismedel, som bereder en med orätt såsom fader uppgiven man en, låt vara begränsad, möjlighet att fritaga sig från det honom påbördade faderskapet, har det därför funnits angeläget att söka motverka, att detta bevismedels användning utan giltiga skäl förhindras. Den omständigheten att ännu så länge blodgruppsbestämningen endast i relativt få fall verkligen leder till relevant resultat — utsikterna för en med orätt utpekad barnafader att fria sig genom blodundersökning torde för närvarande motsvara ungefär 1 på 6 — har icke i och för sig ansetts ägnad att väcka betänkligheter mot en dylik åtgärd, helst det enligt sakkunnigas uppgifter endast synes vara en tidsfråga när en avsevärd utsträckning, kvantitativt sett, av metodens praktiska betydelse är att förvänta.
    I anledning av en vid 1931 års riksdag väckt motion hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning angående möjlighet för domstol att stadga påföljd för parts vägran av blodundersökning i mål om faderskap samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Frågan har, såvitt angår utomäktenskapliga barn, numera vunnit sin lösning genom en vid årets riksdag antagen lag angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap, utfärdad den 26 maj 1933 (SFS nr 229). I denna lag, som träder i kraft den 1 juli 1933, har skyldigheten att i dylika mål medverka till åstadkommande av blodundersökning i princip fastslagits. Med »mål om barn utom äktenskap» avses såväl mål, däri mannen klandrar ett av honom enligt 20 § lagen om barn utom äktenskap givet erkännande av faderskap, som ock de typiska faderskapsmålen enligt 21 § samma lag, däri modern eller annan barnets representant instämt mannen med yrkande att han skall förklaras vara fader och förpliktas utgiva underhållsbidrag. Däremot ha några motsvarande bestämmelser ansetts icke för närvarande böra meddelas beträffande mål enligt lagen om äktenskaplig börd.
    I den nya lagens 1 § stadgas, att om i mål om faderskap till barn utom äktenskap den som uppgives vara fader till barnet yrkar, att undersökning skall ske för utrönande huruvida det med hänsyn till hans samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper får anses uteslutet att barnet avlats av honom, rätten äger, där ej modern frivilligt med-

verkar till åstadkommande av undersökningen, vid vite förelägga henne att med intyg av läkare visa, att å henne samt å barnet, såframt det står under moderns vårdnad, tagits för ändamålet erforderliga blodprov; har annan vårdnaden om barnet, skall föreläggandet givas denne, såvitt angår blodprov från barnet. För att det ifrågavarande förfarandet skall kunna tillämpas förutsättes alltså, att den såsom fader uppgivne mannen framställt yrkande om blodundersökning. Rätten äger ej ex officio meddela föreläggande. Något uttryckligt bestridande av det framställda yrkandet erfordras tydligen icke, utan det lärer få anses tillräckligt att vederbörande, efter att ha erhållit tillfälle att yttra sig över mannens yrkande, ej låter sig avhöra eller eljest underlåter att lämna sitt samtycke till undersökningens företagande. I detta sammanhang må framhållas, att det naturligen någon enstaka gång kan tänkas inträffa att barnet nått den ålder, att det ej står under någons vårdnad. Att meddela särskild bestämmelse för dessa sällsynta fall har emellertid ansetts ej vara av nöden. De givna stadgandena böra därvid kunna tillämpas analogivis.
    Föreläggande må emellertid enligt 2 § ej meddelas där en blodundersökning, även om den gåve positivt resultat, icke skulle kunna inverka på målets utgång och följaktligen endast innebure en onödig omgång. Så är förhållandet, om i ett faderskapsmål av den vanligen förekommande typen — där alltså den uppgivne fadern är svarande — käromålet skall utan edgång ogillas redan på för handen varande skäl, t. ex. bristande utredning om samlag eller av svaranden förebragt bevisning om impotens, likaså om i mål, däri mannen klandrat ett av honom givet erkännande av faderskap, av utredningen framgår att han ej är barnets fader. Härav följer, vad beträffar de typiska faderskapsmålen, att föreläggande ej må givas utan att svaranden erkänt samlag under konceptionstiden eller mot honom föreligger åtminstone det mått av bevisning, som erfordras för edgång. Om, såsom ej sällan torde förekomma, svaranden vid rättegångens början bestrider, att samlag ägt rum, och i det sammanhanget påkallar blodundersökning, synes alltså detta yrkande ej böra bifallas förrän käranden förebragt sådan bevisning; vederbörande naturligtvis obetaget att när som helst medgiva ett yrkande om blodundersökning, i vilket fall den nya lagen ju ej blir tillämplig. Å andra sidan bör blodundersökningen lämpligen föregå prövningen av eventuell fråga om edgång, eftersom undersökningens resultat kan göra edgång överflödig.
    Även om de i det föregående angivna förutsättningarna äro för handen, är domstolen ej ovillkorligen skyldig att meddela föreläggande, utan den har att in casu pröva åtgärdens lämplighet. Särskilda omständigheter kunna föranleda att, åtminstone vid den ifrågavarande tidpunkten, ett yrkande om blodundersökning ej bör bifallas. Sålunda bör med hänsyn därtill, att hos barn under 4 månader vissa blodegenskaper ännu äro svagt utvecklade, som regel iakttagas, att blodundersökning ej företages förrän barnet nått nämnda ålder. Förebringas eljest särskilda skäl för vägran av undersökning, såsom att

tagandet av blodprov i visst fall skulle medföra fara för vederbörandes hälsa, bör detta beaktas av domstolen.
    Föreläggandet skall, såsom nämnts, avse skyldighet för vederbörande att förete läkarintyg om att blodprov tagits. Med »läkare» lärer i detta sammanhang vara att förstå envar, som enligt lagen den 21 september 1915 äger behörighet att utöva läkarkonsten. Någon skyldighet att vända sig till viss läkare skall ej stadgas i föreläggandet. Att märka är emellertid hurusom den för visst fall medgivna förmånen, att ersättning för tagande av blodprov skall utgå av allmänna medel, gjorts beroende av att därvid anlitas läkare, som är anställd i statens eller kommuns tjänst.
    Då domstolens rätt att meddela föreläggande inskränkts till de fall där blodundersökning begärts av mannen, har det ansetts kunna påfordras att denne i första hand svarar för kostnaderna för undersökningen, naturligen med rätt för honom att av motparten utbekomma ersättning för sina ifrågavarande utgifter såsom för annan rättegångskostnad, därest genom undersökningen skulle ådagaläggas att han ej kan vara barnets fader. Sålunda har i 3 § stadgats, att vid föreläggande skall, på därom framställt yrkande, fästas villkor att den uppgivne fadern i god tid till den, vilken föreläggandet gäller, eller ock till barnavårdsmannen erlägger ett belopp motsvarande den gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger för den avsedda åtgärden betinga sig. Enligt Kungl. Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den 2 juni 1933 (SFS nr 296) må läkare som nyss nämnts ej betinga sig högre ersättning, däri inbegripet gottgörelse för utgifter, än 3 kronor för tagande av blodprov av ifrågavarande slag jämte provets insändande till sakkunnig för undersökning. Förskottering skall ej av rätten åläggas, utan att begäran därom framställts, och skall enligt 3 § andra punkten ej heller ske i fall där gottgörelsen till läkaren gäldas av allmänna medel. I sistnämnda hänseende har — genom en likaledes den 26 maj 1933 utfärdad lag (SFS nr 230) — i lagen om fri rättegång införts en bestämmelse av innehåll, att om i mål om faderskap till barn utom äktenskap, däri den uppgivne fadern åtnjuter fri rättegång, i statens eller kommuns tjänst anställd läkare tagit blodprov, ersättning härför skall gäldas av allmänna medel. Framhållas må, att enligt stadgandets avfattning nämnda förmån må tillgodonjutas ej blott då provtagningen sker i anledning av domstols föreläggande, utan även eljest då blodundersökning företages i samband med ett mål om faderskap till barn utom äktenskap, detta med hänsyn till önskvärdheten av att även efter den nya lagstiftningens genomförande frågan om sådan undersökning i största möjliga utsträckning löses genom frivillig överenskommelse.
    Sedan i anledning av föreläggande blodprov tagits, ankommer det på läkaren att ombesörja provets insändande till den sakkunnige, som skall utföra undersökningen och däröver meddela utlåtande. Enligt 4 § har läkaren att vid provtagningen och insändandet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar. I förutnämnda kungl. brev den

2 juni 1933 har åt medicinalstyrelsen uppdragits att utfärda ifrågavarande föreskrifter. Prov, avsett för undersökning i mål däri domstol meddelat föreläggande, skall städse insändas till statens rättskemiska laboratorium. Ersättningen till laboratoriet för blodgruppsbestämning jämte utlåtande bestämmes av medicinalstyrelsen och utgör för närvarande 25 kronor förutom stämpel. I sådana fall, där gottgörelse för provtagningen må gäldas av allmänna medel, skall emellertid undersökningen utföras kostnadsfritt vid rättskemiska laboratoriet.
    Med hänsyn till vikten av att den läkare, som tager blodprov efter det föreläggande meddelats, erhåller tillförlitliga upplysningar om parternas fullständiga namn samt huruvida fri rättegång i målet beviljats den uppgivne barnafadern, synes det önskvärt att uppgifter härom intagas i protokollet vid det rättegångstillfälle, då föreläggandet givits, samt att parterna erinras om lämpligheten av att sagda protokoll medföres vid besöket hos läkaren.
    Anmärkas må slutligen, att klagan över meddelat föreläggande torde kunna föras antingen enligt RB 16: 12 eller ock i form av klagan över vitets utdömande. Har yrkande om blodundersökning lämnats utan bifall, lärer klagan över detta rättens beslut kunna föras allenast i sammanhang med fullföljd av talan i huvudsaken.

Carl Romberg.