Berättelser om interneringsnämndens verksamhet åren 1930 och 1931. Sthm 1931—1932. Beckmans boktryckeri. 59 s., 64 s.

 

    Interneringsnämndens berättelser för de två senast tilländalupna verksamhetsåren belysa fylligt och intressant den fortsatta utvecklingen av de betydelsefulla skyddsåtgärder, som genom 1927 års förvarings- och interneringslagar infördes i vår rätt (om de två första verksamhetsåren se SvJT 1930 s. 563). De fall, som förekommit under åren 1930 och 1931, samt nämndens och domstolarnas ställningstagande till dem förete helt naturligt inga väsentliga avvikelser vid jämförelse med de föregående åren, men erbjuda i olika riktningar ett större antal variationer. Antalet fall är något större. Nämnden har sålunda avgivit 32 yttranden enligt förvaringslagen och 27 enligt interneringslagen eller sammanlagt 59 yttranden (därav två avsett samma person, se nedan). Förvaring har tillstyrkts i 28 och internering i samtliga 27 fall.
    De brott, på grund av vilka förvaring tillstyrkts, ha varit stöld, ibland i förening med annat brott (10), bedrägeri, oredlighetsbrott och förfalskning (3), mordbrand (4), sedlighetsbrott inkl. våldtäktsförbrytelse (10, därav 9 under år 1930) samt misshandel (1, muraren Ekberg, som även var åtalad för det bekanta mordet vid Gyllenborgsgatan i Stockholm). Anmärkningsvärt är det stora antalet sedlighetsbrott under år 1930; de voro inbördes av mycket skiftande beskaffenhet. De flesta, som dömdes till förvaring, voro recidivister, och cirka halva antalet kunde endast i sådan egenskap underkastas denna skyddsåtgärd. I 13 fall (av 27, som slutligt avgjorts i någon instans) uppgick nämligen det straff, som utbyttes mot förvaring, icke till straffarbete i två år. Någon gång har i sådant fall förflutit avsevärd tid efter senaste bestraffning; 1931 anordnades sålunda förvaring av en 44-årig man, som för första resan stöld dömdes till 5 månaders straffarbete och icke undergått straff sedan 1919 (därefter vårdad å hospital till 1923). Åldern hos dem, för vilka förvaring tillstyrktes var, ungefärligen, lägst 22 och högst 70 år, genomsnittligen 36 år.
    De fall, i vilka internering tillstyrkts, hava i allmänhet avsett återfallstjuvar; endast i tre fall hade de tilltalade ej nu förövat stöld, utan förfalskning, bedrägeri e. dyl. Inom denna grupp var åldern givetvis i allmänhet högre, lägst 33 och högst 65 år, genomsnittligen 49 år (i runda tal). Med den ibland icke mycket höga åldern sammanhänger, att för bestraffningarnas summa i åtskilliga fall ej

nämnvärt översteg det lagstadgade minimum av straffarbete i 10 år. Å andra sidan förekomma betydligt högre siffror. Rekordet innehas av en 62-årig förfalskare, som 16 gånger dömts till straffarbete i tillhopa 43 år 10 månader, för vars avtjänande han visserligen, på grund av tidigare gällande bestämmelser angående avdrag å tiden för ådömt straffarbete, då det verkställdes i enrum, icke i straffanstalt tillbragt mera än 39 år 9 månader 26 dagar; härtill kommer tvångsarbete i sammanlagt 2 år 6 månader. Första domen å straffarbete erhöll han vid c:a 16 års ålder. Dylika exempel, som visserligen till en del erhålla sin förklaring i de stränga straffsatser, som föranleddes av äldre lag resp. tidigare tillämpade straffmätningsgrunder, ådagalägga klart interneringsinstitutets nödvändighet. Beträffande dem, å vilka det under de ifrågavarande båda åren kommit till användning, hade genomgående endast helt kort tid förflutit efter senaste frigivning. En av dem (1930 nr 6, 1931 nr 9), som i maj 1930 dömdes till internering, överfördes i maj 1931 för erhållande av specialistvård till sjukvårdsinrättning, avvek därifrån den 26 maj och blev den 8 juni häktad för inbrottsstöld m. m. samt därefter dömd till internering på livstid, det hittills enda fallet av sådan åtgärd.
    Domstolarna hava (i hittills prövade fall) även dessa år städse dömt till förvaring eller internering, då interneringsnämnden tillstyrkt straffets utbytande däremot. Så har alltså skett, även då någon gång meningarna inom nämnden varit delade. Skiljaktiga meningar ha, i ett par fall beträffande internering, grundats därpå, att den tilltalade ansetts vara av sinnesbeskaffenhet, som i 5: 6 SL sägs, resp. att sannolikhet därför varit för handen (1931 nr 1, 2; jfr interneringslagen 18 §). I ett fall angående förvaring (1931 nr 13) ansåg nämnden (3 röster mot 2), mot medicinalstyrelsens men i överensstämmelse med undersökningsläkarens ståndpunkt, att den tilltalade vid brottets förövande varit av sinnesbeskaffenhet, som avses i 5: 5 SL, men ville likväl, för den händelse rätten funne honom vid brottets begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet, som i 5: 6 SL sägs, förklara, att nämnden på anförda skäl ansåge, att den tilltalade, därest han i målet dömdes till straffarbete i minst två år, borde i stället för att undergå straffet intagas till förvaring. Med stöd av detta hypotetiska tillstyrkande anordnade underrätten förvaring, utan hinder av slutstadgandet i förvaringslagen 6 §. Tillvägagångssättet synes vara lag enligt, enär prövningen av frågan om tillämpning av 5: 5 eller 5: 6 i sista hand ankommer å domstolen; motsvarande bör då gälla angående nämndens behandling av fråga om internering av tilltalad, som av nämnden anses vara hänförlig under 5: 6.
    Det förtroende, som talrika domstolar hysa för de ifrågavarande skyddsåtgärderna, kan sägas framträda även däri, att till nämnden remitterats några fall, i vilka skyddsåtgärd blivit av denna avstyrkt (4 fall, samtliga angående ifrågasatt förvaring). I ett av dessa fall (1931 nr 10) har anförts den motivering, att det måste anses ådaga

lagt, att den tilltalade vid brottets begående varit och fortfarande vore av sinnesbeskaffenhet, som i 5: 5 SL sägs. Av jämförelse med nyssberörda fall (samma år nr 13), liksom av ett särskilt yttrande inom nämnden av professor A. Petrén torde framgå, att nämndens åsikt i angivna punkt icke i och för sig utgjort hinder för ett (hypotetiskt) till styrkande av förvaring, men att man ansett sådan åtgärd i förevarande fall sakligt olämplig.
    Bland spörsmål av juridiskt-teknisk art må anmärkas följande. Förvaring av någon, som till fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, förutsätter, att han därefter ånyo begått brott och för detta dömes till straffarbete (särskild regel är given för sedlighetsbrott). Med stöd av vad som gäller angående minimistraff för förvaring av förstagångsförbrytare torde få antagas, att berörda fordran är uppfylld, även då det nya brottet ensamt för sig förskyller endast fängelse, men detta förvandlas till straffarbete vid sammanläggning jämlikt SL 4: 9 eller 10 med tidigare ådömt straff. Förvandling och sammanläggning endast enligt de vanliga reglerna för realkonkurrens utan mellankommen dom kräver ej beaktande, ty i dylikt fall utgör varje i och för sig med straffarbete belagt brott en i förevarande hänseende tillräcklig förutsättning för förvaring. I den angivna situationen uppkommer emellertid ett övergångsspörsmål. Må vid realkonkurrens mellan brott, av vilka något begåtts före förvaringslagens ikraftträdande och anses förskylla straffarbete men ett annat, som förövats under lagens giltighetstid, ensamt för sig bedömes med lindrigare straff, förvaring anordnas av den, som tidigare undergått straffarbete? Ett jakande svar synes överensstämma med ordalagen i kungörelsen den 25 november 1927, enligt vilken förvaringslagen trätt i kraft den 1 januari 1928 men äger tillämpning allenast »i mål, däri fråga är om ansvar» för brott, begånget efter denna dag. Interneringsnämnden har också i särskilt fall (1931 A nr 1) förklarat sig anse, att därest den tilltalade för något av de med åtalet avsedda brott, som han begått efter den 1 januari 1928, dömdes till frihetsstraff samt det straff, vartill han i målet gjort sig förfallen, bestämdes till straffarbete, han borde i stället för att undergå straffet intagas till förvaring (i målet torde slutligen ha blivit fråga om tilllämpning av SL 4: 9). Den svårare brottslighet, som är förutsättning för förvaring, kan alltså även vid vanlig realkonkurrens ligga före lagens ikraftträdande. Tydligt är, att motsvarande grund måste gälla även beträffande det straff å straffarbete i minst två år, som erfordras för förvaring av förstagångsförbrytare (jfr nedan). Att märka är, att ett efter ikraftträdandet begånget brott, som i och för sig belägges med allenast bötesstraff, ej är tillräckligt för att medföra förvaring i fall av nu berörda typer.
    Beträffande interneringslagen har förekommit ett annat konkurrensspörsmål av större betydelse. Såväl för förvaring av förstagångsförbrytare som överhuvud för internering (utom livstidsinternering) fordras, att den tilltalade skall i målet dömas till straffarbete i minst två år. Är det tillräckligt, att detta straffminimum ej inträder för

något särskilt brott, utan uppnås först genom sammanläggning enligt reglerna för realkonkurrens? Så är utan tvivel fallet beträffande förvaring (jfr ovan). Ty dels står enligt orden i förvaringslagen 2 § detta straffminimum ej i samband med något visst brott (»dömes till straffarbete i minst två år»; se uttalanden av lagrådet, NJA 1928 II s. 132), dels är det enligt uttrycklig bestämmelse tillräckligt, att ifrågavarande straffsats erhålles vid sammanläggning enligt SL 4: 9 eller 10; detsamma måste a fortiori gälla vid vanlig realkonkurrens. Dessa skäl stå ej till buds vid tolkningen av interneringslagen 2 §, som kräver, att förbrytaren efter viss förbestraffning »ånyo begår brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst två år», och intet uttalar angående sammanträffande. Då de båda lagarna kunna betraktas såsom ett enhetligt lagverk lärer bindande skäl föreligga för ett motsättningsslut av den innebörd, att ett för ett visst brott utmätt straff, som endast genom sammanläggning enligt SL 4: 9 eller 10 med annat straff kommer att uppnå det stadgade minimum, icke blott på grund härav gör tillfyllest för straffets utbytande mot internering, såvitt angår strafftidens längd. Det är härvid att märka, att i dylika fall det senast avdömda brottet kan vara helt obetydligt, t. ex. förskylla kortaste fängelsestraff, varför icke på detsamma bör utan vidare kunna grundas den djupt ingripande interneringsåtgärden (jfr motiven till 1922 års förslag till interneringslag s. 68 f.). En annan sak är, att om samtliga de brott, som ingå i en sammanläggning enligt SL 4: 9 eller 10, förövats å sådan tid i förhållande tillstadgad förbestraffning, att med hänsyn därtill internering är möjlig, frågan om straffets kvantitativa tillräcklighet bör erhålla samma lösning, som om avdömandet skett in uno, enligt de vanliga reglerna om realkonkurrens. För sistnämnda fall kan ej göras något motsättningsslut från förvaringslagen, vilken ej uttryckligen berör detsamma. Interneringslagens ordalydelse (ovan) omnämner visserligen det nya brottet och dess straff i singularis; men häri kan enligt vanligt språkbruk ej anses uttryckt något ställningstagande till en i övrigt ej berörd konkurrensfråga. I sakligt hänseende böra flera reellt sammanträffande brott med visst totalstraff i allmänhet vara ägnade att i ungefär lika hög grad som ett enstaka brott med samma straff uppbära interneringsåtgärden; vad som i förra fallet brister i fråga om intensitet uppväges tillnärmelsevis av den högre frekvensen hos brottsligheten. Om undantagsvis samtliga brott skulle var för sig vara obetydliga (lägsta straffarbetsstraff), behöver ej inträda internering i oträngt mål, enär åtgärden ju aldrig är obligatorisk. I nyss berörda motiv uttalas, att minimistraffet kan hava uppstått genom sammanläggning av smärre straff, däribland kanske även fängelsestraff (s. 82). I överensstämmelse härmed avgjordes utan meningsskiljaktighet av Svea hovrätt och högsta domstolen ett fall, i vilka den tilltalade för åtskilliga brott enligt SL 22 kap. dömdes till straff, som var för sig ej överstego straffarbete i 1 år 6 mån., men i ena bot uppgingo till 3 år 6 mån. (1931, B nr 2 = NJA 1931: 434). Såsom ovan antytts bör tillämpning av den sålunda antagna grund-

satsen anses förutsätta, att samtliga brotten — eller så många av dem, att de tillsamman förskylla minimistraffet av två års straffarbete — var för sig uppfylla interneringslagens krav att vara begångna inom viss tid efter stadgad förbestraffning (motiven s. 69).
    Om alltså ofta reellt konkurrerande straff gemensamt få läggas till grund för förvaring eller internering, gäller tydligen omvänt såsom regel, att skyddsåtgärden träder i stället för totalstraffet och ej blott för vissa däri ingående poster, oavsett dessas storlek, såvitt fråga är om omedelbart ådömt frihetsstraff. Detta är innebörden av den i lagarnas resp. 1 §§ uttalade regeln, att skyddsåtgärden skall träda i stället för »det ådömda straffet». Uttrycklig föreskrift är meddelad för den händelse, att straff blivit ådömt genom annat beslut än det, varigenom förordnande meddelats om straffs utbytande mot skyddsåtgärd: förvaringslagen 12 §, interneringslagen 13 § (jfr även resp. 11 och 12 §§). Av dessa stadganden framgår, att pågående internering skall absorbera böter för tidigare brott, endast om desamma skola förvandlas till frihetsstraff. Givetvis gäller samma regel, då straffen åläggas i ett och samma utslag. Beträffande formuleringen kan iakttagas, att några underrätter — efter föreskrift om eventuell förvandling, vid bristande tillgång, av böter och utsättande av det för sådant fall tillämpliga totalstraffet — helt enkelt förordnat, att den dömde skulle »i stället för att undergå nu ådömda straff intagas till förvaring» e. dyl. (1930 A nr 17, 1931 A nr 2, jfr däremot 1930 A nr 1); Svea Hovrätt har i ett av dessa mål använt en fullständigare lokution och förklarat, att den dömde skulle i stället för att undergå det omedelbart ådömda straffarbetet intagas till förvaring, varjämte hovrätten förordnat, att förvaring skulle träda istället för böterna allenast för det fall, att dessa ej kunde gäldas och under förutsättning i övrigt, som angåves i 12 § förvaringslagen (ej ändring hos K.M:t, berättelsen för 1931 s. 4; se även samma hovrätts utslag i målet 1931 A nr 4); den antydda förutsättningen innebär, att bötesdomen skall förekomma till verkställighet, innan den dömde utskrivits från vårdanstalten.
    Beträffande den ännu nya lagstiftningens begreppsbildning och terminologi framträder ibland någon osäkerhet. En underrätt har, med tillämpning av lagen den 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare, förordnat, att en dömd person skulle, i stället för att undergå det honom ådömda straffet, »intagas till förvaring i särskild vårdanstalt på sätt i sagda lag omförmäldes»; utslaget blev av Svea Hovrätt fastställt, dock med den rättelse, att den dömde skulle — — — intagas i interneringsanstalt för återfallsförbrytare (1930 B nr 14; 1931 s. 4). — En undersökande tjänsteläkare har uttalat, att starka skäl syntes föreligga för att den undersökte vid tiden för de påtalade brotten befunnit sig i ett sådant abnormt sinnestillstånd, som avhandlas i SL 5: 6, samt att han på grund av sin psykiska hållningslöshet vore i behov av internering enligt lagen om internering av återfallsförbrytare (1930 B nr 13); jfr härvid denna lag 18 §.

    Lagarna hava ännu varit i tillämpning så kort tid, att endast enligt förvaringslagen utskrivning kunnat ifrågakomma. Utskrivning på prov av förvarad har ägt rum i ett fall under 1930 och i tre fall under 1931. Samtliga de utskrivna hava enligt tillsyningsmännens rapporter förhållit sig mycket väl.
    Vid senaste årsskiftet utgjorde beståndet av förvarade 46 och av internerade 37, tillhopa 83, samtliga män, av vilka tre voro intagna å kronohäktets i Västervik sinnessjukavdelning, de övriga å anstalterna i Norrköping och Ystad.

Ragnar Bergendal.