Tysk lagstiftning under kabinettet Hitler. Såsom av meddelanden i dagspressen redan framgått har den i början av innevarande år under nuvarande rikskanslern Adolf Hitlers ledning genomförda nationella revolutionen i Tyskland satt åtskilliga spår i detta landslagstiftning. Den lagstiftande makten har utövats till en början av rikspresidenten med stöd av 48 art. i riksförfattningen men från och med d. 24 mars av riksregeringen på grund av en utav riksdagen beslutad synnerligen vittgående fullmaktslag, Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich. Genom denna lag har det överlämnats åt regeringen att utan iakttagande av det i författningen stadgade förfarandet besluta lagar vilka t. o. m. avvika från författningen. Enda inskränkningen är att sålunda beslutade lagar icke få rikta sig mot riksdagen och riksrådet såsom institutioner i statsrättslig mening men väl mot deras kompetens. Lika så skola rikspresidentens rättigheter förbli obeskurna. Den nya lagstiftningen behöver alltså med nämnda undantag icke hålla sig inom de gränser författningen uppdragit för ifrågavarande gren av statlig verksamhet. Allt som överhuvud taget kan vara föremål för lagstiftning är underkastat regeringens lagstiftande makt. Med stöd av fullmaktslagen beslutade lagar skola utfärdas av rikskanslern och såvitt icke annat sägs träda i kraft dagen efter utfärdandet. Fullmaktslagen skall gälla till den 1 april 1937 men upphör dessförinnan därest den nuvarande regeringen skulle avgå. Enstaka personskiften inom regeringen inverka icke på lagens bestånd.
    I ändamål att konsolidera det tyska riket och bringa de enskilda sta-

terna — länderna som de kallas i författningen — under en enhetlig ledning har i en lag d. 31 mars, Vorläufiges Gesetz zur Gleichschaltung der Länder mit dem Reich, utfärdats bestämmelser angående förenkling av ländernas lagstiftning samt om deras folkrepresentation och kommunala förvaltningsorgan. I omedelbar anslutning härtill har genom en lag d. 7 april, zweites Gesetz zur Gleichschaltung etc., inrättats riksståthållare i de olika länderna med undantag av Preussen. Ländernas lantdagar bli genom denna lagstiftning en förminskad spegelbild av riksdagen och dess sammansättning; en riksdagsupplösning medför utan vidare upplösning av lantdagarna. Misstroendevota gentemot landsregerings chef och dess medlemmar få icke förekomma. Landsregeringarna ha blott blivit organ för riksregeringen. I Preussen utövar rikskanslern själv i viss mån ståthållarskapet. I övriga länder utnämnas ståthållarna av rikspresidenten efter rikskanslerns förslag för en lantdagsperiod (4 år). De kunna dock när som helst entledigas av rikspresidenten. Ståthållaren har till uppgift att sörja för att de av rikskanslern angivna politiska riktlinjerna iakttagas. Han utnämner och avskedar landsregeringens chef ävensom på dennes förslag övriga regeringsmedlemmar. Vid sammanträden med landsregeringen kan ståthållaren presidera, men han får icke tillhöra regeringen. Lantdagen med undantag av den nu valda kan upplösas av ståthållaren. Vidare skola vissa statstjänstemän och domare utnämnas och avskedas av ståthållaren efter förslag av landsregeringen. Landets lagar skola utfärdas av ståthållaren, som även har benådningsrätt. Genom ifrågavarande lagstiftning torde de tyska länderna ha kommit att intaga en ställning ungefär jämförlig med Elsass-Lothringens före världskriget.
    De av kabinettet Hitler utfärdade lagarna och förordningarna ha varit av genomgripande betydelse för de flesta av det tyska samhällslivets områden. Den lag vilken såväl inom som utom Tyskland väckt det största uppseendet är dock Gesetz zur Wiederherstellung des Berufsbeamtentums av d. 7 april, varigenom en av huvudpunkterna på det nationalsocialistiska partiets program omsatts i verkligheten samtidigt som hela samhällets förvaltning bringats i samklang med den nationella regeringens politik. Lagens ändamål anges i dess första paragraf vara att återställa ett nationellt tjänstemannadöme och att förenkla förvaltningen. För lagens genomförande erforderliga föreskrifter utfärdas av riksinrikesministern i samråd med riksfinansministern eller i förekommande fall av vederbörande högsta myndigheter i länderna. Dessa myndigheter ha emellertid därvid att hålla sig inom ramen för de för hela riket gällande föreskrifterna. Hittills ha tre supplerande förordningar angående lagens genomförande utfärdats. De föreliggande författningarna i ämnet innehålla i korthet följande. Med stöd av nyssnämnda lag kunna befattningshavare i rikets, ländernas, kommunernas, offentliga korporationers eller därmed jämförliga inrättningars eller företags tjänst avskedas, förtidspensioneras eller förflyttas till annan tjänst utan att någon grund härtill föreligger enligt gällande rätt. Under lagens bestämmelser falla bl. a. domare, lärare

vid alla offentliga skolor och högskolor ävensom honorärprofessorer och privatdocenter, förutvarande hovfunktionärer samt notarier, de senare även om deras avlöning utgår allenast i form av sportler. Undantagna äro militärer av alla grader och de offentliga religiösa sammanslutningarnas personal. Att lagen förklarats tillämplig å domarestår i strid med vad rikskanslern yttrade i sitt stora tal d. 23 mars om att domarnas oavsättlighet vore rättsväsendets grundval. — I första hand skola sådana befattningshavare avskedas, vilka kommit i tjänst efter d. 9 nov. 1918 och som icke äga för yrket föreskriven eller eljest vedertagen utbildning eller som av annan anledning icke äro lämpliga för sin tjänst. Till denna kategori räknas tjänstemän som tillhöra eller tillhört det kommunistiska partiet eller därtill anslutna organisationer ävensom den national-kommunistiska rörelsen (»Schwarze Front»). Den som avskedas av nu angiven grund erhåller tre månaders lön från avskedet räknat men har därefter icke rätt till vare sig pension eller sin forna ämbetstitel, tjänstedräkt e. dyl. I fall av behov, såsom vid försörjningsplikt gentemot anhöriga, kan dock även efter utgången av nämnda tre månader utgå visst penningbidrag beräknat efter storleken av vederbörandes forna grundlön. — Vidare skola befattningshavare vilka icke äro av arisk härstamning försättas ur tjänstgöring. Detta gäller jämväl innehavare av förtroendesysslor eller honorärtjänster. Lagen äger i denna del dock icke tillämpning å den som varit i tjänst sedan d. 1 aug. 1914 eller som deltagit i världskriget som frontsoldat å Tysklands eller någon av dess allierades sida eller å den vars far eller son stupat i världskriget. Likställda med frontsoldater äro deltagare i striderna i Baltikum och i Oberschlesien, mot spartakisterna och separatisterna ävensom mot den nationella rörelsens fiender. Undantag kan ock göras för tjänstemän i utlandet om å vederbörande ort ingen arier finnes, som kan tillvarataga de tyska intressena. Ytterligare undantag utöver de ovan angivna kunna medgivas av riksinrikesministern i samråd med bl. a. vederbörande fackminister. Såsom icke-arier skall betraktas den som härstammar från icke ariska, framför allt judiska föräldrar eller farföräldrar eller morföräldrar. Tillräckligt är därvid om blott en av föräldrarna o. s. v. är icke-arier. Föreligger tvekan beträffande vederbörandes ariska härstamning skall yttrande infordras från de i riksinrikesministeriet anställda sakkunniga för rasforskning. Icke-arisk befattningshavare, som på grund av någon av ovan angivna undantagsbestämmelser icke kan avskedas, kan dock i eget intresse förflyttas till tjänst där han kommer mindre i beröring med allmänheten. Så t. ex. kan en domare, som hittills varit verksam såsom Strafrichter eller Zivilrichter, erhålla sysselsättning som Grundbuchrichter. Ur tjänst försatt icke-arier erhåller med nedan angivet undantag rätt till full pension. — Slutligen kunna befattningshavare avskedas vilka med hänsyn till sin tidigare politiska verksamhet icke med säkerhet kunna beräknas under alla förhållanden bli den nationella staten hängivna. Att en befattningshavare tillhört ett visst politiskt parti — med undantag av det kommunistiska — är icke tillräcklig grund för att misstänka nationell opålitlighet, även om veder-

börande betalat avgifter till partiet eller bevistat dess sammankomster. Förutsättning för avskedande enligt sist angiven grund anses däremot föreligga om vederbörande i tal eller skrift eller på annat sätt tidigare uppträtt fientligt mot den nationella rörelsen, skymfat dess ledare m. m. Övergång efter d. 30 jan. 1933 till ett parti, som stöder den nationella regeringens strävanden, är icke tillräcklig för att rättfärdiggöra vederbörande. Avsked av denna anledning medför rätt till tre månaders lön efter avskedandet samt därefter till en på visst sätt beräknad pension. Emellertid utgår pension icke till i detta sammanhang omnämnda befattningshavare eller till ur tjänstgöring försatta icke-arier, om vederbörandes tjänstetid understiger tio år. Till utrönande av alla de omständigheter vilka kunna vara av betydelse för bedömande huruvida befattningshavare bör avskedas eller icke har fastställts ett omfattande frågeformulär som vederbörande har att ifylla. — Alla tjänstemän äro vidare underkastade en vidsträckt skyldighet att låta sig förflyttas till andra befattningar, dock med rätt att vid förflyttning till lägre tjänst bibehållas vid tidigare löneförmåner. Även förtidspensionering kan ifrågakomma, därvid de ledigblivna befattningarna dock icke få återbesättas. — De åtgärder från myndigheternas sida varom här är fråga få icke överklagas och skola vara beslutade senast d. 30 sept. 1933, såvida icke riksinrikesministern förvisst fall finner lämpligt förkorta fristen. Till förekommande av missbruk av denna lagstiftning har föreskrivits att alla avgöranden ifråga om avskedanden, förflyttningar och förtidspensionering skola träffas av rikets och ländernas högsta myndigheter. Ansvaret för även den lägsta befattningshavares öde vilar följaktligen hos vederbörande minister, vilken ensam har rätt att av viss befattningshavare infordra erforderliga upplysningar.
    I anslutning till senast behandlade lag har samma dag utfärdats. en annan lag med stöd av vilken rätten att utöva advokatverksamhet kan före d. 30 sept. 1933 återkallas för den som är av icke-arisk härstamning. Samma undantag som enligt vad ovan sagts gälla för vissa icke-ariska befattningshavare skola dock även i förevarande fall vara tillämpliga. Även den som efter avlagda prov m. m. söker erhålla rätt att utöva advokatverksamhet kan såsom icke-arier förvägras nämnda rätt. Den som varit verksam i kommunistisk riktning får under inga förhållanden vara advokat. I avbidan på avgörande huruvida någon av angivna två inhabilitetsgrunder skall vinna tillämpning kan justitieförvaltningen utfärda förbud för vederbörande att uppträda såsom ombud. Advokat, som av nu angiven grund avstänges från sin verksamhet, äger rätt att uppsäga med sin personal ingångna tjänsteavtal ävensom hyresavtal rörande kontorslokaler och privatbostad. Hos advokat anställd personal, som tillföljd av principalens avstängning från advokatverksamhet eller honom meddelat förbud att uppträda såsom ombud mister sin anställning, har i sin tur rätt att på grund härav uppsäga förhyrda bostäder. — Enligt en annan följdförfattning har dylik uppsägningsrätt av gällande hyresavtal tillerkänts

envar som genom tillämpning av ifrågavarande lagstiftning helt eller delvis förlorar sina inkomster.
    På processrättens område förtjänar nämnas, att den nu löpande valperioden för lekmannabisittare i Schöffengerichte och Schwurgerichte skall gå till ända d. 30 juni. Nyval skall omedelbart ske av de utskott som under ordförandeskap av vederbörande Amtsrichter ha att taga föreskriven befattning med listorna över de uti ifrågavarande hänseende tjänstgöringskompetenta lekmännen. I anslutning härtill skola genast nyvalen av omförmälda bisittare försiggå. Även tjänstetiden för de nuvarande handelssakkunniga ledamöterna i Landgerichte utgår d. 30 juni, då nya sådana ledamöter skola utses av vederbörande landsregering. Tidsförhållandena återspeglas i övrigt i ett lagstadgande av innehåll att varken i civilmål eller i kriminella mål revisionsansökning eller talan om ogiltighetsförklaring av underrätts dom kan grundas å det förhållandet, att vederbörande domstol under tiden mellan d. 21 mars och d. 1 juli 1933 skulle saknat lagstadgad sammansättning. — Genom en förordning d. 21 mars ha tillskapats särskilda domstolar (Sondergerichte) — en för varje Oberlandesgerichts domkrets — för handläggning av brott av statsfientlig natur, i den mån målen icke skola handläggas vid Reichsgericht eller vederbörande Oberlandesgericht. Den särskilda domstolen består av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga skola vara ordinarie domare inom den domkrets inom vilken särskilda domstolen är avsedd att vara verksam. Åklagare skall vara befattningshavare med domarkompetens vid åklagarekåren. I fråga om förfarandet skola, såvitt annat icke sägs, vanliga men något förenklade straffprocessuella regler gälla. Mot särskilda domstolens utslag får talan icke föras. Ansökan om återupptagande av förfarande behandlas av Strafkammer. Skall förfarandet återupptagas förlägges huvudförhandlingen till vederbörande ordinarie domstol.
    Inom straffrätten föreligga flera författningar föranledda av de rådande politiska förhållandena. Genom en förordning d. 28 febr. »till skydd för folk och stat» ha genom provisoriskt upphävande av en rad författningsbestämmelser inskränkningar gjorts i vissa den enskilde medborgaren garanterade rättigheter. Den egna personens och bostadens oantastbarhet ävensom post-, telegraf- och telefonhemligheten kunna av myndigheterna göras till föremål för inskränkningar utöver eljest gällande gränser. Förenings- och församlingsrätten är provisoriskt upphävd, likaså förbudet mot censur. Konfiskeringar och inskränkningar i enskild äganderätt bli även tillåtna. Riksregeringen kan provisoriskt med egna organ sörja för genomförandet av förordningens bestämmelser i sådant land där den lokala polismakten skulle brista i effektivitet. I en annan förordning d. 28 febr. har lagstiftatsmot »förräderi mot det tyska folket» och mot högförrädiska stämplingar. Under förordningens straffbestämmelser falla bl. a. uppmaning i tryckt skrift till omstörtning med våldsamma medel samt till statsfientliga strejker och till generalstrejk. Ett av förordningens huvudsyften är att ge riksregeringen tillfälle att vidtaga åtgärder mot

personer som föra presskampanj mot riksregeringen genom den utländska pressen. För att påskynda avgörandena i mål angående högförräderi ha lämnats vissa föreskrifter som gå ut på ett förenklat förfarande vid Oberlandesgerichte och Reichsgericht i likhet med vad ovansagts om de särskilda domstolarna. — En politiskt betydelsefull förordning d. 21 mars stadgar amnesti för straffbara handlingar, som begåtts i kampen för den nationella resningen eller den tyska torvan (»im Kampfe für die nationale Erhebung des deutschen Volkes oder — — — für die deutsche Scholle»). Förordningen var åtföljd av ett officiellt uttalande däri det bl. a. hette, att kampen för den nationella resningen nu synbarligen vore förd till slut. Den tid varunder denna kamp pågått tillhörde det förflutna. Man kunde överse med de därunder i bästa avsikt för rikets väl begångna överträdelserna i förhoppning att den disciplin, vilken rikskanslern påbjudit, skulle för framtiden utgöra den säkraste borgen för aktning för lag och rätt. Enligt förordningen skall amnestin omfatta alla icke avtjänade straff ävensom bistraff och säkerhetsåtgärder samt oguldna böter och rättegångskostnader. Anhängiggjorda rättegångar skola inställas om åtalet avser brott begånget före d. 21 mars 1933, och inga nya rättegångar skola anhängiggöras. I av målsägande anhängiggjort, ännu icke avdömt mål kan domstolen antingen fördela kostnaderna å målet mellan båda parterna eller ock ålägga en av dem att gälda all rättegångskostnad. — Enligt en särskild lag har strafförfarandet vid tjänsteförseelser begångna av medlemmar av de regeringen närstående SA- (Sturmabteilung) och SS- (Schutzstaffel) organisationerna förklarats offentligrättsligt i enlighet med de bestämmelser som rikskanslern i egenskap av högsta SA-ledare (Führer) utfärdar. — D. 21 mars har även utfärdatsen förordning för avvärjande av lömska (»heimtückische») angrepp mot den nationella regeringen. Förordningen stadgar i första handstraff å den som utan att vara därtill berättigad innehar uniform för något av de nationella politiska partierna eller utan rätt bär sådan uniform eller kännetecken å medlemsskap i dylikt parti. Förövandet av brott under bärande eller medförande av dylik uniform eller kännetecken utan att medlemsskap i vederbörande parti föreligger medför en högst väsentlig straffskärpning, under särskilt försvårande omständigheter till och med dödsstraff. Förordningen är i sistnämnda hänseende tillämplig även om brottet begåtts av en tysk undersåte utomlands. Vidare stadgar förordningen straff för den som avsiktligt utsätter eller utsprider osanna eller grovt vanställda påståenden om faktiska förhållanden, vilka påståenden äro ägnade att svårt skada landet eller riksregeringens, landsregerings eller bakom dessa regeringar stående partiers eller sammanslutningars anseende. — Slutligen har genom en lag d. 4 april till förhindrande av politiska våldsdåd (terrorförbrytelser) införts dödsstraff eller straffarbete på livstid eller på viss tid upp till 15 år för en del förbrytelser begångna med hjälp av sprängämnen eller för brott såsom eldsåsättande å offentliga byggnader, skadegörelse å järnvägsanläggningar m. m. Dessa straff äro emellertid endast avsedda att supplera redan gällande straffsatser för brott av

 

25 — Svensk Juristtidning 1933.

nu angivet slag och äro sålunda icke ovillkorliga. Dylika terrordådskola som regel handläggas av de förut omtalade särskilda domstolarna. — Beträffande dödsstraffet har genom en särskild verkställighetslag d. 29 mars förordnats att detta kan då fråga är om brott mot den allmänna säkerheten verkställas genom hängning.
    I en polisförordning »till det tyska folkets skydd» d. 4 febr. ha lämnats uttömmande föreskrifter bl. a. angående hållandet av offentliga politiska sammankomster och om tryckfriheten. I detta sammanhang må även nämnas en synnerligen vidlyftig förordning till bekämpande av handeln med osedliga skrifter m. m., ett område där den nationella regeringen ingripit med stor stränghet.
    De nya författningarna på civilrättens område äro mera sparsamma och såvitt man kan se huvudsakligen av mera tillfällig natur. Genom en lag d. 22 april angående skydd för arrendatorer kan Pachteinigung samt på talan av arrendator förklara uppsägningen av ett jordbruks eller yrkesmässigt bedrivet trädgårdsarrende såsom icke gällande. Likaledes kan ett arrende som utan uppsägning utlöper före d. 1 okt. 1933 förlängas på ett år. Arrendatorns talan lämnas utan bifall om arrendatorn icke kan beräknas fortfarande komma att driva arrendet i vederbörlig ordning, ävenså om ägaren vill driva jordbruket etc. för egen räkning. Lagen avser att förhindra att en arrendator under rådande osäkra förhållanden blir satt på bar backe. Genom en annan lag har möjlighet beretts gäldenär inom jordbruket eller annan därmed förbunden näring, då han av viss i lagen närmare angiven anledning ser sig ur stånd att betala förfallen skuld, att undgå exekutivt förfarande.
    Övriga lagar och förordningar, som sett dagen under de sista månaderna, beröra finansväsendet, näringslivet, socialförsäkringen, arbetslöshetsanordningarna, arbetsrätten och kommunikationsväsendet. Att närmare ingå på denna lagstiftning ävensom på den lagstiftning som ägt rum i vissa av länderna, t. ex. Preussen, kan av utrymmesskäl här icke ifrågakomma.

Ernst Leche.