Den nya bondearvsrätten i Preussen. På annan plats i detta häfte av SvJT (s. 364) har lämnats en översikt över de mera betydande, för hela Tyska riket gällande författningar vilka utfärdats efter det regeringsmakten övergått till kabinettet Hitler. Den politiska omvälvningen har emellertid även satt sin prägel på de särskilda staternas lagstiftning. Såsom ett uttryck för de nya makthavarnas samhällsuppfattning får betraktas den speciella arvslag som under namn av Bäuerliches Erbhofrecht d. 15 sistlidne maj utfärdats av preussiska statsministeriet och vilken fr. o. m. d. 1 innevarande juni är gällande i Preussen.
Lagen inledes med en deklaration om att ett fast samband mellan »blod och jord» utgör ett oeftergivligt villkor för ett folks sunda liv. Under de gångna århundradena hade gården utgjort en bondesläkts oförytterliga arvegods, men en rättsuppfattning som trängt in utifrån hade så småningom förstört denna grundval för landsbygdens jordlagstiftning. Trots detta hade i många landsändar gårdarna gått i arv odelade från släkte till släkte. Regeringen hade nu funnit det vara sin oavvisliga plikt att säkra det nationella uppbrottet genom att lagfästa sistnämnda sedvänja. — Lagen syftar med andra ord i första hand till att förhindra den genom den allmänna arvsrätten ofta skeende sönderstyckningen av bondejorden, vilket syfte förmenas kunna ernås genom att gården göres till en släktens tillhörighet. Det tämligen omfångsrika lagarbetet — sextiotre paragrafer — avslutas med några ord däri det bl. a. heter, att lagen tillika vill söka åstadkomma en fördelning av jordägorna i ett större antal mindre och medelstora gårdar.
Föremål för den nya arvsrätten är arvsgården (Erbhof); dess ägare benämnes bonde. Denne måste vara tysk medborgare och av tysk eller därmed stambefryndad härstamning. I sistnämnda hänseende äro de uteslutna som bland sina manliga förfäder eller bland andra förfäder i första eller andra led ha personer av judisk eller färgad stam. Likaså medför ett framtida äktenskap med dylik person att vederbörandes efterkommande blir obehörig att besitta gården i egenskap av bonde. Bonden kan blott äga en arvsgård och denna kan övertagas av en enda arvinge. Dennes medarvingar ha rätt till full försörjning från gården tills de uppnått ekonomisk självständighet. Skulle de oförskyllt råka i nöd kunna de även senare taga sin tillflykt till gården. — Arvsgården måste vara åtminstone såstor att den förslår att föda en bondefamilj. Å andra sidan får den icke vara större än att den kan brukas från ett ställe utan hjälp av underlydande gårdar. För att en gård skall erhålla karaktär av arvsgård fordras dessutom att den uppförts å en hos vederbörande Amtsgericht förd förteckning (Erbhöferolle). I vissa landsdelar där ifrågavarande arvsform varit sedvanerättsligt känd (Bauerngebiet) upprättas denna ex officio, under det att i återstående delar av Preussen (Zersplitterungsgebiet) — t. ex. i Rhenprovinsen — införande i förteckningen endast kan ske på ägarens begäran. Avhändelse av arvsgård eller del därav kan endast ske efter tillstånd av särskild myndighet (Anerbengericht). En avhändelse utan dylikt tillstånd är ogiltig. — Såsom arvtagare till gården anger lagen i första hand bondens äldste son; i avliden sons ställe träder sonson och därefter sonsons son. I andra rummet kommer bondens fader och i tredje rummet hans bröder och deras manliga avkomlingar såvida arvsrätt förbehållits dem genom anmälan från bondens sida. Först därefter kunna döttrar och andra anförvanter komma i fråga. Vederbörande arvlåtare äger befogenhet att genom ett särskilt anmälningsförfarande ändra den ovan angivna arvsföljden eller att förordna att gården tills arvinge fyllt 25 år skall brukas av arvingens fader eller moder.
I fråga om den nya lagens förhållande till den allmänna civilrätten är att märka att även för de i ovannämnda förteckning upptagna arvsgårdarna gälla den nya lagens bestämmelser endast för såvitt icke genom testamente annorledes förordnas. Varje bonde är nämligen alltjämt befogad
att genom ett inför offentlig myndighet upprättat testamente eller genom arvsförening efter eget gottfinnande förfoga över sin kvarlåtenskap.
E. L—e.