GOD TRO PÅ FAMILJERÄTTENS OMRÅDE.
AV
PROFESSOR C. G. BJÖRLING.
Det var utan tvivel för sin tid korrekt, då — mot slutetav 1870-talet — NORDLING i sin klassisk vordna föreläsningsserie över civilrättens allmänna del angav den goda trons plats i rättssystemet som ett rekvisit för vissa förvärv av rättsobjekt, grundade på avlåtelse från annan än därtill berättigad person. Ännu i dag har detta NORDLINGS uttalande giltighet; det slag av god tro, varpå det närmast syftar, intager fortfarande en central plats, låt vara att vi numera måste uppmärksamma jämväl andra slags god tro. Ovetenhet om ett eller annat i verkligheten bestående förhållande, huvudmomentet i vårt begrepp god tro, får ingalunda samma rättsliga betydelse, vad dess föremål än är; det torde därför, vid en undersökning av ett den goda tron berörande ämne, vara nödigt att först särskilja vissa olika slag av god tro, med föremålet för ovetenheten som skiljemärke.
Om graden av ovetenhet (saknad av varje aning, av misstanke, av vetskap) liksom om orsaken till ovetenheten (ursäktlig eller icke) synes däremot ej vara behövligt att förebringa särskild utredning.
Som föremål för ovetenheten vid god tro tänker man sig oftast en avlåtares (överlåtares eller upplåtares) saknad av rätt till avlåtelsens objekt. Förvärvaren har varit okunnig om att det i verkligheten icke var avlåtaren utan en annan, som objektet tillhörde. Avlåtaren hade visserligen sitt rättsområde, var över han ägde förfoga, men objektet, det gällde, befann sig utanför detta område, stod under annan mansförfogande. Likställt härmed bör tydligen anses det fall, att avlåtarens rättsområde icke omfattade objektet nog fullständigt
för att avlåtelsen skulle kunna bli berättigad: någon annans särskilda rätt inskränkte avlåtarens rätt till objektet mera än som stod i överensstämmelse med avlåtelsen. Om avlåtaren betecknas med A, förvärvaren med F och en utomstående tredje med T, skulle sålunda F:s goda tro innebära ovetenhet om att T ägde det objekt, som A överlåtit eller upplåtit till F, eller att T hade en panträtt eller nyttjanderätt, som kolliderar med den till F överlåtna eller upplåtna rätten. Detta är vad vi vanligen kalla god tro. Men sakläget kan också vara ett annat: F vet att A icke äger objektet, men ledes av den oriktiga föreställningen, att A från ägaren T fått bemyndigande att överlåta eller upplåta detsamma; eller F vet att A, ehuru ägare till objektet, står under T:s målsmanskap och därför ej kan på egen hand förfoga över detsamma, men tror oriktigt att T givit A bemyndigande att själv verkställa avlåtelsen. Föremål för ovetenheten är här icke A:s saknad av rätt, utan hans saknad av bemyndigande att handla. Man kan beteckna förevarande ovetenhet som gällande A:s personliga rättsställning, i motsats till den förutnämnda, som snarast kunde sägas gälla ett sakligt moment — objektets befintlighet inom eller utom A:s rättsområde — och ej berörde A:s rättsliga handlingsförmåga. I rättslitteraturen förekomma till och med uttalanden, som betona detta sakliga moment så starkt, att reglerna för god tro av förstnämnda slag förmenas vara tillämpliga även i sådant fall som då A saknat rättslig handlingsförmåga men avlåtit något T tillhörigt objekt 1.
Den härskande meningen inom nutida svensk jurisprudens gör bestämd skillnad på de två slagen god tro 2. Det förra —
som jag i det följande, för korthetens skull, betecknar »a-godtro» — anses kunna inom förmögenhetsrätten konstituera exstinktivt äganderätts. och patenträttsförvärv av lösören, rättatt behålla uppburen avkastning av fast egendom samt förvärv jämlikt 34 och 35 §§ avtalslagen, 10 § 2 mom. UP, 38 § konkurslagen, 8 kap. 7 § nya boutredningslagen m. fl. stadganden; det senare — i det följande betecknat »b-god-tro» — tillmätes ingen annan verkan än den som överensstämmer med andra kap. avtalslagen eller med lagen om avtal under rubbad själsverksamhet 1.
Rättsspråket använder uttrycket god tro i ännu flera betydelser. Medan de nyss behandlade fallen samtliga gälla ovetenhet om annans bristande rätt eller kompetens, förekomma andra tillfällen, i vilka god tro betyder att man är okunnig om sin egen saknad av rätt eller kompetens. Med avseende på köp från en icke-ägare talas om god tro icke blott hos köparen (»a-god-tro») utan även hos säljaren (så i 59 § köplagen); vid tal om uppträdande såsom fullmäktig ifrågasättes god tro icke blott hos medkontrahenten (»b-god-tro») utan jämväl hos den uppträdande 2. Den goda tro, det här gäller, har emellertid rätt begränsad betydelse, särskilt därför att fråga oftast är om sådana fall, där den i god tro handlande ändå svarar för sina handlingar, jämlikt den s. k. garantigrundsatsen.
Vida större vikt ligger på den goda tron i ett fall, som ännu återstår att nämna. Det är god tro i betydelsen ovetenhet om medkontrahents verkliga vilja eller om denna viljas motiv. Vanligare är att här tala om »grundad tillit» eller»befogad tillit» till medkontrahentens viljeförklaring, men avtalslagen använder på ett par ställen (i 28 och 32 §§) uttrycket god tro även om nu ifrågavarande ovetenhet. Att denna är bestämt skild från såväl a-god-tro som b-god-tro, ligger i öppen dag. Att icke veta vad ens medkontrahent rätteligen kan är något annat är att icke veta vad medkontrahenten vill eller om vad som bestämt hans vilja. Icke minst bör beaktas, att sist nämnda slag av god tro aldrig medför rättsverkningar utöver förhållandet mellan den godtroende och hans medkontrahent, medan god tro i de förutnämnda gestaltningarna kan ge upphov till förvärv eller frigörelse på en utomståendes bekostnad (»rätter ägare» får sin äganderätt exstingverad; utställaren av en sken-handling eller av ett löpande, sedermera inlöst skuldebrev blir bunden gentemot ny innehavare; ägaren av ett löpande skuldebrev, som råkat ur hans besittning, förlorar sin fordran genom att ny innehavare överkorsar papperet). Den terminologi, som brukar uttrycket god tro jämväl i betydelsen av tillit till en viljeförklaring, är dock redan gammal1.
Förevarande undersökning gäller icke god tro av detta sistnämnda slag. I en för några år sedan offentliggjord föreläsning 2 har jag upptagit frågan om dylik god tros — eller m. a. o. tillitsgrundsatsens — plats inom familjerätten; jag torde därför kunna nu gå förbi frågan.
Att god tro — vare sig a-god-tro eller b-god-tro — icke egentligen bör ha någon plats inom familjerättens system, förefallera priori antagligt. De från omsättningens ohindrade gång och affärslivets trivsel hämtade synpunkter, som motivera den godatrons avsevärda utrymme inom förmögenhetsrätten, passa icke
för familjerätten. En närmare prövning ger också vid handen, att för vad angår de rent familjerättsliga rättshandlingarna — såsom trolovningen, giftermålet, det i GB 11: 8, 9 och 11 omtalade samtycket, överenskommelsen om hemskillnad eller om barnens fördelning mellan föräldrarna vid skillnad, adoptionen — god tro icke kan tillerkännas sådan verkan som att kompensera en parts obehörighet. En trolovning, ett äktenskap, ett adoptionsförhållande, som bragts till stånd i strid mot något lagligt hinder eller med stöd av annans än rätte vederbörandes samtycke (t. ex. en främmandes i stället för fars eller mors, en sinnesrubbad fars eller mors), får icke mer rättslig giltighet därför att ena parten — eller kanske båda — handlat i ursäktlig ovetenhet om den föreliggande bristen. Antingen är bristen ej så väsentlig, att den föranleder återgång, och då gör vetskap om bristen ingen ändring härutinnan, eller ock föreligger ett upplösande äktenskapshinder eller en uppenbar avvikelse från lagens förutsättningar för adoption, och i sådant fall måste äktenskapet resp. adoptionen hävas, oavsett den goda tro, som förefunnits. Detsamma bör gälla beträffande varje rättshandling inom familjerättens centrala område, även de ensidiga, exempelvis det samtycke, som fråntager äktenskapsbrott eller straffdom dess egenskap av skillnadsorsak, eller erkännande av faderskap: ett brev med dylikt samtycke eller erkännande från annan än rätte vederbörande medför naturligtvis ingalunda samma verkan som om det varit autentiskt, låt vara att mottagaren varit fullt övertygad om brevets äkthet. Lika litet kan — härom lär intet tvivel råda — mottagarens goda tro förläna effektivitet åt ett samtycke eller erkännande, som härrör från en sinnessjuk.
I tionde kap. GB talas visserligen om god tro såsom rekvisit för vissa påföljder av äktenskaps återgång (skadestånd, förbud att bära mannens namn); den goda tron hos ena maken måste emellertid då sammanträffa med bristande god tro hos den andre, eller med andra ord svikligt eller åtminstone mot tro och heder stridande handlingssätt (förtigande av äktenskapshinder) kunna läggas denna andre make till last. Påföljderna torde därför rättast böra angivas såsom förorsakade av andra makens klandervärda handlingssätt, icke av den förres goda tro. Enahanda förhållande råder i fråga om för-
tigande av äktenskapshinder vid trolovnings ingående: ävenom detta hinder rörde blott ena parten (han var exempelvis redan gift) och den andre var i god tro, lär det av hindret nödvändiggjorda brytandet av trolovningen ej kunna räknas som huvudsakligen förvållat av den hindrande parten, med mindre denne haft vetskap om hindret och således gjort sig skyldig till svikligt eller ohederligt förtigande.1
Ett enstaka fall återstår, där god tro hos ena parten i en trolovning — b-god-tro eller däremot svarande ovetenhet om egen bristande kompetens — tillerkänts rättslig verkan: lagen om barn utom äktenskap 1 § 3:e stycket. Rena billighetshänsyn ha varit bestämmande för tillkomsten av denna regel, som emellertid, åtminstone för vad angår moderns goda tro, har gamla anor i vår rätt.2
Knappast i högre grad än för de rent familjerättsliga rättshandlingarnas del har god tro rättslig betydelse i fråga omrättshandlingar av blandat familjerättslig och förmögenhetsrättslig karaktär: avtal om framtida underhåll åt make eller barn, om ersättning jämlikt GB 5:6 eller om de ekonomiska förhållandena efter en förestående skillnad ävensom äktenskapsförord eller vissa andra rättshandlingar jämlikt åttonde kap. GB. Vid en eller annan av dessa rättshandlingar skulle ett åberopande av a-god-tro i och för sig vara tänkbart. Det är ingen orimlighet att konstruera ett sådant fall som att äktenskapsförord jämlikt GB 8: 2 upprättas om någon lös sak, tillhörig en utomstående, eller om ett löpande skuldebrev, å vilket avbetalning gjorts till maken-givaren utan att det antecknats på skuldebrevet. Men obetingat lär man våga påstå, att god tro hos maken-mottagaren här icke skulle erkännas som skapande den rätt, som den vid motsvarande överlåtelser av rent förmögenhetsrättslig art kunnat ge mottagaren. Att söka på äktenskapsförordet tillämpa grunderna för HB 11:4 eller UP 10 § 2 mom. vore att göra våld på rättsmedvetandet. Att en sådan tillämpning även rättspolitiskt sett skulle vara ytterst betänklig, är uppenbart. — Vad åter b-god-tro beträffar, torde här ifrågavarande rättshandlingar ytterst sällan erbjuda sådana förutsättningar för densammas rättsliga verkan,
som krävas inom förmögenhetsrätten, och ämnet har därför ringa intresse. Användning av fullmäktig vid rättshandlingarna bör, synes det, icke få äga rum, och något skenbart befullmäktigande kan således aldrig åberopas. Skenbart samtycke från en omyndig makes förmyndare till — exempelvis— avsägelse av ersättningsanspråk jämlikt GB 5: 6 är obestridligen teoretiskt tänkbart, men lär ej vara att förvänta såsom någon vanlig företeelse i rättslivet.
Reell betydelse får däremot frågan om den goda trons verkan vid de rättshandlingar av ekonomisk karaktär, som upptagits till reglering inom familjerättens ram, ehuru de till sitt väsen avgjort stå de förmögenhetsrättsliga typerna närmare: boskifte, bodelning och förberedande avtal rörande nämnda förrättningar. Dessa rättshandlingar lära kunna likställas med vanliga förmögenhetsrättsliga avtal mellan äkta makar: köp, saklega, försträckning, bolag o. s. v. Att b-god tro här skall kunna åberopas, i samma begränsade utsträckning som enligt förmögenhetsrättens allmänna regler, synes givet. Principiellt skall make jämväl vara befogad att åberopa a-god-tro beträffande andra makens rätt till visst, åt förstnämnda make avlåtet objekt. Det säger sig dock själv, att i praktiken så stor varsamhet måste iakttagas vid prövningen av ett på dylik god tro stött anspråk, att befogenheten faktiskt krymper i hop till ett minimum. Faran för missbruk är nämligen nära nog lika stor som i de nyss berörda fallen av blandat familjerättslig och förmögenhetsrättslig karaktär.
Återstår ett annat gränsområde mellan familjerätten och förmögenhetsrätten, där god tro kan komma att åberopas i större omfattning, men där likväl frågan om dess rättsliga verkan hittills ej blivit slutgiltigt avgjord och därför tordekunna förtjäna något utförligare behandling. Området inbegriper de förmögenhetsrättsliga rättshandlingar, som för sin giltighet äro beroende av ett eller annat familjerättsligt rekvisit, och vad som nu skall bli föremål för undersökning är huruvida ovetenhet om att detta rekvisit brister kan utfylla bristen och bereda rättshandlingarna giltighet. Undersökningen skall visa, att så verkligen är förhållandet, i samma grad som inom förmögenhetsrättens centrala områden, delvis till och med i ännu högre grad.
De familjerättsliga rekvisit, som har avses, äro av två slag: sådana som innebära en utvidgad befogenhet att handla, utöver vad som följer av allmänna förmögenhetsrättsliga regler, och sådana som inskränka kompetensen på ett sätt, som ej förekommer i förmögenhetsrätten.
1:o) Utvidgad rätt eller kompetens möta vi såsom dels makt att råda över annans egendom, dels förmåga att å annans vägnar ingå förpliktande avtal, dels ock förmåga att förplikta sig själv, med andra ord i tre olika grupper av fall. Sålunda ger äldre GB mannen makt att råda över samfälld egendom och hustruns enskilda samt (i mera begränsad omfattning) hustrun enahanda makt över viss sanfälld egendom och provisoriskt (vid hinder för mannen) över all egendom i boet; nya GB ger vardera maken vid hinder för den andre provisorisk makt över dennes egendom. Förmynderskapslagen ger förmyndaren makt över myndlingens gods. — Äldre GB tillerkänner (11: 2) hustrun befogenhet att skuldsätta bägge makarna och (11: 3) mannen liknande befogenhet för vad gäller den samfällda egendomen; nya GB har (5: 12) en regel om vardera makens behörighet att med förpliktande verkan för även andra maken ingå vissa förbindelser. Lagen om barn i äktenskap anvisar åt föräldrar — eller annan vårdnadshavare — att ingå tjänsteavtal för barn under sexton år, i vissa fall för barn ända till myndighetsåldern, och enligt förmynderskapslagen kan även förmyndare under särskilda omständigheter ingå dylikt avtal för omyndigförklarad. Förmynderskapslagen berättigar förmyndaren att sluta för myndlingen förpliktande avtal. — Nya GB 5:12 ger underårig, som är gift, behörighet att företaga vissa rättshandlingar med förpliktande verkan.
I fall, hörande till den första gruppen (rådande), kan a-god-tro tänkas åberopad. Make eller förmyndare har sålt någon lös sak, varöver han icke ägde råda, men köparen har svävat i okunnighet om att saken var undantagen från hans förvaltning. Vid bedömandet av sådan god tros verkan har man tidigare ansett skillnad böra göras mellan olika fall.
Har sålunda säljaren varit mannen i ett äktenskap enligt äldre GB, så har man allmänt förmenat att säljaren måst presumeras vara förvaltningsberättigad och köparens goda tro skolat bereda honom vanligt skydd enligt förmögenhetsrättens
grundsatser.1 Detta synes också obestridligt; och det samma lär gälla om en förmyndares åtgärder.
Om åter hustrun i ett äldre äktenskap uppträtt som säljare och därvid gått utöver gränserna för egen förvaltningsrätt, skulle enligt den mening, som tidigare synes ha varit förhärskande inom vår doktrin,2 god tro icke få åberopas, utan förvärvaren anses ha sig själv att skylla, då han inlåtit sig i avtal med en person, som med hänsyn till behörigheten att råda över sin egendom varit nära nog likställd med »en omyndig, en otillräknelig eller en konkursgäldenär». Tager man emellertid i betraktande de högst väsentliga utvidgningar av hustruns förvaltningsrätt, som efter hand införts för de äldre äktenskapens del, så torde man icke kunna undgå den slutsats, att hustruns förvaltningsrätt numera är så pass omfattande, att dess förhandenvaro i särskilda fall mycket väl skall kunna presumeras och alltså en förvärvares goda tro kunna erkännas.3 En hustru har t. ex. ärvt en jordbruksfastighet med inventarier; hon driver själv jordbruket. Då hon i denna bedrift säljer spannmål eller kreatur, är givetvis köparen berättigad att lita på sin goda tro beträffande hustruns makt att sälja, även om några säckar vete eller en kalv skulle råkat följa med från mannens förvaltningsgods.
Kan sålunda a-god-tro få sin betydelse inom den första avde ovan nämnda tre grupperna, så bör åter b-god-tro vara tänkbar inom vilken som helst av de tre. Evad det gäller att råda över annans egendom eller att ikläda annan person eller sig själv förpliktelser, kan en medkontrahent framkomma med påstående, att han trodde erforderlig behörighet föreligga eller med andra ord var okunnig om en förhandenvarande brist i de lagliga förutsättningarna för behörigheten. I var och en av de tre grupperna kan denna ovetenhet gälla ett sådant faktum som att äktenskapet över huvud ej existerade (att det i själva verket var en nullitet eller redan upplöst). I den första och den andra gruppen kan ovetenheten även
gälla förmynderskapets non-existens. Dessutom kan i första gruppen tänkas ovetenhet om att förutsättningarna för makes provisoriska förvaltningsrätt på någon punkt felas, i andra gruppen ovetenhet om någon brist i rekvisiten enligt äldre GB 11:2 eller 3 eller lagen om barn i äktenskap 5 §, samt i andra och tredje gruppen ovetenhet om brist i de av nya GB 5: 12 uppställda rekvisiten.
För att b-god-tro skall medföra rättslig verkan, erfordra sju enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler att den företrädde genom sitt görande eller låtande ingivit företrädarens medkontrahent den uppfattning, att bemyndigande finnes. Jämförelsevis ofta skall detta kunr a sägas vara fallet vid sådant handlande, som nu är i fråga.
Vad först beträffar det fall, att intet verkligt äktenskap är för handen, enär vigseln varit behäftad med väsentligt formfel, men god tro i fråga om äktenskapet åberopas, så stöder visserligen intet auktoritativt uttalande den mening, som jag här söker försvara, att den goda tron bör kunna vara effektiv. Tvärt om synes Lagberedningen ha gått in för en motsatt ståndpunkt: »det äktenskap, som till synes uppstått, — — — ger sålunda i intet hänseende upphov till ett äktenskaps rättsverkningar, och detta förhållande kan såväl av parterna som av tredje man åberopas».1 Det anförda tyckes rent av skrivet i avsiktlig motsättning till doktrinens förut intagna ståndpunkt, som innefattade erkännande av god tro hos en sken-makes medkontrahent i förevarande fall.2
Icke desto mindre vågar jag hålla för troligt, att god troicke skulle förklaras betydelselös i ett fall av detta slag. Man tänke sig ett sken-äktenskap — med vigseln »utan verkan» på grund av att rådmannen-vigselförrättaren var tjänstledig vid förrättningstillfället eller därför att den oklara (t. ex. sovjet-ryska) lex loci ej korrekt tillämpats3 — man tänke sig vidare mannen sjuk och hustrun utan fullmakt utkvitterande hans avlöning eller ett honom i egenskap av hyresvärd tillkommande hyresbelopp. Den som utbetalade penningarna
anade ingenting beträffande vigselns ogiltighet. Skulle då verkligen mannen, sedan han tillfrisknat, äga kräva lönebeloppet en gång till? Skulle han ha rätt att vräka hyresgästen för obetald hyra? Vore det rimligt att hänvisa svaranden att mota mannens anspråk med bevisning »att det honom till nytta använt är» (HB 18:3) och därigenom lämna rum för obegränsade möjligheter till chikanöst förfarande? Det torde vara höjt över varje tvivel, att våra domstolar skulle vägra sin hjälp till en sådan materiell orättrådighet som ett underkännande av sken-hustruns kompetens i de anförda fallen. Beaktas ytterligare, att äktenskaps nullitet aldrig kan botas genom preskription, utan må göras gällande hur lång tid som helst efter sken-vigseln, så torde de praktiska olägenheter, som skulle följa av ett strängt vidhållande av den härovan berörda ståndpunkten, vara tillräckligt klargjorda. Men även teoretiskt lär den få anses onödigt hård. Förhållandet mellan sken-makarna är nämligen regelrätt att betrakta som ett varderas förlänande av ställningsfullmakt åt den andre. Vardera har genom att låta förhållandet te sig som ett äktenskap, sålunda genom att efter sken-vigseln anteckning fått ske i församlingsboken och äktenskapligt samliv fortgått, ingivit sin makes medkontrahent föreställningen om äktenskapets giltighet. Det står då i god överensstämmelse med allmänna regler om b-god-tro, att medkontrahenten äger räkna med sådan representationsrätt, som följer av ett äktenskap.
Gäller ovetenheten åter det faktum, att ett äktenskap blivit upplöst, så torde visserligen mera sällan ett fortsatt samliv mellan de förutvarande makarna finnas att åberopa som stöd för den goda tron och för ett yrkande att den skall räknas föranledd av makarnas eget åtgörande; men har samlivet upphört, så föreligger också sällan anledning att över huvud åberopa god tro i fråga om den ena förutvarande makens rätt att företräda den andre. I händelse åter samlivet fortsatts efter upplösningen, bör det icke vara uteslutet att erkänna b-god-tro hos en den ena makens medkontrahent; ungefär samma resonemang som i fråga om de blott skenbart sammanvigda makarna passar även här.1
För att därefter övergå till fallet provisoriskt ställföreträdarskap för bortovarande eller sjuk make, skall även här i regel en medkontrahents föreställning om att verkligen bortresa eller sjukdom är för handen kunna ledas tillbaka till något görande eller låtande av den förment bortreste eller sjuke. Är bortresan eller sjukdomen fingerad, så torde nämligen fiktionen kunna antagas åvägabragt snarare genom makarnas samförstånd än utan medverkan av den skenbart bortresteeller sjuke. De omständigheter, som giva medkontrahenten anledning att antaga befogat ställföreträdarskap föreligga, skola alltså lätteligen kunna tänkas vara av beskaffenhet att göra hans b-goda-tro effektiv.1
Det resonemang, som nu förts, är påtagligt likt det i motiveringen till 1898 års lagstiftning förekommande, vilket skulle förklara att sådan hustruns gäld, som kunde antagas gjord med mannens samtycke, räknades binda mannen liksom om hans samtycke verkligen givits. »Ett stadgande av sådant innehåll synes i den allmänna samfärdselns och rättssäkerhetens intresse vara av nöden». Stadgandet har som bekant blivit lag — äldre GB 11: 2 — och går ju åtskilligt längre än vad nyss förordats beträffande tolkningen av äldre GB 9: 2, 3:e st., och nya GB 5:14, i det ingen möjlighet medgives mannen att medelst bevisning, att han icke genom något sitt görande eller låtande föranlett antagandet av hans samtycke, undgå gäldansvaret; även om det varit genom en förfalskad handling, hustrun bibragt borgenären uppfattningen om att mannen samtyckt, lär gäldansvar för honom inträda.2
Här skulle således föreligga ett fall, då b-god-tro verkar oberoende av vem eller vad som givit upphov till densamma. Stadgandet står icke i god överensstämmelse med de vanliga reglerna om b-god-tro; det föranledde också vid Högsta Domstolens granskning en viss opposition, vilken dock synes ha lämnats obeaktad.3
Ehuru lagrummets ordalydelse ej ger vid handen att även gäldens egenskap att vara gjord »för det gemensamma boets räkning» kan ersättas av ett borgenärens grundade antagande, att gälden har denna egenskap, synes det dock rimligt att i tillämpningen medgiva dylik utvidgning. För den husmoderliga verksamhet, vars måttliga kredit lagrummet är avsett att stödja, torde det vara nödvändigt att åtnjuta en sådan rörelsefrihet, som följer av medkontrahenternas (matvaru-, bränsle-, kläd-, läkemedels- m. fl. leverantörers) trygghet för sina fordringar, oavsett om hustrun-köparen verkligen låtit varorna helt och hållet komma hemmet till godo eller hon t. ex. skänkt bort något därav till en behövande väninna.1
Förmodligen är det berättigat att giva stadgandet i äldre GB 11: 3 en med det nyss nämnda överensstämmande tolkning: s. k. mannens förvaltningsgäld, gäld med samfällda boet och mannens enskilda gods ansvariga, bör anses för handen ickeblott om verkligen »hustrun därav nytta eller del haft», utan jämväl därest omständigheterna varit sådana, att borgenären kunnat antaga att gälden haft dylik karaktär, d. v. s. fallit inom ramen för mannens normala handhavande av familjens ekonomi. Så välvillig än rättspraxis visat sig mot hustrur vid bedömandet av yrkanden att gäld skulle anses som mannens enskilda (»tillkommen av mannens särskilda vållande och förgörelse utan att hustrun därav nytta eller del haft»), synes det dock ej ha förekommit, att gäld, som för borgenär tett sig som förvaltningsgäld, förklarats vara enskild med stöd av utredning om gäldens verkliga men för borgenären helt okända karaktär.2
I nya GB 5:12 har motsvarande regel om borgenärens goda tro fått komma till uttryck i lagtexten. Ehuru kretsen avde rättshandlingar, som make enligt anförda lagrum äger företaga med förpliktande verkan för andra maken, är mera begränsad än enligt äldre GB 11: 2, och ehuru å andra sidan representationsbehörigheten — i motsats till vad förhållandet
är i det äldre lagrummet — gjorts ömsesidig, vilar det nya lagrummet på samma grundtanke som det äldre: »tredje man, med vilken någondera maken ingår rättshandling — — — bör med skäl kunna förutsätta, att för hans fordran häfta alla de tillgångar, av vilka bidrag till familjens underhåll skall utgå».1
Vad som nu kunnat anföras till stöd för att tillerkänna b-god-tro verkan i enlighet med dels vanliga förmögenhetsrättsliga regler och dels lagens egen avfattning, passar icke för de fall, som återstå. Om frågan gäller ett skenbart handlande av föräldrar på barns vägnar eller av förmyndare på myndlingens, kan icke hänvisas till att den företrädde själv givit anledning till skenet av befogenhet. Som regel lär nog få gälla, att bristande befogenhet i dessa fall icke kompenseras genom medkontrahents goda tro. Allenast i säregna tillfällen skulle sådant kunna ske, exempelvis om så pass gott stöd funnes för medkontrahentens uppfattning om den handlandes befogenhet, som att denne av domstol förordnats att ha vårdnaden om den företrädde eller att vara förmyndare — men förordnandet var ogiltigt på grund av att det ej var behörig domstol (som beslutat om vårdnaden) eller att den företrädde redan uppnått myndighetsåldern. Billighetshänsyn tala under sådana förhållanden onekligen starkt till medkontrahentens förmån.
2:o) Inskränkning i den allmänna rättsliga friheten att råda över sin egendom eller att ikläda sig förpliktelser stadgar familjerätten dels för hustrun i äldre äktenskap (på grund av mannens målsmanskap) och för vardera maken i nya äktenskap (på grund av andra makens giftorätt), dels ock såsom förbud mot makars inbördes avtalande (i äldre äktenskap) och i form av särregler för avtal mellan makar (i nya äktenskap). [I nära samband med dessa punkter stå reglerna om begränsning av den förvaltningsrätt, som tillkommer mannen i ett äldre äktenskap över samfälld egendom (i sin mån gäller det samma om hustruns förvaltningsrätt över viss sådan egendom) ävensom hustruns enskilda gods, samt förmyndaren över myndlingens tillhörigheter. Systematiskt borde emellertid ifrågavarande regler ingå under förut avhandlade stycke, 1:o). Den omyndiges uteslutning
från makt att råda över sin egendom och förmåga att ikläda sig förpliktelser bör väl icke i egentlig mening inbegripas under familjerätten.]
Det ligger i sakens natur, att den verkan, god tro skulle kunna ha med avseende på ifrågavarande inskränkningar i en persons rättsområde, måste tänkas direkt motsatt mot vad som gäller vid de nyss behandlade utvidgningarna av samma område. Medan där god tro förutsatte ovetenhet om att något lagligt rekvisit saknades och verkan av god tro skulle vara att bringa en rättsregel i tillämpning, skulle god tro beträffande en inskränkning bygga på ovetenhet om samtliga rekvisits förhandenvaro och kunna leda till att rättsregeln ansåges icke tillämplig. Ty lika väl som det för den godtroende medkontrahenten innebär en förmån att få åberopa en regel om utvidgad rättslig makt, är det med avseende på en regel om maktbegränsning förmånligt att undgå densamma. Och den goda trons verkan bör givetvis i det ena fallet som i det andra innebära en förmån för vederbörande, aldrig motsatsen.
För övrigt råder påtaglig överensstämmelse mellan hithörande fall och de förut behandlade. Enahanda verkan som inom förmögenhetsrättens huvudområde åtföljer även här a-god-tro, något fylligare verkan b-god-tro.
Som tillfällen, där a-god-tro kan tänkas åberopad, ligga nära till hands avlåtelser av en hustru i äldre äktenskap av enskild egendom till en förvärvare utan vetskap om hennes saknad av förvaltningsrätt. Hade då hustrun vunnit boskillnad eller hemskillnad, så lär det vara ostridigt, att förvärvaren (medkontrahenten) får utgå ifrån att hon ägde råda över den egendom, hon innehade — så framt icke skillnaden var mycket färsk.1 Till och med särlevnad utan dom på hemskillnad får anses berättiga hustruns medkontrahent till liknande antagande.2 För övrigt skall här kunna sägas det
samma som ovan (s. 409) sagts om antagande av förvaltningsrätt för hustru över samfälld egendom; även beträffande hennes enskilda kunna helt visst sådana omständigheter föreligga, att en hennes medkontrahent med fullt fog åberopar god tro.1
I de nya äktenskapen inskränker GB 6:5 såväl mannens som hustruns makt över eget giftorāttsgods men anvisar uttryckligen plats åt medkontrahents goda tro såsom avhjälpande brist på det normalt erforderliga samtycket av andra maken. Att med denna goda tro främst avsetts a-god-tro, är nog klart; jämväl b-god-tro skall emellertid enligt Lagberedningens motiv2 vara effektiv, i fall den innebär att »tredje man ej avvetat eller haft skälig anledning antaga, att den, som avyttrat eller pantsatt ett föremål, var gift», däremot icke därest densamma utgjorts av »antagande om samtycke från andra makens sida». Den åtskillnad mellan de två nämnda arterna av b-god-tro, som sålunda lancerats, blev redan före den nya lagens tillkomst föremål för kritik3; den står också i en viss motsättning mot övriga god-tros-regler i vårt rättssystem. Lagbudet ger över huvud taget den goda tron starkare verkan än som i allmänhet följer därav, i det dels traditions-rekvisitet ej uppställts, dels ock förpliktelse att mot lösen avstå godset ej ålagts förvärvaren. Naturligtvis kan även en sådan utvidgning av den godtroende förvärvarens
skydd stadgas, som att b-god-tro får gälla lika mycket som a-god-tro. Men anmärkningsvärt är, att det fall av b-god-tro, som enligt vad nyss anförts skulle varit avsett att gynnas, står längre från de efter vanlig svensk rättsuppfattning giltiga fallen av b-god-tro än det uteslutna fallet. Det sistnämnda (medkontrahentens antagande om samtycke) lär dock ofta nog grunda sig på ett vederbörande andra makes görande eller låtande, t. ex. tillåtelse att handhava det avyttrade godset med vanlig rörelsefrihet, och under sådana förhållanden kan erkännande svårligen förvägras den goda tron.1 Däremot synes ett antagande om ogift stånd hos avlåtaren mindre ofta kunna ledas tillbaka till något andra makens åtgörande och skulle därför enligt allmänna regler icke få räknas som effektiv god tro. Att antagandet, om det föranletts av ett falskt prästbetyg, icke bör gynnas mer än en på ett förfalskat intyg om samtycke stödd god tro, förefaller också klart. Valet borde stå mellan att begränsa den goda trons skydd till det vanliga området eller utsträcka skyddet till b-god-tro i samtliga fall — och detta senare alternativ synes bäst överensstämma med de syften, som föresvävat 1920 års lagstiftare.
Tala sålunda vissa skäl för en sådan utsträckning av b-god-tros verkan vid tillämpningen av nya GB 6:5, så lär åter denna goda tro icke kunna spela någon roll i övriga tillfällen av familjerättslig inskränkning av handlingsfriheten ifråga om förmögenhetsrättsliga avtal. Frågan gäller här avtal mellan makar, och vid dessa får helt naturligt den goda tron intet utrymme. Ett specialfall skall emellertid anmärkas: ett löpande skuldebrev, utställt av ena maken till den andre, måste bli gällande efter överlåtelse till tredje man i god tro på samma sätt som ett över huvud icke utgivet. Detta är intet undantag från nyss uttalade mening, alldenstund det ej är något konvalescerande av den ogiltiga rättshandlingen (utställandet till maken), som äger rum, utan tredje mans rättsförvärv är exstinktivt, grundat på hans a-goda-tro.
Det har sitt intresse att också beakta den särskilda goda tro, som kan förefinnas hos avlåtaren själv i sådana fall som de i det föregående behandlade. Att avlåtarens egen goda tro är artskild från förvärvarens, har redan inledningsvis beto-
nats.1 Att rättsverkningarna av god tro hos avlåtaren i förmögenhetsrättsligt avseende äro ganska mycket begränsade, har också berörts. I nämnda avseende betyder det ingenting, om det överskridande av eget rättsområde, som ägt rum utanvetskap därom, inneburit ett hand ande mot förmögenhetsrättsliga regler eller mot familjerättsliga. Hemulsansvar för en avlåtare inträder i lika mån, evad han avlåtit ett objekt, som han icke ägde, eller ett eget, varöver han icke rådde. Ansvar jämlikt grunderna för 25 § avtalslagen drabbar även den äkta man eller förmyndare, som uppträtt såsom vore han behörig att handla på sin hustrus resp. sin myndlings vägnar, utan att i själva verket inneha behörigheten.
Men härtill kommer i vissa fall en särskild familjerättslig påföljd av handlandet utom det egna rättsområdet. Denna påföljd är än anordnad såsom en rent objektiv verkan avdet skedda, såsom äldre GB:s vederlag vid bodelning (i flertalet fall), än åter förutsätter den även subjektiva rekvisit, såsom boskillnadsanledningen »missbruk» av målsmanskapet eller av rätten att råda över giftorättsgodset. I först nämnda fall hjälper god tro ej, vilket den däremot måste göra i de sist nämnda: det är intet missbruk att handla i övertygelse om rättmätighet. Naturligtvis är det ingen tillfällighet, att den andre maken sålunda går miste om ett anspråk, som skulle tillkommit honom (henne) i händelse handlandet icke varit ursäktat av god tro; handlandets betydelse för just ifrågavarande anspråk beror i eminent grad av det subjektiva momentet.
Det är familjerättsliga synpunkter, som här äro avgörande. I den utredning åter, som fyllt det mesta av utrymmet i denna uppsats, ha de förmögenhetsrättsliga synpunkterna dominerat. Sådant är också fullt konsekvent: det har städse varit fråga om förmögenhetsrättsliga rättshandlingar, vilkas parter icke stått i familjerättsligt förhållande till varandra. Att endera haft ett dylikt förhållande till en tredje, kan ju med visst fog sägas falla utanför mellanhavandet mellan de egentliga parterna.